Vissa symboler fastnar i minnet. En sådan är hästskon. Den har alltid funnits på en vägg i någon av de gårdar jag har tillbringat tid i. Men ofta har den hängt med öppningen nedåt, jag har ändrat flera stycken så de har öppningen uppåt istället. Detta för att den anekdotiska tron på att turen som finns i hästskon skall stanna kvar. Men flera av mina närmaste har varit kritiska. Den borde vara öppen nedåt för att släppa ut turen och sprida den över huset, gården och den som är i närheten.

Så för att kontrollera detta, vad gör en nutida nyfiken person. Öppnar wikipedia såklart. Där står följande: ”En hästsko som man hittar anses av många vara lyckobringande och enligt traditionen kan en hästsko fäst över ytterdörren verka gynnsamt för gårdens lycka eller bringa lycka i största allmänhet för ägaren. Som ofta när det gäller folktro går åsikterna och traditionerna isär huruvida den ska hänga med öppningen uppåt eller nedåt. För vissa anses det viktigt att hästskon hängs med öppningen uppåt, som på bilden, för att lyckan inte ska rinna ut ur den, medan andra istället menar att den ska hänga med öppningen nedåt för att välsignelserna ska kunna falla ner över den som går under den…”

Båda versionerna av symboliken verkar rimliga och har sin egen trovärdiga logik. Men wikipedia är ju inte alltid den grundligaste källan så går vidare och söker i Nationalencyklopedin där det står utförligt om hästsko symboliken och dess ”ontavvärjande” egenskaper. (Detta ord finns för övrigt inte i SAOL)

”En på vägen upphittad hästsko har överallt i Europa uppfattats som ett turligt omen, även inom högre stånd (amiral Nelson hade en hästsko fastspikad på ”Victorys” mast under slaget vid Trafalgar). Hästskons turgivande eller ontavvärjande egenskaper kan sammanhänga dels med inneboende övernaturliga kraft enligt äldre folktro, dels med den tro man inte sällan tillagt ovanliga eller överraskande fynd. Sådan hästskor har bl.a. spikats upp över dörrar till boningshus och uthus, närmast i ontavvärjande syfte, och man har diskuterat huruvida hästskon skulle hängas med ”mynningen” uppåt eller nedåt. De motiveringar för den ena eller andra upphängningen som framförts är efterhandskonstruktioner för att ”säkra” turen – ingetdera är klart knäsatt i traditionen.” (C-H Tillhagen, Vardagsskrock (1982)