Författararkiv: thoson

Kriget i Ukraina – pågått i en månad

I dag har en månad gått sedan Ukraina invaderas av Ryssland. Dagligen, varje timme och minut blir vi påminda om detta utnötningskrig som alltmer utvecklas till en mänsklig tragedi och katastrof. Människor flyr, svälter och går under i ockuperade städer i östra Ukraina. Läser en intervju med mångårige dissidenten Mykola Matusevytj i DN som säger ”Jag inte bara väntade mig detta krig – jag var helt övertygad om att det skulle komma. Jag har suttit i sovjetiska fängelser i tolv år och känner det totalitära systemet, säger den ukrainska Sovjetdissidenten Mykola Matusevytj. https://t.co/7SbXLAjYAR


Bilden är en skärmdump från DNs webbsida.


Samtidigt pågår en debatt kring vilka som är legitima flyktingar och berättigade till asyl, SD-politiker hävdar att ”närprincipen” ska gälla, att de med snarlik kultur som vår är mer berättigade än andra. Jag har svårt att uttrycka hur upprörd jag blir, dessa fullblodsrasister som utnyttjar varje chans att sprida sina djupt reaktionära åsikter.

Mitt i allt detta söker medierna efter de korn av positiva berättelser som finns och berättar om privatpersoner som ger flyktingar husrum, kläder och mat. Deras insatser skapar hopp, det finns mänsklighet och vilja att uppoffra sig mitt i detta mörker av invasionskrig och terror.

Samtidigt skulle dessa historier och inte minst den om dissidenten vara omöjliga att publicera i ryska medier, dagligen begränsas den lilla yttrandefrihet som finns kvar i detta totalitära samhälle alltmer. Oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj döms till ytterligare nio års fängelse för vad det verkar helt konstruerade bedrägerier.

Och vi har inte sett slutet på detta ännu…

Läs Svetlana Aleksijevitj reflektioner i ”Tiden Second Hand”

Många med mig försöker förstå maktspelet dagens ryska ledare är besatta av, om stormaktstiden, drömmen om sovjetstaten men utan kommunism. Men framförallt försöker jag förstå hur den vanlige ryske medborgaren tänker, känner och tycker. Inte i första hand nationalismen som drivit fram invasionen av Ukraina, utan mera hur tiderna efter Gorbatjov förändrat människor. Oligarkerna, korruptionen, den ökande kontrollapparaten.

Funderade på hur nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj skulle beskriva dagens ryska mentalitet efter alla sina år med djupintervjuer och möten med människor. Hennes roman ”Tiden second hand” inleds med reflektioner om som ger en bild av både drömmar och farhågor hos medborgare i dagens ryska samhälle.

”Ur ett samtal med en universitetslärare som jag känner: »I slutet av nittiotalet skrattade studenterna när jag förde Sovjetunionen på tal«, berättar han. »De var övertygade om att en ny framtid väntade dem. Nu är bilden en annan…

Dagens studenter har redan fått veta och känna på vad kapitalismen innebär: ojämlikhet, fattigdom, fräck och skamlös rikedom. Och med egna ögon kan de se hur livet har blivit för deras föräldrar, som inte fick någonting när landet plundrades. De är radikalt sinnade. De drömmer om en egen revolution och går omkring i röda t-tröjor med porträtt av Lenin och Che Guevara.«

I samhället har det uppstått ett behov av Sovjetunionen. Av Stalinkulten. Hälften av alla unga människor mellan 19 och 30 anser att Stalin var »en betydande politiker«. I landet där Stalin förintade minst lika många människor som Hitler har vi alltså en ny Stalinkult? Återigen har allt sovjetiskt blivit populärt. Till exempel »sovjetiska« kaféer – med sovjetiska namn och sovjetiska maträtter. Det har dykt upp »sovjetiskt« godis och »sovjetisk« korv – med en doft och en smak som påminner oss om barndomen. Naturligtvis finns det också »sovjetisk« vodka.

På teve visas en massa program med sovjetisk tematik och på internet finns mängder av »sovjetiska« nostalgisajter. Och till Stalintidens läger på Solovkiöarna och i Magadan kan man åka som turist. För en fullödig upplevelse utlovar reklamen fångdräkt och hacka åt alla. Man visar nyrenoverade baracker. Och som avslutning en fisketur… ”

Ur ”En deltagares anteckningar” introduktion av Svetlana Aleksijevitj till ”Tiden second hand” Citatet hämtat ur ett läsprov som finns på förlaget Ersatz hemsida – https://www.ersatz.se/bok_aleksijevitj2.htm

Om Ukraina kriget och det ryska orwellianska systemet

I dessa dagar blir jag varje sekund påmind om vilken frihet vi har, att våra medier kan diskutera, rapportera och dokumentera vad som händer i det invaderade Ukraina. Vi följer dagligen den ryska militära aggressionen och den humanitära krisen, jag har nyhetsapparna aktiva i min telefon, precis som många andra.

En man håller upp en skylt med texten ”Nej till kriget” på Röda torget i Moskva. En aktion som nu kan ge fängelse. Foto: Denis Kaminev/AP/TT

Våra medier rapporterar en hel del om tillståndet i den ryska medievärlden, hur det fria ordet strypts alltmer och hur orwellianskt systemet utvecklats med fängelsestraff och censur. Läser tex denna text i mitt lokala organ Sydsvenskan – ”Nu är de som protesterar mot kriget landsförrädare” – av Liza Aleksandrova-Zorina är författare, journalist och skribent på kultursidan. Hon befinner sig numera i Sverige. Ett citat ur hennes text:
Nu, meddelar åklagarmyndigheten, kan alla som på något sätt hjälper Ukraina åtalas för landsförräderi. Det kan ge upp till tjugo år i högriskfängelse. En ledamot i presidentrådet för mänskliga rättigheter (sic!) hotar att åtala mammor som ringer till ukrainska människorättsorganisationer för att ta reda på vad som hänt med deras söner, för landsförräderi.”

https://www.sydsvenskan.se/2022-03-08/nu-ar-de-som-protesterar-mot-kriget-landsforradare

Att detta kan pågå beror på den extremt utvecklade repression den ryske fd KGB agenten och despoten Putin implementerat i sin hierarkiskt styrda regim. Exemplen på övergrepp och arresteringar av de som demonstrerar på gatorna mot kriget är otaliga, att det finns organisationer, bloggare på Telegram och rörelser som dokumenterar det som sker för omvärlden är utomordentligt viktigt. Internationella PEN, Civil Rights Defenders mfl mfl gör ett demokratiskt viktigt arbete, den Internationella brottmålsdomstolen i Haag har öppnat en utredning om krigsbrott i Ukraina: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/fn-utreder-krigsbrott-i-ukraina-pa-tre-fronter

Allt detta pågår samtidigt som västländerna driver fram sanktioner mot ryska tillgångar och allt mer stryper den ryska ekonomin och vrider åt gas och oljekranar. Det pågår diskussioner om att strypa och i bästa fall konfiskera alla de miljarder tillgångar som importen av fossil energi från de ryska källorna skapat. Allt detta tar tid, världsekonomin kommer att drabbas men priset för att inte agera är på alla sätt värre än att stillatigande sitta still och låta det ryska stormaktsvansinnet fortsätta opåverkat.

För den som vill fördjupa sig i Putins och den ryska regimens agerande finns många analyser i medierna. Här en läsvärd – https://kvartal.se/artiklar/putin-ar-inte-galen/

Läsvärt om despoten Putin

#ukraina #Ryssland Det publiceras mycket läsvärda artiklar om Putins och Rysslands stormaktsambitioner och pågående krigspropaganda. Här en artikel i DN som jag delar som pdf.

”Likt ett enormt isflak började Ryssland under Vladimir Putin flyta bakåt mot det förflutna – till en början till det sovjetiska och sedan raka spåret till medeltiden. Målet är inte bara att krossa Ukraina utan den västerländska civilisationen. Hatet mot den har Putin insupit med KGB:s svarta mjölk, skriver den ryske författaren Vladimir Sorokin.”

Mitt i nuet, ögonblickets tyranni

Ukraina 2022, Paris 2015, Irak 2003, World Trade center 2001.
Återigen är vi upptagna av nyhetsflödet, rentav maniskt besatta av att veta vad som händer på gatorna i Kiev, i huvudet på diktatorn Putin, precis när det händer. Webbkanalerna flashar med Live sändningar i våra mobiler, svarta sorgkanter kring nyheterna i papperstidningarna.

Det sekundsnabba behovet av att vara mitt i informationsflödet, att inte missa någon utveckling i händelserna styr nyhetsdramaturgin. Konkurrensen mellan medierna skapar en slags gatlopp där det gäller att vara först, att visa skeendet som engagerar och upprör. Ofta blir sammanhanget och de längre perspektiven lidande på denna jakt.

Skärmdump från SvTs webb.

Jag är själv i högsta grad drabbad av detta behov av att följa varje sekund av skeendet, mobilen berättar hela tiden nyheterna. Likt en manisk och ständigt uppkopplad nyhetsankare. För drygt tjugo år sedan, i det gryende nätsamhället skrev jag i essän ”Slumpens attraktion” om detta tillstånd utifrån en text av antropologen Thomas Hylland Eriksen ”Ögonblickets tyranni gör oss historielösa” –

Vi lever idag i en korseld av mediala berättelser och budskap. Etern är fylld av visuella koder och sprakande flashar. De digitala filmkanalerna exploderar av korrekt förpackade mänskliga historier och vittnesmål.
Vi avkodar ständigt budskap, varje sekund i mediasamhället är en jakt på mening. Den multimediala speldramaturgin är iscensatt på snart nog varje web-site. Det krävs av dig att du skall kunna välja; navigera efter dina önskningar, genomskåda behov och vara en slipad hyper-text strateg.

Denna maximering av innehåll och möjligheter riskerar i sin förlängning leda till en meningskollaps; ett tillstånd där mättnad infinner sig, där det blivit passé att lyssna. Ett tillstånd där berättelserna inte längre kan få oss att verkligen uppleva vad som sker, där berättarmetoderna har utarmats och tömts på mening.
Läs antropologen Hylland Eriksens rader igen – …likt en nordamerikansk såpopera står tiden still i rasande fart: rik på yttre dramatik, fattig på utveckling och sammanhang.”
Länk till essän Slumpens attraktion.

Riktigt så illa är inte tillståndet i våra dominerande media, det finns analyser och sammanhang, kunniga experter lyfts in för att skapa historiemedvetenhet mitt i krisens akuta center. Det varnas för fake news, för den ryskt kontrollerade lögnmaskinen som talar om ukrainsk nazism och folkmord. Men det maximala nyhetsflödet dominerar och där gäller fortfrarande ögonblickets tyranni, det är nu allt händer.

Jag kommer säkert fortsätta vara sekunduppkopplad på mobilen sålänge Ukraina krisen är som ett öppet slagfält. Sålänge flyktingströmmen fortsätter växa. Oavsett vad som händer kommer jag följa det.

Kort om folktro apropå en hästsko

Vissa symboler fastnar i minnet. En sådan är hästskon. Den har alltid funnits på en vägg i någon av de gårdar jag har tillbringat tid i. Men ofta har den hängt med öppningen nedåt, jag har ändrat flera stycken så de har öppningen uppåt istället. Detta för att den anekdotiska tron på att turen som finns i hästskon skall stanna kvar. Men flera av mina närmaste har varit kritiska. Den borde vara öppen nedåt för att släppa ut turen och sprida den över huset, gården och den som är i närheten.

Så för att kontrollera detta, vad gör en nutida nyfiken person. Öppnar wikipedia såklart. Där står följande: ”En hästsko som man hittar anses av många vara lyckobringande och enligt traditionen kan en hästsko fäst över ytterdörren verka gynnsamt för gårdens lycka eller bringa lycka i största allmänhet för ägaren. Som ofta när det gäller folktro går åsikterna och traditionerna isär huruvida den ska hänga med öppningen uppåt eller nedåt. För vissa anses det viktigt att hästskon hängs med öppningen uppåt, som på bilden, för att lyckan inte ska rinna ut ur den, medan andra istället menar att den ska hänga med öppningen nedåt för att välsignelserna ska kunna falla ner över den som går under den…”

Båda versionerna av symboliken verkar rimliga och har sin egen trovärdiga logik. Men wikipedia är ju inte alltid den grundligaste källan så går vidare och söker i Nationalencyklopedin där det står utförligt om hästsko symboliken och dess ”ontavvärjande” egenskaper. (Detta ord finns för övrigt inte i SAOL)

”En på vägen upphittad hästsko har överallt i Europa uppfattats som ett turligt omen, även inom högre stånd (amiral Nelson hade en hästsko fastspikad på ”Victorys” mast under slaget vid Trafalgar). Hästskons turgivande eller ontavvärjande egenskaper kan sammanhänga dels med inneboende övernaturliga kraft enligt äldre folktro, dels med den tro man inte sällan tillagt ovanliga eller överraskande fynd. Sådan hästskor har bl.a. spikats upp över dörrar till boningshus och uthus, närmast i ontavvärjande syfte, och man har diskuterat huruvida hästskon skulle hängas med ”mynningen” uppåt eller nedåt. De motiveringar för den ena eller andra upphängningen som framförts är efterhandskonstruktioner för att ”säkra” turen – ingetdera är klart knäsatt i traditionen.” (C-H Tillhagen, Vardagsskrock (1982)

Ebba Grön – Schlager nr 16, 8 maj 1981

Fick en anledning att bläddra igenom ett antal Schlager från 1981, har precis fått en komplett upplaga av de första årens utgivningar av vännen Martin Andersson, skribent på Sydsvenskan. I denna lätt gulnade hög hamnar jag med nummer 16 i handen, på omslaget en färgbild på Ebba Grön med rubriken – Orginalet! – ÄKTA VARA. Artikeln har jag skrivit och vår layoutare Lars Amba Esselius har lagt ut en stilig bild av den eminente fotografen Hatte Stiwenius på mittuppslaget. Som en samlarbild.

Artikeln sammanfattar en hel del av Ebba Gröns historia, inleds med en karakteristik av de tre och bandet –

”Det här är inte historien om Ebba Grön. Den låter sig inte skrivas riktigt ännu. Inte heller avverkar man dessa tre individualister på några få sidor. Thore Soneson snackade med några rockmusiker, rebeller och fotbollsspelare i den mentala istidens Sverige. Gösta Bohman har avgått, Fälldin tvekar, Palme Tiger men Ebba Grön dom har lovat att fortsätta.

Ebba Grön är inget mindre än en sammansvetsad rocktrio som samtidigt är tre individer. Det kan låta som en schablon, men jag har aldrig träffat något gäng musiker där alla tre har så klara viljor att de oftast måste prata i munnen på varandra. Avbryta och säga emot.

De är överens efter en stund, men det kan bli stora överslag innan dess. Och det beror på deras personer. Fjodor är rumlande militant och envis. Gurra är taktfast tyckande och administratör. Thåström är lekfullt protesterande och känsloladdad. Tillsammans är de Ebba Grön, Rågsvedsbandet som växt upp till en kraft på egna ben.

Bandet som har visat att rockmusik gärna får vara åt pophållet, gärna får hetsa och förarga, gärna får låta lite spillrigt och osamlat, framför allt får rockmusik vara en kraft att slåss med. Men Ebba Grön är också gänget som lever så hårt i en Mental Istid att de slits oerhört mycket, de brottas med välfärdssamhällets uppsatta regler och vägrar anpassa sig i ordnade fyrkanter.

De har skapat en egen anarkistisk livsfilosofi, uppväxt i samklang med förortslivet. Men de är också pessimistiska. Svartsynta. Ja rentav desillusionerade och oerhört negativa emot vad Sverige kan ge människor idag. Det är den mentala istidens Sverige de berättar om. Det land vi lever i, det land som Ebba Grön för det mesta hatar intensivt.

Mera schabloner säger ni. Men vad skall man säga när verkligheten ser ut sådan. Ebba Grön förändras nämligen inte bara för att en massa punkband har vrålat hat i tre års tid. Ebba Grön fortsätter att hitta vägar i sina texter för att stå emot. För dem handlar det om personlig kraft. Att uttrycka sig med musik är deras politiska handling, deras sätt att skapa sig självförtroende. Då känns det löjligt att prata om schabloner och hata-hata låtar. Speciellt som den senaste LP:n ’Kärlek och Uppror’ visar att de kan gå vidare, inte bara fastna i slagordsramsor, utan tvärtom använda språket i texter och musik till mera nyansrika och infallssäkra rader….

Musiken kan tala
Och Ebba Grön är övertygade om att deras musik kan tala för sig själv. De behöver inte göra intervjuer, förklara sig eller vika ut sig. Det är bara ointressant, säger de. Men det tycker inte vi. Så jag jagade dem i två veckor mellan påskspelningar i Stockholm, en minikort finsk turné och deras korta repris på ”Turister i Tillvaron”-turnén med Dag Vag. De skall spela fem-sex inställda Norrlandsspelningar med början 10:e maj.
Min jakt tog mig till en hel massa ställen. Mest via konserter med Pauline Murray, med Kai Martin & Stick! och längs tunnelbana ut till Rågsved och Margarinet, Thåströms lägenhet på förortskullarna. Vi lyckades också frottera en grekisk restaurang på Söder och en Wimpybar vid Sergels Torg.
Och framförallt lyckades vi tillbringa en massa tid i telefoner, tid för att bestämma tid, tid för att inte kollidera med hockey-VM, tid för att kunna sätta sig ner och prata igenom EBBA GRÖN. Bandet, idéerna och den mentala istidens filosofi.

Grafitti
Första miljön är i Thåströms bar-kök i Rågsved, det är söndag och lugnt. Det är som normalt i Rågsved, ett tiotal höghus som letar sig upp mot himlen, torget som ligger ödsligt och de gamla Oasenlokalerna som är ändå ödsligare. Igenspikade i väntan på renovering. På väg uppför trapporna lyser grafittin från murarna. Den starkaste texten lyder ”Mamma, mamma föd mej igen !”
Det är nästan så jag tror Thåström varit framme med sprayburken när han skrev ”Mamma, Pappa, Barn”. Jag tänker att det måste jag fråga om, men glömmer det. Det första som upptar dessa tre upprorsmakares tankar den här dagen är pengar. De är irriterade på att alla tror de går omkring med stora sedelbuntar bara för att ”Kärlek och Uppror” har sålt i femtontusen ex. I verkligheten tjänar de 50 öre per man, ”också skatt på det” som Gurra lägger till.
– Folk verkar tro man tjänar pengar bara för att man står i tidningen. Det är jobbigt att höra… säger Thåström och låter som han vill slå tidningarna i huvudet på mig.
Skivförsäljningen skulle alltså ge dom 7500 var. Pengar som kommer en gång i halvåret. Mellan det kommer överskott från turnerandet. Den senaste treveckors turen gav 2400 över per man. Eller 200 kronor om dan.
– Det blir så att man har stålar ibland. Ingen fast ekonomi. Man får försöka leva ett tag iallafall… tycker Fjodor men låter egentligen inte speciellt bekymrad.
– Vi kan leva en månad på LP:n, en månad på NCB-pengarna (inkomster för att de skrivit materialet) och resten får vi spela ihop, om vi orkar…säger Gurra med en bister kamrermin.

Sug efter konserter
Tanken på åtta månaders turnerande blir för mycket för Thåström som viker sig i tankeplågor. Men hellre det än att fortsätta jobba och försöka kombinera spelningar och arbete, det är alla överens om. De har överlevt på sin musik i omkring ett år nu, trots att de har turnerat och varit igång finns det ett ständigt sug efter mera livekonserter. För en av Ebbas viktigaste saker har alltid varit bra konserter. Då lever deras musik, då finns glöden och då finns den publik som älskar dem. Vinterturnén med Raketerna i Stockholms förorter var en riktig Ebba-grej. Två veckor till lågpris-entré på 10 kronor.
– Vi ville helt enkelt spela för vår publik på deras ställe. Det handlar inte om någon ”förortsimage”, säger Gurra. Man behöver inte sätta sig på höga hästar och spela på stora ställen där alla måste vara 20 år…eller också är vi jävligt sociala…
Slutklämmen är något av de tre Ebbornas varumärke. Bitande ironier, sarkasmer och gliringar mellan varandra avlöser hela tiden deras mera allvarliga ögonblick. Det är Rågsvedsjargong (säger dom som kan stilen) och det är samtidigt en skyddande gemensam attityd. En sorts jargong som är lika mycket filosofi som en gång modsens slang eller ”södergängens” beryktade glosor.
När Ebba gjorde två spelningar på Underground under påsken var det första gången på ett halvår i Stockholm. Och gången innan var det lastbilsflaket på Sergels Torg med mycket vrål, bränning av kapitalist och byråkrat-dockor och en publik som förköpt sig på Åhléns sista sprayburkar med röd och svart färg. Nu planerar Ebba en kort Folkparksturné i sommar och en hösttur med Eldkvarn. En annan närliggande turné är på fängelserna.
– Jag vill göra underhållning på kåkarna. Det skall vara de stora, Hinseberg, Österåker osså, börjar Fjodor. Snubbarna på kåken skulle säkert gilla Ebba men man kan varva med lite gammal rock och lite show.
– Folk som spelar där tror ju att de är så svältfödda att vad som helst går hem. Det tror inte jag.
Thåström är skeptisk till fängelserna.
– Det är konstigt där. Inte som på andra hak, jävligt ovanligt och skitziqt att spela innanför murarna…
– Det är ju ingen rockpublik, det är människor av alla sorter. Inget genomsnitt av Sveriges befolkning men ett urval av allt utom socialgrupp 1. Inte konstigt att det kan gå snett där, menar Gurra.
Ebba har spelat på Österåker två gånger och varit på väg till Kumla. Fjodor och Thåström jobbade också med en Oasengrupp som var kontaktpersoner till fångar på Österåker. Det besökte dom en gång i veckan.
Fjodor berättar: – Det fanns en teatergrupp som jobbade aktivt. Det var ett gäng som la av att droga av egen vilja, inte genom några plitar eller fängelsedirektörers order. Dom hjälpte varandra och höll på med språkkurser i spanska, en teatergrupp med masker och mim. Samtidigt höll det så kallade Österåkerprojektet på. Det var kriminalvårdens initiativ och kolliderade med fångarnas egna aktiviteter. Resultatet blev att besöksgruppen fick upplösas.
Det är sådan verklighet som får Fjodor att skriva texter som ”Svart o Vitt”.
– Man har blivit kompis med en massa folk. Jag bor själv med en kille som har muckat efter tre år och det är saker som måste uppmärksammas. Texten blev kanske bara nåt som flög ur mig, den handlar ju också om förorter, det är lika mycket murar där…
Texterna är fortfarande rakt-på-sak. Det är inga hopkokade vardagsrealistiska texter i musikrörelseanda. Något Ebba ofta har fått kritik för är att de inte tar ”ställning” emot saker. Inte alltid.

Vill ha idoler
Funderingar har också dykt upp på hur publiken uppfattar dom. Ute i landet verkar gränserna mellan vad som är idoler och vad som är något annat flyta.
– Folk vill ha tomma burkar man tagit i, trumpinnar och sånt. Det blir nog idoldyrkan för en del, säger Fjodor. Det är pundigt för jag känner mig inte sån och blir jag behandlad så blir jag på gränsen till sne…
– Alla vill väl ha förebilder. säger Gurra. Va fan. jag sprang och tiggde autografer av Tjalle Mild…
– Men det är också mycket folk som bara vill kolla, se med egna ögon hur det är. Det märker man nu efter sista skivan, lite äldre människor som kommer loss på sista låten. ”Staten & kapitalet”…
Då kan man undra vilken publik Ebba egentligen vill ha, en ung beundrande och hängiven publik som bara vill se stjärnor i kött och blod på scen eller en som vill ha musik som något där de själva kan skala av köttet från benet och få smak för hjärncellerna.
– Vaddå, säger Thåström snärtigt. Man får inte tro för mycket på musikens inverkan överhuvudtaget. Jag tror inte den kan förändra världen. Det är självklart att vi skriver texter för att folk ska haja dom och läsa dom.
– Folk gillar texterna helt enkelt, säger Gurra.
– Det är väl så att många tycker exakt samma sak, därför vill dom sjunga med på konserter, Fjodor.
– Okej men jag tror inte på det som en omvälvande grej i sig, avrundar Thåström.
Och på något sätt är det självklart att ett band som Ebba Grön som så konkret pratar för en förortspublik blir annorlunda bemötta i Blomstermåla.
Där är de inte musikrebeller för en samling missnöjda tonåringar på samma sätt. Där är de mera popstjärnor från storstaden i ett glamouröst yrke – rockmusikerns.

Prata med folk
Men Ebba har alltid på sina turnéer försökt prata med folk som vill prata, som behandlar dom som människor. Inte som några idoler. Det finns många historier om ”Gustav som kört tjugo mil med sina polare och bara måste komma in i omklädningsrummet innan föreställningen för att vara säker på att Ebba spelar ’Häng Gud’ och vill veta vilka ackord Thåström, använder”. Han fick höra den i Jönköping, eftersom det var Sveriges kyrkrikaste stad…
En annan sida av att turnera i landet är lokaltidningar som sprider rykten om Ebbas påstådda drogpartyn och hur de sprider knarkpropaganda i sina texter. Det får ganska oväntade konsekvenser.
– Jag var på träningsläger med RAF, Rågsveds Alliansens Fotbollsförening, i Åtvidaberg när en snubbe kom fram till mig och bjöd på öl, berättar Fjodor. Så började han fråga mig hur det var med hasch och sånt, han hade aldrig rökt själv.
– Jag sa till honom att han väl inte kan koppla ihop Ebba med haschisch så där heller. Helsjukt att vi blivit kallade för haschprofeter och anklagade för att anordna knarkfester, bara för att vi kommer från Rågsved… Det är ju för texter som Ung och sänkt. Vi behöver väl inte vara drogliberaler bara för Rågsveds skull. Det är snarare en reaktion från samhället som vill slå tillbaka, menar Gurra.
Det är inte så konstigt. Samtidigt tycker de tre Ebborna inte att man löser drogproblem bara för att drogerna förbjuds. Det måste göras förändringar i människors liv för att de skall ändra vanor och missbrukare blir inte rena bara genom förbud. Själva lever de som de lär, alltså inte utan droger.
– Vi springer ju inte omkring och är fulla, säger Gurra. Man kan inte dricka innan konserter och efteråt på hotellet kan vi väl få va hur fulla vi vill. Det är ju hemma för oss.
– Det kan ju bli litet partaj efteråt, säger Fjodor. Men man vill ju träffa folk och ha litet extra efter en dags resa och efter ha lirat hela kvällen. Men vi har kul utan droger också.

Det är naturligtvis extra känsligt att prata om droger idag. Ingen, varken jag eller de tre i Ebba, tycker att man skall propagera för droger, det är naturligtvis ett allvarligt problem. Men det verkar också oärligt att blåneka till att man använder det ibland. Däremot är det allvarligt att debatten idag knappast sysslar med själva orsakerna till missbruk. Det som ligger bakom problemen i stora kretsar, både med sprit och andra droger.
Gurra, Fjodor och Thåström har jobbat aktivt i Oasen för att få slut på heroinet, har sett människor gå under och sett andra klara sig. I Rågsved är drogmissbruk en närliggande och konkret fara, det vet dom om. Det är i sådana sammanhang de reagerar emot ”hetsjakt på människor”.
Det mesta i Ebbas texter handlar om deras egna upplevelser. Det är ingen enkel eller speciellt positiv verklighet de skildrar. ”Mental istid” är ändå en ovanlig låt med dramatisk svart ton. En uppgiven stämning.

– Jag tycker jag har blivit mera uppgiven, säger Thåström. Tidigare kunde vi vara mera hejåhå ”Beväpna er” och så. Nu känns det mera som i Istiden. Fast det är en framtidsgrej. En avstjälpningscentral är som ett ålderdomshem, ett ställe där folk som inte ha ”någon funktion” hamnar.
Gurra berättar om en bok av den norske författaren Knut Fallbacken ”Oår”. Den berättar om människor som lever på sophögar, en framtid som han tror ligger nära. Även om vi i Sverige inte är där idag.
– Jag tror hela teknokratiska samhället driver oss dit. Folk kommer att hamna där, dom kommer att försvinna. Man gör allt i framstegets namn, annars hämmar man utvecklingen.
Att säga nej är att hindra tillväxten och den måste vi ha i ett kapitalistiskt samhälle. Men är då allting totalt hopplöst, totalt omöjligt att göra något åt? Den stämningen finns i en sådan låt.


– Man ser ju hur mycket svenska folket reagerar på vad som händer, säger Thåström med en gest av misstro.
– Alla går inte med på det, men de som inte gör det hamnar utanför. Samtidigt får de nån sorts egen identitet.
– Vad vi gör är att skriva en bok eller måla en tavla, vi beskriver saker, förklarar Gurra. Det är en slags aktualisering för att få upp ögonen på folk. Om man beskriver en sak som är sjuk, dålig eller pessimistisk, så blir det ju så.
– Sen är det inte så jävla lätt att ha visioner om hur det skall ändras, men först måste folk bli medvetna.
– Det är klart det skulle va bra att ge folk hopp också, men vaddå, ge dom ”Upp till kamp”. Det står ju en upp i halsen så som alla försökt få ut det.
– Det är att pracka på folk en åsikt. Dom måste själva få känna att det här är fel och sen utgå ifrån sina egna möjligheter, avslutar Thåström.

Revolterar
Bakom misstron mot ”kamplåtar” ligger mycket av 70-talets vänstertexter. De som i sina ambitioner uppmanade till att ta ställning som ofta resulterade i välmenande paroller. ”Vi har aldrig reagerat mot någon alternativ rörelse, tvärtom är vi snarare påverkade av den. Det var den som fick oss att börja spela”.
Ebbas reaktioner handlar istället om attityder, om att rörelsen allt mer utvecklades mot en politisk rätlinjighet. Och det är inte deras språk. Det är en annan nivå, det är fjärran från deras politiska verklighet som är betydligt mera påverkad av klara-sig-själv-nöd-vändigheter. En misstro mot alla auktoriteten som väl närmast är anarkistisk, men också handlar om en tro på sin egen förmåga att överleva. Därför har det varit lätt att kritisera Ebbas texter för att slå i luften. För att vara utan perspektiv.
– Jag ser positivt på mitt eget liv, säger Gurra. Men om man tänker på vad som händer runtomkring blir jag ganska negativ. Men jag tror på att det går att förändra.
– Det är ju det här organisationslandets skull. Innan man kan göra något skall det vara organiserat och innan dom tagit form har alla idéer, all kampanda och all idealism redan tagit slut. Det är vad som hänt med Oasen idag. Det börjar bli en pappersgrej.

Proggskadad
– Men om man ska skriva låtar och berätta om något är det svårt. Jag är litet proggskadad, säger Gurra leende. Det finns ingen berättartradition varken sångtexter eller annat som går att använda, det finns bara kamplåtar från början av 70-talet.
– Och visst är ”Till havs” lite sån, fortsätter Thåström. Den handlar om en sargad jävel vi träffade i Västerås. Han bodde på hotellet och som betalade. Jag försökte skriva om honom och så tog Gurra över.
– Han var inte värt ett piss, fortsätter Gurra. Så lever människor idag och det värsta jag vet är när dom känner sig så nertryckta av hela jävla byråkratiska apparaten att dom inte kan gå och anmäla sig. Inte kan deklarera.
– Men det är just dom som inte har språket som blir passiva offer för samhället. Det är den negativa sidan av välfärdssverige. Ingen svälter, men många är psykiskt sett offer och oförmögna att leva ett normalt liv. En verklighet som bara känns alltför väl igen.

Så vad blir då Gurras, Fjodors och Thåströms sätt att reagera på allt det här. Jo, helt enkelt, genom musiken. Genom att spela låtar, ge utlopp för sina känslor och satsa sig själva i det. Åtminstone började det så vintern -77/78 i Rågsved när de tre tog sina första steg med en handfull låtar som ”Häng Gud”, ”Beväpna er”, ”Ung och sänkt” och ”Profit”.
Idag är Ebba Grön ett band som är medvetet om sina musikaliska begränsningar. Det går inte att göra vital rockmusik på tre personer hur länge som helst. Det går inte att lita på ett intensiv skara fans. Det krävs en musikalisk utveckling som de också letar efter. Extragitarrister har det pratats om, bland andra Peter Ampull från KSMB. Senaste året har Ebba ofta lånat in en organist eller keyboardspelare. Clas från Eldkvarn eller Stry Terrarie, men kommer lösningarna att bli mer än tillfälliga?
– Vi skulle ju kunna utvecklas, göra bättre grejer på scen, tycker Fjodor. Vi skulle kunna spela solon utan ett vara oroliga för tomheten bakom. Men det är ju inte bara att stoppa in någon.
Det är inga tillfälligheter att Thåström gärna pratar om Isley Brothers eller annan sextiotalsmusik. Det är rötter han inte skäms för att lyssna på. Rötter som också finns i hans egna melodier. Inte heller förvånar det att Gurra pratar om friformsjazz som något roligt som fick honom att börja spela trummor.
– Det är optimistisk musik, den spränger alla ramar. Det är säkert välutbildade musiker, men de sätter bara igång. Det kan vara musik att ha kul till utan att föra det hela till något oerhört allvarligt och ambitiöst.
– Men jag gillar smörmusik också.
Boney M kan vara som snask för öronen och Lieber/Stoller skrev bra kärlekslåtar. Även om det bara var kärlek så fanns det något i dom. Kärlekssånger blev det inte mycket av på Ebbas senaste, trots titeln ”Kärlek och Uppror”. Kanske skulle titeln ha varit ”Kärlek till Upproret” eftersom det finns mera grund för det. Däremot kan man lyssna på låtar som ”Mamma pappa barn” och höra hur bristen på kärlek känns. Varför finns det inga Thåström?
– Det är skitsvårt att skriva. Ämnet är ju sa utnött på något sätt. Men jag vill gärna.
– Du har ju ”Ung och kåt” sticker Gurra in.
– Den handlar ju snarare om hur man inte ska va kär, tycker jag. Fast kåthet är en form av kärlek så får det ju inte bara handla om det.

Kärlek är allvar
– Kärlek är ju också blodigt allvar så varför skulle vi inte skriva om det, säger Gurra. ”Can’t help falling in love” är en låt som jag alltid gillat. Jag översatte den och visade för en kompis. Han tyckte den var skithäftig ända tills jag berättade vad det var…
– Det beror ju alltid på hur man skriver. Jag har skrivit hundratals meter om det i mitt liv. Men det passar inte att sjunga. Det är inte sant jag vill skriva en text till en låt om.
Motsägelsefullt kan det tyckas.
Jag tror att Ebba känner mycket av förväntningarna på sig. De är ett rebellband, ett upprorsgäng i sin publiks ögon. Och det tar tid att växa ur den ramen. Eller som Gurra drar till med.
– Vi manipulerar ju folk. Vi har ett treårsprogram på hur vi ska förändra världen, sakta men säkert.
Thåström bara vrider sig i sitt stora garv, men Gurra fortsätter.
– Varför inte, vi har ju chansen att påverka. Jag har aldrig sett det så men tydligen lyssnar folk på oss på det sättet. Jag har aldrig tagit mig själv så mycket på allvar, men tydligen gör andra det…
Ebbatrion sysslar inte med politisering av massorna, efter politikermodell (höger såväl som vänster). De ser sig som friskyttar med stora armborst riktade mot både de passiva stillatigande folket och de dominerande männen vid makten. Perspektivet är tryggt förankrat i Rågsvedsmodellen. En förort, ett folk, en utnyttjad skara som det lätt går åt helvete för. Om det analysen är grund och kortsiktig sa beror det på att så ser världen ut från en arbetarförort. Från de här tres uppväxt.

Kontakt med polare?
Hur nära kontakt har de med sina gamla polare? Hur mycket betyder världen utanför musiken? Finns den kvar?
Ett problem ligger som mörka moln över Gurras och Fjodors huvud. Lumpen. Gurra skall in i juni och tror inte på att försöka få vapenfritt för åttonde gången. Fjodor skall upp i rättegång och undrar om det blir två eller tre månader i fängelse. Det känns meningslöst att sitta i fängelse när man är ung. Men det känns ännu mer meningslöst att göra åtta månader i lumpen, säger Gurra.
– Jag har ju varit dräng förut och far man föra det i kåken sa varför inte, tycker Fjodor. För leka soldater det höll man ju på med när man var fem, det har man ingen ork för nu.
– Nej jag vill åka från stan. Jag behöver det ett tag varje år för att få upp energi till vintern i storstan. Den blir jobbig.
Tidigare har Gurra och Fjodor pratat i heta ord om att de måste ha semester. Fjodor vill inte alls turnera, vill helst av allt skaffa sig en motorcykel och sticka iväg. Gurra menar att de får en och en-halv månad ledigt och det måste väl räcka. Så ett liv utanför Ebba finns där. Det ligger bara och väntar. Det kan ju också hända att Ebba tar slut en dag och vad händer då med Gurra, Fjodor och Thåström?
– Ja man kan ju alltid börja jobba på posten, eller som städare… det gjorde jag fram till för ett år sen, säger Gurra.
Fast man kan också flytta till New York eller börja som turnéledare, det skulle jag nog passa för. Thåström sitter väldigt tyst och tittar undrande ut i luften.
– Brukar inte våga tänka så långt… ioförsig var det trevligt som diskare på Miramar, men jag vet inte ..
Och skillnaden mellan att vara heltidsmusiker och leva som tidigare är inte stor. Störst är den för musiken, Ebba har haft tid att spela, repa och låter helt enkelt mer samlade idag.
– Vilket innebär att allt tar längre tid i studion. Det är studiovana. Vi vet precis vilket Ijud vi vill har men det gäller att fixa det också…
Thåström funderar kring det och just nu har de varit i studio igen. För att göra filmmusik till Hans Hederbergs historia om Norbert Kröcher i filmen ”Operation Leo”. Musik som de tre har skrivit ihop med Stry Terrarie.

Annan Musik
– Det är jävligt inspirerande att göra annan musik, säger Gurra. Vi har gjort en låt och så en massa bakgrundsmusik. Musik som bygger upp stämningar eller speglar dom. Det var en utmaning. Filmen handlar om just den händelse där Ebba Grön fick sitt namn, terroristhärvan som gick ut på att kidnappa stadsrådet Anna Greta Lejon.
– Fast i filmen säger dom Ebba Röd. När Kröcher inte var tagen hette kodordet så, när allt var fixat blev det Ebba Grön, minns Fjodor.
– I verkligheten var det krimare utklädda till raggare som tog honom vid Katarinahissen och det var då ropen EBBA GRÖN gick ut över radion. Och det var så det tre i Rågsved tog sitt namn. Namnet som fick GT i Göte borg att kalla dem terrorister över en helsida. Som fick en dam som hette Ebba Brun att ringa till Gurra och skälla ut honom för att det var ett hån mot hennes namn.
Namnet EBBA GRÖN som sedan dess stått för tre stycken förortsterrorister i musikbranschen. Tre som sällan presenterar sig med annat än FJODOR GURRA och THÅSTRÖM. Förutom när utbetalningarna från skivbolaget Mistlur skall göras. Då står det Lennart Eriksson, Gunnar Ljungstedt och Sven Joakim Eriksson Thåström. Men det är en annan historia.

© Thore Soneson, Schlager nr.16 -81

Tack till entusiasterna bakom fan-sidan som tidigare hette ebbagrön. nu !!! och fanns på http://www.ebbagron.nu/ Idag har den transformerats till någon annan plats. Men intervjun finns kvar här !

Vem skriver man för i sin ensamhet vid tangenterna ?

Många har vittnat om det, att skriva romaner, poesi och berättelser är en ensam sysselsättning. Hur många författare har inte skrivit om detta, antingen direkt i självbiografiska texter, eller i omskrivningar där deras karaktärer får kanalisera känslorna av tomhet och det vita arkets tystnad.

Foto / Lånat från https://killsteal.se/basta-tangentbordet-att-skriva-pa/

För mig är ensamheten tydlig på flera sätt, efter att ha arbetat som journalist och manusförfattare har jag alltid haft läsare som läst och mottagit, tolkat och använt sig av mina berättelser. Idag när jag publicerat två egenproducerade romaner känner jag starkt behov av respons. En gillamarkering i flödet på min ansiktsbok är såklart positivt, men den är flyktig och leder sällan till en dialog eller utbyte av tankar och upplevelser. För visst skriver man för att möta en läsare, tittare eller besökare som kan ge respons.

Men samtidigt är skrivandet ett slags utforskande av en själv, både som skrivare och som person. Varje formulering och situation man skapar kommer ur den egna fantasin, erfarenheten och den sociala individ man är. Hur du lever och vad du konsumerar för berättelser blir en del av det du fångar in i dina ord.

(Här en länk till ett inlägg om mitt förhållande till det skrivna och berättelser – Konsten att skriva för olika medier )

Här kommer därför en uppmaning, en önskan, en enkel vädjan om att ni som läst någon eller båda av mina romaner SUND och NILO skriver en kommentar eller ett omdöme. Censurera er inte, var ärliga, raka och personliga. Skriv på Fejan eller i kommentarer på min wordpress sida. Och om ni känner er manade, rekommendera gärna romanerna som finns att läsa och skaffa både som pocket och som e-bok (SUND). Här hittar ni mer info – Eget förlag och utgivning av romaner

Här en länk där jag utvecklar en del av mina tankar kring att skriva för andra medier än det tryckta –
Om digitalt berättande / Alla skapar sin egen resa och upplevelse – regissören och författaren bygger kartan

Ur filmer i projektet Wanderlost 2016 , The Player. https://vimeo.com/147314378

Thore Soneson 2022 01 25

Kort om Bernard Foy och Ernst-Hugo Järegård

Denna dag bläddrar jag igenom mina inlägg på min blogg Medieman, där jag skrivit ett antal år om kultur i alla möjliga former. Mest om foto, konst och film och delat mina egna tidigare och nyutgivna texter. Bloggen fungerar främst som en minnesbank för mig själv, få eller inga hittar till inläggen om jag inte lyckas sprida länkar på mina sociala medier. Hur känns det frågar sig den som lever på klick i uppmärksamhetsdjungeln… tja vad svarar man, en ide skulle vara att samla ett urval eller varför inte alla i en digital publikation. Men är det värt arbetet? Kanske inte så länge bloggen existerar och finns därute. För min del är den som sagt en minnesbank, en källa till återupptäckter av det jag skrivit, upplevt och tänkt genom åren som onlineaktiv.

Uppslag ur min upplaga av Lars Gustafssons ”Bernard Foys tredje rockad”.

Hittar en kort notis om återutgivning av ”Bernard Foys tredje rockad” av Lars Gustafsson, en roman jag ägnade tre-fyra månader åt att dramatisera på 1990-talet tillsammans med malmöregissören Jan Hemmel. Jag skrev – ”Den största utmaningen inom manusskrivandet var dramatiseringen av Lars Gustafssons briljanta roman ”Bernard Foys Tredje Rockad” som jag bearbetade tillsammans med Jan Hemmel för SvT Malmö.”

Tyvärr lyckades man aldrig få finansieringen på plats men manuset finns att läsa på min hemsida – http://www.soneson.se/film/Foy.htm. Och vi fick uppleva en minnesvärd läsning av manuset där Ernst-Hugo Järegård på sitt oefterhärmeliga sätt personifierade alla tre inkarnationer av Bernard (rollerna var för övrigt vikta för honom).
Minns att Kvällsposten publicerade en intervju med Ernst-Hugo där han berättade om rollen och att han kunde tänka sig spela alla tre inkarnationerna av Bernard Foy (En fyrtioårig rabbin, en åttiotreårig poet, en avhoppad högstadieelev…). Han insåg att den senare rollen skulle innebära en plastikoperation, men det var han inte främmande inför!

Märkligt onlineurval på GFF2022

Den digitala version av Göteborgs Filmfestival 2022 närmar sig slutet, dags att lyfta ett problem med urvalet. Vi som sitter framför hemskärmen missar en del av tävlingsfilmerna, tex isländska Valdimar Jóhannssons ”Lamm” med Noomi Rapace. Men vi får se den norska tävlingsfilmen ”De oskyldiga”, en obehaglig upplevelse där skräck blandas med utanförskap och pennalism bland barn i ett förortsområde. För mig blir det spekulativt liksom det sanslöst ”satiriska” dramat ”Magisterlekarna” som ger dålig bismak med sina raljanta överdrifter och excesser på ett strikt homosexuellt internat. Den är inte i någon tävlingssektion men hör till de filmer som kommer att visas på biograferna senare i vår.

Den är ett tydligt exempel på det filmskribenten Mattias Oscarsson i Sydsvenskan menar är den nya ”genren” inom filmkonsten. ”En tydlig trend inom arthouse – det vill säga den mer ”konstnärligt”, vad det nu än är, syftande filmen – är just att regissörer experimenterar med olika genrer, vilket kan ses dels som en generationsfråga och dels som ett sätt att nå igenom bruset i en tid då Netflix och strömning vänt upp och ner på filmvärlden.”

Vi onlinetittare får visserligen se flera goda internationella prisbelönta filmer, som det japanska dramat ”Drive my car” och ”Fabian – Berättelsen om en moralist” som i mäktiga tretimmar skildrar tidiga 30-talet genom främst den unge idealistiske Fabian med författardrömmar.

Men hindrar inte att vi onlinebesökare känner oss lurade på tävlingsmomenten, varför detta urval kan man fråga sig ?