I Roland Perssons utställning ”Being Mortal Hurts” på Färgfabriken i Stockholm dyker man in i en explosion av objekt, organiska och inspirerade av natur och mytologi. På ett oroande sätt sväller verken över alla gränser, materialet silikon blir nästan sekundärt. Så realistiskt lyckas han skapa gigantiska näckrosor, djur som transformeras till surrealistiska varelser och en härva av elektriska kablar och ställverk.
Head Of Medusa _ RolandPersson
Titeln på utställningen sammanfattar väl vad verken förmedlar och gestaltar, ett slags konstruerad natur där det vackra och det apokalyptiska möts. Allt är förgängligt och förvandlat till objekt som berättar om naturens upplösning, balanserat på gränsen mellan liv och död.
Med utställningsinfo i handen kan jag koda verken vidare och få ett sammanhang, Det elektriska virrvarret heter ”The Machine Zone” från 2020 gestaltar ”ett tillstånd som en individ kan hamna i när den spelar på spelmaskiner. Väl inne i zonen spelar man inte för att vinna utan för att stanna kvar i en annan verklighet”.
The Machine Zone _ Roland Persson
De senaste verken anspelar på en varelse i grekisk mytologi som förstenar en betraktare med sin blick. ”Body of Medusa” tillsammans med ”Head of Medusa” och ”Mouth of Medusa” skapar tillsammans en uppslukande organisk väv av lockande skönhet och tydlig förestående död. De speglar kampen mellan människa och natur, det medvetna och det undermedvetna, samt det privata och det offentliga.
Att Roland Persson länge arbetat med det undermedvetnas rike och drömmarnas berättelser är tydligt i det labyrintiska hus med väggar, golv och tak av silikon som man fysiskt rör sig i och på. I ”Dreamhouse” från 2013 möter man djurkroppar i förvandling och rester av förmultnande kläder och organ, en skrämmande exorcism som jag uppfattar som konstnärens försök att avmystifiera mardrömmarnas obehag och förvrida våra minnen och tankar, känslor och upplevelser. Det undermedvetna materialiserat.
Hear My Train Coming_Roland Persson
Rummet på Färgfabriken är spatiöst och ljussatt så att alla objekt lyfts fram på ett funktionellt sätt, efter en stund hör jag en ensam, bluesaktig gitarr klinga genom rummet. Den kommer från ett tidigare verk från 2019 och växer fram ur en förstelnad trädstam. Roland Persson skriver att verket är inspirerat av en kortfilm där Jimi Hendrix spelar en blues i en tradition av amerikanska spirituals- och bluessånger (video ”Hear My Train Coming” ). Den blir för honom en påminnelse om en vän som dog i en tågolycka under uppväxten i Gävle. ”För mig var den korta filmen väldigt tröstande” skriver Roland Persson. Utställningen pågår till den 15 juli, missa inte den om ni är i närheten av Stockholm. På Färgfabrikens webb kan man läsa en fördjupande analys av kuratorn och forskaren David Revés / Roland Persson: ett sardoniskt skratt inför tragedin
Fakta / Silikon är en polymer som huvudsakligen består av kisel. Utgångsmaterialet från vilket silikoner framställs är kiseldioxid, vanligt i sandsten, strandsand och kvarts. Kiseldioxid används också i stor utsträckning vid glasproduktion.
Det är en majlördag i Köpenhamn, vi besöker två utställningar som båda gestaltar och berättar om verkliga och suggestivt iscensatta apokalypser. I Nikolaj Kunsthall kliver vi in i iscensättningar av några av Lars von Triers filmer, i biblioteket på Rundetaarn rör vi oss i dystopiska uttryck som pedagogiskt lyfter klimathoten i utställningen ”TIME*DUST*STARS”
”Vi tillhör världen. Världen tillhör inte oss. Detta är utgångspunkten för utställningen TIME*DUST*STARS, som kretsar kring mänsklig påverkan på planeten.” Så presenteras den mångfacetterade utställningen av åtta danska konstnärer i det spaciösa biblioteket i Rundetaarn, den runda tegeltornet som är en turistmagnet i centrala Köpenhamn. Det är skiftande tekniker, från ett grandiost måleri av en galax till ett framtidscafe på Mars där väggarna fylls av glättigt turistiska bilder från den ”goda” planeten. Många lager av förståelse och upplevelser med fokus på vad vi riskerar att förstöra och förgifta av naturens krafter.
Jeanette Land Schou
En av dessa djupdykningar är fynd från en utgrävning och metallsökning på Amager Fælled av fotografen Jeanette Land Schou. Hon har tagit en del järn och stål fynd som korrugerat och förvandlats av föroreningar i en nedbrytningprocess, arrangerat dem till lekfulla vanitas stilleben i svartvita fotografier. De präglas av en sällsam skönhet och tidlöshet, metamorfoser om man så vill. Samtidigt påminns vi om hur kemiskt avfall, koldioxid i luften och vår överkonsumtion i allt snabbare takt förvandlar vår gemensamma natur i en pedagogiskt illustrativ text och bilddokumentation av området på Amager Fælled som ligger nära Jeanette Land Schou hem och uppväxtdel av Köpenhamn.
”Breaking Darkness” i Nikolaj utgår från några av von Triers filmer, främst ”Breaking the Waves” (1996) , ”Melancholia” (2011) och ”Europa” (1991). Med filmfragment och installationer skapas rumsliga tablåer, den hotande planeten i Melancholia svävar över det stora kyrkrummet, på övre våningen fylls rummet av den romantiskt tunga temat av besatt kärlek, gudstro och död i Breaking the Waves. Visuellt gripande men också lite väl illustrativt. Tyngst och mest uppslukande är det mindre rum där vi omsluts av filmfragment från Europa, den dystopiska resan ned i undergången där Max von Sydows röst förmedlar en domedagsvision. Urstarkt suggestivt svartvitt och dramatiskt.
Lagom till att jag ramlade in i sjuttio-talet, alltså min ålder inte decenniet, fick jag en valp i present. En energisk liten dansk/svensk gårdshund. Nu har Rickie som hon heter passerat 10 månader och är snart ettåring. Dags att skriva ned lite tankar om hur detta hundliv har förändrat vardagen för mig och min sambo och matte Åsa Maria.
Rickie åtta veckor
Valpen
Något av det första vår lilla åtta veckors valp mötte när hon kom till oss var en bröllopsfest med ett femtiotal gäster. Hon satt för det mesta i knäet på en av oss, överväldigad men samtidigt nyfiken. Många ville klappa henne, en valp är för de flesta av oss oemotståndligt söt och glad. Här gjorde vi nog ett grundläggande fel, de flesta hundcoacher och hundpsykologer (dom finns det gott om) menar att de första veckorna för viktigast för valpens anknytning till oss. Att den behöver få trygghet i att veta vem som är husse och matte och vem som ser till de grundläggande behoven mat, sömn och lek.
Valpar ägnar mesta tiden av sitt vakna liv åt att upptäcka och registrera, att förstå var dom hamnat efter att ha blivit skilda från modertiken. De behöver mycket närhet och värme, men vi varelser på två ben kan knappast ersätta den läroprocess som en tik ger sin valp. Att uppfostra, att hålla valpen kvar i sitt revir, att med tydliga signaler visa vad som är godkänt. Den rollen förs nu över på oss.
Anna Sandström skriver i artikeln I huvud på en hund – publicerad i Forskning&Framsteg 2010 https://fof.se/artikel/2010/2/i-huvudet-pa-en-hund/ ”Att läsa av vad en hund tänker och känner är inget nytt, det gör varenda hundägare varje dag. I hundägarens tolkning finns dock ett stort vetenskapligt problem: vi människor läser in mänskliga avsikter och förnimmelser i djurets beteende och beskriver hundens reaktion som om den kände och resonerade som en människa.”
Ett exempel de flesta känner till är valpars förkärlek för att tugga på skor, soffor och allt möjligt som doftar av ett eller annat. Ordet FY skapar tillsammans med att man drar bort eller lyfter bort valpen en tydlig signal. Detta är fel, detta hörs på tonen i ordet. Och efter ett antal gånger – läs många – och upprepningar så har ordet fastnat och valpen visar tydlig skuldkänsla, öronen slokar och ögonen söker sig bort.
Rickie ca fem mån
Rutiner Den stora skillnaden i vår vardag har varit att ordna rutiner för matdags, för rastning med kiss och bajsrundor, för motion, för uteliv och lek. Och omtanke, närhet. Dagarna startar nästan alltid med att Rickie hoppar upp i sängen och gör sig påmind. Favoritsyssla är att slicka mitt ansikte, krypa ned under ett täcke. Oftast hos matte eftersom jag hela tiden hävdat att hundar ska inte sova i sängen. Men vi delar inte denna uppfattning, så matte får ta konsekvenserna. Men närhet får hon också av mig, att lägga sig ned på golvmattan och se henne i ögonen, klia bakom öronen och känna den våta nosen mot huden skapar positiva känslor. Och samhörighet. ”Det finns ingen kärlek mer ärlig än en hunds kärlek.” George Bernard Shaw
Att lära Rickie rutiner betyder som alla hundägare vet om att lära valpen bli rumsren. De första månaderna var ofta nattliga turer ut i trädgården och en hel del misstag vardag. Men efterhand verkade Rickie förstå enkla ord som Mat och Kiss, Bajs och lära sig att gå till matskålen eller ytterdörren. ”De senaste åren har studier sålunda visat att hundar på kort tid kan lära sig över hundra ord, en inlärningsförmåga som motsvarar den hos en tvååring.” Anna Sandström Det krävs dock en hel del tålamod och konsekvens för att en valp ska koppla samman orden med den fysiska betydelsen. Och belöningar, en klapp och ordet ”Duktig” är en signal som valpen lär sig att tyda. Speciellt om signalen och ordet leder till en godbit, ett Pavlovskt bevis på att hunden förstår och är smart nog att lära sig betydelsen.
Rickie ca tio mån
Beteende När de grundläggande behoven är (hyfsat) på plats är det dags att lära sig gå i koppel, möta andra hundar och människor. Valpen Rickie vill göra allt på en gång, rusa mot alla hon möter med svansen viftande som en propeller. Vi går därför på valpkurs och på vardagslydnad tillsammans med sex sju andra hundar och (flertal) mattar. Här trimmas att lära kommandon, sitt, ligg, stå, promenera på vänster sida. Och inte minst viktigt, hålla avstånd och visa respekt mot andra hundar, alltså inte rusa fram och förvänta sig lekfullt bemötande. Det innebär ett nötande och upprepande, belöningar med munsbitar torrmat eller hundgodis. Tålamod och åter tålamod. Konsekventa kommandon från både husse och matte.
Hundrasen gårdshund kallades tidigare för råttehund, den sägs vara präglad på att hålla en bondgård ren från inkräktande gnagdjur och ovälkomna besök. Att skälla för att varna för okända eller upplevda hot är ett tydligt beteende hos vår Rickie. Men att skälla för att visa uppskattning och hälsa välkommen till kända besökare är ett skall vi måste lära oss förstå. Och uppskatta.
Återigen handlar det om konsekvenstänk, om hon hoppar upp på natten eller skäller på dörren gäller det att visa att ingen fara finns. Ringsignaler eller andra hundars skäll triggar den sortens skall. Och ljuden från tv:n förstår Rickie som att de händer i rummet, att de kommer från en plattskärm och inte är verkliga eller kommer utanför huset eller lägenheten är svårt att förstå.
Familjen och flocken Hundar är tydlig präglade på att höra till människan, vara nära och hålla samman. Flocken är livsviktig, det är där tryggheten skapas och om de blir ensamma skapar det tydlig oro. Ändå måste valpen successivt lära sig att vara ensam, bli lämnad för en stund en timme eller två. Den kan i de allra flesta fallen inte vara med på biografen, på konserten, på krogen. Här behövs extrahussar/mattar som kan vara stand-in, för vi måste kunna fortsätta vara våra sociala jag. Träna valpen till att vara ensam verkar vara en lång process. Men enligt vänner hundägare går det att träna upp. Viktigt är att visa uppskattning och tydligt positiva känslor när vi kommer tillbaka.
Och någonstans måste vi förstå relationen med vår valp som ett positivt beroende. Vi behöver den och en behöver oss, det är ömsesidigt och i vårt fall ett val vi gjort när vi tog in valpen Rickie i familjen. För att citera Milan Kundera ”En hund är din vän som aldrig dömer dig, som alltid är där för dig.”
Rickie på favorit promenad
Kapitel ett. Det lär bli fler när Rickie och valpåldern mognat!
”Vi lever idag i en korseld av mediala berättelser och budskap. Etern är fylld av visuella koder och sprakande flashar. De digitala filmkanalerna exploderar av korrekt förpackade mänskliga historier och vittnesmål.”
Vid sekelskiftet 2000 var jag knuten till Malmö högskola och utbildningen Kulturproducent. Bland mycket annat skrev jag en uppsats med titeln ”SLUMPENS ATTRAKTION eller TAKE A CHANCE ON ME – https://www.soneson.se/texter/Take A Chance.htm” En text som känns minst lika aktuell idag när mediaflödet och kommunikationen på sociala plattformar exploderat i storlek och genomslag. Desto viktigare att stanna upp och reflektera över tillståndet. Jag inledde essän med resonemang och ett längre citat av den norske antropologen Tomas Hylland Eriksen.
”Vi lever idag i en korseld av mediala berättelser och budskap. Etern är fylld av visuella koder och sprakande flashar. De digitala filmkanalerna exploderar av korrekt förpackade mänskliga historier och vittnesmål. Vi avkodar ständigt budskap, varje sekund i mediasamhället är en jakt på mening. Den multimediala speldramaturgin är iscensatt på snart nog varje website. Det krävs av dig att du skall kunna välja; navigera efter dina önskningar, genomskåda behov och vara en slipad hypertext strateg.
Denna maximering av innehåll och möjligheter riskerar i sin förlängning leda till en meningskollaps; ett tillstånd där mättnad infinner sig, där det blivit passé att lyssna. Ett tillstånd där berättelserna inte längre kan få oss att verkligen uppleva vad som sker, där berättarmetoderna har utarmats och tömts på mening.”
Antropologen Hylland Eriksens skriver – ”Globala nätverk av telekommunikation har fått rummet att implodera: satellit-tv, Internet, mobiltelefoni har gjort oss extremt tillgängliga, och har till synes inneburit en enorm effektivisering av kommunikationen……likt en nordamerikansk såpopera står tiden still i rasande fart: rik på yttre dramatik, fattig på utveckling och sammanhang. …likt en nordamerikansk såpopera står tiden still i rasande fart: rik på yttre dramatik, fattig på utveckling och sammanhang.” (ur essän ”Ögonblickets tyranni gör oss historielösa” publicerad i Sydsvenska Dagbladet, 1999 12 27 av Thomas Hylland Eriksen, professor i antropologi vid Oslo Universitet. Länk till boken Tyranny of the Moment Fast and Slow Time in the Information Age)
Min essä utvecklade sig till ett resonemang om hur man för att finna mening i flödet kunde stanna upp och låta slumpen skapa nya insikter och mening. Den slutsatsen skulle jag inte komma fram till idag. Då upplevde jag det som ett sätt att öppna ögonen och sinnet för nya intryck och upplevelser. Idag ser jag snarare att man som individ i ett multimedialt flöde måste göra ett medvetet val för att inte drunkna i den attraktion som främst de sociala medierna skapat. Vi vet att AI, maskinlärning och algoritmer skapar stora delar av det digitala flödet. Många röster varnar för konsekvenserna, både från forskningsperspektiv, politiska och sociala rörelser där kommunikation på nätet blivit ett verktyg. Här en förenklad men tydlig bild av hur dessa digitala flöden är uppbyggda –
”De senaste årens snabba utveckling inom maskininlärning har gjort att dagens sociala medie algoritmer har förändrats i grunden. Tidigare var algoritmerna regelbaserade. De byggde på en uppsättning förutbestämda regler, som att en kommentar är värd två “poäng”. Dagens algoritmer använder sig alltmer av maskininlärning. Istället för att ställa in färdiga regler bestäms ett mål (t.ex. “få användare att stanna kvar länge” eller “få användare att kommentera”). Algoritmen analyserar beteenden och sätter själv reglerna. Det innebär att reglerna kan ändras i realtid medan du scrollar. Därför har det blivit svårare att förutse vad för innehåll som algoritmen kommer att gilla.” https://arenaopinion.se/2024/07/05/algoritmer-for-dummies-sa-styrs-sociala-mediers-floden/
Samtidigt har berättelserna vi konsumerar alltmer förpackats i igenkännbara former och strukturer. Sedan jag skrev essän har streamingtjänster och underhållningsformat exploderat i både antal och i avgränsade kategorier för att hålla fast publiken och användarna i igenkännbara fiktioner. ”Mångfalden i fiktionsindustrin skapar inte nödvändigtvis fler former av upplevelser, ett rikare utbud av erfarenheter – med fiktionsindustrin menar jag inte enbart film- och tv-fiktionens berättar-dramaturgier utan också den budskapsboom som utmärker det mesta som kommuniceras via internetmediet med dess fokusering på snabbhet och ikonisering. I dessa mediavärldar är det fråga om en kvantitativ mångfald snarare än en kvalitativ.”
För att inte fastna i dessa mallar och regler riktade jag blicken mot interaktivitet, sökte svar på hur man kunde skapa verkligt nya upplevelser genom att bryta mönster och vidga blicken. ”Det finns motbildertill den tilltagande endimensionaliteten. Den digitala tekniken och ger utrymme för interaktivitet, öppnar för möjligheter att leka med tiden och tvångströjan som den linjära upplevelsens massdramaturgi har skapat. Den som fick F. Scott Fitzgerald att säga detta om filmkonsten i Hollywood: ”Det är en serie scener lagda i en bestämd ordning, skapad för att inte ge betraktaren något annat val än att känna en bestämd känsla.”
Den här uppbrutna och spänningsskapande metoden har den ständigt växande spelindustrin tagit på allvar och förfinat, både i de spel som är singel player baserade och de som bygger på samarbeten över nätet, multiplayer spelen. Här slukar interaktiviteten både tid och möjligheter för eftertanke och reflektion, dramaturgin som styr de alltmer förfinade spelmotorerna kräver direktupplevelser och snabba impulser. För att avsluta där jag inledde med en slutsats Hylland Eriksen formulerade som –
Förutsättningen är naturligtvis att det finns tid, medel att få ägna sig åt den sortens upplevelse. Med Hylland Eriksens ord ”…Kräv rätten att vara otillgänglig, rätten till långsam tid, till stilla förkovran utan störningar från informationssamhällets skvalsändare.”
Thore Soneson
PS. Undertiteln TAKE A CHANCE ON ME har inget som helst samband med ABBA låten med samma titel. Förutom att titeln öppnar ett slags fönster som bjuder in till upplevelser man aldrig tidigare tagit del av.
Att spela in en biografi över en artist som fortfarande är aktiv och i livet kräver en hel del mod och regissören James Mangold tvekar inte. Från första anslaget och ackordet tar ”A complete Unknown” med oss till Bob Dylans tidiga år i New York. Han söker sig in till folkmusik scenen och klubbarna. Det blir känslofyllda möten med en dödssjuk Woody Guthrie och en helyllepräktig Pete Seeger som både stöttar och utmanar honom i det tidiga skrivandet.
Timothée Chalamet spelar den unge Dylan som söker sig till New Yorks folkmusikscen.
Timothée Chalamet spelar den unge Dylan med både raspig tonträff och halsbrytande egocentriska ögonblick. Hans sångröst är en skådespelares, inte en musikers. I filmen fungerar det utmärkt, men på soundtracket blir imitationerna sökta och bitvis platta. Den som inte hört Bob Dylans original måste genast söka upp och lyssna!
Jag är ingen Dylan puritan eller kännare, filmens version av hans tidiga år och den musikkulturella scenen i sextiotalets första hälft känns för mig trovärdig. Den bygger på Elijah Wald’s biografi “Dylan Goes Electric” som Dylan själv gett godkänt till i en intervju.
Låtskrivande med sånger från genombrottsalbumet ”Freeweelin” som ”A Hard Rain’s a-Gonna Fall” och ”Masters of war” vävs samman med möten med den tidens musiker inte minst Joan Baez. Deras musikaliska samarbete och platonska kärleksaffär är känsligt gestaltad.
Joan Baez (som spelas av Monica Barbaro) och Bob Dylan i en av filmens duetter ”It Ain’t Me Babe”,
Titelns referens till ”Like a Rolling Stone” är kongenialt vald från refrängen i sången, ”How does it feel, To be without a home, Like a complete unknown, Like a rolling stone? Många delar av filmen är fylld av strofer och arbete med ackord och melodi. Titeln förebådar också hans framträdande på Newport folk festival 1965 där Bob Dylan chockerade folkmusikpuritanerna med sitt första elektriska framträdande. Filmens versioner av ”Highway 61 Revisited” och ”Like a Rolling Stone” är energiskt framförda och filmade. Fullt njutbara i det formatet. Men som sagt, de fungerar som pusselbitar i filmen men sämre som enskild lyssning.
En av filmens udda men välfunna scener är när Dylan tar en visselpipa från en gatuförsäljare och blåser fram den ton som sedan blir introt i just Highway 61. Det finns också ett antal träffande porträtt av skivbolagsmän (!) som både bespottar och stöttar honom. Ni som kan detaljer i Dylans historia kommer säkert pricka in namnen på alla dem. Hur sanna scenerna kan jag inte avgöra, men de är konstruerade så att tjurigheten hos den inåtvände tidige Bob Dylan framstår som den idealistiske hjälten som envist följer sin egen musikaliska tro och övertygelse. Och det vet vi ju idag att han blivit både rikligt belönad och ärad för i en mer över sextio år långa karriär.
Och det är minst sagt en nostalgisk upplevelse att låta sig överflödas av så många klassiska Dylan-sånger han skapade under de tidiga åren på sextiotalet som dessa Highway 61 Revisited, Mr. Tambourine Man, Girl From The North Country, A Hard Rain a Gonna Fall, Don´t Think Twice It s Alright, Masters Of War, Blowin In The Wind, Subterranean Homesick Blues, The Times They Are A-Changin, It Ain T Me Babe, Like A Rolling Stone Newport 65 Version, It´s All Over Now Baby Blue. Filmens soundtrack finns på Spotify för er som är kvar på den streamingtjänsten.
Thore Soneson
PS. Rekommenderar ”I’m Not There” från 2007 av Todd Haynes. En experimentell biografisk film, inspirerad av Bob Dylans liv och verk. I den spelar sex olika skådespelare olika versioner av Dylan, de tolkar på personliga och fascinerande sätt Dylans karaktär. ”I’m Not There” innehåller över trettio låtar från hans digra musikaliska livsverk med betoning på hans tidiga karriär av ett antal musiker och band. Nyfikna och vill veta mer, gå till den engelska Wikipediasidan.
Sedan detta skrevs har världspolitiken exploderat av Trumpismens bärsäkragång över amerikansk demokrati, med putinkramande och Deal Deal Deal filosofin. Folkmordet i Palestina har tillfälligt hindrats med vapenvila och frisläppandet av gisslan men invasionen av Ukraina pågår fortfarande med oförminskad styrka. —— Den senaste texten jag skrev här på bloggen är från juni. Det har såklart hänt en hel del sedan dess, jag har sett och läst allt från Bruno K Öijer till Karen Smirnoff. Dykt ner i det svarta och kommit upp på andra sidan tillsammans med Thåström som med titeln på sitt senaste album “Somliga av oss” inkluderar mig.Under hösten har det gröna kapitalistiska undret i norra delen av landet krackelerat med Northvolt ekonomiska kollaps. För som Karen Smirnoff skriver i sin senaste spänningsroman “Lokattens klor” :
“Det finns en särskild plats i helvetet för direktörer och riskkapitalister. Män med simhud mellan tårna och flygdugliga armar.Prospektörerna med korn på pengar. Stora pengar annars skulle de stannat i solen.Som spåmän lägger de örat mot gråberget och säger “här”. “Här finns det så betydande rikedomar att ingen kommer att kunna säga nej.”
Överlag är den kritiska blicken och de svartsynta tankarna alltfler. Tidöpartierna excellerar i kärnkrafts hyllningar och har bestraffning som första regel i sina politiska piruetter. Det är iskalla vindar som sveper över landet. Skrev en kommentar i en tråd på Facebook där andemeningen var att våra medier gått ”bananas” inför de amerikanska valet.
”Medierna har gått i spinn, till och med Dagens ETC gör ett helt nummer om USA valet. Visserligen väldigt väl researchat och läsvärt. Men allt framstår som ett ödesval för hela planeten. Och den behöver kylas ned ! Liksom retoriken.
”Tomorrow never knows” som Beatles en gång skaldade : ”Turn off your mind, relax and float downstream It is not dying It is not dying”
Med detta citat från gruppens sextiotals flowerpower filosofi menar jag inte att vi ska stänga av, men hysterin kring ”ödesval” och framtidsdystopier behöver balanseras med möjliga scenarier framåt. Här har politikerna stort ansvar som de inte lever upp till idag. Framtiden är diffus, politiska visioner lyser med sin frånvaro, allt reduceras till ränteläget, inflationen, valutan och skatterna skatterna…
Det är som om vårt gemensamma samhälle smulas sönder av ett stryptag skapat av Tidöpartiernas uppgörelse. Dystert !
Hösten har i min kulturkonsumtion genomgående bjudit på en tydlig melankoli. En känsla av att livet snart passerat men det finns ändå kvar. Som minnen. Som lust. Som rum att stiga in i, sitta ned i och omslutas av. Rum där jag kan glömma tiden, sjunka in i mig själv och vara tillfreds med mina erfarenheter och hyfsat nöjd med min biografi.
Thåström i en intervju med Andres Lokko i Dagens ETC ”Gränserna har förskjutits på ett sätt man aldrig trodde var möjligt”. Foto Pär Wickholm
Thåström gör det i sin nya ballad ”Solen i det vänstra”. Nick Cave gör det i sin senaste symfonisk vackra och tragiska ”Wild God”. Och Bruno K. gör det i sin nya svit dikter ”Växla ringar med mörkret”.
Jag har som många andra – och merparten respekterade filmkritiker – sett Oscarsnominerade ”Brutalisten” av regissören Brady Corbet och är efter några dagar fortfarande omtöcknad av intrycken. Det är en visuell och känslomässig bergochdalbana om arkitekten László Toth som lyckas fly från andra världskrigets Tyskland och startar om sitt liv i USA.
Adrian Brody gestaltar Lazlo Toth med energi och intensitet.
Omskakande kanske främst för att Adrian Brody gestaltar László med en energi och intensitet som är omöjlig att värja sig mot. Man dras in i hans omtumlande känsloliv, hans obändiga integritet och självförbrännande livsstil med droger och ständigt nikotinblossande. Han drivs framåt av att skapa arkitektoniska verk i den stil han skolats i av Bauhausskolan i Dessau. Titeln Brutalisten syftar på att strikt geometriska former och enkla rubusta material var idealet. Betong och stål byggstenar och i undantags fall marmor.
Detta kulturella bagage finns med i filmen, men nämns och visas i förbifarten ända tills det kulturpalats han får i uppdrag att bygga på en kulle i en småstad driver intrigen vidare. Det är miljardären Harrison van Buren som beställt byggnaden, i processen både slåss han emot Lászlós grandiosa planer och stöttar honom mot bakåtsträvande byggledare.
Betongfundament till Lazlo Toths monumentala kulturpalats.
Filmens dramaturgiska intrig bygger på den amerikanska drömmen, att alla kan lyckas bara de arbetar och brinner för sin tro, kunskap och engagemang. Att László Tóth som judisk invandrare och som sådan marginaliserad och en underdog, lyckas med sitt liv och karriär och bekräftar med sin framgång denna dröm.
Men i stil med en klassisk tragedi brinner han för våldsamt och destruktivt och fallet grumlas av hans alltmer förstörda fysik. I filmens epilog hyllas han på arkitekturbiennalen i Venedig med en retrospektiv där hans estetiska ideal och liv formuleras på ett sätt som ställer hela filmen och hans verk i ett annat perspektiv. Omtumlande.
”Brutalisten” innehåller utöver arkitekturen en uppoffrande kärleksrelation, hänsynslös sex, jazzmusik och ett flöde av ironiska och sarkastiska porträtt av samtidens förmögna och vannabees. Kärleken till hustrun som tvingats vara kvar i Europa och som han till slut återser i ett känslofyllt möte är djupt berörande och samtidigt sårbar.
Allt som Hollywood communityn och filmkapitalet kräver och belönar finns. Ett antal Oscars statyer kommer definitivt hamna hos ”Brutalisten”.
Är det då en film värd att prisas så brett och i de flesta fallen unisont? Dramaturgiskt är den som jag påpekat en klassisk tragedi där huvudpersonens uppgång och fall bygger på att vi kan identifiera oss med eller/och sympatisera med. Ingen tvekan där, Adrian Brody (som för övrigt gjort en briljant huvudroll i Polanskis film ”Pianisten”) är värd alla hyllningar.
Svårare har jag för de i andra akten mer rapsodiska och bombastiska scenerna, ett exempel är den i en mörk rännsten där miljardären brutalt våldför sig på vår hjälte arkitekten. En märklig maktdemonstration.
Samtidigt är det slående att Francis Coppolas mastodontepos ”Megalopolis” också har en karismatisk arkitekt i huvudrollen som i sin hybris arbetar med att bygga upp en utopisk stadsmiljö i framtiden. Skillnaden är att Coppola i sin film gör en omgestaltning av antikens Rom och dess kultur och maktfullkomliga kejsare. Den är också till bredden fylld med dialog och citat som sätter idealens och maktens pris i fokus.
I ”Brutalisten” saknas till stora delar detta perspektiv, några dialoger finns som lyfter László Tóths tankevärld. I ett samtal med miljardären van Buren formulerar han sin filosofi som att hans byggnader skall övervinna flod- och krigskatastrofer, stå kvar som idealiska skydd och en slags tempel för framtiden att vallfärda till.
Men återigen, hela filmens clou uppenbaras i slutscenerna. Att avslöja den är en spolier som tar ifrån berättelsen mycket av den spänning och de tankeväckande nycklar som finns i själva den ordlösa gestaltningen av László Tóth.
Var i huvudstaden i veckan, gick på konstrunda med barnbarnet 4 månader och föräldrarna. Tysk expressionism på Moderna Museet visade sig vara perfekt med kraftiga färger och lugna rum. Den lilla hängde i en bärsele på pappans bröst och stirrade med öppna ögon på väggarna.
Konstnärsgruppen Brügge verkade i början av förra seklet och spred ny energi och vitalitet i det tyska konstlivet. Att de senare gömdes undan av nazisterna som ”entartende” gör utställningen till en angelägen konsthändelse också i det perspektivet.
Dagarna i Stockholm hann jag också se två fotoutställningar, på Kulturhuset och på Fotografiska. Den första visar ett flödande stort urval av den amerikanska fotografen Ruth Orkin, som startade sitt fotografiska liv med en cykelresa 1939 mellan Los Angeles och New York som 17-åring. Bilderna togs med en liten småbildskamera, en föregångare till Instamatic kameran. De visas i litet format och man får närstudera dem för att följa hennes möten med vägar, miljöer och människor.
Hon kom att arbeta som fotojournalist och blev etablerad genom den svartvita serien ”Amerikansk flicka i Italien” där hon följer en kvinna i stadsmiljöer, på kafeer och badstränder, en serie som känns både levande och med en nyfiken blick. Jag associerar till den franska nya vågen med Jean Luc Godards klassiker ”Till sista andetaget” och gatuscenerna i den. Snabba glimtar och klipp.
Orkins serie med amerikanskan var bitvis arrangerad, hon träffade kvinnan på bilderna som var på Europaresa och följde, arrangerade och dokumenterade henne i miljöer och skeenden. Trots iscensättningen lyckas hon skapa en spontanitet i bilderna och situationerna. Orkin uppväxt i en hollywoodsk familj var filmiskt intresserad, skrev manus och gjorde fotoserier på berättelser, en av dem resulterade i filmen ”Little Fugitive” (Rymlingen efterlyst) tillsammans med sin man Morris Engel som Oscarsnominerades 1953 och visas i utställningen. En liten pärla som följer en pojkes äventyr på Brooklyns gator.
Att kalla Ruth Orkin för gatufotograf är lite missvisande, hon skildrade sin tid med en filmisk blick, med tydligt berättande drag dvs hon ville förmedla sin upplevelse av den verklighet hon levde i. På Fotografiska visas en legendarisk amerikansk gatufotograf, Bruce Gilden. Hans bilder är bitvis råa, porträtt tagna med blixt och en obarmhärtig realism. Han söker inte upp sina bilder, han möter dem på gatan med en rättframhet och öppenhet.
Somewhere in Brooklyn, NY 2021 / Bruce Gilden (foto från utställningen)
Gilden har arbetat som fotograf i över femtio år, är ansluten till bildagenturen Magnum och har rest över världen och vandrat längs gator i länder som Ryssland, Japan och Haiti. Han berättar själv i en video på utställningen att han aldrig tar bilder i smyg, han möter människor, han talar med dom, han respekterar deras integritet. Trots det blir de stora färgmättade porträtten av prostituerade och drogmissbrukare utlämnande, nästan obehagligt utsatta. Inte bara i sin situation utan också i sättet de visas upp.
Haiti Port-au_Prince / Bruce Gilden (foto från utställningen)
De svart/vita bilderna har en annan ton, de skildrar miljö och person, det finns ett sammanhang och en realism som känns mera mänsklig. Mera sammanhang och miljö. Inte enbart utlämnande.
Grått och blåsigt och mörkt. Skånska landsbygden förnekar sig inte. Trots det är alla nöjda, inga minusgrader och snödrev. Inga inställda tåg eller bandvagnar som hjälper hemtjänst och läkare att ta sig fram. Istället sandstormar längs havet i Backåkra.
Backåkra stranden – 20241216
I detta klimat som inte ens hundar är glada över har sista episoden av ”So long, Marianne” på SvT släppts, det är en fri dramatisering av Leonard Cohens relation med norska Marianne Ihlen.
En serie som badar i grekiskt blåa hav och ”fri” kärlek, mängder av vin och cigaretter. Och ja en hel del myssex där gardiner flaxar i brisen. Ön Hydra är kuliss för dramat mellan den sökande unge Leonard som trevande överger en slocknad karriär som romanförfattare – ”Beautiful Losers” – för att istället plocka upp gitarren och skriva låttexter.
Alex Wolff gestaltar Leonard Cohen och Thea Sofie Loch Naess spelar Marianne Ihlen.
Intrigen genom de åtta avsnitten drivs framåt av Leonard och Mariannes både intensiva och bitvis problematiska relation. Han slits mellan kärleken på Hydra och en begynnande karriär. Hon väntar allt mer desperat och vinberusad på honom. Cohen själv våndas med sina bitvis melankoliska strofer, sin dåliga sångröst och vi får följa hans stapplande försök att lära sig gitarrackord.
Det finns en hel del att säga om resultatet, ingen originalmusik av Leonard Cohen är väl den största besvikelsen för oss som spelade hans förföriskt viskande ”Suzanne” på hans debutalbum de sista åren på 60-talet. Men drömmarna om fri sex, bohemiskt långa dionysiska kvällar och soldränkta vågor finns där.
Och ett och annat porträtt av andra musiker från den tiden flimrar förbi under perioden Cohen bodde på legendariska Chelsea Hotel i New York. Flera direkt pinsamma karaktärer som de av Lou Reed och Andy Warhol, men allra mest motbjudande är de korta glimtar av en sexbesatta Janis Joplin som mer eller mindre våldtar Cohen i en hiss. Kort sagt, serien är en ganska förväntad och bitvis förutsägbar skildring av dåtidens drömmar om det enkla och lättjefulla livet som krackelerar. Trots grekisk värme och idylliska bad och barer.
Men som distraktion i den skånska vintern sprider den minnen av dofter och solvärme som alla vi som rest i den grekiska artipelagen känner igen.
Den senaste texten jag skrev här på bloggen är från juni. Det har självklart hänt en hel del sedan dess, jag har sett och läst allt från Bruno K Öijer till Karin Smirnoff. Dykt ner i det svarta och kommit upp på andra sidan tillsammans med Thåström som med titeln på sitt senaste album “Somliga av oss” inkluderar mig. Under hösten har det gröna kapitalistiska undret i norra delen av landet krackelerat och Northvolt står på gränsen till konkurs. För som Karin Smirnoff skriver i sin senaste spänningsroman “Lokattens klor” : “Det finns en särskild plats i helvetet för direktörer och riskkapitalister. Män med simhud mellan tårna och flygdugliga armar.Som flyttfåglar ger de sig av när vädret slår om, men det kommer alltid nya. De som trotsar kylan och kavlar upp ärmarna fast snålblåsten viner. Prospektörerna med korn på pengar. Stora pengar annars skulle de stannat i solen. Som spåmän lägger de örat mot gråberget och säger “här”. “Här finns det så betydande rikedomar att ingen kommer att kunna säga nej.”
Överlag är den kritiska blicken och de svartsynta tankarna alltfler, både i flödet och inom mig. Tidöpartierna excellerar i kärnkrafts hyllningar och har bestraffning som första regel i sina politiska piruetter. Det är iskalla vindar som sveper över landet. Skrev en kommentar i en tråd på Facebook där andemeningen var att våra medier gått ”bananas” inför de amerikanska valet. ”Medierna har gått i spinn, till och med Dagens ETC gör ett helt nummer om USA valet. Visserligen väldigt väl researchat och läsvärt. Men allt framstår som ett ödesval för hela planeten. Och den behöver kylas ned ! Liksom retoriken. ”Tomorrow never knows” som Beatles en gång skaldade : ”Turn off your mind, relax and float downstream It is not dying It is not dying”
Med detta citat från gruppens sextiotals flowerpower filosofi menar jag inte att vi ska stänga av, men hysterin kring ”ödesval” och framtidsdystopier behöver balanseras med möjliga scenarier framåt. Här har politikerna stort ansvar som de inte lever upp till idag. Framtiden är diffus, politiska visioner lyser med sin frånvaro, allt reduceras till ränteläget, inflationen, valutan och skatterna skatterna… Det är som om vårt gemensamma samhälle smulas sönder av ett stryptag skapat av Tidöpartiernas uppgörelse. Dystert !
Hösten har i min kulturkonsumtion genomgående bjudit på en tydlig melankoli. En känsla av att livet snart passerat men det finns ändå kvar. Som minnen. Som lust. Som rum att stiga in i, sitta ned i och omslutas av. Rum där jag kan glömma tiden, sjunka in i mig själv och vara tillfreds med sina erfarenheter och hyfsat nöjd med min biografi. Thåström gör det i sin nya ballad ”Solen i det vänstra”. Nick Cave gör det i sin senaste symfonisk vackra och tragiska ”Wild God”. Och Bruno K. gör det i sin nya svit dikter ”Växla ringar med mörkret”.
(Kommer inom kort en längre betraktelse över denna trio män – Thåström Öijer och Cave)
Tankar om media / Thore Soneson 