Så inleddes en artikel jag skrev 1976 och publicerade i Aftonbladet. Under mitten av sjuttiotalet var radikala vänstern och ”eurokommunisterna” i PCI inflytelserika, både nationellt och regionalt.
Jag och kollegan Micke Berg reste som journalister/fotografer i landet under mitten av sjuttiotalet och dokumenterade delar av det radikala klimatet. ( Läs gärna Resor med kamera) En del publicerades i svensk press. Som denna artikel om radiomediernas starka ställning.

”Samhällskritiska obundna radiostationer i Italien kämpar för att överleva:

Det finns ingen lag om radiomonopol i Italien. Därför är det möjligt med små obundna radiostationer. Det finns också en uppsjö av dem och av 6 st med ”progressiv inriktning” i Rom är Radio Citta Futura den största.
– Vi bildades för ett halvår sedan av människor från tre organisationer, Pdup, Avanguardia Operia och bokförlaget Zavelli, som bl a gett ut ”Massakern i Milano”. Syftet var att skapa en kanal för vänstern, säger en av grunda Guilio Savelli, för en klargörande information och för den progressiva kulturen, som ofta stoppas i andra kanaler.

Det massiva utbudet, man sänder 24 timmar om dygnet, omfattar teater- och filmpresentationer, bokrecensioner, musikprogram, politiska debatter och aktuella analyserande program, en speciell kvinnoavdelning och ett direkt utfrågningsprogram på kvällstid. Det programmet är stationens mest uppmärksammade. Här fick de olika politiska partierna svara på frågor direkt från människor inför valet. I andra program har man tagit upp aktuella fackliga strider, fängelsesituationen och om poliskåren, dess metoder och inriktning. En anonym polis deltog.

”VANLIGA” MÄNNISKOR KOMMER TILL TALS
— RAI, det statliga radiobolaget, har absolut ingen motsvarighet, man har sällan hört en vanlig människa komma till tals i deras program. Vi censurerar heller aldrig de utfrågande, men i valet av ämne lyser naturligtvis vår politiska inställning igenom, säger Guilio när jag frågar honom om den politiska färgningen.

Finansiellt har man det svårt. Just nu betalar olika lokala annonsörer, främst teatrar och biografer men också många kommersiella affärer 2 milj lire i månaden. Med 5 milj skulle alla kunna få riktigt betalt för sitt arbete, och det siktar man på till hösten, Det finns ett lagförslag om begränsning av de fria stationerna, men det stöds enbart av en del av kommunisterna och ingen räknar med dess genomförande.

— Det var viktigt för oss att skapa ett alternativ till den ström av kommersiell musik som kommersiella stationer, typ Radio Monte Carlo sprider ut. RAI:s kanal 3 är likadan och när den progressiva musiken är så stark och bra som här måste den ha sin plats.

ETT FÅTAL ARBETARE
Valerio som håller i musikavdelningen berättar om de politiska grupper som finns många starkt influerade av den italienska folkmusiken.

– Vi har Canzionere de Latio som spelar den ursprungliga sardiska musiken med elektriska instrument, folksångarna Quatro Stato som sjunger gamla arbetarsånger till egen musik, moderna politiska sångare med eget material som Eduardo Bennato och politisk rockmusik, Napoli Centrale. Vi presenterar artisterna grundligt, låter dem själva berätta om sin musik. Gemensamt för dem alla är att de ytterst sällan blir spelade i RAI. De behöver sprida sin musik.

Hur många når då RCF med sina program? Officiella siffror ger dem 200000 lyssnare i Romregionen. Själv tror de siffran är överdriven, 2/3 av den är mer realistiskt. Jämförelsevis har RAI 800 000 lyssnare och regionen 5 mili invånare.

– Framtiden kräver en breddning av våra lyssnare, nu når vi ett fåtal arbetare tex, vi har ett speciellt fackligt nyhetsprogram som vi vet hörs av många. Men det är svårt att bryta skvalradions makt över människors vanor.
Det säger Guilio och går tillbaka till diskussionen om nästa veckas program där alla deltar. Från sändningsrummet hör jag en gammal sång av Bob Dylan spelas, ”The Times They are A-Changing”.

Thore Soneson