Ett vibrerande sjuttiotal

Det är femtio år sedan det vibrerande sjuttiotalet när flera av Europas länder skakades av bomb- och kidnappningar. Vänstern var på frammarsch och väckte samtidigt starka reaktioner och bitvis våldsam repression. Jag och kamraten Micke Berg reste flera gånger ned på kontinenten där Italien var målet. Där fanns både radikal energi och tydliga klasskillnader mellan dom som har och dom som aldrig kommer att få.

Eller för att citera svenska Blå Tåget – ”Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt. Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt. Fast det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar. Och piskan som kittlar, kittlar inte heller deras feta nackar.”

Vi var frilansande fotografer, ute för att dokumentera samtiden, målmedvetna i vad vi sökte. Publicerade oss i vänsterpartiets tidning Ny Dag, ackreditering därifrån gav oss tillträde och hjälp med kontakter i Milano, Bologna och Rom. Jag återkom flera gånger till Italien, främst till Rom där jag skrev både kulturartiklar och reportage. Åren och resorna satte spår både i mina åsikter och min vilja att berätta om radikala, upproriska och positiva rörelser och personer.

När jag bläddrar igenom klipp och foton från den tiden växer minnen fram, dofter och situationer. Känslor av alla sorter. Det är som om jag ser genom kamerasökaren igen.

Kollision mellan radikala politiska läger
Ett möte och samtal från resorna i Italien har satt spår i minnet. Där blev kontrasterna mellan politiskt aktiva och folket, arbetare och studerande, ockupanter och strejkledare uppenbara. Att vi inte dokumenterade mötet över vita dukar fotografiskt är för mig märkligt. De flesta vi mötte hamnade i fokus, men här var det uppenbart svårt för oss att lyfta kameran.

Kan ha att göra med stämningen som blev obekväm efter vi ventilerat våra tankar om samtiden och våra samtal med radikala oppositionella som öppet demonstrerade mot det etablerade systemet. Vi var klädda som svenska alternativa/radikala män, randig fiskartröja, slitna jeans, armeskjortor och gympaskor. Knappast lämpliga för en mottagning med Bolognas lokala partirepresentanter från det kommunistiska PCI. Men det var sjuttiotal och kontrasterna var både kulturella och rent estetiska.

De italienska representanterna bjöd oss på middag på en restaurang med vita dukar och menyer tryckta på tjockt handgjort papper. De kom i kostym och aftonklänning, ombytta från dagtidens arbetskläder, t-shirts och jeans. Vi kom klädda i samma utstyrsel som när vi möttes tidigare på dagen.

Vi sökte kontakter för att bli introducerade på daghem, på arbetsplatser där radikala fackföreningarna visade hur kollektiva lösningar kunde etableras och fungera; i Bologna fanns flera mönsterexempel på hur den italienska kommunismens samarbetsagenda med kristdemokrater fungerade. Detta möte skedde 1976, före Röda Brigadernas kidnappning av Aldo Moro men i en tid där vänsterradikala Lotta Continua organiserade demonstrationer och propagerade för en revolution i 1968 vänsterns efterföljd.

Vi hade träffat radikala grupper i Milano, husockupanter som stöddes av vänsterradikala fackligt aktiva nära knutna till lokala Lotta Continua. På middagen berättade vi detta och ville diskutera hur partiet såg på dessa aktivister och deras revolutionära aktioner. Det skapade dålig stämning, minst sagt. Den utomparlamentariska vänstern skulle bekämpas, inte bemötas. De var potentiella terrorister, inte rumsrena och framförallt inte värdiga att lyftas fram av medier från Sverige.

Middagen slutade med att vi/jag tackade för måltiden och reste mig med en tydlig markering, en hälsning med knuten näve. Dagen efter åkte vi vidare mot Rom.

Väggarna talar
Aktivism kontra ordning och reda

Under vår utforskning av Roms olika ansikten hamnade vi i flera stadsdelar i södra delen av staden som Garbatella, förortsområden byggda efter andra världskriget. Vi körde runt lite på måfå, parkerade vår blåa folkvagn vid en park, vandrade upp mot några kvarter längs slitna och sotiga väggar. Gick närmre en arkad i ett av hyreshusen där några pojkar i tioårsåldern sparkade boll. Väggarna bakom dem var taggade med bokstäverna MSI, Movimento Sociale Italiano som var det dominerande fascistpartiet i efterkrigets Italien.

Italiensk politik under 70talet var präglat av konflikter mellan Eurokommunisterna i PCI och DC, Democrazia Cristiana under ledning av den tidigare fascisten Amintore Fanfani som var premiärminister under en kortare tid på 60talet.

Bollpojkarna var obekymrade av oss och våra kameror, men slutade snabbt och försvann när några äldre tonåringar klädda i svart kom framrusande ur skuggorna. Vi kände direkt det hotfulla i deras attityd och orden de riktade mot oss, utan att förstå vad de vräkte ur sig mer än de välkända svordomarna som”Fan culo”. Vi vände snabbt dem ryggen och sänkte kamerorna, gick snabbt mot bilen lätt skakade.

I dessa kvarter och i delar av centrala Rom talade väggarna om MSI. Bokstäverna var klottrade på de gamla marmorväggarna och gränderna också bakom Piazza Navona. I gatorna kring Campo di Fiori där vi bodde på ett enkelt hotell var graffitin däremot mer vänsterradikal och taggar som Lotta Continua var vanligare liksom slagordet ”Morte al Fascismo”, död åt fascismen. Graffitin, eller snarare slagorden, var den tidens sociala medier kanaler. Man använde gatan som ett sätt att påverka och skapa sammanhållning. Här var både aktivisterna till vänster och de fascistiska grupperna aktiva.

Vi försökte sätta oss in i de olika fraktionerna till vänster under de tumultartade åren där som ledde fram till Röda Brigaderna med sina kidnappningar och mord på företagsledare och politiker. Vi insåg att det säkraste var att undvika konflikter med MSI anhängare och militanta extremister, som de husockupanter i Milano och kollektivrörelsen i Bologna vi besökte. Där kände vi oss aldrig hotade.

EUR – Fascisten Mussolinis drömstad

Vissa miljöer talar klarspråk, inte minst den kyliga marmorglänsande fascistiska stadsdelen EUR som diktatorn Mussolini började byggde inför en planerad världsutställning 1942 som aldrig blev av. Esposizione Universale di Roma, EUR, är idag ett fashionabelt område för förvaltningar, bankkontor och mässor av olika slag. Inför de olympiska sommarspelen 1960 byggdes flera sportanläggningar i EUR.

Att röra sig i stadsdelen är lite som att gå i en marmoröken, reflexer från de skinande ytorna sänder iskalla kårar längs ryggraden. Det ekar om mina hårda klackar i arkaderna som flirtar med den äldre italienska stadskulturen men aldrig lyckas nå de klassiska dimensionerna. Få människor men desto fler svarta anonyma bilar rör sig i kvarteren. En ensam gatsopare sitter vid sina redskap och tar en paus, några kontorsarbetare rör sig i en av arkaderna. Medvetet skyndar de sig vidare när de observerar våra kameror.

I ett gathörn studerar vi en karta över EUR överkorsat av ett nazikors. Tydligare kan det inte bli. Den totalitära arkitekturen speglar hur Italiens diktator Mussolini ville ge uttryck för regimens ideal utan att vara bunden av hänsyn till äldre stadsplaner. Visionen var att arkitekturen i moderna och funktionella former skulle ge uttryck för Roms storhet. Här finns idag den Italienska kongressen och museet Museo della Civilta Romana som innehåller en känd modell av kejsartidens Rom.

Med trötta fötter tog vi oss tillbaka från den ödsliga kvadratiska och rätlinjiga stadsdelen till de trånga och vindlande gränderna i centrala Rom. Myllret och dofterna av mat, människor och damm tilltalar mer än det anonyma rensopade och finslipade.

Många unga arbetslösa i 70talets Italien

De unga och förväntansfulla PCI-aktiva ser rakt in i kameran, jag fångar deras entusiasm som fortfarande går fram från kopian. Jag undrar vad som blivit av dem, fick de ett liv fyllt av möjligheter eller fastnade de i den på 70-talet allt mer utbredda depressionen? Då var de positiva men samtidigt realistiska. De delade gärna med sig av sina tankar, på ibland knagglig engelska, men fullt förståeligt.

”För mej är det största problemet ungdomsarbetslösheten. Nästan 50 procent av alla universitetsstuderande är arbetslösa när de går ut. Siffrorna räknar inte heller med alla som aldrig haft något arbete och de är många. Själv är jag arbetslös och det är svårt att leva på föräldrar som ofta också har det svårt.

Skolsystemet är uråldrigt, vi får nästan ingen kunskap om samhället idag. Latin och annat pluggas däremot in och det känns meningslöst.

Kvinnofrågan är också ett stort ämne. T ex kämpar vi för fler daghem i statlig regi. Nu finns det nästan enbart privata som tar ruskiga avgifter. De flesta arbetarkvinnor som måste arbeta för familjens försörjning kan inte ha sina barn där, så följden är att barnen får klara sig själva, där inte olika lokala grupper kan ordna frågan.”

De här rösterna tillhör fyra medlemmar i PCI:s ungdoms-förbund FGCI, Anna, Claudio, Renata och Angelo. De bor alla i ett område i Rom som heter San Lorenzo. Där har PCI närmare 50 procent av rösterna och stadsdelens kommunistiska sektion är en av de mest aktiva i Rom. I artikeln jag skrev valde jag att låta alla tala med samma röst. De var tydliga med att de ville tala som grupp, deras engagemang hade rötter i både familjen och det sociala liv de varit med om att bygga upp.

”Mina föräldrar är kommunister och det är klart att jag fortsatt jobba politiskt. För mej är det viktigast att försöka engagera ungdomar i politiken. Som det är nu är det många som bara driver, de har inga jobb, till slut struntar de i allt och bara hänger. I våras ordnade vi en fest med musik och politiska utställningar. Det kom mängder med politiskt ointresserade men jag tror de fick lära sig något och åtminstone en del stödde oss i valet.”

I Rom var det kommunalval i samband med parlamentsvalet och det vann PCI med 35,4 procent mot DC med 34 procent. Det betydde att en röd borgmästare kommer i Rom, och det i staden som har räknats som borgerlighetens starkaste fäste med den största procenten av fascister i Italien förutom Sicilien. Giulio Carlo Argan blev den första röda borgmästaren i Rom, han var både kritiker och politiker, hans bakgrund var inom kultur och undervisning. Han ledde Rom mellan 1976-79 och genomförde bland annat ”Roman Summer” ett kulturprogram som syftade till att sprida kultur också till förorterna.

Kulturen / Fri och alternativ
Prostituerar sig hemmafrun?

När jag stiger ned för trappan till en källarteater, ett par kvarter bakom Vatikanstaten i Rom, Italiens moraliska högborg, möts jag av en fullsatt, varm salong där publiken väntar på att se en pjäs om det mycket kontroversiella ämnet prostitution.
I centrum på den trånga scenen en säng vänd mot publiken. Inga andra attribut eller rekvisita. Pjäsen som ska spelas heter ”Dialog mellan en prostituerad och hennes klient”, skriven av Dacia Maraini. I tio års tid har hon jobbat med teater, skrivit pjäser som hon själv kallar en sorts agitationsteater. Hennes teknik har hela tiden varit att ta upp aktuella brännbara ämnen och skapa debatt kring dem.

Pjäsen om prostitution är en publiksuccé i Rom denna sommar, många såg den och stannade kvar på en diskussion tillsammans med skådespelarna. Ofta i timmar i den lilla heta och rökiga lokalen. Pjäsen drar paralleller mellan en prostituerad och en vanlig hemmafru, skillnaden är enligt Dacia bara en formsak. Båda säljer sin kropp och tid åt manssamhället, bara under olika förutsättningar, ett traditionellt accepterat sätt och ett som är stämplat som moraliskt förfall.

Den parallellen är det som gör debatten efteråt till mycket hetsiga tillställningar. Männen i publiken känner sig attackerade av anklagelsen mot dem och försvarar sig hetsigt, kvinnorna reagerar starkt på den nya bilden av sin roll som Dacia förmedlar.

– Naturligtvis är det meningen att pjäsen skall provocera. Den skildrar nämligen hur klienten, som är en ung romantiskt humanistisk student, vill bli den prostituerades beskyddare för att han älskar henne. Kvinnan ser det som förnedrande att behöva försörja honom på sin kropp, men upptäcker också att skulle hon gifta sig med honom och leva ett traditionellt familjeliv skulle hon också prostituera sig. Skillnaden är bara det att det är en man och inte en hel mängd hon tillfredsställer. Det är den grundläggande konflikten beroendet till manssamhället.

Den stridbara pjäsförfattaren och skådespelaren Dacia Maraini tar sig tid att prata med mig när luften tagit slut i källarlokalen. Hennes engagemang är levande och välartikulerat. Kvinnokampen är livaktig i italienska kulturkretsar liksom i övriga Europa. Politisk teater är annars sällsynt i Italien i dag. Förutom Dacía Maraini och den mest kände Dario Fo och hans hustru Franca Rame, är det ett fåtal som sysslar med den teaterformen.

– Här fungerar det så att det statsstöd som ges till teatern, enbart ges till den traditionella estetiska och formalistiska teatern som inte är politiskt brännbar, och ges av byrån för turism! Det betyder att man hela tiden är offer för dessa byråkraters godtycke.

– Men kulturlivet i Italien håller långsamt på att radikaliseras, vi ser det på de många mindre grupper som finns i vänsterrörelsen. Även inom PCI börjar det röra på sig, även där beror det på generationsväxlingen som nu börjar verka. De unga är mer medvetna om kulturens vikt för det politiska engagemanget och som motvikt till den borgerliga världsbilden, säger Dacia med en allt rossligare stämma.

Senare samma kväll får jag levande bevis på hur radikal gatuteater kan se ut. På ett mindre torg i stadsdelen Trastevere har en gycklare samlat en stor och ung publik. Han varvar eldslukarkonster med att spela på groteska manliga gester och attribut. Ser föraktfullt på sitt skrev där ett förstorat tygfodral framhäver hans kön. Ett attribut välkänt i italiensk kulturhistoria och gladiatorspel. Publiken jublar och skrattar, de har inga problem att förstå symboliken.
Evenemanget anordnas av den alternativa radiostationen Radio Citta Futura, som medvetet ser alternativ kultur som en del av sin verksamhet. Den här kvällen står gruppen Canzionere de Latio för uppträdandet, deras blandning av folkmusik och gyckel har en lång tradition i Italien. Commedia dell’arte är en populär och folklig kultur som lyfts fram i det radikala kulturklimatet på sjuttiotalet.

– Det är viktigt för oss att skapa ett alternativ till den ström av kommersiell musik som privata radiostationer sprider ut. Vi ville skapa en kanal för vänstern, för den progressiva kulturen som ofta stoppas i andra kanaler, berättade en av grundarna av Radio Citta Futura Guilio Savelli när vi träffades tidigare på dagen.

Jag skrev kulturartiklar i tidningarna Arbetet om Dacia Maraini och i Aftonbladet om de alternativa medierna. Delar av texterna ovan är därifrån.