Detta är ingen årets bästa lista. Men det är några av mina kulturupplevelser som jag tar med mig in i 2026. Ett antal månader i sjuksängen på hösten begränsade starkt min biograf besök. Men här är tre filmer som satt spår.
Satte mig i en skogsbacke och lapade sol i ett timslångt fönster mellan molnen och dimman. Jag bläddrade igenom min bildbank på mobilen och noterade minst 50 selfies de senaste 8 åren. Kände behovet kalla, knäppte några till och funderade på vad denna dokumentation är till för. Att sprida i sociala medier flöden och få likes ? Nej knappast, jag är sparsam med sådant.
En nytagen selfie i vintersol
Men under höstens rehab och stillaliggande på rygg för att lindra smärtan från en kotkompression blev det flera. Inte för att i första hand få stöd och kryapådig rop – även om dessa värmer – utan helt enkelt för att själv kunna följa progressionen. Hur det går ? Jotack lååångsamt bättre.
Selfies kulturen hör enligt livsstils filosoferna samman med identitetsjakten, med behoven att leva upp till ideal i alla dess former. Sociala medier har skapat en kultur av bekräftelse och självbespegling. En ny ME-generation eller kanske ett narcissistiskt tvångsbeteende.
Men det har funnits selfies kultur i alla tider, många konstnärer har skapat självporträtt. Leonardo da Vinci, Pablo Picasso, Helene Schjerfbeck använde sina egna ansikten som spegelbilder, bokstavligt för att utforska sin teknik och skildra sig själv. Många författare har de senaste decennierna skrivit autofiktion, lätt maskerat eller öppet som i Lars Norens dagböcker. Här är syftet alltifrån att förstå sig själv till att skriva sin egen historia på egna villkor.
Leonardo da VInciHelene Schjerfbeck_självporträtt med röd fläck
En annan form av selfies dominerar i politiker och celebritetskretsar. Här gäller det att visa vem man har varit tillsammans med, vilka galor och premiärer man varit på med vem osv. Ni har sett dom flöda fram på Instagram och i valtider är politikers ansikten och miner anpassade till budskapen de vill förmedla. Ett snällt och polerat leende, en vinnarmin.
Mina selfies är sällan eller aldrig tagna med andra än familjen och sambon, jag har svårt för att inte säga vägrar utsätta mig själv och andra för utmaningen att fråga om att få ta en selfie och bli nekad. Under mina tidiga år som fotograf arbetade jag främst med reportage och då blev det många intervjubilder men sällan selfies med de intervjuade som många kvällstidnings pennor ägnat och ägnar sig åt.
Många fotografer/konstnärer har utvecklat iscensättningar där de själva är motivet – tänk Cindy Sherman – som alltsedan tidiga Untitled Film Stills har använt sig själv i ett slags rollspel. Den amerikanska fotografen Lee Miller har tagit en av fotohistoriens mest berömda selfies, det iscensatta självporträttet ”Hitlers badkar” där hon sitter naken med en tvättsvamp bredvid ett foto av Hitler på badkarskanten.
Cindy Sherman ”Untitled Film Stills”Lee Miller ”Hitlers badkar”
Så selfies kan vara mer än självförhärligande snapshots på en premiär eller foto-op med politiker. Det kan vara medvetna och berättande bilder, texter eller för den skull låtar (här finns en uppsjö av artister som utan att skriva texter med jag eller me har skrivit utlämnande och klarsynta betraktelser)
Apropå egna selfies, en speciellt form av dom är alla hälsningar man skickar till bekanta, vänner och släkt. Som denna med mig och min kära sambo Åsa Maria tillsammans med vår Rickie, en hälsning inför 2026 !
Detta är ingen idolbok. Det är en reportagebok som följer rockgruppen Imperiet på turne i Nicaragua, New York och Kuba på 1980-talet.
Omslaget till Blod och Eld av Lars Torndahl
Fotografen Lars Torndahl är med, smyger omkring på scen och fångar in obevakade ögonblick där Thåström ibland poserar men oftast bara existerar. Vilar och andas. Exploderar på scen framför miken i svettiga strålkastarwatt. Han är det givna centrat i boken, men de övriga Christian Falk, Fred Asp och Per Hägglund som var Imperiets medlemmar vid den tiden får också plats.
Backstage på legendariska klubben CBGBs i New York
Jag vänder blad i boken samtidigt som jag spelar ”Blå himlen blues” som på många sätt fångar imperiets suggestiva kraft och suget efter det äkta. Ögonblicket där allt faller på plats. Kärleken. Lyckan. Livet. De sista minuterna i låten är som en utdragen orgasm som tillåts pågå. Thåström trånar och andas. Torndahls foton har samma kvaliteter, intensiv närvaro, oskarp sensualism och berättande reportage snapshots. På sidorna blandas färg och svartvitt, det växer fram till ett levande collage där berättandet är i fokus. Ett explosivt formspråk signerat Pär Wickholm. I en text sätter kollegan och samarbetspartnern författaren Per Wirtén ord på Imperiets resa och tiden på 80-talets Stockholms gator. De båda träffades på rocktidningen Schlager och samarbetade som ett team, jämnåriga och hungriga på att beskriva tiden och känslan.
I texten skriver Wirtén om Torndahls bilder ”Jag ser porträtt av ett mytomspunnet rockband. Thåström och Falks scennärvaro, som var en blandning av tänkt koreografi och spontant kaos, på jakt efter en extas som skulle sudda ut gränsen mellan scen och publik.” En beskrivning som likaväl kunde handla om det fotografiska språk Torndahl bitvis excellerar i. Eller med hans egna ord – ”Vänta och ge det tid. Och ytterligare tid. Nåja, en och annan gruppbild fick jag lov att styra upp. Imperiet var ett band som sa ifrån. En del såg dem som väl stöddiga. Att ha attityd var ett slags skydd. Mot trivialiteten. Mot tramsiga och oinitierade intervjufrågor. Här lärde jag mej mycket. Att inte ta skit. Att göra sin grej och kräva att bli tagen på allvar. Det gällde för de allra flesta artister jag plåtade. Särskilt de som kom ur punken. Vi var ju på väg åt samma håll. Eller i alla fall på väg. Framåt.”
”Blod och Eld” är mera än en fotobok om ett rockband, den är ett tidsdokument som förmedlar och vibrerar av den känsla Imperiet väckte och fortfarande väcker.
Tankar om media / Thore Soneson 