Att spela in en biografi över en artist som fortfarande är aktiv och i livet kräver en hel del mod och regissören James Mangold tvekar inte. Från första anslaget och ackordet tar ”A complete Unknown” med oss till Bob Dylans tidiga år i New York. Han söker sig in till folkmusik scenen och klubbarna. Det blir känslofyllda möten med en dödssjuk Woody Guthrie och en helyllepräktig Pete Seeger som både stöttar och utmanar honom i det tidiga skrivandet.
Timothée Chalamet spelar den unge Dylan som söker sig till New Yorks folkmusikscen.
Timothée Chalamet spelar den unge Dylan med både raspig tonträff och halsbrytande egocentriska ögonblick. Hans sångröst är en skådespelares, inte en musikers. I filmen fungerar det utmärkt, men på soundtracket blir imitationerna sökta och bitvis platta. Den som inte hört Bob Dylans original måste genast söka upp och lyssna!
Jag är ingen Dylan puritan eller kännare, filmens version av hans tidiga år och den musikkulturella scenen i sextiotalets första hälft känns för mig trovärdig. Den bygger på Elijah Wald’s biografi “Dylan Goes Electric” som Dylan själv gett godkänt till i en intervju.
Låtskrivande med sånger från genombrottsalbumet ”Freeweelin” som ”A Hard Rain’s a-Gonna Fall” och ”Masters of war” vävs samman med möten med den tidens musiker inte minst Joan Baez. Deras musikaliska samarbete och platonska kärleksaffär är känsligt gestaltad.
Joan Baez (som spelas av Monica Barbaro) och Bob Dylan i en av filmens duetter ”It Ain’t Me Babe”,
Titelns referens till ”Like a Rolling Stone” är kongenialt vald från refrängen i sången, ”How does it feel, To be without a home, Like a complete unknown, Like a rolling stone? Många delar av filmen är fylld av strofer och arbete med ackord och melodi. Titeln förebådar också hans framträdande på Newport folk festival 1965 där Bob Dylan chockerade folkmusikpuritanerna med sitt första elektriska framträdande. Filmens versioner av ”Highway 61 Revisited” och ”Like a Rolling Stone” är energiskt framförda och filmade. Fullt njutbara i det formatet. Men som sagt, de fungerar som pusselbitar i filmen men sämre som enskild lyssning.
En av filmens udda men välfunna scener är när Dylan tar en visselpipa från en gatuförsäljare och blåser fram den ton som sedan blir introt i just Highway 61. Det finns också ett antal träffande porträtt av skivbolagsmän (!) som både bespottar och stöttar honom. Ni som kan detaljer i Dylans historia kommer säkert pricka in namnen på alla dem. Hur sanna scenerna kan jag inte avgöra, men de är konstruerade så att tjurigheten hos den inåtvände tidige Bob Dylan framstår som den idealistiske hjälten som envist följer sin egen musikaliska tro och övertygelse. Och det vet vi ju idag att han blivit både rikligt belönad och ärad för i en mer över sextio år långa karriär.
Och det är minst sagt en nostalgisk upplevelse att låta sig överflödas av så många klassiska Dylan-sånger han skapade under de tidiga åren på sextiotalet som dessa Highway 61 Revisited, Mr. Tambourine Man, Girl From The North Country, A Hard Rain a Gonna Fall, Don´t Think Twice It s Alright, Masters Of War, Blowin In The Wind, Subterranean Homesick Blues, The Times They Are A-Changin, It Ain T Me Babe, Like A Rolling Stone Newport 65 Version, It´s All Over Now Baby Blue. Filmens soundtrack finns på Spotify för er som är kvar på den streamingtjänsten.
Thore Soneson
PS. Rekommenderar ”I’m Not There” från 2007 av Todd Haynes. En experimentell biografisk film, inspirerad av Bob Dylans liv och verk. I den spelar sex olika skådespelare olika versioner av Dylan, de tolkar på personliga och fascinerande sätt Dylans karaktär. ”I’m Not There” innehåller över trettio låtar från hans digra musikaliska livsverk med betoning på hans tidiga karriär av ett antal musiker och band. Nyfikna och vill veta mer, gå till den engelska Wikipediasidan.
Jag har som många andra – och merparten respekterade filmkritiker – sett Oscarsnominerade ”Brutalisten” av regissören Brady Corbet och är efter några dagar fortfarande omtöcknad av intrycken. Det är en visuell och känslomässig bergochdalbana om arkitekten László Toth som lyckas fly från andra världskrigets Tyskland och startar om sitt liv i USA.
Adrian Brody gestaltar Lazlo Toth med energi och intensitet.
Omskakande kanske främst för att Adrian Brody gestaltar László med en energi och intensitet som är omöjlig att värja sig mot. Man dras in i hans omtumlande känsloliv, hans obändiga integritet och självförbrännande livsstil med droger och ständigt nikotinblossande. Han drivs framåt av att skapa arkitektoniska verk i den stil han skolats i av Bauhausskolan i Dessau. Titeln Brutalisten syftar på att strikt geometriska former och enkla rubusta material var idealet. Betong och stål byggstenar och i undantags fall marmor.
Detta kulturella bagage finns med i filmen, men nämns och visas i förbifarten ända tills det kulturpalats han får i uppdrag att bygga på en kulle i en småstad driver intrigen vidare. Det är miljardären Harrison van Buren som beställt byggnaden, i processen både slåss han emot Lászlós grandiosa planer och stöttar honom mot bakåtsträvande byggledare.
Betongfundament till Lazlo Toths monumentala kulturpalats.
Filmens dramaturgiska intrig bygger på den amerikanska drömmen, att alla kan lyckas bara de arbetar och brinner för sin tro, kunskap och engagemang. Att László Tóth som judisk invandrare och som sådan marginaliserad och en underdog, lyckas med sitt liv och karriär och bekräftar med sin framgång denna dröm.
Men i stil med en klassisk tragedi brinner han för våldsamt och destruktivt och fallet grumlas av hans alltmer förstörda fysik. I filmens epilog hyllas han på arkitekturbiennalen i Venedig med en retrospektiv där hans estetiska ideal och liv formuleras på ett sätt som ställer hela filmen och hans verk i ett annat perspektiv. Omtumlande.
”Brutalisten” innehåller utöver arkitekturen en uppoffrande kärleksrelation, hänsynslös sex, jazzmusik och ett flöde av ironiska och sarkastiska porträtt av samtidens förmögna och vannabees. Kärleken till hustrun som tvingats vara kvar i Europa och som han till slut återser i ett känslofyllt möte är djupt berörande och samtidigt sårbar.
Allt som Hollywood communityn och filmkapitalet kräver och belönar finns. Ett antal Oscars statyer kommer definitivt hamna hos ”Brutalisten”.
Är det då en film värd att prisas så brett och i de flesta fallen unisont? Dramaturgiskt är den som jag påpekat en klassisk tragedi där huvudpersonens uppgång och fall bygger på att vi kan identifiera oss med eller/och sympatisera med. Ingen tvekan där, Adrian Brody (som för övrigt gjort en briljant huvudroll i Polanskis film ”Pianisten”) är värd alla hyllningar.
Svårare har jag för de i andra akten mer rapsodiska och bombastiska scenerna, ett exempel är den i en mörk rännsten där miljardären brutalt våldför sig på vår hjälte arkitekten. En märklig maktdemonstration.
Samtidigt är det slående att Francis Coppolas mastodontepos ”Megalopolis” också har en karismatisk arkitekt i huvudrollen som i sin hybris arbetar med att bygga upp en utopisk stadsmiljö i framtiden. Skillnaden är att Coppola i sin film gör en omgestaltning av antikens Rom och dess kultur och maktfullkomliga kejsare. Den är också till bredden fylld med dialog och citat som sätter idealens och maktens pris i fokus.
I ”Brutalisten” saknas till stora delar detta perspektiv, några dialoger finns som lyfter László Tóths tankevärld. I ett samtal med miljardären van Buren formulerar han sin filosofi som att hans byggnader skall övervinna flod- och krigskatastrofer, stå kvar som idealiska skydd och en slags tempel för framtiden att vallfärda till.
Men återigen, hela filmens clou uppenbaras i slutscenerna. Att avslöja den är en spolier som tar ifrån berättelsen mycket av den spänning och de tankeväckande nycklar som finns i själva den ordlösa gestaltningen av László Tóth.
En av premiärfilmerna i online programmet på Göteborg filmfestival var ”Düsseldorf, Skåne” av Patrik Blomberg Book, lanserad som ”världens första synthfilm”. Om man med detta menar en film om syntkulturen och musikerdrömmar på 80-talet kan det stämma, iallafall har Patrick själv en bakgrund i att skapa musik i den genren (sök Da Book på Spotify). Extremt produktiv skriver han minst en låt varje vecka och filmens soundtrack är en initierad spegel av åttiotalet ur hans perspektiv. Där finns såväl svenska Lustans Lakejer som Twice a Man och Front 242 och Visage, band och låtar som många av oss som följde musikscenen på den tiden nickar igenkännande åt.
Filmen är ett ambitiöst porträtt av en ung synthentusiast i en landsortsby i Skåne, en outsider med trasigt familjeliv. En missbrukande mamma och en korvälskande pappa skildras enkelt och ganska endimensionellt. Syntharen Fredrik är såklart apart i sin svarta outfit och spretiga frisyr, han är ambitiös och totalt hängiven sin musikerdröm och pressar bandet han leder till en spelning som blir ett klimax i filmen. Centralt är också en kärlekshistoria med fotografen Nina som vill vidare i livet och söker sig mot Stockholm. Som Patrik Blomberg Book själv formulerar det ”Det är också en film som vill hylla kraften i kreativitet och skapande. Vad det kan betyda för en människa när man går igenom någonting – i det här fallet är det turbulenta tonårsår.”
Som uppväxtskildring är det en habil film, med en trovärdig huvudroll och väl iscensatta miljöer i ett avkrokssamhälle. Att det är en lågbudgetproduktion märks inte i iscensättningen där foto och klippning är funktionellt och väl tajmat med soundtracket. För mig blir det en film med hjärtat på rätt ställe, men lite för nostalgisk och sökande efter ett filmspråk som känns mer personligt och eget. Kanske orättvist att jämföra, men Anton Corbijns ”Control” om ett av åttiotalets mest enigmatiska band Joy Division har den där egenheten och drivet i den filmiska energin som estetiskt synkar berättelsen och musiken till en helhet.
Thore Soneson
PS ”Düsseldorf, Skåne” har svensk premiär 9 februari.
Efter många timmar i filmsoffan med online programmet från årets Göteborg filmfestival känner jag behov av att samla mig, sammanfatta och fundera på vad jag sett. Att årets tema lär vara voyage alltså resa, stämmer väl. Både geografiskt och socialt, i klasser och i inre liv. Vi har varit i Kurdistan, Seul, Mexico, Fremont, Paris, någonstans i de österrikiska bergen, i Ukraina och på landsbygden i Danmark och en mängd andra platser i berättelser som på olika sätt lyfter mänskliga villkor och drömmar i den kultur de porträtterade omfamnar eller vill ut ur. Det är slående att så många konflikter i så många kulturer har likheter, att de söker efter sätt att bryta sig ur och befria sig. Att filmmakare omfamnar detta grundtema i så många olika former och sammanhang visar väl om inte annat på hur mycket vi har gemensamt. Att få respekt för sin individualitet, att har rätt till en plats i den kultur man lever i, att stå upp för sina åsikter och sina livsval.
Åtminstone dominerar detta tema i de filmer som fastnat i minnet. I den lågmält fint gestaltade svartvita Fremont av Babak Jalali, som programtexten beskriver det ”Kärlekstörstande krigstolk med insomnia initierar jakt på närhet med hjälp av lyckokakor i längtansfull indiepärla med spår av Jarmusch och Kaurismäki.” Instämmer i bedömningen, utan stora gester men med slående känsla för allvar fångar filmen frigörelsen från och saknaden av det talibanstyrda hemland som hennes familj fortfarande bor kvar i.
Samma frigörelsetema men i helt annan form skildras i Days of Happiness av Chloé Robichaud om en ung begåvad kvinnlig dirigent i Montreal som sitter fast i sin pappas, agentens klor. Han är dominant och krävande men den unga Emma utmanar honom och konformiteten i den klassiska musikkulturen. Hennes trassliga förhållande med cellisten och singelmamman Naëlle är gestaltad på ett flyhänt dramatisk och melodramatiskt sätt.
En helt annan värld är den mexikanska landsbygden i filmen Sujo av Fernanda Valadez och Astrid Rondero. Här möter vi i fem olika avsnitt en son till en mexikansk kartellgangster som söker efter andra villkor än de regler som styr våldet och kampen för att överleva i ett laglöst samhälle. En stark realism präglad av medkänsla med de drabbade och helt undviker att glorifiera eller förfalla i våldets bildspråk.
Ännu en annan värld skildras i When the Walnut Leaves Turn Yellow av Mehmet Ali Konar. Vi hamnar mitt i en kurdisk by och konflikterna mellan turkiska militärpatrullernas trakasserier och PKK-gerillans krav och följer Ciwan som är bychef och en rättrådigt ödmjuk familjeman. Hans humanism sätts på hårda prov när han försöker försvara byns boende och sina boskap. Hans 14-årige son Feyzi tvingas inse sitt sociala arv i en ”socialrealismpoetisk skildring av de kvinnor och barn som tvingas hantera våldets konsekvenser.” Flera filmiska minnen kommer i nästa inlägg, bland annat om bioaktuella Düsseldorf, Skåne av Patrik Blomberg Book.
PS – onlineprogrammet innehöll ingen av de vinnande filmerna på årets festival. Läs vilka som belönades här – https://goteborgfilmfestival.se/har-ar-alla-vinnarna-pa-dragon-awards/ Kommentar onödig, men det är som om man sparat publikdragande filmer till biograferna och lagt enstaka guldkorn online för att inte alltför mycket särbehandla alla som inte kan närvara fysiskt…DS
Jag och min sambo ägnade stor del av kvällarna över jul och nyårshelgerna åt att se en repris – fyra säsonger av thrillerserien ”BRON”. Det är närmre 40 timmar när jag räknar efter, men det känns inte som en evighet nu i efterhand. Istället innebar det en bitvis uppslukande spänningsresa med den säregna Saga Norén från länskrim Malmö, spelad av Sofia Helén, som det självklara navet för att driva storyn vidare. Återkommer till henne och skådespeleriets roll för upplevelsen. Det intressanta med serien som berättelse är att vi i backspegeln kan se vad som var aktuellt på nyhetsplats det förra decenniet; här skildras hemlöshet, socialt utsatta och utnyttjade, traffickingoffer, surrogat moderskap, högerextrema politiker och flyktingproblematik. Mycket av detta är tyvärr fortfarande öppna sår i vår verklighet.
Seriens första säsong startar med ett likfynd mitt på Öresundsbron, en kvinnokropp i två delar ligger utplacerad precis där gränsen mellan Danmark och Sverige går. Kroppen visar sig vara från två kvinnor, en svensk politiker och en dansk prostituerad. Denna upptakt sätter igång en jakt på en alltmer undflyende mördare lett av Saga Norén och hennes ”side-kick” i säsong 1 och 2 den danske kriminalpolisen Martin Rodhe, spelad av Kim Bodnia.
Martin Rohde och Saga Norén i en av de ruffiga filmiska miljöerna i BRON. Foto / Carolina Romare FIlmlance
Seriens filmiska och visuella särprägel sätts på plats redan här och håller en liknande stil i alla säsongerna. Färgerna är nedtonade, miljöerna ruffiga och hamnstadsmystiska. Bron skildras i alla sorters ljus och vinklar genom serien och vi som bor i staden Malmö och ofta varit i Köpenhamn kan räkna in ett antal kända miljöer, ofta sammansatta på helt orealistiska sätt. Det är allmängods i filmvärlden, hus och gator vinklas och kopplas samman i halsbrytande klipp alltefter vad den filmiska verkligheten kräver. Ena sekunden befinner vi oss utanför gymmet Friskis och Svettis, en gata som agerar högkvarter för Malmöpolisen där Saga Norén hoppar in i sin mattbruna Porsche och svänger ut i en helt annan gata i Västra hamnen. Men nog om detta, det är en nördnivå som man kan vara utan, men som ibland roar oss när vi känner igen hemstaden eller grannstaden.
Att ”BRON” fortfarande håller en hög nivå beror till stor del på den drivande berättarmotor som seriens huvudförfattare Hans Rosenfeldt skapat, det finns dramaturgiskt tydliga och säkert utlagda scenarier i alla säsonger som håller skeenden levande och där nya fakta och komplikationer läggs in med säker hand. Till detta hör att karaktärerna är både säregna och engagerande; speciellt Saga Norén med sitt smått psykotiska sätt är en burdus sanningsägare och en detaljfixerad utredare med drag av både autism och Aspbergers. Hennes envisa omåttliga energi tvingar den danske hygglige polisen Martin Rodhe att följa hennes tempo. Han bryter visserligen själv mot regler och är allmänt obekväm i att acceptera pålagda arbetsmetoder. Tack vare Saga Norén tvingas han svara i en ständigt ringande mobil med frågor, allra helst mitt i natten eller under en sängkammarlek med sin danska hustru. Sagas mentala ”variation” diskuterades en hel del inom den svenska mediasfären och inom kåren. Hennes beteenden och impulsiva ”jag-beslut” är långt ifrån den officiella bilden av hur en kvinnlig (eller för den delen manlig) civilklädd polis ska bete sig för att följa den korrekta normen. Eller som hon själv säger i rollen. ”Jag är inte instabil. Jag är bara annorlunda.” ”Jag är inte bossig, jag är effektiv.”
Saga Norén med den ikoniska Porsche hon kör i BRON (ps. såld för 1,5 miljoner på auktion). Foto / Carolina Romare Filmlance
Det går inte att komma ifrån att en stor del av BRONs framgångar både hos publiken här hemma och internationellt, kommer av Sofia Helins sätt att skapa sin karaktär. Hela hennes rörelseschema och minspel förstärker de ofta dråpliga och dräpande kommentarer hon levererar i rollen. ”Deadpan” för att låna ett genreuttryck från engelskan, bäst översatt med gravallvarligt med en komisk undertext. Fast komik handlar det inte om i Saga Noréns fall, om jag minns rätt ler hon en enda gång under alla säsonger och det är i munhuggning med den ”side-kick” hon har under säsong 3 och 4, Henrik Sabroe som spelas av den danske skådespelaren Thure Lindhardt. Han agerar nedtonat och allvarligt, han har ett tydligt eget trauma förutom de fall han och Saga ansvarar för, hans döttrar är försvunna. Kidnappade levande eller döda. Det färgar hans dagar och tvingar ibland honom att reagera starkt. Ett liknande trauma drabbar Saga när hennes mamma dyker upp och anklagar henne för systerns självmord, modern har enligt Saga Münchhausen by proxy syndrom och har drivit systern dit. När modern dör anklagas Saga för mord och döms till fängelse.
Dessa dramatiska sidohistorier – och flera andra – gör att spänningen och engagemanget hela tiden hålls uppe, lager på lager av förvecklingar byggs på i varje säsong. Det finns flera än dessa, den danska kvinnliga polischefen Lillian Larsen spelade av Sarah Boberg blir involverad och utmanad av både Martin Rodhes och Saga Noréns fall och deras impulsiva sexuella kontakt. Här spelar Saga Noréns bristande förmåga att känna empati en stor roll, för henne är att ha sex samma sak som förälskelse och den relation hon har med Henrik Sabroe i den sista säsongen bryter samman. Att manuset har ett tydligt handlingsbaserat förlopp gör att några av de svenska skådespelarna lyckas med det de danska genomgående gör – att spela på skeendet och inte överdrivet och demonstrativt agera känslosamt. Att Sofia Helins porträtt av Saga Norén är genomgående knivskarp i sin karaktär är inte samma sak som att hon spelar fram känsloyttringar. Det räcker att hon följer skeendet, hon internaliserar sin roll och lever i den i varje klipp, varje bild och varje replik. Minst sagt imponerande !
Saga Norén och Henrik Sabroe är radarparet i säsong 3 och 4 av BRON.
Denna säkerhet och förmåga att vara ”in character” som den engelska termen heter, delar Sofia Helin med flera i serien, inte minst de danska. För som jag skrev i min text om serien Greyzone på min blogg medieman (Om danska spänningsdramer) – ”De är istället tydliga med att lita på sina manus, hålla fast vid händelsen och inte agera med undertext och uppblossande känslor. Att se Kim Bodnia (i de två första Bron säsongerna) eller Birgitte Hjort Sørensen (i Greyzone som också har en stor roll i Borgen) är att följa med när de sätter berättelsens skeenden i första rummet. Och inte sin egen persona.” Det är precis vad Sofia Helin gör i rollen, det är hennes karaktär Saga Norén som vi följer genom den bitvis grymma och groteska nutid som serien speglar.
I en intervju med journalisten Per Hägred beskriver hon arbetet med rollen – ”Det var svårt under första säsongen. Eftersom jag inte kände henne – eller förstod mig på henne – kunde jag inte hämta särskilt mycket av henne i mig själv. Vilket är steg ett hos skådespelare. När jag väl insåg det och förstod att jag var tvungen att använda helt andra delar av mig själv för att tänka, för att bli henne, då var det inte svårt.” (hämtat ur artikeln https://www.expressen.se/kvallsposten/bron-hjalten-saga-gor-mig-vansinnig/
Att serien Bron visats i närmre 200 länder och varit inspiration till minst 7 remakes där huvudtemat kretsar kring broar som skiljer länder åt är inte märkligt, den är i jämförelse med många andra kriminalserier ett ovanligt tema. Både i hur den bottnar i samtidens problematik och hur den gestaltas med starka karaktärer och filmisk miljö. De fyra säsongerna är på alla sätt mer än värda att se om igen, de ligger på SvT play tom den 10 maj 2024. Thore Soneson
Jag har blandade minnen av en dryg vecka med filmer i den digitala salongen på årets Göteborg Filmfestival. Många välgjorda och temamässigt intressanta berättelser men få som stack ut och visade på egensinniga och filmiska upplevelser. Flera av dessa var starka kvinnoporträtt.
Svenska ”Dogborn” med Philip Oros och Silvana Imam är en tung, rå och grymt intensiv historia om utanförskap och trafficking. En del schabloner om krogvärlden och kunderna vägs upp av det starka spelet och den nerviga klippningen. Den har biografpremiär 10 februari.
En annan är vinnaren av Dragon Award Best Nordic Competition, den danska ”Unruly”. En stark berättelse om hur en ung och självständig kvinna spärras in på ett hem för ”sinnesslöa” som drivs av en läkare som visar sig stå nära den rasrena ideologi som florerade i mellankrigstidens Europa. En påtvingad sterilisering leder till att filmens nu kuvade unga kvinna tar livet av sig när hon försöker fly.
Fler kvinnoporträtt har fastnat i minnet, franska ”Minnas Paris” om de trauma en överlevande från massakern kring terrordådet mot klubben Bataclan försöker hantera. Långsamt börjar hon nysta upp minnet av kulorna från maskingevär och döda kroppar omkring sig. En annan minnesvärd resa är den i ”Exodus” om en ung syrisk flickas flykt genom Europa, hjälpt av en smugglare som tvingas på flykt.
Deras vänskap och gemensamma kamp för att överleva resan är starkt skildrat av svenske regidebutanten Abbe Hassan och huvudrollerna Jwan Alqatami och Ashraf Barhom.
Kan nämna fler men känner mig fortfarande kluven till urvalet filmer, flera av de andra vinnarna i festivalen har inte visats i den digitala salongen. Några av dem kommer att visas i andra fönster, som Lea Globs dokumentära ”Apolonia, Apolonia” kommer som K-special på SvT. Det marockanska dramat ”Den blå kaftanen” som vann Dragon Award Best International Film, framröstad av publiken, lär komma upp på biografdukarna i vår.
Sammanfattningsvis förstår jag att det kan finnas många anledningar till att en film inte kan visas online, producent rättigheter, distributionsavtal som redan ingåtts, rädsla att missa biograf distribution eller helt enkelt vissa regissörers krav på att deras film inte skall visas i ett annat format än biografens.
Samtidigt borde filmskapare se värdet av att deras film visas för en intresserad publik som kan sprida ordet om filmen vidare. Och inte minst värdet av att få visa sina berättelser för en skara entusiaster, och i många fall, övertygade och engagerade cineaster som inte har möjlighet att besöka festivalen på plats.
I all hast – några dagar innan GFF alltså Göteborg filmfestival 2023 avslutas – lyssnar jag på P1 kultur där några av filmerna som tävlar i Nordiska tävlingen presenteras. Av de som nämns visas enbart en i den digitala salongen. Den som jag prenumererar på är alltså ett urval (av någon programmerare eller som det heter på biografspråk filmsättare) av filmer som visas i salongerna.
Urvalet blir utan tvekan en besvikelse, jag undrade redan i fjol om vem och varför vissa filmer uteslöts. Som den isländska ”Godland”, filmen om ”Munch” eller för den delen ”Enys Men” av den experimentella engelske filmaren Mark Jenkins för att nämna en av de mer uppmärksammade. Vi får visserligen se svenska ”Dogborn” och det tackar jag för.
Återkommer efter festivalen är avslutad med några mer utförliga tankar kring filmer och GFF. Till dess fortsätter jag se så många jag hinner av de streamade filmer som når oss utanför Göteborg.
220913/Tisdag. Hittar ett dokument i datorn med en ambition jag tappat bort i min långa vandring med värk som upptagit mina tankar och känslor i princip dygnet runt. Skrev om detta i inlägget – En sommar med värk och yrsel . Försöker samla kraft att skriva igen, men de senaste dagarna sedan svenska kaosvalet den 9/11 har fyllts av läsning och försök att förstå hur ett blåbrunt part kan bli så stora och tillåtas ta över det politiska landskapet och samtalet – centralt i detta är de inbjudningar till den politiska scenen som högerflanken med L KD och M står för. Deras maktlystnad ligger bakom taktiken att vinna valet. Och nu ser det ut som det lyckats. Skriver inte mer om detta – ni har säkert alla tänkt, resonerat och brottats med att förstå vad detta nya läge i svensk politik kan komma att leda till.
Här texten rakt ur dokumentet ”Scen 365 / Denna dagen, ett liv.” Mottot lånat från Farbror Melker i den folkkära tv-serien Saltkråkan som Astrid Lindgren skrev manus till. Tanken var att skriva dagssedlar i god Stig Dagerman stil. Det kräver att man ställer om siktet och ställer sig själv i centrum. Reflekterar och tänker, öppet och absolut inte censurerande. Att göra detta till en vana är en uppfordrande tanke.
22 01 26/Jag startar nu – Efter att ha suttit vid datorn stora delar av dagen och läst manus, korrigerat tankar och språkliga kullerbyttor, drivs jag ut i vinterluften. För att stänga ute ångesten kring den långvariga huvudvärken och yrseln lyssnar jag på P1, idag Klotet om gruvnäringen som hotar samernas renmarker och natur. Kallakgruvans vara eller inte vara ställs mot argumenten att vi måste bidra till den gröna omställningen, järnmalm behövs för vätgasdrivna stålverk.
Jag stänger halvt av radiorösten och känner hur de gråa gravstenarna påverkar mig, det blir ett inre tryck som förstärker ångesten. Men kyrkogården är den närmaste natur jag har i våra kvarter.
Jag delar promenadstråken med killar med barnvagn, ensamma med mobiltelefoner i handen som de intensivt kikar i. Tjejerna går oftare i par och samtalar med varandra. Jag konstaterar enbart, det kan vara tillfälligheter …
22 01 27/Mitt digitala fotografiska minne Google foto skickar en påminnelse, en bild på en kvinnlig marmorgestalt. Placerad mellan två palmer på Kap Verde ön Salt. När jag klickar på den kommer ett flöde av andra marmorskulpturer jag fotograferat upp, ansikten och kroppar, grovt utmejslade eller elegant modellerade. Anonyma eller ikoniserade. Grekiska gudar och mytologiska karaktärer. Tänker på hur mycket minnen jag har av marmor och länderna vid Medelhavet, Italien och Grekland. Hur jag en sommar provade att hugga ut en del av en kropp i en vildvuxen trädgård, en gravid kvinnomage som var en hyllning till min sambo Åsa Maria och vårt gemensamma barn. Vi lånade ett gammalt hus på Villa Massonis ägor i Massa, nära Pietrasanta längs den italienska västkusten. Det gamla stallet och verkstaden hyrdes av den svenske skulptören Gert Marcus och marmorbiten jag arbetade med var en skärva av hans arbeten. Det är mitt enda försök att skapa i marmor, men fascinationen av materialet, formen och skulpturerna har alltid funnits med mig.
Kap Verde dec 2017. Foto / Thore Soneson
22 01 28/Sömnen spelar ibland spratt med mig, eller snarare drömmarna. Kl 04.30 idag knackade någon på vår ytterdörr, en säkerhetsdörr som isolerar både mot ljud och brand. Det skallrade ordentligt och när jag yrvaket försökte lyssna om det upprepades sig var det tyst. Slutsats – jag måste ha drömt – men hade inget minne av vad jag isåfall drömt. Tomt, utan tillstymmelse till minne. Det är inget ovanligt, när många andra i böcker och berättelser har långa utläggningar om sina drömmar har jag oftast bara en blank ruta, vitt och tomt. Somliga säger att man måste träna upp minnet, genast tänka igenom vad man minns, helst skriva ned på ett block så man inte missar något.
Jag kan som sagt sällan minnas, en fördel med detta är väl att det skulle vara meningslöst att gå till en freudiansk drömterapeut, jag skulle inte ha något att bearbeta…
22 01 29/Denna dag handlar helt och hållet om att minnas, min mamma gick bort ett år tidigare, 92 och halvt år gammal. Bilderna från hennes sista tid gör ont att se, åldern och nära döden dagarna satte djupa spår. Men det värmde att träffa syskon och syskonbarn, sätta blommor och ljus på graven mitt i regnstormen. Minnas andra bilder och berättelser. Och att släkten lever vidare, den allra yngsta en charmig snart ettåring som trippade runt på tårna.
Släkthistorien fick några trådar till att söka på, en farbror till min mamma Göta är tydligen anfader till min bror Johans sambo Kersti. Så sluts trådarna.
22 01 30/Lyssnar på Alexandra Pascalidou som berättar sin historia som barn till invandrare, som blir kallad för BetongBlatteBrud när hon får sitt första journalistjobb på SvT 1995. Och detta var innan alla sociala medier blev kloaker för hat, hot och förföljelser. Djupt imponerad av hennes styrka, ilska och rättvisepatos genom hela karriären. Min egen historia från en trygg medelklass familj i en villaförort är rena idyllen i jämförelse. Tänker på mina uppror som handlade om instängdhet och en slags tristess som bottnade i att det fanns så mycket annat därute som lockade – flowerpower musik och drömmar om ett annat liv utanför familjens fyrkantiga välmående.
22 01 31/Alltmer kretsar kring min problematik med odiagnosticerade symptom – yrsel och huvudvärk med anfall av frossa och hela tiden trötthet. Pågått i över sex månader, accelererat och mer intensivt den senaste månaden. Idag också tung andning. Läkaren har skickat remiss för MRI röntgen, hoppas den kommer snart, för detta tillstånd tar på nerverna. Har utvecklat en lindringare magkatarr och käkar Novalucol. Ser samtidigt tre filmer per dag, streamade på Göteborgs filmfestivals sajt, snudd på varann har ngn form av queer-tema, uppväxt problematik eller är ett historiskt drama från förra eller nutida öst. So far är ”Kupe nr.6”, en finsk roadmovie på tåg mot Murmansk och irländska ”Nobody has to know”, de som stuckit ut med täta realistiska dramer. Generellt är det ett lyft att kunna se iranska, polska, österrikiska filmmakares berättelser, alldeles för få når våra biografer, SvT eller streamingtjänster som domineras av serier.
22 02 01/Denna dag bläddrar jag igenom mina inlägg på bloggen Medieman, där jag skrivit ett antal år om kultur i alla möjliga former. Mest om foto, konst och film och delat mina egna tidigare och nyutgivna texter. Bloggen fungerar främst som en minnesbank för mig själv, få eller inga hittar till inläggen om jag inte lyckas sprida länkar på mina sociala medier. Hur känns det frågar sig den som lever på klick i uppmärksamhetsdjungeln… tja vad svarar man, en ide skulle vara att samla ett urval eller varför inte alla i en digital publikation. Men är det värt arbetet? Kanske inte så länge bloggen existerar och finns därute. För min del är den som sagt en minnesbank, en källa till återupptäckter av det jag skrivit, upplevt och tänkt genom åren som onlineaktiv.
Hittar en kort notis om återutgivning av ”Bernard Foys tredje rockad” av Lars Gustafsson, en roman jag ägnade tre-fyra månader åt att dramatisera på 1990-talet tillsammans med malmöregissören Jan Hemmel. Jag skrev – ”Den största utmaningen inom manusskrivandet var dramatiseringen av Lars Gustafssons briljanta roman ”Bernard Foys Tredje Rockad” som jag bearbetade tillsammans med Jan Hemmel för SvT Malmö. Tyvärr lyckades man aldrig få finansieringen på plats men manuset finns att läsa på min hemsida – http://www.soneson.se/film/Foy.htm. Och vi fick uppleva en minnesvärd läsning av manuset där Ernst-Hugo Järegård på sitt oefterhärmeliga sätt personifierade alla tre inkarnationer av Bernard (rollerna var för övrigt vikta för honom). Minns att Kvällsposten publicerade en intervju med Ernst-Hugo där han berättade om rollen och att han kunde tänka sig spela alla tre inkarnationerna av Bernard Foy (En fyrtioårig rabbin, en åttiotreårig poet, en avhoppad högstadieelev…). Han insåg att den senare rollen skulle innebära en plastikoperation, men det var han inte främmande inför!
Ett uppslag ur min arbetsbok under manusarbetet med Bernard Foys Tredje Rockad.
22 02 02/Ser den traditionella men samtidigt väldigt välkomponerade och proffsigt spelade danska filmen ”The Pact” om den åldrade Karen Blixen och hennes manipulativa sätt att ta sig an en ung poet som skyddsling och guida honom in i den litterära värld hon som uppburen författare skapat. Regisserad av Bille August är det en film som kräver närgången inlyssning, realismen är ersatt av en slags tidstrogen respekt för hur man dels behandlar en ikon, dels vårdar dialogens nyanser så maktrelationen blir tydlig. Det lyckas tack vare en magnifik tolkning av Karen Blixen… Göteborgs filmfestival fortsätter några dagar till och i utbudet finns också tidigare storfilmer, vi kunde därför se Michel Hanekes ”Happy End”, en på de flesta sätt typisk Haneke film som bryter upp och visar baksidorna till en medelklassigt välmående släkt. Fenomenalt spel av en åldrad Jean-Louis Trintignant som släktens överhuvud som på alla sätt försöker ta sitt liv.
Inga pengar tycks hjälpa, inga försök lyckas trots att han kvaddar sig bil mot ett träd men enbart hamnar i rullstol med bruten fot, slutscenen när han ”lurat” sitt barnbarn att köra rullstolen nedför en båtramp ut i havet är som ett ackord i moll. Vi får aldrig veta om han lyckas …
220203/Dagen D som slutet på pandemirestriktionerna närmar sig. De flesta drar en lättnadens suck och längtar till konserter, kultur och barer. Men smolket i bägaren är alla ovaccinerade som får samma öppenhet som alla andra, det finns de som har medicinska skäl och de har all rätt att vara försiktiga. Men den stora mängden anti-vaccare är dom som nu belastar sjukvården, som trott sig oövervinnliga men som fortfarande drabbas. För pandemin är inte över, den lever fortfarande och smittar nya varje dag.
Själv känner jag mig tillfreds med tre sprutor och vaccinintyg, extra fint är att kunna ta tåget över till Köpenhamn utan att behöva testa mig. Det öppnar världen för min del. Men vi har lärt oss mycket om resande under denna perioden, att vi saknar att uppleva nya platser eller besöka gamla favoriter igen är klart, men vi har också insett att det krävs ändringar för klimatets skull. Så tåg genom Europa blir en självklarhet från och med nu. Det galna fossilspyende lågprisflyget är passerad historia för min del.
220204/Gårdagen var ett riktig lågvattenmärke, blodtrycket i höjden eller botten, fan vet. Illafall var pulsen alldeles för hög, det dundrade i huvudet av högtryck eller lågtryck och yrseln satte sina spår i humöret. Idag samtal med läkaren som förhoppningsvis har några goda kurer att erbjuda…
Lite senare inser jag att läkaren inte hade någon diagnos, men skall bli en ny provtagning av alla värden. Så the story continues…
Går på middag med goda vänner, de har så varmt i lägenheten att jag drabbas av yrsel och måste gå hem tidigt, dricker knappt ett glas vin men massor av vatten.
220205/Vacklar iväg på vernissage och känner mig snudd på som en alien med svart ansiktsmask. Få andra verkar bry sig, någon påpekar att de flesta redan haft covid och därför kan slappna av. Jag tror inte det gäller mig men börjar tvivla, många symptom stämmer in…måste kolla vidare. Kanske betala dyrt för ett PCR test, om det forsätter. Ovissheten den största oron som sätter ned alla försök att komma på bättre humör…
220206/Söndag. Sista dagen på GFF2022 och alltmer irriterad och snudd på lurad på filmer, saknar några av de vinnande bidragen i tävlingarna, inte minst filmen som vann det största priset, Dragon award. ”As in Heaven”, regisserad av Tea Lindeburg fanns alltså inte bland online-filmerna, funderar på att skriva ett argt inlägg om detta och skicka till festivalen…men orkar inte. Trots allt nöjd med att ha sett många oväntade filmer från länder man sällan ser som den palestinska Farha där 1948 års Palestinakonflikt ses genom en inlåst 14-årig flickas ögon. Eller den lituanska Pilgrims som blir en suggestiv resa in i ett begått mord där brodern och en fd flockvän till den dödade söker en slags upprättelse ”hämnd” genom att söka upp de involverade. Men varför man väljer att visa den snudd på imbecilla ”Suspiria” som excellera i mystik, skräck och blodigt vansinne är en gåta. Och att ha sett den finska roadmovien ”Kupe nr6”, en film som väcker nytt liv i det tomrum Aki Kaurismäki lämnat efter sig, historier om de marginaliserade, utsatta och djupt mänskliga i vardagens ytterkanter.
220913/Tisdag. Hittar detta dokument med en ambition som jag tappade bort i min långa vandring med värk som upptagit mina tankar och känslor i princip dygnet runt. Skrev om detta i inlägget – En sommar med värk och yrsel . Försöker samla kraft att skriva igen, men de senaste dagarna sedan svenska kaosvalet den 9/11 har fyllts av läsning och försök att förstå hur ett blåbrunt part kan bli så stora och tillåtas ta över det politiska landskapet och samtalet – centralt i detta är de inbjudningar till den politiska scenen som högerflanken med L KD och M står för. Deras maktlystnad ligger bakom taktiken att vinna valet. Och nu ser det ut som det lyckats. Skriver inte mer om detta – ni har säkert alla tänkt, resonerat och brottats med att förstå vad detta nya läge i svensk politik kan komma att leda till.
Vi som följt danske Lars von Triers filmiska resa från tidiga ”The Elements of Crime” via tv-serien ”Riket” och ”Antichrist” vet att mycket i hans berättelser provocerar med våldsam realism, med skruvade personporträtt och filosofiskt laddade dialoger. Så när jag ser ”The house that Jack built” på SvT play förvånar det inte att filmen är ett porträtt av en psykopatisk seriemördare som samlar lik i ett kylrum för färdiglagade pizzor. Det är iallafall den yttre handlingen i filmen men den egentliga intrigen utvecklas i resonemang om ondska i historien och kulturen med följeslagaren Verge, en karaktär som blir både ett samvete och en biktbroder i Jacks resa allt längre ned i det våldsamma tvångsmässiga beteendet.
Ett centralt begrepp i allt detta är OCD (Obsessive-compulsive disorder) som huvudpersonen självdiagnoserat sig som. Kanske en metafor för von Triers egna tvångssyndrom som han berättat om i olika sammanhang, och som fått många kritiker och bedömare att likna hans filmiska verk vid terapisessioner. Om han på detta sätt använt sin huvudperson Jack som ställföreträdande i ett rollspel vet väl ingen mer än möjligen hans terapeut. Men isåfall skulle han bära på ett extremt kvinnohat som yttrar sig i flera bestialiska mord och stympningar i filmen.
Symboliskt säger den välvillige, konst som skapar katharsis säger den dramaturgiskt lagde klassikerskolade. Själv säger jag att jag helst skulle läsa manuset till filmen med de filosofiska och psykologiska referenserna som ligger invävda i skeendet. Då skulle jag slippa detta bitvis makabra och utstuderade och framförallt misogyna våldet. Att Jack på slutet slukas upp av det underjordiskt brinnande helvetet är knappast försonande i mina ögon.
Så undvik ”The house that Jack built” och om ni vill se mer av von Trier vänta in ”Riket 2” som lär komma på en strömningstjänst.
Denna dag bläddrar jag igenom mina inlägg på min blogg Medieman, där jag skrivit ett antal år om kultur i alla möjliga former. Mest om foto, konst och film och delat mina egna tidigare och nyutgivna texter. Bloggen fungerar främst som en minnesbank för mig själv, få eller inga hittar till inläggen om jag inte lyckas sprida länkar på mina sociala medier. Hur känns det frågar sig den som lever på klick i uppmärksamhetsdjungeln… tja vad svarar man, en ide skulle vara att samla ett urval eller varför inte alla i en digital publikation. Men är det värt arbetet? Kanske inte så länge bloggen existerar och finns därute. För min del är den som sagt en minnesbank, en källa till återupptäckter av det jag skrivit, upplevt och tänkt genom åren som onlineaktiv.
Uppslag ur min upplaga av Lars Gustafssons ”Bernard Foys tredje rockad”.
Hittar en kort notis om återutgivning av ”Bernard Foys tredje rockad” av Lars Gustafsson, en roman jag ägnade tre-fyra månader åt att dramatisera på 1990-talet tillsammans med malmöregissören Jan Hemmel. Jag skrev – ”Den största utmaningen inom manusskrivandet var dramatiseringen av Lars Gustafssons briljanta roman ”Bernard Foys Tredje Rockad” som jag bearbetade tillsammans med Jan Hemmel för SvT Malmö.”
Tyvärr lyckades man aldrig få finansieringen på plats men manuset finns att läsa på min hemsida – http://www.soneson.se/film/Foy.htm. Och vi fick uppleva en minnesvärd läsning av manuset där Ernst-Hugo Järegård på sitt oefterhärmeliga sätt personifierade alla tre inkarnationer av Bernard (rollerna var för övrigt vikta för honom). Minns att Kvällsposten publicerade en intervju med Ernst-Hugo där han berättade om rollen och att han kunde tänka sig spela alla tre inkarnationerna av Bernard Foy (En fyrtioårig rabbin, en åttiotreårig poet, en avhoppad högstadieelev…). Han insåg att den senare rollen skulle innebära en plastikoperation, men det var han inte främmande inför!
Tankar om media / Thore Soneson 