Idag funderar jag på begreppet Medel-Svensson. Var kommer uttrycket ifrån, är det en statiska centralbyrån term (SCB) eller har den andra rötter?
Anledningen till min fundering är att jag hamnade i en sparad samling filer på min telefon. Sparade över de flesta som backup till datorn. En av dem är en artikel med rubriken ”Han har försökt göra det omöjliga – skriva snittsvenskens historia” där historikern Carl Mikael Wærn-Carlsson blir intervjuad i Sydsvenska Dagbladet. Jag snabbläste och fastnade för detta stycke :
”Sverige var bättre förr i den meningen att vi under 1300- och 1400-talet hade sextio helgdagar under ett år. Vi får också veta att snittsvenskarna Per och Margareta år 1570 åt torkad förrådsmat och drack öl och att ”Tungreceptorernas interna arbetsfördelning var en annan än dagens, med slagsida för beska, syra och umami, och lyxstämpel på salt och sött”. Den menyn är väl vad som väntar oss om vi ska överleva på torkad beredskapsmat i framtiden. Ett evigt tuggande på torkad lutfisk och rökt fläsk. Artikeln fortsätter med mera fakta och reflektioner kring begreppet, det dök upp först på 1900-talet och då som en delvis politiskt färgad term. ”– Att man identifierar sig utifrån vad man gör om dagarna och tjänar pengar på kräver ju att man har en hög grad av specialisering i samhället. Det är på något vis en psykologisk konstruktion att man har en yrkesidentitet. Medelsvensson var ”anställd” först i mitt nedslag 1960, tidigare var hon egenföretagare” säger Carl Mikael Wærn-Carlsson.
Medelsvensson har för mig och många andra en negativ klang, man ser framför sig idealbilden av den svenska familjen i välfärdssverige med ”Villa, Volvo och vovve”. En schablonbild men samtidigt ett ideal som politiker genom år älskat att använda som måltavla för sina visioner. En konformistisk syn på vad vi ska sträva efter. Jag och många med mig som arbetat inom kultursektorn med media och kommunikation har många gånger skrattat i mjugg över denna bild. Den är både förenklad och i viss mån föraktfull mot alla som har den sortens liv som mål. Men idealet med snälla och laglydiga skattebetalare är inte allomfattande, tänk bara på alla skattesmitare och ekonomer som har brevlådeföretag i skatteparadis. Eller alla som sökt sig till den lukrativa droghandeln i jakt på snabba klipp. En hel del av dem som lyckats sitter i lyxboenden i Turkiet, Abu Dhabi eller gömmer sig på spanska Solkusten. Eller en Ingvar Kamprad som med sitt IKEA byggde förmögenhet på att skapa billiga möbler för att alla skulle ha råd att skapa ett eget hem. Den världsomfattande koncernen utvecklades till en stiftelse där miljarder lagras i dolda tillgångar för de närmaste.
Detta var bara några reflektioner kring en artikel jag sparat ned i mobilen under de senaste året. Att samla in artiklar fakta och research är en vardagssyssla för mig som skribent. Genom åren har jag travar av gulnade tidningsklipp, magasin och numera mappar fyllda med digitala artiklar. Med datateknikens hjälp kan jag söka igenom min hårddisk på jakt efter fakta och tankar bara genom att söka ett ord. Just idag blev det Medel-Svensson.
Citaten är hämtade från en kulturartikel av Peter Fällmar Andersson i Sydsvenskan i september i år. Där intervjuas Carl Mikael Wærn-Carlsson om sin bok ”Medelsvensson genom 700 år”.
I veckan som gick har en kulturdebatt om skärmtid och ständig uppkoppling kommit i fokus igen. Politiska förslag om att kräva ID för sociala medier för alla under 15 år har lyfts fram av socialdemokraterna. Kulturnyheterna special på SvT sänder debatten ”Äntligen skärmfri” där de i puffen för programmet skriver att ”Allt fler längtar bort från dumskrollande och allt för mycket skärmtid på sin smarta telefon.”
En av de tre inbjudna att diskutera är poeten Jonas Gren som i sin bok ”Ingen surf : handbok i nedkoppling” berättar om hur han valt bort internet uppkoppling och smartphone på sitt kontor för att kunna fokusera på att skriva, inte scrolla och tvångsmässigt kolla mejlen varje timme.
”I de funktioner man verkligen har nytta av att vara uppkopplad jämt så är det förstås jättebra att kunna vara det, precis som en protes kan vara bra. Jag är inte emot proteser, men jag är emot att man har ett tredje ben i form av en protes bara för skojs skull,” säger han i en intervju av Rojin Pertow i Dagens ETC.
I SvT programmet berättar journalisten Erik Galli som med sig själv som vittne spelat in serien ”Skärmfri på 100 dagar” om sitt sociala medier beroende som en stress sjukdom. Diskussionen i ”Äntligen skärmfri” fokuserar på internetanvändning i helhet, inte främst de avarter i sociala medier som fejkmemes och AI genrerade propagandavideos eller TicToc skapar tvångsideal som skapar ångest och ätstörningar.
”Det är en fråga om vem som tjänar på att vi ständigt är uppkopplade. Dels techbolagen, men också alla myndigheter,” säger Jonas Gren i ETC intervjun. ”När aktörer förlägger det mesta av sina tjänster online är det vi som gör arbetet istället. De behöver inte ha några anställda, de behöver inte ha några biljettautomater. De sparar massor av pengar när vi som konsumenter och användare gör arbetet.”
Det här är en verklighet vi känner igen, stängda bankkontor, enormt långa telefonköer i de flesta myndigheter och institutioner i välfärden. För att inte tala om alla bedragare som lurar bankkoder av främst äldre och skapar nätbaserade pyramidspel förklädda till lönsamma fonder där 100 tusentals kronor i sparpengar har gått till nätbedragare i skatteparadis.
Att slippa allt detta är en av drivkrafterna Jonas Gren refererar till. Han betonar att han inte är emot internet som en användbar informationskälla eller servicekälla. Hans val att inte vara uppkopplad handlar främst om att kunna fokusera utan alla distraktioner och tidstjuvar som de stor techbolagen designat där Facebook, Instagram och farsoterna X och TicToc hela tiden skapar beoendeframkallande algoritmer.
I studion på SvT programmet sitter också mediestrategen Brit Stakston som varit uppkopplad på nätet så länge det varit tillgängligt. Hennes lågmälta kommentar till utvecklingen på Internet är att det föddes som en ”kommunikationskanal öppet för alla att publicera sig på…” men undermeningen är tydlig. Nätet som skapades som ett demokratiskt forum där alla har tillgång till att delta i mediekanaler är förvandlat till en polsk riksdag (min liknelse) där alla skriker i mun på varann och få lyssnar på allvar.
”Den norska medieforskaren Trine Syvertsen skriver att i ett individcentrerat, nyliberalt samhälle så läggs ansvaret för att hantera internetanvändning helt och hållet på individen”, säger Jonas Gren. ”Att vara uppkopplad, köpa alla apparater som behövs, betala för sitt abonnemang, allt det där. Att koppla ner blir då också ett helt och hållet individuellt ansvar. Att lägga all den energin, kraften, mödan och fantasin på hur man ska klara sig utan – det blir väldigt sårbart för en massa människor”.
För drygt tio år sedan skrev jag en bloggtext med titeln ”Nätberoende_ jag?” då fanns tendenserna till vad som idag blivit en tydlig sanning. ”Sociala medier blir vad vi gör dem till, en banal sanning i en tid när allt fler är allt mer medvetna om vilken roll man som aktiv på nätet har i åsiktsbildning och spridning. Gränsen mellan att tala för sina egna åsikter och att representera – läs sprida – någon annans politiska, strategiska eller ekonomiska intressen är flytande och alltmer luddig.”
Så kära nätvänner och bloggare därute, håll ögonen öppna och äkthetsfiltret påslaget. Läs och använd informationen med en kritisk blick.
Jag läser vännen Håkan Lahgers biografi över Stig Claesson, en imponerande genomgång av författarens romaner och noveller, rikligt illustrerad med hans teckningar och porträttkonst. Fylld av anekdoter och händelser från uppväxten i Barnrikehuset Kristallen på Södermalm med vännen Per Anders Fogelström till de kringflackande resorna i Europa. Alltid med skrivmaskinen och pennan som sällskap. Hans teckningar lovordas bland annat av Ulf Linde för sin precision och sin enkelhet. Inte ett onödigt streck.
Omslaget till biografin över Stig Slas Claesson
Jag har inte läst så mycket av Slas (som är ett smeknamn han själv undvek) men sett flera av filmatiseringarna. Minns speciellt “En vandring i solen” med Gösta Ekman som en grubblande medelålders vandrare vid Medelhavet. På jakt efter kärlek och vinets sötma. En fiktiv autobiografi enligt en recensent. Mycket av det han skrev i de 84 utgivna romanerna är lätt omskrivna händelser och möten han själv upplevt, i Europa och Stockholm. På Södermalmskrogar som Pelikan och den mer litterärt omsusade Gyllene Freden i Gamla stan.
Recensionerna har varit både njugga och positiva, gemensamt är alla imponerade av den gedigna research och de intervjuer Håkan Lahger gjort för biografin. En stor och väsentlig del av ”Vem älskar Slas?” kommer ur närläsning av hans almanackor som fylldes av anteckningar av alla slag. Från noteringar av vem han träffar till fotbollsresultat, de fungerar som en slags dagbok med en del luckor som uppstår när han ligger inlagd på Sofiahemmet efter perioder av alkoholkonsumtion.
Noteringarna bildar en kronologisk grundstomme i biografin, man kan läsa den på samma sätt, från pärm till pärm eller söka genom registret efter en speciell volym eller person. Och det vimlar av kända kulturpersonligheter som alla figurerade i Slas liv. I förordet sammanfattar Håkan Lahger hur han upplever berättelserna och sättet att skriva.
”Ordet roman är inte en helt rättvisande beskrivning av Stig Claessons litterära projekt. Han underminerar romanformen i sina böcker genom att ideligen återkomma till berättelser och historier ur sitt eget liv. Historierna som han berättar i de mer eller mindre självbiografiska böckerna återanvänder han friskt i romanerna. Livet och dikten går i parallella stråk, de flyter samman i en enda oefterhärmlig prosa. Vare sig han sitter i stugan i Västergötland, stirrar ut i höstmörkret och funderar på världens ondska, landsbygdens avfolkning, bristerna i åldringsvården, minns gamla filmer med Errol Flynn eller snurrar runt Nytorget, pilsk som en marskatt på någon han träffat på posten, skriver han sitt liv. Samtidigt som han skriver allas våra liv. Ett inte så föraktligt konstprojekt. ”
Det är en flyhänt beskrivning av en författargärning där person och politik ryms inom några få meningar. Men personen Stig hade andra sidor, en frånvaro från sina båda söner och ett som det verkar kroniskt kvinnotycke. Där lyser hans generations manliga förebilder och ideal igenom.
I ett kapitel beskriver Lahger på ett träffsäkert sätt människan och inte minst manligheten hos Stig Claesson.”Jag tänker på Jack Kerouac – hur olika dessa män än ter sig – när jag tänker på Stig. Två män med ett följe av andra män, som dyrkar varandra i en manlig gemenskap stängd för kvinnor. Boxning, borsten och böckerna. Krogen istället för hemmet. Två män som återvänder till sina mammors hem och sätter sig där och super skallen i bitar. Vad sörjde de? Vad längtade de efter? Vad saknade de?”
Biografin har som jag skrev recenserats på kultursidor, både njuggt och positivt. Flera lyfter att Stig Claesson är en författare som likt kollegan Pär Rådström levde i ett allt mer välmående Sverige och Europa som växte fram i efterkrigstiden. Femtio- och sextiotalen var optimismens tid, politiskt stabilt men också en brytningstid där andra mer frigjorda och frihetliga strömningar bland västvärldens unga började sticka upp. I sin recension i Sydsvenskan sammanfattar Thomas Millroth både sin egen syn på Slas och den bild biografin lyfter fram av honom. ”Trots det besvikna, drömska 50-talet blev Claesson aldrig en ensam romantiker. Boken är fylld av kulturgrabbar som stöttade honom. Kvinnor var en annan sort men förälskelserna var många, likaså sveken, inte minst mot familjen, hustrun Taki och de tre barnen. Det är sorglig läsning men det är befriande att Lahger varken ursäktar eller moraliserar”.
I mångas ögon är Stig Claesson en författare som såg och skrev inkännande om de bitvis bortglömda, marginaliserade själar som inte passade in i den omtumlande värld som välstånd och internationalisering öppnade. I romanen “Vem älskar Yngve Frej?” från 1968, som också filmatiserades, är huvudpersonen en skomakare i en landsortsby som på sitt eget sätt protesterar mot det moderna samhället. Han sätter upp en skylt med texten “Fornminne” vid den ruin där en av bygdens soldater bott.
Håkan Lahger igen – “I barndoms- och uppväxtskildringen Svart asfalt grönt gräs (2000) skriver Stig om sig själv som en man med en ”keps nertryckt över ögonen hela livet”. Bildligt och bokstavligt en man som vill se allt, men bara ur ett visst på förhand givet perspektiv. Den nertryckta kepsens perspektiv. I denna – och även andra böcker – skriver han ”Jag besöker inga gravar”. Vilket betyder att Stig aldrig tittar bakåt. Han befinner sig i ett stillsamt vakuum. En särskild sorts existentialism. Han går där i sin keps på spaning efter den framtid han säger sig fasa inför.”
Det är en beskrivning av en både egensinnig och livshungrig man som hade förmågan att berätta både vardagligt och med djupare undertexter. Solidaritet är ett stort och ansvarskännande ord, men det passar väl in på Stig “Slas” Claessons personteckningar, Håkan Lahgers biografi är skriven i samma anda. Gott så.
Vecka sex – har träffat den manlige fysioterapeuten som var ärlig och rak. Läkning av kotkompression kan ta mellan 3 och 6 månader … inte veckor som jag gått och trott för att höja motivationen. Och hålla depressionen borta. Han var som sagt ärlig men medgav samtidigt att han inte kunde avgöra status, alldeles för tidigt. Nästa vecka blir det ny röntgen av ryggen och träff med ortoped. Då kanske det går att få en bättre prognos. Just osäkerheten och de vaga beskeden är påfrestande, vill ha en tydlig plan med rehabövningar och gradvis nedtrappning av de smärtstillande tabletterna. Äter 1500 mg paracetamol varje dag…med risk för leverskador.
Kotkompression
Mitt i allt detta finns ljuspunkter. Vårt yngsta barnbarn, lilla Liv, ska döpas i november och jag fick i uppdrag att leta dikter. Det ska ut inbjudningar och dopkort. Traditioner finns säkert på form och innehåll, men jag har inte läst på utan letade fram goda citat och poetiska strofer som fångar känslor, förhoppningar och kärlek till det nya livet. Den kortaste och mest kärnfulla är denna – ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.” Av Astrid Lindgren
Den jag spontant finner mest igenkänning i är denna – Det gåtfulla folket – text av Beppe Wolgers och musik av Olle Adolphson ”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land Detta land är ett regn och en pöl Över den pölen går pojkarnas båtar ibland Och de glider så fint utan köl Där går en flicka som samlar på stenar Hon har en miljon Kungen av träd sitter stilla bland grenar I trädkungens tron”
När jag skriver detta försöker jag stanna tiden, vi kommer troligen inte att få uppleva när Liv eller mitt andra barnbarn Bonnie blir tonåringar…då kommer jag vara 86-87. Ett perspektiv jag försöker skjuta undan och ta vara på den tid vi kan ha tillsammans.
Det ligger en hel del sanning och hoppfullhet i uttrycket Carpe Diem – Fånga Dagen, ibland uttjatat och överanvänt som positivistisk slogan. Google lär mig att uttrycket kommer från romerske poeten Horatius 23 f.kr.
Ursprungligen hänger det samman med bisatsen ”Fånga dagen, tänk så lite som möjligt på morgondagen”, där många språkhistoriker menar att undertexten skall läsas som att njuta av dagen OCH inte negligera vad som skulle kunna hända i framtiden. Alltså inte ett defaitistiskt uttryck utan ett klarsynt sätt att möta alla möjliga framtider. Inte måla upp skräckscenarier eller fasor, utan istället tänka positivt på möjligheter.
Det tar jag till mig och ser fram emot nästa vår när jag kan ta ut cykeln, lämna tillbaka rullatorn och vandra omkring på stadens gator som en befriad man !
Sex dagar har gått. Kan fortfarande se stegen som glider längs väggen. Se hur jag vrider kroppen för att hinna hoppa av innan det är för sent. Känna hur jag slår bakhuvudet i en av metallstegarna och korsryggen i en annan.
Jag svimmar inte av men ligger blixtstilla i kramp o chock. Känner blodet pulsera i nacken. Benen vägrar lyda först men jag tvingar mig till att dra mig upp. Måste känna att dom fungerar. Ligger med huvudet nedåt och ser blodet, mörkrött och skiftande i blått rinna ut på de gråa lärkträdsplanken.
Nedbäddad skribent med kotkompression och hjärnskakning
Tacksam att min sambo var där. Att hon kunde stötta och hjälpa mig in till akuten. Trots sin skräck för blod plåstrade hon ihop nacken, lämnade av mig för undersökning.
Då visste jag inte att jag sex dagar senare skulle befinna mig i samma läge. Med diagnoserna svår hjärnskakning och en kotkompression i ländryggen. Tunga smärtor, omöjligt att sitta upp, efter två dagar gå med rullator. Fick ingen egentlig behandling, bara tunga smärtstillande tabletter. Några av dom från amerikanska skandalföretaget som tillverkar Oxytocin och som gjort tusentals smärtdrabbade amerikaner beroende av den syntetiska morfin drogen. Överdoser, självmord och brutal kollaps.
När jag insåg detta försökte jag byta till andra substanser, överläkaren såg skeptiskt på mig. Som om jag var en okunnig och obstinat patient. Hon vände på klacken och gick. Men en sköterska fångade upp min fråga och lovade undersöka. Fick också en dos av en annan smärtstillande, tyvärr inte lika effektiv som morfinpreparatet.
Nu sex dagar senare är läget oförändrat. Smärtor, piller, förstoppning och erbarmlig sjukhusmat. Uppvärmd i mikro, köttfärssås och vegetarisk lasagne, fisk i currysås och små portioner ostpaj med purjolök. En skam för svensk matkultur. Längtar efter en Gordon Ramsay!
Börjar tappa all tro på bättring, ser rullatorspåren ut i ingenstans. Halvt förlamad i ryggen. Med ett ständigt lock för huvudet.
När jag skriver detta är det söndag. Imorgon ska läkarna bedöma om jag kan skrivas ut, om jag kan få de hjälpmedel jag behöver. Omöjligt att bo fyra trappor upp utan hiss så det blir lantstället och nedervåningen. En dator i knäet och en öl i handen. Något ska man väl få ur sig…
Idag måndag räknas jag som UT mogen, alltså klar att lämna sjukhussängen. Ett problem är att få ut hjälpmedel till hemmet om det ligger i en annan kommun än man är skriven, en byråkratisk process som kan gå snabbt och smärtfritt men beror på handläggarnas välvilja. Och kommunens lager av rullatorer. I dessa besparingstider tar jag inget för givet.
Jag är ju inte heller någon person som bidrar till ekonomi skatter och sysselsättning i den kommunen. Jag är fritidsboende och en belastning på redan ansträngda sommarbudgetar i omsorgen.
Om jag lyfter huvudet lite och får perspektiv är det definitivt en nyttig bildningsresa att vara patient i svensk sjukvård. Majoriteten av undersköterskor har annat ursprung, hälften av sköterskorna och några av läkarna. Med de strama och kategoriska regler som nu införs kommer kanske hälften av dessa kompetenta och arbetsvilliga skickas tillbaka till ursprungslandet. Om de ens varit där…prata om att dränera ett system enbart på etniska och kulturella grunder.
Samtidigt uttrycker sig en del av dessa nyanlända med språkliga missar och ibland obegripliga meningar. Och det är knappast märkligt, svenskans ljudbilder kan vara krångliga att ta till sig. För att inte tala om tempus beteckningar och ordföljder. Det tar tid att behärska dessa egenheter. Men språket ska inte diskvalificera arbetskraft, inte heller okunskap om en svensk kanon, det är bara förklädd rasism.
Rebellen
Nu har utskrivningen klarnat. En röd rebell rullator står vid sängen, får med mig mediciner och en lista på när och hur de ska tas. Nu ska bara Skånetrafiken godkänna transport från tillfälliga hemmet i markplan till sjukhuset i Malmö för undersökning och behandling. Vårt boende med fyra trappor utan hiss är uteslutet, får se om trafikreglerna för färdtjänst kan tänjas på…
En vecka senare har jag landat på gården, hög på smärtstillande morfin och hänvisad till en säng. Iallafall min egen. En god sköterska har ordnat sjuktransport så jag kan komma in till röntgen och läkare, inte behöver ligga kvar på neurologen. Prognosen är fortfarande osäker, mellan tre – sex veckor för kotkompression att läka, kortare tid för hjärnskakningen.
Den första oron för att bli förlamad i underkroppen och hänvisad till en rullstol har lagt sig. Men mycket kamp återstår för att komma tillbaka till rörliga nivåer. Ska sätta mig på träningscykeln för att få igång ben och pump. En bit i taget. Visualiserar hur jag sitter på racern och trampar genom landskapet.
Den yttre världen med folkmord, extremism och radikalisering åt både vänster och höger känns långt borta. Ändå påminns man hela tiden i medierna om världsläget och humanitära katastrofer. Om despoter och självutnämnda diktatorer som tänjer på alla gränser. Som medvetet förvandlar sina “riken” till lydstater där språket skrivs om som i Orwells dystopiska 1984. ”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka.”
I väntan på att läsa Klas Östergren nya “Klenoden” berättar han om drivkrafterna bakom romanen i en intervju – ”Försvars- och krigskostnaderna uppgår globalt till 10 tusen miljarder om året på ett ungefär. Man kan räkna ut med en annan kroppsdel än huvudet att det finns ganska starka intressen som vill att militariseringen ska fortgå. Kombinationen vapen, statliga försvarsanslag och handel leder inte till något snyggt. Det blir väldigt fult. Och hela ”Gentlemen”-serien har ju det här som ett sidotema, alltså vapenindustrin.”
Ett lovande klarspråk om tematiken i romanen som lär kretsa kring fredsrörelsens roll i efterkrigstiden och idag när den närmast är marginaliserad av krigsindustrin och despoterna i väst och öst.
I ”Klenoden” skriver även Klas Östergren om undermineringen av de svenska folkrörelserna, studieförbunden och folkhögskolorna.
“Det där är ju en medveten kampanj som pågår nu för att montera ner de här delarna av det gamla Sverige. Och den kan jag förstå att borgerligheten vill göra. Borgerligheten har gått och varit missnöjd med den politik som förts i 40 år. Så man kan förstå att de har lite revanschfeeling här nu. Nu ska vi ta bort allt som har med det gamla Sverige att göra – vilket jag inte romantiserar ett jävla dugg. Nostalgi är inte riktigt min grej.”
Denna intervju fick mig att ta fram Östergrens klassiker Gentlemen för att friska upp minnet kring skildringar av livet i de sociala marginalerna och missnöjet på sjuttiotalet. En tid som bland annat födde utagerande nationalism och rasism i läderkängor och rakade huvuden, men också alternativa rörelser och ockupationer som protesterade mot den politiska makten. Den gamla folkhemsdemokratin ynglade av sig till sverigedemokratin, en brunblå missnöjes ideologi som idag tillåtits ta plats i riksdagen.
Gentlemännen i Östergrens skröna lever på rester av gamla förmögenheter och småtjyveri, agerar stödtrupp till militanta mörkerkrafter och frossar i njutningar bakom sammetsdraperier i stora borgerliga paradvåningar.
Ytterligare tid har gått. Nu, tre veckor sedan olyckan och halva dagarna ligger jag på rygg för att lindra värken mellan kotorna. Har trappat ned och avslutat den tunga morfin medicinen. Alvedonkuren fortsätter.
Jag läser vännen Håkan Lahgers biografi över Stig Claesson, en imponerande genomgång av författarens romaner, noveller och konst. Fylld av anekdoter och händelser från uppväxten i Barnarikethuset Kristallen på Södermalm med vännen Per Anders Fogelström till de kringflackande resorna i Europa. Alltid med skrivmaskinen och pennan som sällskap. Hans teckningar lovordas bland annat av Ulf Linde för sin precision och sin enkelhet. Inte ett onödigt streck.
Stigs två systrar
Har inte läst så mycket av Slas (som är ett smeknamn han själv undvek) men sett flera av filmatiseringarna. Minns speciellt “En vandring i solen” med Gösta Ekman som en grubblande medelålders vandrare vid Medelhavet. På jakt efter kärlek och vinets sötma. En fiktiv autobiografi enligt en recensent.
Idag en kortare promenad med rebellen, hunden och sambon. 20 minuter för en kilometer. Kommer ta tid att värma upp kotorna och mildra smärtan. Men det finns bara en väg och den är framåt.
Nu har fyra veckor gått, läget är lite stabilare, ska på första möte med rehab som förhoppningsvis innebär en plan för att komma tillbaka till något slags normaltillstånd. Som tillåter promenader i stan, konstrundor och restaurangbesök. Förhoppningsvis också att bo fyra trappor upp utan hiss. Börjar få allvarlig lantluft ångest, klorofyllen blir alltmer rödgrön och ogräsen växer okontrollerat.
Vi har avverkat flera serier och ett antal kulturprogram på SvT. Kvällarna framför skärmen är både avkoppling, underhållning och kunskapstest. Vi är bitvis fundersamma och helt ställda när vi följer Kontrapunkt, det mesta av den klassiska musiken är miltals ifrån våra referenser. Konstfrågorna däremot, där kan vi ibland vara snabbare och säkrare än flera i de två lagen. Att inte kunna Jeff Koons är knappast en merit för en konsthallschef, däremot missar ingen Jan van der Meer. Inte vi heller. Det tredje benet i Kontrapunkt, litteraturen, är ofta klurigt. Suzanne Brøgger var ganska självklar men irriterande nog missade jag Bruno K Öijer citatet ur ”Svart som silver”. Chansade på Marguerite Duras som skriver med liknande metaforiska bilder som Öijer.
Danska kriminalserier har fortfarande en hög lägsta nivå, ”Den som dräper – mörkret” är en stabilt berättad rysare med en bitvis grym och spekulativ intrig, unga blonda flickor kidnappas och hålls fängslade i ett källarrum. Våldtas och mördas. Successivt vävs bakgrund med familjebrutalitet och tonårslust samman till en svart slutpunkt. Samspelet mellan en nyskild manlig polis och en kvinnlig psykolog/profilerare expert på seriemördare är hela tiden på hög nivå, främst tack vare Natalie Madueño som inkännande psykolog.
Serien streamas på SvT play.
Men mest sevärd denna ofrivilliga rehabmånad är ändå ”Black Rabbit”, en Netflix serie som utspelar sig i bar/restaurang miljöer på Manhattan. Baren startades av brödraparet Jake och Vince, olika som natt och dag. Den ene den charmige och socialt begåvade, den andre den strulige, spelberoende kokainfrälste. Det som i starten är en framgångsrik och hyllad klubb/bar blir efterhand en kaotisk arena där lånehajar, smågangsters, smarta kockar och designers drabbar samman.
Brödraparet Vince och Jack i Black Rabbit, spelade av Jason Bateman och Jude Law.
Allt välspelat och bitvis gastkramande realistiskt, med en samling icke-etablerade skådespelare som utmanar varandra på ett kraftfullt och trovärdigt sätt. För de som avverkat många filmer och serier de senaste åren är Jude Law (Jake) kanske mest känd som Dickie Greenleaf i “The talented mr. Ripley” men merparten av rollerna är relativt anonyma. Och det är ett plus. För att skapa rätt atmosfär för serien byggdes en hel restaurang med kök, menyer och interiör upp i en existerande lokal på Lower Manhattan, ett minutiöst och noggrant arbete som man kan läsa mer om här – Black Rabbit.
I Roland Perssons utställning ”Being Mortal Hurts” på Färgfabriken i Stockholm dyker man in i en explosion av objekt, organiska och inspirerade av natur och mytologi. På ett oroande sätt sväller verken över alla gränser, materialet silikon blir nästan sekundärt. Så realistiskt lyckas han skapa gigantiska näckrosor, djur som transformeras till surrealistiska varelser och en härva av elektriska kablar och ställverk.
Head Of Medusa _ RolandPersson
Titeln på utställningen sammanfattar väl vad verken förmedlar och gestaltar, ett slags konstruerad natur där det vackra och det apokalyptiska möts. Allt är förgängligt och förvandlat till objekt som berättar om naturens upplösning, balanserat på gränsen mellan liv och död.
Med utställningsinfo i handen kan jag koda verken vidare och få ett sammanhang, Det elektriska virrvarret heter ”The Machine Zone” från 2020 gestaltar ”ett tillstånd som en individ kan hamna i när den spelar på spelmaskiner. Väl inne i zonen spelar man inte för att vinna utan för att stanna kvar i en annan verklighet”.
The Machine Zone _ Roland Persson
De senaste verken anspelar på en varelse i grekisk mytologi som förstenar en betraktare med sin blick. ”Body of Medusa” tillsammans med ”Head of Medusa” och ”Mouth of Medusa” skapar tillsammans en uppslukande organisk väv av lockande skönhet och tydlig förestående död. De speglar kampen mellan människa och natur, det medvetna och det undermedvetna, samt det privata och det offentliga.
Att Roland Persson länge arbetat med det undermedvetnas rike och drömmarnas berättelser är tydligt i det labyrintiska hus med väggar, golv och tak av silikon som man fysiskt rör sig i och på. I ”Dreamhouse” från 2013 möter man djurkroppar i förvandling och rester av förmultnande kläder och organ, en skrämmande exorcism som jag uppfattar som konstnärens försök att avmystifiera mardrömmarnas obehag och förvrida våra minnen och tankar, känslor och upplevelser. Det undermedvetna materialiserat.
Hear My Train Coming_Roland Persson
Rummet på Färgfabriken är spatiöst och ljussatt så att alla objekt lyfts fram på ett funktionellt sätt, efter en stund hör jag en ensam, bluesaktig gitarr klinga genom rummet. Den kommer från ett tidigare verk från 2019 och växer fram ur en förstelnad trädstam. Roland Persson skriver att verket är inspirerat av en kortfilm där Jimi Hendrix spelar en blues i en tradition av amerikanska spirituals- och bluessånger (video ”Hear My Train Coming” ). Den blir för honom en påminnelse om en vän som dog i en tågolycka under uppväxten i Gävle. ”För mig var den korta filmen väldigt tröstande” skriver Roland Persson. Utställningen pågår till den 15 juli, missa inte den om ni är i närheten av Stockholm. På Färgfabrikens webb kan man läsa en fördjupande analys av kuratorn och forskaren David Revés / Roland Persson: ett sardoniskt skratt inför tragedin
Fakta / Silikon är en polymer som huvudsakligen består av kisel. Utgångsmaterialet från vilket silikoner framställs är kiseldioxid, vanligt i sandsten, strandsand och kvarts. Kiseldioxid används också i stor utsträckning vid glasproduktion.
Det är en majlördag i Köpenhamn, vi besöker två utställningar som båda gestaltar och berättar om verkliga och suggestivt iscensatta apokalypser. I Nikolaj Kunsthall kliver vi in i iscensättningar av några av Lars von Triers filmer, i biblioteket på Rundetaarn rör vi oss i dystopiska uttryck som pedagogiskt lyfter klimathoten i utställningen ”TIME*DUST*STARS”
”Vi tillhör världen. Världen tillhör inte oss. Detta är utgångspunkten för utställningen TIME*DUST*STARS, som kretsar kring mänsklig påverkan på planeten.” Så presenteras den mångfacetterade utställningen av åtta danska konstnärer i det spaciösa biblioteket i Rundetaarn, den runda tegeltornet som är en turistmagnet i centrala Köpenhamn. Det är skiftande tekniker, från ett grandiost måleri av en galax till ett framtidscafe på Mars där väggarna fylls av glättigt turistiska bilder från den ”goda” planeten. Många lager av förståelse och upplevelser med fokus på vad vi riskerar att förstöra och förgifta av naturens krafter.
Jeanette Land Schou
En av dessa djupdykningar är fynd från en utgrävning och metallsökning på Amager Fælled av fotografen Jeanette Land Schou. Hon har tagit en del järn och stål fynd som korrugerat och förvandlats av föroreningar i en nedbrytningprocess, arrangerat dem till lekfulla vanitas stilleben i svartvita fotografier. De präglas av en sällsam skönhet och tidlöshet, metamorfoser om man så vill. Samtidigt påminns vi om hur kemiskt avfall, koldioxid i luften och vår överkonsumtion i allt snabbare takt förvandlar vår gemensamma natur i en pedagogiskt illustrativ text och bilddokumentation av området på Amager Fælled som ligger nära Jeanette Land Schou hem och uppväxtdel av Köpenhamn.
”Breaking Darkness” i Nikolaj utgår från några av von Triers filmer, främst ”Breaking the Waves” (1996) , ”Melancholia” (2011) och ”Europa” (1991). Med filmfragment och installationer skapas rumsliga tablåer, den hotande planeten i Melancholia svävar över det stora kyrkrummet, på övre våningen fylls rummet av den romantiskt tunga temat av besatt kärlek, gudstro och död i Breaking the Waves. Visuellt gripande men också lite väl illustrativt. Tyngst och mest uppslukande är det mindre rum där vi omsluts av filmfragment från Europa, den dystopiska resan ned i undergången där Max von Sydows röst förmedlar en domedagsvision. Urstarkt suggestivt svartvitt och dramatiskt.
Lagom till att jag ramlade in i sjuttio-talet, alltså min ålder inte decenniet, fick jag en valp i present. En energisk liten dansk/svensk gårdshund. Nu har Rickie som hon heter passerat 10 månader och är snart ettåring. Dags att skriva ned lite tankar om hur detta hundliv har förändrat vardagen för mig och min sambo och matte Åsa Maria.
Rickie åtta veckor
Valpen
Något av det första vår lilla åtta veckors valp mötte när hon kom till oss var en bröllopsfest med ett femtiotal gäster. Hon satt för det mesta i knäet på en av oss, överväldigad men samtidigt nyfiken. Många ville klappa henne, en valp är för de flesta av oss oemotståndligt söt och glad. Här gjorde vi nog ett grundläggande fel, de flesta hundcoacher och hundpsykologer (dom finns det gott om) menar att de första veckorna för viktigast för valpens anknytning till oss. Att den behöver få trygghet i att veta vem som är husse och matte och vem som ser till de grundläggande behoven mat, sömn och lek.
Valpar ägnar mesta tiden av sitt vakna liv åt att upptäcka och registrera, att förstå var dom hamnat efter att ha blivit skilda från modertiken. De behöver mycket närhet och värme, men vi varelser på två ben kan knappast ersätta den läroprocess som en tik ger sin valp. Att uppfostra, att hålla valpen kvar i sitt revir, att med tydliga signaler visa vad som är godkänt. Den rollen förs nu över på oss.
Anna Sandström skriver i artikeln I huvud på en hund – publicerad i Forskning&Framsteg 2010 https://fof.se/artikel/2010/2/i-huvudet-pa-en-hund/ ”Att läsa av vad en hund tänker och känner är inget nytt, det gör varenda hundägare varje dag. I hundägarens tolkning finns dock ett stort vetenskapligt problem: vi människor läser in mänskliga avsikter och förnimmelser i djurets beteende och beskriver hundens reaktion som om den kände och resonerade som en människa.”
Ett exempel de flesta känner till är valpars förkärlek för att tugga på skor, soffor och allt möjligt som doftar av ett eller annat. Ordet FY skapar tillsammans med att man drar bort eller lyfter bort valpen en tydlig signal. Detta är fel, detta hörs på tonen i ordet. Och efter ett antal gånger – läs många – och upprepningar så har ordet fastnat och valpen visar tydlig skuldkänsla, öronen slokar och ögonen söker sig bort.
Rickie ca fem mån
Rutiner Den stora skillnaden i vår vardag har varit att ordna rutiner för matdags, för rastning med kiss och bajsrundor, för motion, för uteliv och lek. Och omtanke, närhet. Dagarna startar nästan alltid med att Rickie hoppar upp i sängen och gör sig påmind. Favoritsyssla är att slicka mitt ansikte, krypa ned under ett täcke. Oftast hos matte eftersom jag hela tiden hävdat att hundar ska inte sova i sängen. Men vi delar inte denna uppfattning, så matte får ta konsekvenserna. Men närhet får hon också av mig, att lägga sig ned på golvmattan och se henne i ögonen, klia bakom öronen och känna den våta nosen mot huden skapar positiva känslor. Och samhörighet. ”Det finns ingen kärlek mer ärlig än en hunds kärlek.” George Bernard Shaw
Att lära Rickie rutiner betyder som alla hundägare vet om att lära valpen bli rumsren. De första månaderna var ofta nattliga turer ut i trädgården och en hel del misstag vardag. Men efterhand verkade Rickie förstå enkla ord som Mat och Kiss, Bajs och lära sig att gå till matskålen eller ytterdörren. ”De senaste åren har studier sålunda visat att hundar på kort tid kan lära sig över hundra ord, en inlärningsförmåga som motsvarar den hos en tvååring.” Anna Sandström Det krävs dock en hel del tålamod och konsekvens för att en valp ska koppla samman orden med den fysiska betydelsen. Och belöningar, en klapp och ordet ”Duktig” är en signal som valpen lär sig att tyda. Speciellt om signalen och ordet leder till en godbit, ett Pavlovskt bevis på att hunden förstår och är smart nog att lära sig betydelsen.
Rickie ca tio mån
Beteende När de grundläggande behoven är (hyfsat) på plats är det dags att lära sig gå i koppel, möta andra hundar och människor. Valpen Rickie vill göra allt på en gång, rusa mot alla hon möter med svansen viftande som en propeller. Vi går därför på valpkurs och på vardagslydnad tillsammans med sex sju andra hundar och (flertal) mattar. Här trimmas att lära kommandon, sitt, ligg, stå, promenera på vänster sida. Och inte minst viktigt, hålla avstånd och visa respekt mot andra hundar, alltså inte rusa fram och förvänta sig lekfullt bemötande. Det innebär ett nötande och upprepande, belöningar med munsbitar torrmat eller hundgodis. Tålamod och åter tålamod. Konsekventa kommandon från både husse och matte.
Hundrasen gårdshund kallades tidigare för råttehund, den sägs vara präglad på att hålla en bondgård ren från inkräktande gnagdjur och ovälkomna besök. Att skälla för att varna för okända eller upplevda hot är ett tydligt beteende hos vår Rickie. Men att skälla för att visa uppskattning och hälsa välkommen till kända besökare är ett skall vi måste lära oss förstå. Och uppskatta.
Återigen handlar det om konsekvenstänk, om hon hoppar upp på natten eller skäller på dörren gäller det att visa att ingen fara finns. Ringsignaler eller andra hundars skäll triggar den sortens skall. Och ljuden från tv:n förstår Rickie som att de händer i rummet, att de kommer från en plattskärm och inte är verkliga eller kommer utanför huset eller lägenheten är svårt att förstå.
Familjen och flocken Hundar är tydlig präglade på att höra till människan, vara nära och hålla samman. Flocken är livsviktig, det är där tryggheten skapas och om de blir ensamma skapar det tydlig oro. Ändå måste valpen successivt lära sig att vara ensam, bli lämnad för en stund en timme eller två. Den kan i de allra flesta fallen inte vara med på biografen, på konserten, på krogen. Här behövs extrahussar/mattar som kan vara stand-in, för vi måste kunna fortsätta vara våra sociala jag. Träna valpen till att vara ensam verkar vara en lång process. Men enligt vänner hundägare går det att träna upp. Viktigt är att visa uppskattning och tydligt positiva känslor när vi kommer tillbaka.
Och någonstans måste vi förstå relationen med vår valp som ett positivt beroende. Vi behöver den och en behöver oss, det är ömsesidigt och i vårt fall ett val vi gjort när vi tog in valpen Rickie i familjen. För att citera Milan Kundera ”En hund är din vän som aldrig dömer dig, som alltid är där för dig.”
Rickie på favorit promenad
Kapitel ett. Det lär bli fler när Rickie och valpåldern mognat!
”Vi lever idag i en korseld av mediala berättelser och budskap. Etern är fylld av visuella koder och sprakande flashar. De digitala filmkanalerna exploderar av korrekt förpackade mänskliga historier och vittnesmål.”
Vid sekelskiftet 2000 var jag knuten till Malmö högskola och utbildningen Kulturproducent. Bland mycket annat skrev jag en uppsats med titeln ”SLUMPENS ATTRAKTION eller TAKE A CHANCE ON ME – https://www.soneson.se/texter/Take A Chance.htm” En text som känns minst lika aktuell idag när mediaflödet och kommunikationen på sociala plattformar exploderat i storlek och genomslag. Desto viktigare att stanna upp och reflektera över tillståndet. Jag inledde essän med resonemang och ett längre citat av den norske antropologen Tomas Hylland Eriksen.
”Vi lever idag i en korseld av mediala berättelser och budskap. Etern är fylld av visuella koder och sprakande flashar. De digitala filmkanalerna exploderar av korrekt förpackade mänskliga historier och vittnesmål. Vi avkodar ständigt budskap, varje sekund i mediasamhället är en jakt på mening. Den multimediala speldramaturgin är iscensatt på snart nog varje website. Det krävs av dig att du skall kunna välja; navigera efter dina önskningar, genomskåda behov och vara en slipad hypertext strateg.
Denna maximering av innehåll och möjligheter riskerar i sin förlängning leda till en meningskollaps; ett tillstånd där mättnad infinner sig, där det blivit passé att lyssna. Ett tillstånd där berättelserna inte längre kan få oss att verkligen uppleva vad som sker, där berättarmetoderna har utarmats och tömts på mening.”
Antropologen Hylland Eriksens skriver – ”Globala nätverk av telekommunikation har fått rummet att implodera: satellit-tv, Internet, mobiltelefoni har gjort oss extremt tillgängliga, och har till synes inneburit en enorm effektivisering av kommunikationen……likt en nordamerikansk såpopera står tiden still i rasande fart: rik på yttre dramatik, fattig på utveckling och sammanhang. …likt en nordamerikansk såpopera står tiden still i rasande fart: rik på yttre dramatik, fattig på utveckling och sammanhang.” (ur essän ”Ögonblickets tyranni gör oss historielösa” publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 1999 12 27 av Thomas Hylland Eriksen, professor i antropologi vid Oslo Universitet. Länk till boken Tyranny of the Moment Fast and Slow Time in the Information Age)
Min essä utvecklade sig till ett resonemang om hur man för att finna mening i flödet kunde stanna upp och låta slumpen skapa nya insikter och mening. Den slutsatsen skulle jag inte komma fram till idag. Då upplevde jag det som ett sätt att öppna ögonen och sinnet för nya intryck och upplevelser. Idag ser jag snarare att man som individ i ett multimedialt flöde måste göra ett medvetet val för att inte drunkna i den attraktion som främst de sociala medierna skapat. Vi vet att AI, maskinlärning och algoritmer skapar stora delar av det digitala flödet. Många röster varnar för konsekvenserna, både från forskningsperspektiv, politiska och sociala rörelser där kommunikation på nätet blivit ett verktyg. Här en förenklad men tydlig bild av hur dessa digitala flöden är uppbyggda –
”De senaste årens snabba utveckling inom maskininlärning har gjort att dagens sociala medie algoritmer har förändrats i grunden. Tidigare var algoritmerna regelbaserade. De byggde på en uppsättning förutbestämda regler, som att en kommentar är värd två “poäng”. Dagens algoritmer använder sig alltmer av maskininlärning. Istället för att ställa in färdiga regler bestäms ett mål (t.ex. “få användare att stanna kvar länge” eller “få användare att kommentera”). Algoritmen analyserar beteenden och sätter själv reglerna. Det innebär att reglerna kan ändras i realtid medan du scrollar. Därför har det blivit svårare att förutse vad för innehåll som algoritmen kommer att gilla.” https://arenaopinion.se/2024/07/05/algoritmer-for-dummies-sa-styrs-sociala-mediers-floden/
Samtidigt har berättelserna vi konsumerar alltmer förpackats i igenkännbara former och strukturer. Sedan jag skrev essän har streamingtjänster och underhållningsformat exploderat i både antal och i avgränsade kategorier för att hålla fast publiken och användarna i igenkännbara fiktioner. ”Mångfalden i fiktionsindustrin skapar inte nödvändigtvis fler former av upplevelser, ett rikare utbud av erfarenheter – med fiktionsindustrin menar jag inte enbart film- och tv-fiktionens berättar-dramaturgier utan också den budskapsboom som utmärker det mesta som kommuniceras via internetmediet med dess fokusering på snabbhet och ikonisering. I dessa mediavärldar är det fråga om en kvantitativ mångfald snarare än en kvalitativ.”
För att inte fastna i dessa mallar och regler riktade jag blicken mot interaktivitet, sökte svar på hur man kunde skapa verkligt nya upplevelser genom att bryta mönster och vidga blicken. ”Det finns motbildertill den tilltagande endimensionaliteten. Den digitala tekniken och ger utrymme för interaktivitet, öppnar för möjligheter att leka med tiden och tvångströjan som den linjära upplevelsens massdramaturgi har skapat. Den som fick F. Scott Fitzgerald att säga detta om filmkonsten i Hollywood: ”Det är en serie scener lagda i en bestämd ordning, skapad för att inte ge betraktaren något annat val än att känna en bestämd känsla.”
Den här uppbrutna och spänningsskapande metoden har den ständigt växande spelindustrin tagit på allvar och förfinat, både i de spel som är singel player baserade och de som bygger på samarbeten över nätet, multiplayer spelen. Här slukar interaktiviteten både tid och möjligheter för eftertanke och reflektion, dramaturgin som styr de alltmer förfinade spelmotorerna kräver direktupplevelser och snabba impulser. För att avsluta där jag inledde med en slutsats Hylland Eriksen formulerade som –
Förutsättningen är naturligtvis att det finns tid, medel att få ägna sig åt den sortens upplevelse. Med Hylland Eriksens ord ”…Kräv rätten att vara otillgänglig, rätten till långsam tid, till stilla förkovran utan störningar från informationssamhällets skvalsändare.”
Thore Soneson
PS. Undertiteln TAKE A CHANCE ON ME har inget som helst samband med ABBA låten med samma titel. Förutom att titeln öppnar ett slags fönster som bjuder in till upplevelser man aldrig tidigare tagit del av.
#TVserier #ZeroDay #ToxicTown Merparten av serier på SvT och streamingbolagen handlar om våldsdominerad kriminalitet, våld mot kvinnor och thrillerformat skapade enligt formulär 1A. De amerikanska dominerar men europeiska serier ligger inte långt efter, brittiska, polska, belgiska, danska, finska och en och annan svensk serie skapar sevärda och engagerande dramer. Här några exempel.
Robert de Niro i ”Zero Day”
Det är en upplevelse att se Robert de Niro agera som fd president i tv-serien ”Zero Day”, en thriller om ett storskaligt cyberangrepp och en utredning som pekar mot – såklart – ryska trolloperationer. Men efterhand vecklar arbetet med en specialgrupp ut sig till en jakt på skyldiga inom den amerikanska eliten, läs kapitalet. Gruppen leds av George Mullen (de Niro) som egentligen skulle skriva klart sina memoarer, en rolltolkning där lågmäld energi och välartikulerade analyser och ledarskap är en ren njutning att se. Intrigen ligger väldigt nära hur en potentiell cyberattack skulle kunna iscensättas av företag ledda av Musk, Bezos och andra nätmiljardärer som sitter på makt att fullkomligt rasera världsekonomin och demokratin. Om dom bestämmer sig för det. https://www.dn.se/kultur/nicholas-wenno-har-ar-veckans-basta-stromningstips-2025-02-20/
Det engelska verklighetsbaserade dramat ”Toxic town” är på många sätt motsatsen till ”Zero Day”. Här handlar det om en hur gravida kvinnor i en engelsk fd industristad föder missbildade barn, hur stadens borgmästare initierar ett program för att skapa nya sysselsättningar när stadens viktigaste arbetsgivare ett stort stålverk läggs ned. Problemet är att stora landmassor måste saneras från farliga utsläpp från produktionen.
De ledande rollerna är brittiska relativt okända skådespelare som spelar sina roller med rå, rak och engagerad realism. En av de mödrar som fått barn med skador är en tuff, egensinnig och envis kvinna (Jodie Whittaker) som upptäcker att hon inte är ensam med sin erfarenhet. Hon drar igång en process där hon värvar andra mödrar för att tillsammans kräva upprättelse. Ingredienser som dolda siffror i miljökontroller, en upphandling av saneringsfirma som visar sig vara korrumperad.
Att detta är verklighetsbaserat på händelser och människoöden i staden Corby får man veta i eftertexterna, en snabb googling på fallet leder till bla en artikelserie i BBC – ”One of the UK’s biggest environmental scandals: the Corby toxic waste case.” https://www.bbc.com/news/articles/cx2pzl605kzo
PS. Båda finns på Netflix, en streamingtjänst som jag överväger att bojkotta.
Tankar om media / Thore Soneson 