Författararkiv: thoson

Jakten på en mördare – se de tre sista avsnitten

De avslutande avsnittet 4-6 har en stringens och spänning som de tre första saknar, de drivs framförallt av Anders Beckman och Lotten Roos i rollerna som utredare förpassade till en källare. Men tyvärr alldeles för övertydligt sidsteppade, liksom nidporträtten av polischefer och post-it workshoppande. DIalog måste vara driven av handling, inte affekt !!! Men alltiallt, se de tre avslutande avsnitten.

https://www.svtplay.se/jakten-pa-en-mordare

Danska politiska såpan Borgen lever vidare

Sidse Babett Knudsen spelar Birgitte Nyborg (Foto: DR)

Har nu sett tre säsonger av danska ”Borgen”, en serie som på ett effektivt sätt blandar dagspolitiska och nutida ämnen med klassiska såpaintriger; maktspel, relationskriser, mediafixering och lobbyister. Den sändes på SvT för snart tio år sedan, finns nu som serie på streamingjätten Netflix. Förbluffande samtida både som dramatik och politiskt innehåll.

Seriens givna centrum är politikern Birgitte Nyborg som går från statsminister, via företagsledare tillbaka till politiken och i den tredje säsongen manipulerar sig till en position som utrikesminister via ett eget nystartat parti. Jag skriver manipulerar, i betydelsen använder sin politiska skicklighet och sitt engagemang för att trots minoritetsmandat få avgörande inflytande.

Serien vilar på ett manus där samtida ämnen som vapenexport, grön energi, skolpolitik och public service media vävs in i intrigerna på ett både tydligt och intresseskapande sätt. Förbluffande mycket av intrigspelet och stridigheter påminner om den svenska politiska scenen, turerna bakom december uppgörelsen och mittenfåran i svensk politik får sin pandang i spelet kring statsministerposten i det avslutande avsnittet. Detta skrivet utan sk spolier detaljer.

Med en del erfarenhet som manusförfattare är jag både imponerad och medveten om vilket arbete som ligger i att skapa denna slags väv av intriger och personporträtt. Här saknas inget, rapp dialog och stilsäkert fångade karaktärer, från den främlingsfientlige fd grisbonden till den skamlöse chefredaktören för kvällstidningen till de vassa och frispråkiga journalisterna. Det ligger en hel del research och kunnande bakom, jag vill bara lyfta en detalj som ger relief till den dramaturgi Borgen använder; hemma hos journalisten Katrine Fønsmark är väggen och skrivbordet preparerat med tidningsklipp och tydliga trådar, visar på ett metodiskt arbete som ger associationer till de arbetsrum som vi förknippar med kriminalserier.

För alla oss som sett drama i politiska miljöer som ”House of Cards” är intrigspelet i ”Borgen” välbekant, men det skall ses som en positiv liknelse. Jag vill påstå att ”Borgen” i sitt mer anspråkslösa format är mer engagerande än den bitvis bombastiska amerikanska serien.

Samtidigt som man kan lyfta de starka elementen behöver man påminna om att detta är en såpopera, alltså en melodramatisk dramaserie där det vävs in väl många plötsliga relationskriser och passionerade famntag i både kontrollrum och maktkorridorer. Det blir ibland programmatiskt och förutsägbart. Även om det lyfts av trovärdigt skådespeleri som bygger på säkert fångade och gestaltade karaktärer.

Just spelas det nu in en fjärde säsong av ”Borgen” som kommer att ha premiär 2022 på Netflix.

John Lennon – en minnestext i Schlager nr 6/7 1980

#6/7, 1980
Tio minuters tystnad
John Lennon

”Om du hade varit i New York idag så hade du antagligen varit tillsammans med oss och 150 000 andra i en tyst hyllning till John Lennon. Redan på väg till Central Park är stämningen en blandning av begravning och förväntan. Den första strof vi hör är ”Nothing’s gonna change my world” från ”Across the Universe”. Nära parken är det fullt med folk som kommer promenerande eller upp ur tunnelbanan. Över radion har man sagt till folk att lämna bilarna hemma.

Fyra helikoptrar smattrar över Central Park. New York State arrangerar minnesstunden och står för en halvtimmes musik före och efter.

Det är kallt och alla är påpälsade och på Dakota house (Lennons och Onos bostad) vajar flaggan på halv stång. Nästa låt vi hör föras med vinden från högtalarna är ”All You Need Is Love”. Rotorbladens smatter blandar sig i ”Give Peace a Chance”.

Det är föräldragenerationen som dominerar med barnvagnar och minnen i blicken. Men det är många nyfikna också. Det är the (n)onsmoking generation.

”Please turn off all your radios” säger man i högtalarna. Det är 40 sekunder kvar. Alla skall stå stilla i en ”silent pray”. Tio minuter verkar länge i den har kyliga vinden, Allt vi hör när klockan slår två är några babiesar i barnvagnar runt omkring. En ambulans står med motorn på utifall någon…

Det är högtidlig stämning. Den är samtidigt begravningslik. Minnet framkallar kremeringen som ägde rum i onsdags. En tv- fotograf tar sig fram i mängden men inget händer värt att fånga upp för massmedia. Inget annat än tysta människor. Par om par mest och jämnåriga med John Lennon

När dom tio tysta minuterna passerat bryter en visselkonsert ut. Samtidigt hör vi ”Imagine”, folk står fortfarande stilla dom första takterna, sen börjar dom röra på sig. Mest dom nyfikna.

”Imagines” tungt sköna beat känns just då, mycket vackert och trösterikt. Inte många gråter. Vi ser bara ett par bakom oss som gråter hejdlöst. Sammanbitna och förundrade ögonkast överallt.

Det kom alltså 15 0000 istället för dom beräknade 50 0000. Många gör det gamla välkända peacetecknet. Andra dricker öl och skriker ”right on”. Det är en konfrontation mellan dåtid och nutid. Nu rör sig massan varken åt vänster eller höger utan åt alla håll. En symfonisk musik drunknar i rotorbladens smatter. Tio minuter var inte så långt.

Solen bryter igenom. Bredvid oss på ett staket sitter en medelålders exhippie i vargskinnspäls och sjunger ”Let the sunshine in” om och om igen, medan han blundar och vaggar av och an.

Vi går ner mot parken och möter en man med handgjord skylt där det står ”In our lives – we loved you more” en liten grupp sjunger allsång ”Let it all shine on”. En man med vitsminkat ansikte kom- mer bärande på en stor jordglob. Han bär den omväxlande över huvudet och ibland i famnen. En annan håller upp en New York Times där han tecknat med svart tusch ”guncontrol”.

Det blandas med alla blommor, rökelse och peacetecken. Återigen 60-talet i kontrast mot 80-talet. Han håller upp tidningen mot alla tv-kameror. Ett sötaktigt rökmoln blåser förbi.

Den tomma fasta scenen i Central Park är uppfylld av ett stort foto av John Lennon och några kransar. Borgmästare Koch som tagit initiativet till hyllningen har valt ett foto av Lennon där han bär en t-shirt med texten ”I Love New York”.

En yngre grupp människor står med en kassettbandspelare och lyssnar på ”Helter Skelter”. PIötsligt utbryter de i en våldsam debatt om Carter och Reagan. ”He had some good ideas you know – but he got fucked up”.

Dom sista låtarna ur högtalarna är ”In My Life” och ”You Gotta Hide Your Love Away”.

Kyligare vind sliter upp rockarna. Vi viftar ner en taxi. Det är stökigt i trafiken. Chauffören klagar ”They are crazy all these kids – crazy about this Lennon”. Han pekar ut på gatan och dom ”kids” han talar om är jämnåriga till honom själv och oss. Det har ju visat sig – speciellt tydligt under den senaste veckan att Lennon inte var någon ex-Beatle längre utan en person som påbörjat en ny period. Han levde mycket intensivt som kreativ person här och nu.

Det börjar plötsligt snöa. Det övergår i snöstorm. På mindre än tio sekunder är hela Manhattan en snöstormsorkan. I bilradion hör vi återigen ”Nothing’s Gonna Change My World”. ”

anastasia och robert zero / publicerad i antologin Best of Schlager 2011

Denna skildring av minnesstunden för John Lennon publicerades i decembernumret av Schlager 1980. Paret zero ( det efternamn som Robert Broberg vid den tiden använde) ringde in den per telefon från Manhattan en sen decemberkväll. Redaktionen på Schlager hade skjutit upp trycket av detta nummer för att få med texten som både var en ögonblicksbild och en sorgekrönika. Avrättningen av John Lennon hade en liknande dignitet som morden på John F Kennedy och Martin Luther King, lika omskakande och lika nedslående för en generation som i honom såg kärleks- och fredsbudskapet personifierat.

Idag vet vi att Yoko Ono fortsatt att bära deras budskap vidare på olika sätt, inte minst genom ljusinstallationen IMAGINE PEACE TOWER som lyser upp himlen över Reykjavik på Island varje natt alltsedan den 9 oktober 2007 då John Lennon skulle ha fyllt 67 år. Sången och texten till ”Imagine” lever vidare som en av de starkaste och innerligaste texter han skrev under sin alldeles för korta livstid. John Lennon blev 40 år.

Till minnesplatsen Strawberry Fields i Central Park vallfärdar fortfarande fans och sörjande varje år. Platsen ligger mittemot Dakota Building där John och Yoko bodde tillsammans. Läs gärna den utförliga minnestexten om mordet på John Lennon på wikipedia.

Artikeln ingår i antologin Best of Schlager 2011, sammanställd av mig Thore Soneson och Bengt Eriksson.

Danskt drama engagerar mer än svenskproducerat

Serien ”Vargen kommer” finns på SvT play.

Det måste sägas – danska tv-serier och dramer är ofta mer drabbande än de svenska. Punkt. Jag skriver detta efter att sett klart på ”Vargen kommer”, ett starkt drama om en på ytan lycklig, men i realiteten dysfunktionell familj där en socialarbetare anmäler och utreder en anklagelse om våld efter att den fjortonåriga dottern i en uppsats skrivit om sina upplevelser.

Serien är resultatet av en ett år lång research där författaren och regissören Maja Jul Larsen djupdykt i den tyvärr alltför vanliga dolda verkligheten med misshandel, våld och förnekanden inom hemmets slutna dörrar. Det finns en stark realism i serien, både manus, skådespel och det visuella är nära det dokumentära, grått, instängt och brutalt. Titeln på serien berättar också om det dilemma och den konflikt som driver berättelsen, Vargen kommer refererar till hur varningar om problem som visar sig vara falska till slut tappar all trovärdighet. När det verkligen händer något allvarligt, lyssnar ingen. Då kommer vargen.

De sex avsnitten leder hela tiden familjens dilemma djupare, faderns tidigare misshandelsdomar, familjen som flyttar från olika kommuner under åtta års tid, barnen som med mörka och avstängda blickar skyddar sig. Lägg till det en socialarbetare som envist följer sociallagens möjligheter, omhändertagande av barnen, utredning och misstro från socialnämnden.
Det är starkt berättat, förankrat i en nutida verklighet. Detta med dramaturgiskt välskrivna berättelser är gemensamt för många danska dramer de senaste åren – ”Utredningen” om mordet på Kim Wall, ”Borgen” om det politiska spelet kring en kvinnlig statsminister, ”When the dust settles” om en terrorcell i Köpenhamn – är bara några exempel på serier som skapar dramer av nutida politiska och kriminella verkligheter utan att vara strikt dokumentära.

Varför upplever jag dessa dramer som mer drabbande, varför är de mer engagerande? Frågor som inte har enkelt svar. Men några tydliga problem finns. Svenska serier som den aktuella ”Jakten på en mördare” eller ”Blå ögon” har goda ansatser, de drivs av kompetent men ofta förutsägbara scener och berättande. Dialogerna och manus är laddade med känslor istället för att vara handlingsdrivna, skådespelare gestaltar åt oss istället för att låta intrigen engagera och driva berättelserna framåt.

I den danska filmbranschen verkar manusutveckling och dramaturgi vara starka grundpelare, initierade i filmproduktion pekar på en tradition med manuskonsulenter som Kirsten Bonnén Rask och kvaliteten på den danska filmskolan där manusutveckling är central.

Detta inlägg är kort, och såklart bara en skrapning på ytan. Filmbranschen och manusarbete är en komplex konstnärlig värld där produktionsvillkor, politiska trender, jämlikhetsfrågor och trendkänsliga redaktörer alla är medspelare. Det skrivs många initierade inlägg om problem med film och serier i tidskrifter som POV-film, men ofta handlar kritik och diskussion mera om representation i termer av mångfald än om dramaturgiska perspektiv.
Läser boken Om kreativa processer producerad av Alma manusutbildning. Tipsa mig gärna om fler välskrivna och vältänkta skriverier om manus och dramaturgi !

Minnesfragment från en resa till Wien

Ant Farm, «Media Burn», 1975 Filmstill | © Video Data Bank Chicago

Vintern 2010 var jag i WIen för att hälsa på min son Leo som var gäststudent på ett av stadens universitet med fokus på experiment i kvantfysik. Under några intensiva dagar besökte vi labb och konsthallar, museer och andra kulturella mötesplatser som klassiska Café Central.
En av höjdpunkterna på resan var utställningen ”CHANGING CHANNELS Art and Television 1963-1987” på MUMOK Museum Moderner Kunst om videokonsten.
https://www.mumok.at/en/events/changing-channels
Intryck från den utställningen finns i ett blogginlägg jag skrev efter resan, Den manipulerade verkligheten

Den korta en minut långa filmen #4_semantic är ett sätt att använda minnesfragment, mobilfilmer och samplade ljud och bildfiler. Där syns fragment från verk av Nam June Paik, Egon Schiele och intervju med professorn Anton Zeilinger.

Åttiotalet i kulturellt retro fokus

Det är kanske en tillfällighet men känns som att åttiotalet är årets decennium i kulturen, Augustvinnaren Lydia Sandgrens roman ”Samlade verk” utspelar sig i den tidens litterära etablissemang. Thåström debuterar som soloartist med låtar på svenska som ”Alla vill till himlen”, nu är han mainstream och kommer uppträda i vinterns säsong av ”På spåret” i SvT. Båda tecken i tiden på åttiotalets återkomst i kulturen.

Har inte läst ”Samlade verk” valde Klas Östergrens fenomenala ”Renegater” som långläsning, men en kortare sekvens på Google books visar att huvudpersonen i hennes roman speglar den tidens manliga mentalitet och allvar.

Under de åren var jag aktiv som journalist, från rocktidningen Schlager, via Dagens Nyheter och till frilansande skribent i ett antal magazin som med dagens terminologi skulle kallas livsstils publikationer. Tidningen ABCD var ett av dem med bred kulturell profil, med fokus på mode och stil men med en vilja att kombinera Vanity Fair med The Face på svenska. Jag skrev en del essäistiska artiklar i den publikationen, bland dem ”Viva Macho” i premiärnumret. Kongenialt illustrerad av fotografen Tomas Giden (ursäkta den risiga svartvita kopian i pdf-filen…)

När jag läser artikeln idag är den ett panorama över referenser och tendenser i åttiotalet, utan att tränga närmre ned i de kulturella macho-perspektiven och de latinamerikanska rötterna för begreppet. Mer ett konstaterande med exempel från filmen och rockmusikens värld – både Prince och Bruce Springsteen fick vara exempel liksom engelska Duran Durans musikvideos. Självklart lyfter jag in Ernest Hemingway och Norman Mailer liksom filmerna ”Paris, Texas” med manus av Sam Shepard och postdystopiska ”Mad Max”.

Artikeln inleds med referenser till Hemingway och avslutas med en vers ur Mikale Wiehes låt ”Hemingwayland” från 1985 – ”Solen brinner stark och klar / sand och död är allt har / Döden frustar svart och vild / äntligen står tiden still / Mannen och döden går mot varann / blodet färgar arenans sand / De´e´ döden som vinner i / Hemingwayland”.

Svagt och splittrat manus sänker ”Jakten på en mördare”

I ”Jakten på en mördare” driver Anders Beckman som utredningsledaren Per-Åke Åkesson fallet vidare med sammanbiten envishet.

Jämförelsen är oundviklig; ”Utredningen” och ”Jakten på en mördare” bygger båda på verkliga fall, båda är väl bevakade fall i nyhetsmedierna. Det som framförallt skiljer dem åt är manusarbetet, den ena lyckas driva berättelsen framåt genom tydligt händelsedrivna scener och dialog som aldrig tillåter sig vara förnumstigt övertydlig, den andra hoppar fram och tillbaka i tiden, mellan olika fall och driver en konsekvent kritik mot polisens agerande i ofta övertydliga plattityder i dialogmanuset.

Tror ni alla inser vilken av de båda som är stringent berättad, manusarbetet i ”Utredningen” är hela tiden fokuserat på att involvera oss tittare i skeendet, medan manuset i ”Jakten på en mördare” i sin nit att peka ut de polisiära felstegen missar den verkliga drivkraften i historien; att följa fallet med Helens mördare genom tiden, byråkratin och det personliga engagemanget.

I danska ”Utredningen” driver utredningsedaren Jens Møller spelad av Søren Malling serien framåt med ett precist spel.

För det starka och centrala i båda serierna är huvudpersonerna, de polisinspektörer som leder arbetet och som metodiskt och ibland långsamt och utan åthävor arbetar sig emot en lösning. De är båda ”the good guys” och båda spelade med en undertryckt vrede och sammanbiten envishet som vi sympatiserar med. All respekt till Søren Malling och Anders Beckman för deras porträtt av de sanningssökande poliserna!

Att ”Jakten på en mördare” är väl iscensatt i ett murrigt skånskt landskap med starka lokala klanger i språk och miljöer skall tillskrivas regi och foto, här visar Mikael Marcimain sin styrka som berättare. Hade önskat honom ett manus och en dramaturgi som levde upp till den nivån av visuell gestaltning som iscensättningen gör.

Captain Beefheart aka Don van Vliet

En av de artister/musiker/tänkare/producenter som jag har i mitt twitterflöde är Brian Eno aka @dark_shark (för de flesta av er behövs ingen närmre presentation, nämn Roxy Music och U2), i dagens news som han publicerar varje dag, lägger han upp en video med musikern/mystikern/konstnären Captain Beefheart. Han väljer ”The past sure is tense” from albumet ”Icecream for Crows” från 1982.

Minns att jag recenserade albumet i Schlager och vinylen är en av de jag sparat sedan dess. Hans absurda bluesdoftande sånger är som ett slags spoken word flow mixat med jazzigt aviga rytmer och en slags direkt råhet i uttrycket som är nära släkt med den Frank Zappa som i slutet av 60-talet skapade surrealistisk samtidsrock med sina Mothers of Invention.

När jag lyssnar på YouTube klippet förflyttas jag direkt till det Los Angeles där jag bodde under sommaren 1983, en solskensstad, då fortfarande solkig av downtown klubbar och rebellisk i de slitna svarta kvarteren i södra LA. Numera är närliggande Downtown området en del av LAs samtida konstscen med stora konstmuseer som The Broad och en hipp blandning av risiga småindustrier, ateljeer och espressobarer.

Jag såg aldrig Beefheart live, den sommaren hade han slutat spela live och gått in i en konstnärlig eremittillvaro i öknen. Letar vidare i en extremt fyllig engelsk wikipedia sida och hittar en länk till alternativa nätsajten UbuWeb där man kan se fotografen Anton Corbijns kortfilm med Beefheart som mumlar fram tankar och absurditeter. Corbijn har filmat flera videos i öknen utanför LA, albumet ”Joshua Tree” med U2 är filmad i The Mojave Desert där också Don van Vliet var bosatt.

Filmen är ett ganska sorgligt porträtt av en åldrad sångare/poet som snavar sig igenom sina förströdda tankar. https://ubu.com/film/corbijn_yoyo.html

Själv lägger jag hellre på den tidiga vinylen ”Trout Mask Replica” från 1969 och spåret ”Moonlight in Vermont”. Den lyssningen förflyttar mig till ett källarrum där Beefheart och Zappa spelades på hög volym, där de vildsinta stroferna och gitarrslingorna lyfte oss ut från förorten till ett Californien som då representerade det då alternativa drömsamhället. Ni som var med minns såklart namn som Janis Joplin, The Doors, The Fugs och Jefferson Airplane…om inte lyssna vid tillfälle !

Island – ett kargt och egensinnigt dramatiskt land

I dessa hemmasittar och serietider konsumerar vi strömmande berättelser som aldrig förr. Drama och thriller, humor och dokumentärer, alla genrer finns serverade på sajternas hemsidor. Våra nordiska grannländer ligger väl framme och producerar en hel del, vi är generellt goda berättare men skiljer oss i tempo, skriver manus enligt regelbokens dramaturgi men skiljer oss visuellt och framförallt i hur dialog och skådespeleri gestaltas.

Senast har jag och en mängd andra lyft fram den danska ”Utredningen” som en förstklassigt berättad och spelad kriminalserie med fokus på vardagens tunga metodiska polisarbete. Den nu påbörjade svenska ”Jakten på en mördare” vill jag se flera avsnitt innan dess kvaliteter blir synliga.

Ólafur Darri Ólafsson som kriminalinspektör Andri Olafsson och Ilmur Kristjánsdóttir som polischefeb Hinrika Kristjánsdóttir i Trapped/Fångade säsong 2 på Netflix.

Tills dess har andra säsongen av isländska ”Fångade/Trapped” fyllt några kvällar. Det isländska landskapet med sina karga stäpper och svarta vulkanjord verkar forma egensinniga personligheter, i serien står starka kvinnliga ministrar och byråkrater mot vrånga och giriga tystlåtna män. I centrum för intrigen en godmodig utredare med familjeproblem, en egensinnig dotter som dras in i våldsamma problem och en starkt rättvisedriven homosexuell man, döpt till Vikingur. Miljöskandaler och släktfejder speglar sig i politiska intriger, arbetstillfällen värderas högre än naturskydd, utländsk arbetskraft utnyttjas och en nazidoftande grupp unga män och kvinnor åker runt i slitna pick-up bilar och trakasserar och hotar. Kort sagt, alla samtida thrilleringredienser i saliga Sjöwall/Wahlöös anda.
Det är en raffinerat vävd isländsk spänningsserie, landskapet skapar en brutal och vacker fond likt den Hrafn Gunnlaugssons skapade i vikingaeposet ”Korpen flyger”. Det är dessa känsloladdade scenerier och ett stringent dialogmanus som lyfter serien från det schablonmässiga till en karg upplevelse.

Det isländska landskapet fostrar många berättare och kulturskapare, trots att befolkningen är mindre än i vår tredje stad Malmö. Lätt att ta till generaliseringar kring karaktärer och egensinne men det finns ett starkt drag av vilja och envishet, av överlevnadssisu i den isländska kulturmyllan. Kanske har detta med en stark respekt för egenhet och integritet att göra, kombinerat med att många författare, konstnärer, musiker och filmmakare reser utomlands och utbildar sig skapar nätverk och uppmärksamhet. Men alltid behåller en stark känsla av det isländska, det karga och det egensinniga.

2020 11 18

Artificiell social kompetens – framtidens AI ?

#framtid #AI Att spana kring framtiden och kring hur artificiell intelligens kommer påverka oss är inte längre ett ämne för sci-fi författare. I dagarna arbetar malmöbaserade Bombina Bombast med teaterstycken där skolklasser får agera mot en AI identitet och se konsekvenserna i föreställningen ”Hur samarbetar vi bäst med Artificiell Intelligens”. Här är inte dystopin i fokus utan de utgår från att teknologin är här för att stanna, och ställer frågan : Hur använder vi den bäst?

https://www.malmostadsteater.se/om-oss/bakom-kulisserna/hur-samarbetar-vi-bast-med-artificiell-intelligens

Så om kulturskaparna arbetar med interaktiv förståelse ser affärsvärlden med delvis andra ögon på tekniken. Sara Öhrvall sitter i storbanken SEBs ledning och sammanfattar i en ny bok hur framtiden kan se ut med AI, hon menar bland annat att alla möten på distans kommer skapa problem för oss att mötas i verkliga livet.

”– När vi kommunicerar allt mer via digitala kanaler behöver vi extra känselspröt för att läsa av de kroppssignaler vi använder för att förstå varandra i fysiska möten, säger Sara Öhrvall. Vi behöver också stöd för att förstå våra egna känslor och vad de beror på. Vi kan ta hjälp av sensorer som mäter blodflöden, svettningar och andning för att kontrollera känsloutbrott och i stället tänka efter.” https://bit.ly/3neTHYq

Detta bygger på forskning som idag existerar i digitala lab men att därifrån utveckla AI smarta kläder som kan styra och hjälpa vårt agerande i en social situation är väldigt långt bort.

Idag kan AI teknologi däremot skapa nya bilder och ansikten utifrån några kännetecken, läs tex den här artikeln i Forskning och Framsteg : https://fof.se/tidning/2019/4/artikel/vi-ar-skapade-av-ai

De här personer finns inte. BIlderna är genererade av en programvara som finns på nätet.

Detta är enbart några exempel på hur AI teknologin infiltrerar vår framtidsbild; i artiklar, forskning och innovativa techföretag finns en myriad av förutsägelser och exempel på hur AI kan användas och förändra vår sociala och teknologiska framtid.
Google arbetar sedan länge med algoritmer, deras söktjänst utvecklas ständigt och styr indirekt vår världsbild genom sina filtrerade urval. Själva fokuserar de på den positiva sidan av myntet.
https://ai.google/about/

Att förstå teknologin bakom AI = maskininlärning är inte möjligt för de flesta av oss, men att dra slutsatser av teknologins möjligheter är ett socialt och politiskt ansvar för att forma framtiden. Dystopierna är många, det mesta är nutida sci-fi. Men det finns exempel på seriös forskning kring de etiska aspekterna på teknologin, här en reflektion kring en nyutkommen bok ”Human compatible” som jag hittar genom en snabb googling.
https://www.nature.com/articles/d41586-019-02939-0

Surveillance cameras at the 2019 World Artificial Intelligence Conference in Shanghai, China.Credit: Qilai Shen/Bloomberg via Getty