En kortversion Lusten att skriva romaner delar jag med många, allt fler ger också ut sina alster genom eget förlag eller olika on demand lösningar. Jag tillhör dem med mitt förlag THS media där jag gett ut romanerna SUND och NILO.
Jag har ägnat stor del av mitt yrkesverksamma liv åt att skriva – främst som journalist och manusförfattare, som producent och filmmakare. Har publicerat en hel del manus och filmiska projekt på min hemsida. Flera av dessa har inte nått hela vägen till att produceras – som tv-serien Bernard Foys Tredje Rockad eller thrillern Nemesis.
Lusten att skriva är numera fokuserad på litteratur, jag arbetar med ett personligt bokmanus och research till en ny spänningsroman, den kommer att utspela sig i vår nutida värld som har många drag av den fiktiva digitala verklighet jag skapade i kortfilmen In Search of The Militant Code tillsammans med Michael Johansson.
Lördag den 17 dec är det dags för den årliga julbokmarknaden på Victoria teatern i Malmö som arrangeras av Medieverkstaden Skåne. Mellan kl 12.00 och 17.00 fylls salongen av oberoende små förlag och författare med sina alster. Här kommer finnas allt från fotoböcker, poesi och romaner. Mitt förlag Thore Soneson media är där med mina två egenproducerade romaner, SUND och NILO, med finns också Bengt Eriksson och vår gemensamma antologi Best of Schlager. Hoppas vi ses! Länk till evenemanget på Facebook
SUND I fokus för romanen Sund står en fotograf som sammanställer en utställning, bilderna blir en minnesresa och ett sätt för honom att återfinna sin roll. Berättelsen är ursprungligen skriven i början av 1990talet och har sedan dess legat i den berömda byrålådan.
Här ett smakprov – ”Tom Sund vred på förstoringsapparatens rattar. Han sökte rätt format, rätt skärpa, rätt exponeringstid. Händerna lydde hans minsta kommando, negativet fixerades på den vita ytan, formatet på ramen korrigerades. Han vred ett rött filter framför objektivet, tog ett oexponerat ark 40 x 50 papper ur en kartong och placerade det i ramen.”
NILO Stockholm slutet av åttiotalet. Staden befann sig i efterdyningarna av femtiotalets småstad, sextiotalets byggboom och sjuttiotalets alternativa rörelser och husockupationer. Billiga lägenheter och ateljéer försvann i rask takt när en ny rivnings- och renoverings-boom började förvandlingen av city till ett kommersiellt shopping och bankdistrikt. Denna roman utspelar sig i detta klimat, i en tid när punkens aggressiva kultur till en del ersatts av nya romantiker och syntgrupper, en tid när konstmarknaden exploderat, modedesigners och snabba cash ekonomer levde ut tidens drömideal. En tid där droger romantiserades och experimenterades i breda kretsar.
”Tom Hansens blick svepte över rummet från scenen, hans långsmala ansikte tycktes flyta ovanpå tumultet. Munnen slöt sig kring saxofonmunstycket, sjukt och skälvande. Tonerna var både elektriskt kyliga och gnistrande varma. Klangerna förstärkte scenen i källaren, den kunde varit hämtad ur Fellini Roma, gracilt finlemmade killar och vitsminkade tjejer, alla på något sätt inneslutna i sin egen privata sfär. Bakom Tom eldade en trummis rytmer på en virveltrumma, monotont exakta. Bredvid slukade Anette Finicelli sin mikrofon mellan de röda läpparna. Hennes sång var inte sång, det var gurglande låten ur djupet av strupen, stötvisa ljud likt ett ännu inte uppfunnet blåsinstrument.”
Tillsammans med musikjournalisten Bengt Eriksson satte jag samman en antologi med ett urval texter från tidningen Schlagers första tre år. Den gavs ut av förlaget Reverb 2011. Nu finns inte förlaget längre men vi har kommit över restupplagan. Här ett utdrag ur en av mina texter från 1980 –
”Siouxsie & The Banshees. Smaka på namnet. Vilka associationer ger det? För mig ringer det starkt av varningsrop, skrik från kulturer och människor som håller på att kvävas och gå under. Uttrycksfulla och allvarliga skrik. Siouxsies egna ideér om bandet och deras ställning i engelskt musikliv stämmer bra med den bilden. En modern popgrupp. Ett genomarbetat uttryck. Personligt känslomässiga texter. Självständighet mot bransch och bolag, publik och andra musiker.”
Ett par veckor efter sista avsnittet av polissåpan ”Tunna blå linjen” kommer flera kritiska inlägg om denna SvT-serie som ”gör Malmö till Bullerbyn” för att citera Mustafa Panshiri fd polis och författare. I Expressen den 13/11 skriver han om avsaknaden av berättelser om gängkriminalitet och skjutningar, om att serien misslyckas med att på allvar visa på de dolda hierarkier och fördomsfulla element som de facto existerar inom poliskåren. ”Det blir moralpredikan förklätt till drama; teater – i dubbel bemärkelse.” Han skriver och jag citerar ett längre stycke ur texten – ”I ett avsnitt av andra säsongen har poliserna en utbildningsdag vars syfte är att skapa mer sammanhållning dem emellan. Det slutar med att de sitter i en ring med en föreläsare och skriker på varandra om vilken sorts rasism som är värst. Är det när karaktären Faye blir kallad för n-ordet på polishögskolan eller är det att den vita polisen Sara ständigt blir kallad för rasist när hon gör ett ingripande i staden?” Nu kan man såklart hävda att Mustafa Pashiri talar i egen sak, dvs som fd polis anser han att en mer verklighetsnära semi-dokumentär tydligare skulle spegla dagens polisvardag än den såpa med fokus på interna relationer och individuella kärleksproblem som ”Tunna blå linjen” i andra säsongen helt övergått till.
Att ambitionen med serien tydligt är att skapa mer mångdimensionella karaktärer och engagerande personporträtt gör i hans ögon problemen mer uppenbara. I DN följer Lisa Magnusson upp hans kritik i en krönika och skriver den 17/11 – ”…”Tunna blå linjen” ett relationsdrama med polisarbetet som fond. Borttappade hundar, mopedburna halvligister, miserabla knarkare, 39 traffickingoffer som brinner inne i en låst industrilokal: Vad är detta för Bullerby-Malmö?!” Denna krönika är mer svepande formulerad än den kritik Mustafa Pashiri levererar men den är samtidigt tydlig i sin analys, den andra säsongen har uppenbart mer fokuserat på intriger som slutar i sängkammarscener än att visa på den verklighet som skapar problemområden och utanförskap där kriminaliteten frodas.
Jesse (Per Lasson) vid ett typiskt vardagsärende för Malmöpolisen i ”Tunna blå linjen”. Bild: Håkan Schüler/Anagram
När den första säsongen visades skrev jag en text om hur serien medvetet använder dramaturgiska grepp från det konventionella relationsdramat som är vanligt i seriernas massproduktion. ”Att i ett fiktivt berättande arbeta med känslor som sympati och antipati, med karaktärer som skall framställas som trovärdiga och situationer som speglar dessa är det svårt att undvika övertydligheter och nid- eller hjälteporträtt. Här har manusförfattaren till ”Tunna blå linjen” konsekvent valt att skapa starka personporträtt och situationer där vår empati och medkänsla hamnar hos poliserna. Medvetet.” Citerat ur artikeln Tunna blå linjen – en polissåpa Att jag skriver detta så långt efter seriens sista avsnitt beror bland annat på att jag vägrar se ett avsnitt i taget, som gammal tablå-tv. Serier ska ses i ett sammanhang, som ett verk och en helhet. Inte som episoder. Och nu finns ”Tunna blå linjen” i sin helhet, säsong 1 och 2 på SvT play. Sett på detta sätt blir serien, och alla andra serier, helheter där karaktärsbyggnad och intriger får blomma ut i upplevelsen. Istället för att bli avbrutna mitt i dramatiken.
Jag vet, locka publiken att komma tillbaka, att uppmuntra till snack i fikarummet, att skapa ett flöde i sociala medier, allt detta är syftet med att ge en smula i taget istället för att bjuda på hela kakan. Eftersom jag själv skrivit flera seriemanus har jag våndats över en del av avarterna med att pricka in cliffhangers, skapa dramaturgiska bågar och bygga schematiska färgkodade post-it lappar för att hålla ordning på storyn och alla sidotrådar. Det skapar ett ”coitus interruptus”, ett uppskjutet klimax där avbrottet mer leder till frustration än nyfikenhet på fortsättningen. Men det viktiga i sammanhanget är inte serieberättande utan den verklighetsbild av polisarbete och brottsliga handlingar och miljöer som förmedlas via fiktionerna vi konsumerar. Om detta reflekterade Malin Krutmeijer i Sydsvenskan febr 2021 i artikeln ”Man måste få kritisera verklighetsbilden i ”Tunna blå linjen” – ”Det uppenbara är att Malmö med sitt rykte är en karismatisk miljö, och poliser på fältet en tacksam dramatisk premiss. De rycker ut på stora och små ärenden, bland rika och fattiga. Genom poliserna får vi se en skärva av samhället, och de är våra ställföreträdare när det gäller att reagera på det.”
Med tanke på att det produceras mängder av polisserier i hela den streamade tv-världen så bidrar detta till vår bild av samhället, av våld, av utanförskap och av sociala och mänskliga trauman. Desto viktigare att ta sitt ansvar som seriemakare och inte lita på enkla schabloniseringar av verkligheten utan anstränga sig för att ge både en dramatisk och en realistisk bild av den värld vi lever i. Att producera polisserier som underhållning och förströelse borde ställa höga krav när vi som nu lever i ett våldsfixerat samhälle.
PS – läs gärna Jens Lapidus (författare till bla Snabba Cash) intervju i Dagens ETC. Där kritiserar han dagens förkärlek hos en del av våra politiker för hårda straff – Jens Lapidus: ”Sverige har blivit ett paradis för ultraförmögna”
Dags för lite nostalgi, tänker jag och sätter mig ned och bläddrar i Schlager no1. Det har gått fyrtiotvå år nu den 10 oktober, tänk siffran 42, begynnande medelålder sedan första numret kom ut denna dag 1980. Omslaget pryds av turister i tillvaron, Ebba Grön och Dag Vag, dessa giganter på den svenska musikscenen, minns väl de flesta av oss som var med när det hände. Som skribenter och som läsare, lyssnare och publik. Ett av extranumren på turnen var klassikern ”Staten och Kapitalet” som de körde tillsammans i en punkreggae version.
Tänker att jag inte ska lusläsa artiklarna utan fokusera på musiken. Utforska om det forfarande går att lyssna på den musik som var het och recenserades i premiären.
Foto / Legendariska Tommy och Hatte på Schlagerturist (alias Tommy Nilsson och Hatte Stivenius )
Sidorna med 33or toppas av Eldqvarn ( ja namnet stavades så ) med ”Musik för miljonärer”, ”en killig betraktelse av tillvaron” konstaterar Mats Lundgren. Jag hör ”Fula pojkar” för mitt inre öra. Sneglar vidare och läser min egen recension av Madness ”Absolutely”, men hör ingenting i minneslurarna.
Bläddrar vidare och hittar Håkan Lahgers fenomenala text om Tom Waits ”Heartattack and wine” och hör den raspiga rösten pressa fram den smärtsamma ”Ruby´s arms”. De avslutande raderna i texten sammanfattar på ett precist och personligt sätt Waits och hans musikaliska värld – ”Det här är äkta. Varje ton, varje bokstav är Tom Waits. Varje inandning, varje utandning, varje rossling och harkling är inte nåt jävla fejk för att hamna på listan. Det är allvar. På liv och död. Hjärtattack och vin”. Jag spelar den på repeat på Spotify när jag skriver detta, Tom Waits har stått på mina spellistor sedan dess och det kommer hans bluesbaserade sånger göra framöver.
Vad hände mer i musikvärlden denna oktobervecka. I en annons från EMI ser jag att Ulf Lundell släpper en ny dubbel-LP ”Längre inåt landet”. En stor intervju med folkhemspoeten och författaren kommer i nummer 2 av rocktidningen. I nyhetsdelen skannar jag en intervju med Marianne Faithfull av Bengt Eriksson där hon svarar på en fråga om ”Broken English” utifrån en video till låten där National Front och journalfilmer från Nazi-Tyskland blandas. ”I synnerhet handlar Broken English om Ulrike Meinhoff. Men också om all terrorism.” svarar hon. ”Broken English” är fortfarande en starkt berörande ballad och protestsång.
Andra namn på nyhetssidorna är Stry och Garboshock, James Blood Ulmer, Bruce Springsteen som släpper ”The River” (en av bossens absolut bästa och mest långlivade skulle det visa sig). Munspelet som inleder sången sätter tempen på denna lätt romantiska uppväxt nostalgiska och smeksamma sång.
Bläddrar vidare till intervjun jag gjorde med cockneysångaren Ian Dury i en inspelningsstudio. Minns speciellt hans trummande och mumlande ”Hit me with your rhythm stick” och det hårresande arbetet med att översätta hans fantastiska ordvrängande humor till svenska.
Så här skulle jag kunna fortsätta en timme till, att bläddra genom musikaliska minnen är en av den digitala teknologins stora innovationer. På en sekund kan man resa genom tiden och befinna sig i tidigt åttiotal. Eller för den delen i Mali, botanisera i världsmusiken eller blanda klassiska jazzspår i spellistor. Thore Soneson (en av grundarna av rocktidningen Schlager)
PS. Antologin ”Best of Schlager” med texter från de tidiga åren finns fortfarande att få tag i som pocket.
Utdrag ur ett pågående skrivprojekt. Kanske en roman. Kanske en utställning. Kanske enbart för byrålådan.
”Gustavs svarta van med Kristina och de tre pojkarna försvinner bort längs grusvägen. Peder står ensam kvar, känner att han kan andas. Djupt och med ett eftertänksamt lugn. I händerna håller han den gamle August tummade bok. Håller den mot bröstet och går mot boningshuset. Allt är tyst och stilla, ingen fågelsång eller andra naturljud, ingen vind skakar om lövverken. Inga djur ropar över nejderna. En ensam häst står som en silhuett på betesmarken ned mot sjön. Det är en bild som också finns i fotoalbumet. En repig och dåligt exponerad svartvit bild. Ett inkapslat minne som får liv framför Peders ögon.”
220913/Tisdag. Hittar ett dokument i datorn med en ambition jag tappat bort i min långa vandring med värk som upptagit mina tankar och känslor i princip dygnet runt. Skrev om detta i inlägget – En sommar med värk och yrsel . Försöker samla kraft att skriva igen, men de senaste dagarna sedan svenska kaosvalet den 9/11 har fyllts av läsning och försök att förstå hur ett blåbrunt part kan bli så stora och tillåtas ta över det politiska landskapet och samtalet – centralt i detta är de inbjudningar till den politiska scenen som högerflanken med L KD och M står för. Deras maktlystnad ligger bakom taktiken att vinna valet. Och nu ser det ut som det lyckats. Skriver inte mer om detta – ni har säkert alla tänkt, resonerat och brottats med att förstå vad detta nya läge i svensk politik kan komma att leda till.
Här texten rakt ur dokumentet ”Scen 365 / Denna dagen, ett liv.” Mottot lånat från Farbror Melker i den folkkära tv-serien Saltkråkan som Astrid Lindgren skrev manus till. Tanken var att skriva dagssedlar i god Stig Dagerman stil. Det kräver att man ställer om siktet och ställer sig själv i centrum. Reflekterar och tänker, öppet och absolut inte censurerande. Att göra detta till en vana är en uppfordrande tanke.
22 01 26/Jag startar nu – Efter att ha suttit vid datorn stora delar av dagen och läst manus, korrigerat tankar och språkliga kullerbyttor, drivs jag ut i vinterluften. För att stänga ute ångesten kring den långvariga huvudvärken och yrseln lyssnar jag på P1, idag Klotet om gruvnäringen som hotar samernas renmarker och natur. Kallakgruvans vara eller inte vara ställs mot argumenten att vi måste bidra till den gröna omställningen, järnmalm behövs för vätgasdrivna stålverk.
Jag stänger halvt av radiorösten och känner hur de gråa gravstenarna påverkar mig, det blir ett inre tryck som förstärker ångesten. Men kyrkogården är den närmaste natur jag har i våra kvarter.
Jag delar promenadstråken med killar med barnvagn, ensamma med mobiltelefoner i handen som de intensivt kikar i. Tjejerna går oftare i par och samtalar med varandra. Jag konstaterar enbart, det kan vara tillfälligheter …
22 01 27/Mitt digitala fotografiska minne Google foto skickar en påminnelse, en bild på en kvinnlig marmorgestalt. Placerad mellan två palmer på Kap Verde ön Salt. När jag klickar på den kommer ett flöde av andra marmorskulpturer jag fotograferat upp, ansikten och kroppar, grovt utmejslade eller elegant modellerade. Anonyma eller ikoniserade. Grekiska gudar och mytologiska karaktärer. Tänker på hur mycket minnen jag har av marmor och länderna vid Medelhavet, Italien och Grekland. Hur jag en sommar provade att hugga ut en del av en kropp i en vildvuxen trädgård, en gravid kvinnomage som var en hyllning till min sambo Åsa Maria och vårt gemensamma barn. Vi lånade ett gammalt hus på Villa Massonis ägor i Massa, nära Pietrasanta längs den italienska västkusten. Det gamla stallet och verkstaden hyrdes av den svenske skulptören Gert Marcus och marmorbiten jag arbetade med var en skärva av hans arbeten. Det är mitt enda försök att skapa i marmor, men fascinationen av materialet, formen och skulpturerna har alltid funnits med mig.
Kap Verde dec 2017. Foto / Thore Soneson
22 01 28/Sömnen spelar ibland spratt med mig, eller snarare drömmarna. Kl 04.30 idag knackade någon på vår ytterdörr, en säkerhetsdörr som isolerar både mot ljud och brand. Det skallrade ordentligt och när jag yrvaket försökte lyssna om det upprepades sig var det tyst. Slutsats – jag måste ha drömt – men hade inget minne av vad jag isåfall drömt. Tomt, utan tillstymmelse till minne. Det är inget ovanligt, när många andra i böcker och berättelser har långa utläggningar om sina drömmar har jag oftast bara en blank ruta, vitt och tomt. Somliga säger att man måste träna upp minnet, genast tänka igenom vad man minns, helst skriva ned på ett block så man inte missar något.
Jag kan som sagt sällan minnas, en fördel med detta är väl att det skulle vara meningslöst att gå till en freudiansk drömterapeut, jag skulle inte ha något att bearbeta…
22 01 29/Denna dag handlar helt och hållet om att minnas, min mamma gick bort ett år tidigare, 92 och halvt år gammal. Bilderna från hennes sista tid gör ont att se, åldern och nära döden dagarna satte djupa spår. Men det värmde att träffa syskon och syskonbarn, sätta blommor och ljus på graven mitt i regnstormen. Minnas andra bilder och berättelser. Och att släkten lever vidare, den allra yngsta en charmig snart ettåring som trippade runt på tårna.
Släkthistorien fick några trådar till att söka på, en farbror till min mamma Göta är tydligen anfader till min bror Johans sambo Kersti. Så sluts trådarna.
22 01 30/Lyssnar på Alexandra Pascalidou som berättar sin historia som barn till invandrare, som blir kallad för BetongBlatteBrud när hon får sitt första journalistjobb på SvT 1995. Och detta var innan alla sociala medier blev kloaker för hat, hot och förföljelser. Djupt imponerad av hennes styrka, ilska och rättvisepatos genom hela karriären. Min egen historia från en trygg medelklass familj i en villaförort är rena idyllen i jämförelse. Tänker på mina uppror som handlade om instängdhet och en slags tristess som bottnade i att det fanns så mycket annat därute som lockade – flowerpower musik och drömmar om ett annat liv utanför familjens fyrkantiga välmående.
22 01 31/Alltmer kretsar kring min problematik med odiagnosticerade symptom – yrsel och huvudvärk med anfall av frossa och hela tiden trötthet. Pågått i över sex månader, accelererat och mer intensivt den senaste månaden. Idag också tung andning. Läkaren har skickat remiss för MRI röntgen, hoppas den kommer snart, för detta tillstånd tar på nerverna. Har utvecklat en lindringare magkatarr och käkar Novalucol. Ser samtidigt tre filmer per dag, streamade på Göteborgs filmfestivals sajt, snudd på varann har ngn form av queer-tema, uppväxt problematik eller är ett historiskt drama från förra eller nutida öst. So far är ”Kupe nr.6”, en finsk roadmovie på tåg mot Murmansk och irländska ”Nobody has to know”, de som stuckit ut med täta realistiska dramer. Generellt är det ett lyft att kunna se iranska, polska, österrikiska filmmakares berättelser, alldeles för få når våra biografer, SvT eller streamingtjänster som domineras av serier.
22 02 01/Denna dag bläddrar jag igenom mina inlägg på bloggen Medieman, där jag skrivit ett antal år om kultur i alla möjliga former. Mest om foto, konst och film och delat mina egna tidigare och nyutgivna texter. Bloggen fungerar främst som en minnesbank för mig själv, få eller inga hittar till inläggen om jag inte lyckas sprida länkar på mina sociala medier. Hur känns det frågar sig den som lever på klick i uppmärksamhetsdjungeln… tja vad svarar man, en ide skulle vara att samla ett urval eller varför inte alla i en digital publikation. Men är det värt arbetet? Kanske inte så länge bloggen existerar och finns därute. För min del är den som sagt en minnesbank, en källa till återupptäckter av det jag skrivit, upplevt och tänkt genom åren som onlineaktiv.
Hittar en kort notis om återutgivning av ”Bernard Foys tredje rockad” av Lars Gustafsson, en roman jag ägnade tre-fyra månader åt att dramatisera på 1990-talet tillsammans med malmöregissören Jan Hemmel. Jag skrev – ”Den största utmaningen inom manusskrivandet var dramatiseringen av Lars Gustafssons briljanta roman ”Bernard Foys Tredje Rockad” som jag bearbetade tillsammans med Jan Hemmel för SvT Malmö. Tyvärr lyckades man aldrig få finansieringen på plats men manuset finns att läsa på min hemsida – http://www.soneson.se/film/Foy.htm. Och vi fick uppleva en minnesvärd läsning av manuset där Ernst-Hugo Järegård på sitt oefterhärmeliga sätt personifierade alla tre inkarnationer av Bernard (rollerna var för övrigt vikta för honom). Minns att Kvällsposten publicerade en intervju med Ernst-Hugo där han berättade om rollen och att han kunde tänka sig spela alla tre inkarnationerna av Bernard Foy (En fyrtioårig rabbin, en åttiotreårig poet, en avhoppad högstadieelev…). Han insåg att den senare rollen skulle innebära en plastikoperation, men det var han inte främmande inför!
Ett uppslag ur min arbetsbok under manusarbetet med Bernard Foys Tredje Rockad.
22 02 02/Ser den traditionella men samtidigt väldigt välkomponerade och proffsigt spelade danska filmen ”The Pact” om den åldrade Karen Blixen och hennes manipulativa sätt att ta sig an en ung poet som skyddsling och guida honom in i den litterära värld hon som uppburen författare skapat. Regisserad av Bille August är det en film som kräver närgången inlyssning, realismen är ersatt av en slags tidstrogen respekt för hur man dels behandlar en ikon, dels vårdar dialogens nyanser så maktrelationen blir tydlig. Det lyckas tack vare en magnifik tolkning av Karen Blixen… Göteborgs filmfestival fortsätter några dagar till och i utbudet finns också tidigare storfilmer, vi kunde därför se Michel Hanekes ”Happy End”, en på de flesta sätt typisk Haneke film som bryter upp och visar baksidorna till en medelklassigt välmående släkt. Fenomenalt spel av en åldrad Jean-Louis Trintignant som släktens överhuvud som på alla sätt försöker ta sitt liv.
Inga pengar tycks hjälpa, inga försök lyckas trots att han kvaddar sig bil mot ett träd men enbart hamnar i rullstol med bruten fot, slutscenen när han ”lurat” sitt barnbarn att köra rullstolen nedför en båtramp ut i havet är som ett ackord i moll. Vi får aldrig veta om han lyckas …
220203/Dagen D som slutet på pandemirestriktionerna närmar sig. De flesta drar en lättnadens suck och längtar till konserter, kultur och barer. Men smolket i bägaren är alla ovaccinerade som får samma öppenhet som alla andra, det finns de som har medicinska skäl och de har all rätt att vara försiktiga. Men den stora mängden anti-vaccare är dom som nu belastar sjukvården, som trott sig oövervinnliga men som fortfarande drabbas. För pandemin är inte över, den lever fortfarande och smittar nya varje dag.
Själv känner jag mig tillfreds med tre sprutor och vaccinintyg, extra fint är att kunna ta tåget över till Köpenhamn utan att behöva testa mig. Det öppnar världen för min del. Men vi har lärt oss mycket om resande under denna perioden, att vi saknar att uppleva nya platser eller besöka gamla favoriter igen är klart, men vi har också insett att det krävs ändringar för klimatets skull. Så tåg genom Europa blir en självklarhet från och med nu. Det galna fossilspyende lågprisflyget är passerad historia för min del.
220204/Gårdagen var ett riktig lågvattenmärke, blodtrycket i höjden eller botten, fan vet. Illafall var pulsen alldeles för hög, det dundrade i huvudet av högtryck eller lågtryck och yrseln satte sina spår i humöret. Idag samtal med läkaren som förhoppningsvis har några goda kurer att erbjuda…
Lite senare inser jag att läkaren inte hade någon diagnos, men skall bli en ny provtagning av alla värden. Så the story continues…
Går på middag med goda vänner, de har så varmt i lägenheten att jag drabbas av yrsel och måste gå hem tidigt, dricker knappt ett glas vin men massor av vatten.
220205/Vacklar iväg på vernissage och känner mig snudd på som en alien med svart ansiktsmask. Få andra verkar bry sig, någon påpekar att de flesta redan haft covid och därför kan slappna av. Jag tror inte det gäller mig men börjar tvivla, många symptom stämmer in…måste kolla vidare. Kanske betala dyrt för ett PCR test, om det forsätter. Ovissheten den största oron som sätter ned alla försök att komma på bättre humör…
220206/Söndag. Sista dagen på GFF2022 och alltmer irriterad och snudd på lurad på filmer, saknar några av de vinnande bidragen i tävlingarna, inte minst filmen som vann det största priset, Dragon award. ”As in Heaven”, regisserad av Tea Lindeburg fanns alltså inte bland online-filmerna, funderar på att skriva ett argt inlägg om detta och skicka till festivalen…men orkar inte. Trots allt nöjd med att ha sett många oväntade filmer från länder man sällan ser som den palestinska Farha där 1948 års Palestinakonflikt ses genom en inlåst 14-årig flickas ögon. Eller den lituanska Pilgrims som blir en suggestiv resa in i ett begått mord där brodern och en fd flockvän till den dödade söker en slags upprättelse ”hämnd” genom att söka upp de involverade. Men varför man väljer att visa den snudd på imbecilla ”Suspiria” som excellera i mystik, skräck och blodigt vansinne är en gåta. Och att ha sett den finska roadmovien ”Kupe nr6”, en film som väcker nytt liv i det tomrum Aki Kaurismäki lämnat efter sig, historier om de marginaliserade, utsatta och djupt mänskliga i vardagens ytterkanter.
220913/Tisdag. Hittar detta dokument med en ambition som jag tappade bort i min långa vandring med värk som upptagit mina tankar och känslor i princip dygnet runt. Skrev om detta i inlägget – En sommar med värk och yrsel . Försöker samla kraft att skriva igen, men de senaste dagarna sedan svenska kaosvalet den 9/11 har fyllts av läsning och försök att förstå hur ett blåbrunt part kan bli så stora och tillåtas ta över det politiska landskapet och samtalet – centralt i detta är de inbjudningar till den politiska scenen som högerflanken med L KD och M står för. Deras maktlystnad ligger bakom taktiken att vinna valet. Och nu ser det ut som det lyckats. Skriver inte mer om detta – ni har säkert alla tänkt, resonerat och brottats med att förstå vad detta nya läge i svensk politik kan komma att leda till.
Öppnar för första gången sedan i maj min bloggsida ”Tankar om media”. Ser att jag varit helt inaktiv sedan dess. Hela sommaren har jag varit upptagen av att försöka mildra mina attacker av huvudvärk, yrsel och extrem trötthet med egen medicinering. Det är ett tillstånd som skapar oro och ångest, rädsla för att utlösa attacker gör att jag inte tränat, knappt ansträngt mig fysiskt och helt undvikit värme och vara i solen.
Ja ni hör sommarens goda sidor har jag valt bort, allt för att inte äventyra mitt tillstånd. Skriver inte detta för att i första hand få sympatier eller medkänsla, viktigare är att för mig själv försöka sätta samman mina symptom med hur jag reagerat och agerat under den här perioden.
Planen för sommaren har varit att skriva om och redigera en roman som ligger och väntar i datorn, planen har också varit att tillsammans med min sambo Åsa Maria renovera och skapa ett sommarrum i ett gammalt stall på gården. Hon har murat och rappat och byggt, men mina insatser är enbart tillfälliga små ansatser.
Istället har det blivit vila, jag har skaffat luftrenare med kylfunktion, haft kylbandage kring skallen och undvikit alkohol och ansträngande naturupplevelser. Jag som länge varit ivrig motionscyklare på min racer har blivit en ofrivillig soffpotatis och degraderat min kropp till att bli en normaltrött pensionär. Ägnat timmar åt att försöka hitta en lägenhet med hiss för att byta mot vårt nuvarande boende på fjärde våningen.
Självklart har jag agerat för att få sjukvården att utreda orsakerna. Det har gjorts undersökningar, jag har blivit skickad till sjukgymnast för att mildra spänningsvärken, utan resultat. Mitt huvud har röntgats och man har konstaterat en äldre missbildning på något kärl, men inga allvarliga problem som tecken på en stroke eller tumör.
När jag förstått att det finns en historia med migrän i släkten, yrsel och ostadighet som liknar det jag upplever, berättar jag detta för överläkaren på neurologen som genast skriver ut medicin. Jag tar den när attackerna kommer och den lindrar, men avvärjer inte värken. Så efter flera månader med den medicineringen, som har biverkningar och kan orsaka värre symptom, avbryter läkaren denna. Jag får inga alternativa mediciner, man avvaktar undersökningar med magnetröntgen och neurografi, en metod där reaktioner i nerverna triggas med låga elstötar.
Men jag väntar inte på svar, jag har kontaktat läkare som erbjuder migränhjälp online, skall besöka kiropraktor för att få andra analyser och möjlig hjälp med min situation.
Jag har ägnat ändlösa timmar åt att läsa om migrän på nätet, skannat av sjukvårdens sidor som beskriver symptom, läst FASS om biverkningar och känner igen en del av beskrivningarna men lyckas aldrig riktigt förstå hur jag skall beskriva mina symptom. De är både för oprecisa och lindriga jämfört med andra som beskriver illamående, kräkningar och våldsamma smärtor, ljud och ljuskänslighet. Jag förstår att 10 procent av alla svenskar har fått diagnosen migrän. En folksjukdom alltså, lika stor som högt blodtryck. Migrän är känt sedan lång tid, tillbaka till grekerna finns beskrivningar av hur värken drabbar. Mycket forskning görs i läkemedelsindustrin och olika medel lanseras för att häva och motverka effekterna. Det är komplicerat att beskriva men grunden i problematiken är att blodkärl och nervceller reagerar och agerar på ett onormalt sätt. Hur detta fungerar är fortfarande oklart men en artikel i Forskning och Framsteg har gjort sammanhangen lite tydligare för mig – https://fof.se/artikel/2017/2/nytt-satt-att-stoppa-migran/
En illustration från FoF artikeln. Bitvis lite kryptisk men om man läser artikeln blir allt mer begripligt. Länk ovan.
Vad har jag och min sambo ägnat oss åt under sommaren, jo streamat serier, sett film och framförallt läst mycket. Vi har varit stillasittande och fysiskt inaktiva. Vad jag läst och sett tänker jag försöka sammanfatta i en kommande text.
Med en viss nyfikenhet öppnade jag Netflix serien ”Clark” som bygger på huvudpersonens Clark Olofssons självbiografi. De första tio minuterna var ett sanslöst splittrat collage av snabba bakgrundsklipp, en ”jag” speaker som troligen är hämtad direkt ur boken, självförhärligande och totalt utan någon form av gestaltning, av denne Norrmalmstorgssyndromets huvudperson. Läser i dagens Sydsvenskan hur Michael Tapper detroniserar sättet att berätta med bla dessa rader:
”Jonas Åkerlund har i ”Clark” hittat en actionbuskis som passar honom perfekt: noll procent realism, noll procent psykologi, hundra procent kåkfararlegend. Clark Olofssons stunder i frihet är en nonstopfest med kröka, knulla och knark samt en del kontanthantering, hans omskrivning för bankrån.”
Bild lånad från Sydsvenskan / Clark Olofsson (Bill Skarsgård) och Janne Olsson (Christoffer Nordenrot) under Norrmalmstorgsdramat 1973. Foto: Netflix
Att musikvideo- och reklam-regissören Jonas Åkerlund satt formen och rytmen i denna soppa förvånar kanske inte; den skapar ikonografi av en självbiografi där självdistans och perspektiv på tillvaron är helt frånvarande. Hör försvarstalet från regissören ringa i öronen; ”Jag visar bara upp sanningen, såsom han levde sitt liv. Rakt ur munnen på källan.”
Hade jag varit recensent hade jag varit tvingad att se hela serien på fem timmar men nu är jag inte det och kan stänga av streamingen. Varning utfärdas!
Minns att Nordisk kriminalkrönika var ett av de uppslagsverk som stod i föräldrahemmets bokhylla. Jag bläddrade ofta i de tunga volymerna och de svartvita reproduktionerna av brottsplatser och dömda förövare var både fascinerande och skrämmande. En verklighet långt bortom den trygga radhusmiljön i villaförorten vi bodde i. Däremot har jag inget minne av att vi diskuterade innehållet i familjen, eller om jag frågade varför dessa läderinbundna krönikor om brott fanns i vår bokhylla. Kanske var de inköpta på postorder eller av förlag som sålde böcker vid dörren på samma sätt som dammsugar- och försäkringsnasare. Böckerna åkte iallafall till närmaste second hand butik när föräldrahemmet tömdes. Om någon köper dessa tunga kilon svartvit verklighet i vår tid när vi översvämmas av kriminal- och deckarromaner har jag inte utforskat, men ett är säkert – de står inte i hyllorna som stylisterna inreder till bostadsannonserna.
Jag får dessa funderingar i huvudet när jag besöker Moderna Museet i Malmö där den retrospektiva utställningen ”Alternativ sekretess” av Annika Elisabeth von Hausswolff öppnat för ett tag sedan. Såg den i Stockholm i Modernas mer spatiösa lokaler, där var det väldigt många verk, nästan överlastat. I Malmö är hennes verk mer fokuserat hängda, vissa av serierna är avgränsade och det är lättare att navigera mellan hennes olika epoker.
Gemensamt i alla hennes fotografiska bildsviter är närvaron av våldsamma brott eller katastrofer, antingen som iscensatta tablåer med kvinnokroppar i en skog eller på en tennisbana eller som underlag i seriegrafier och collage i senare verk som sviten ”Oh Mother, What Have You Done”. Här dominerar obehaget, känslan av att både tjuvtitta och motvilligt fascineras av det mörka och våldsamma som utspelat sig på platsen. Fantasin iscensätter bilder och triggar minnen av filmscener ur alla dessa kriminalserier vi kan konsumera på hemskärmarna.
När hon använder samma kalla registrerande storformat på bilderna i sviten ”Spöke” som är tagna i hennes barndomshem när det tömts inför utflyttning blir effekten direkt obehaglig. Vad har hänt i detta hem som dokumenteras med ett par slitna bruna herrskor och en kvarlämnad behå på en galge i en garderob ? Är det en bokstavlig skildring av uppväxten eller ett exempel på en estetisk hårddragen konstnärlig strategi? Är hennes verk inspirerade av punkscenen i hemstaden Göteborg på åttiotalet med grupper som Cortex?
I en intervju med Annika Elisabeth von Hausswolff i Dagens Nyheter inför utställningen i Stockholm får jag delvis svar på dessa frågor, där nämner hon också flera referenser som sätter motiven i ett om inte förklarande så iallafall associativt perspektiv. ”Tidigt, i tonåren, lånade jag Jungs ”Människan och hennes symboler” på biblioteket och blev fascinerad av myterna, symbolerna och fenomenet det kollektiva omedvetna som fungerar som en struktur i alla människors psyke. Den boken har betytt mycket för mig och mitt senare konstnärskap. Det psykoanalytiska perspektivet blottlägger oss som mänskliga apparater, det visar att det undermedvetna kan föregå det medvetna. Det är obekvämt och sällan snyggt.”
Tankar som dessa leder mig till frågan om vilken påverkan all denna nöjeskonsumtion av brott och våld vi fyller en del av vår tid med egentligen gör med vårt psyke. Att konsten och kulturen länge visualiserat våldet och krig är inget nytt, tänk på Goya eller Hieronymus Bosch eller fascinationen för seriemördare. Här är inte tillfälle att dyka vidare i denna strömning genom historiska uttryck men ”Alternativ sekretess” väcker onekligen stora frågor kring vad denna sortens berättelser visar om oss som individer.
Till sist vill jag länka till det personliga urval verk Annicka Elisabeth von Hausswolff valde ur Modernas samlingar som visades i samband med utställningen på Moderna i Stockholm. De ger perspektiv på hennes egna blick, estetik och verk som på olika sätt fascinerat henne. Urvalet domineras av fotografi och visualiseringar av den mänskliga kroppen. Finns att se på https://sis.modernamuseet.se/sv/groups/urval-von-Hausswolff/results. På den sidan kan man också se en lista över det urval videoverk som ingick i urvalet och visades i utställningen. En del av dessa verk finns på nätet som Peter Lands “Peter Land d. 5 Maj 1994”, där konstnären dansar uppsluppet och introspektivt i en vagt antydd hemmiljö till discotoner.
För två dagar sedan skrev jag ett kort inlägg på twitter där jag länkade till en recension av Andreas Cervenkas senaste bok ”Girig- Sverige” som är publicerad på Dagens Nyheter. Som få ekonomijournalister har han en ovanlig förmåga att både förklara och skapa slående jämförelser och bilder av dagens ojämlika svenska samhälle. Min tweet har i skrivande stund 118 gilla-tryckningar. Någon vecka tidigare intervjuades han i Dagens ETC om sin kommande bok. I artikeln citeras bla detta ”– Så här, om man haft ett möte mitt på 90-talet med några gubbar som rökte cigarr och rullade cognacskupor och planerade hur de skulle göra Sverige mer ojämlikt, så skulle de inte ha kunnat lyckas bättre än vad vi sett i verkligheten.” Dagens etc 6 april
Skärmdump från Dagens ETC.
När den tidningens redaktion publicerade ett twitterinlägg med rubriken ”Sverige närmar sig sanningens minut” har detta fått 14 gilla-tryckningar. Skillnaden ? Kan det vara avsändaren, Dagens ETC är öppna med sin radikala profil medan DN profilerar sig som vårt liberala samvete. Eller handlar det om att använda ”twitter-lingo”, alltså konsten att spetsa till inlägg och skapa utmanande text? Innehållet i recensionen och intervjun är till sina slutsatser väldigt lika, Cervenkas kritik mot skattesystem och finansmarknadens bubblor som skapar enhörningsföretag typ de förlustalstrande elsparkcykel bolagen… Jag har inte svaret men resultaten i uppmärksamhet av de båda tweetsen är tydlig. Här texten och länken i min ursprungliga tweet – ”Alltför få ekonomijournalister klär av miljardärernas och bankernas race för rikedom. Cervenka är en av dom.
I ”Girig-Sverige” visar Andreas Cervenka hur låneballonger, inflation och växande ojämlikhet hänger ihop. . Foto: Miriam Preis
Andreas Cervenka får en att baxna inför den svenska bubbelekonomin dn.se
Tankar om media / Thore Soneson 