Nu har Triennalen i Borgå öppnat. Den gamla pittoreska och den nya staden är under sommaren en plats för samtidskonst i alla dess former. I programmet beskriver man hur konsten ”infiltrerar staden och möter och utmanar människor i vardagen och i överraskande situationer. 2024 tar konsten över stadsrummet med temat ”Space is a Common Thing.”
Drawing Theater
Och det syns i stadens gemensamma rum. I ett köpcenter hänger stora tusch teckningar med vildsint energiska budskap av gruppen som kallar sig ”Drawing Theater” där Triennalens konstnärlige ledare Petri Hytönen deltar tillsammans med bla Kalle Turakka Purhonen. På Runebergs museet dyker färggranna fåglar av Richard Johansson upp mellan benen på klassicistiska gipsskulturer. Utanför reser sig en mast med ett svart nystan av silikontrådar av Roland Persson mot himlen som en havererad kommunikationsstolpe.
Roland Persson
I en äldre skola Gamla Ströhö som den heter på finlandssvenska, myllrar det av uttryck och verk. Kent Karlssons mistlur brölar ut fågelläten, Peter Johanssons falukorvsorange kyrka ruvar på obsceniteter i ett hörn. I en stor sal glimrar Åsa Maria Bengtssons mässingsskulptur ”Diamantplaneten” bredvid ett interaktivt videoverk med iscensatta intima och burleska situationer från offentliga toaletter av Harrie Liveart.
Åsa Maria Bengtsson
Harrie Liveart
I ett annat litet rum vilar ett antal kemiska substanser som ska förvandla färgat skinn till ljushyad skönhet. Den kubanska konstnären Juan Andrés Milanes Benito har placerat dem på ett altare framför en greenscreen färdig att streamas till en TikTok video.
Urvalet av kuratorn är spretigt, generöst och tacklar på olika sätt de rum vi lever och verkar i. Nära och fjärran. Eller som Triennalen skriver i programförklaringen: ”Utrymmet har varit i rampljuset och i vårt medvetande mer än någonsin sedan COVID. Utrymmet blev något väldigt personligt. Offentliga platser och trånga butiker kändes plötsligt annorlunda. Utrymmet var något vi alla fick hantera på ett nytt sätt.”
I dagarna öppnar 2024 års Venedig biennal, en alltid lika omsusad händelse i konstvärlden. Jag besökte 1993 års upplaga och skrev som ett experiment en recension/essä/betraktelse i tidskriften Beckerell. Den är baserad på romanen/filmen Döden i Venedig, en titel som på många sätt återspeglades i både konstfilosofiska och gestaltande verk på det årets biennal. Vissa av dem lever kvar i mitt minne än idag.
Fritt efter filmen Death In Venice av Lucino Visconti, baserad på Thomas Manns roman med samma namn. Citat i texten ur Joseph Kosuth ”Zeno at the edge of the known world” och ”Art after philosophy”.
Du låter fingertopparna nudda det oljiga vattnet. Du gungar fram som I ultrarapid. Dova ljud från skosulor som trampar i gränderna når dina trumhinnor. Du glider genom de hoptryckta bilderna likt en förvriden repa på vibrerande celloluidremsor. Du transporteras genom den tidiga morgonen, ut i det skarpa solljuset. Ord snurrar i ditt huvud. Ord som du skrivit, ord som alltmer avskärmar dig från dina känslor. Ord som för dig närmre och närmre en slutpunkt. Ett sammanbrott i kommunikationen. Du känner rytmen från hjärtat, starkt och pulserande. En paus, en störning i takten och dubbelslaget lämnar ett sting av smärta i bröstkorgen. Du vägrar verbalisera ditt tillstånd. Du glider vidare över vattnet.
Din lädertrunk bärs upp till rummet av en stum yngling i cykelbyxor. Hans rörelser är knyckiga, brutala. Du hänger av kavajen, lägger dig på dubbelsängen och låter luftkonditioneringens kyla svalka ditt heta ansikte. ”När jag föll in i det drömtillstånd som skulle agera hjälpmedel för att skapa illusionen, ett tillstånd av stor vilja och extrem tröghet, trodde jag mina drömbilder var verkliga reproduktioner av det förflutna. Jag borde ha misstänkt att det inte var så för direkt de försvunnit var mitt minne befriat från varje upphetsning eller rörelse. Jag minns det som man minns en återberättad händelse. Om de varit verkliga reproduktioner, skulle de fortsatt beröra mig, fått mig att gråta eller skratta som när jag först såg dem.” Läkaren skrev ned allt. Han sa: ”Vi har haft det här, vi har haft det där, trots att vi inte upplevt mer än synliga tecken, bildskelett. Jag var övertygad…”
I hotellmatsalen serveras frukost, det svarta kaffet, de söta croissanterna, de japanska affärsmannen, tyska läkarparet, allt är familjärt. Igenkännbart och utbytbart mot varje annat hotell världen. Du är försjunken i din egen värld, avskärmad men ändå medveten om samtalen. Du samlar krafter. Känner närheten av en blick, känner retningar längs huden. En svartklädd man, en ung man med ett ärr tvärs över ena ögonbrynet, betraktar dig. Registrerande, naket, utan tillstymmelse till sinnesrörelse.
Du befinner dig under skuggande träd, vandrar genom ett artificiellt landskap av nationella paviljonger. Varje kvadratmeter retar dina sinnen med konstnärliga utrop. Tunna plastremsor bågnar av vatten, en tom ram hänger från en gren, flimrande videoskärmar under en presenning. Ett provisoriskt trästaket kring en tung klassicistisk byggnad drar dig in spåren av byggarbetare. Tomma färgburkar, ett lager vattenflaskor, brädstumpar, rödmålade tygremsor vittnar om att arbetet övergivits utan att färdigställas. Du står framför en järnställning, resterna av en tribun, en läktare. Den är vänd mot ett hålrum, en källare där ett svagt ljus lyser upp tomrummet. Du har fragment av marschmusik, främmande röster. Du går ut i bländande de solljus från dunklet, ser en rödmålad kiosk med hammaren och skäran. Där vrålar revolutionära tirader ut i en evighetsslinga…
Ilya & Emilia Kabakov The Red Pavillion installation.
Du dras vidare mot en påträngande byggnad på en kulle, över entrén hänger ett ryskt en marksmynt, ett svartvitt foto av Hitler och Mussolini. Innanför ligger ett uppbrutet marmorgolv, texten GERMANIA lyser från fondväggen i stram antikva. Tysta, sammanbitna människor vandrar över de sönderbrutna golvplattorna, lyssnar av ljuden från den trasade marmorn.
Hans Haacke, Germania
Mitt i ett kakofoniskt vimmel av röster och ansikten står du. Söker fånga meningen i lösryckta fragment av samtal på engelska, på italienska, franska och tyska. En svensk röst tränger igenom och du uppfattar orden ”döden” och ”adrenalin”. Du söker ett ansikte till rösten men finner inget. Du ses enbart uppsvällda röda ögon, våta läppar, immiga glas och regnblött hår. Du tar en klunk whisky, skakar hand med några bekanta, flyter med i barens rörelser. Samtalen du avlyssnar kretsar kring den alarmerande tonen i vissa konstverk. Den brutala fixeringen vid processerna efter livets slut, förruttnelsen, likfläckarna, den hårdinjicerade realismen. Du tänker att dödskallekabinettet i en paviljong är en hyperdesignad hyllning till det ekande stora hålet du ser överallt. Att det uppbrutna marmorgolvet berättar om centralmakternas sönderfall, om det triumferande i att bokstavligen kunna smula sönder resterna av de europeiska imperierna under dina skosulor. Du kan enbart känna bristen på fokus, bristen på riktning, avsaknaden av energi. Din egen inre tomhet vänds ut och in, impregneras av stoftet från utopiernas död. Du ser en skymt av den svartklädde mannen, din blick möter hans, det avskurna ögonbrynet höjs i en antydan av igenkännande. En bekräftelse. I nästa ögonblick är mannen försvunnen i vimlet.
Du sitter med en cappuccino framför dig. Studerar strömmen av besökare som går in och ut ur utställningsområdet. Du läser ”Zeno at the edge of the known world” av Joseph Kosuth, en sober gråtonad volym fylld av konstfilosofiska resonemang.
”I denna mänsklighetens period, efter filosofin och religionen, kan konstskapandet vara den enda strävan som tillfredsställer det som i en annan tid kan ha kallats ”mänsklighetens andliga behov”. Eller, för att formulera det annorlunda, konstutövandet motsvarar ett tillstånd ”bortom det fysiska” där filosofin alltid tvingats ägna sig åt antaganden. Konstens styrka är att även det föregående påståendet är en hypotes som inte kan bekräftas av konstverket. Konstens enda anspråk är att vara konst. Konst är i sig själv definitionen på konst.” Du lägger ifrån dig boken med en känsla av svindel. Du befinner dig i ett slags vakuum där allt är tillåtet, allt är möjligt, och därför samtidigt omöjligt att ha en klar och entydig uppfattning om. Du tänker att konstnären befinner sig i stormens öga. I det perfekta lugnet som uppstår under några isolerade minuter i tidens gång. Är detta definitionen på döden, är det en bild av dödsögonblicket, en déjà vu-upplevelse….
I fyra svarta rum står videomonitorer, ur dem flyter filmiska fragment. Det är vatten och död, kliniska beskrivningar av’ drunkningsoffer i floden Seine, barocka iscensättningar av dödsögonblick i vatten, ”Drowning by numbers”. Du hamnar i ett underjordiskt rum där ett ljudband och ett ljusspel ger illusionen av att vara under vatten. Under Venedigs kanaler, under lagunen som ramar in denna alltsedan decennier dödsdömda stad. Du tänker att den har en beundransvärd motståndskraft, den vägrar att finna sig i sitt öde.
Peter Greenaway ”Watching Water” Palazzo Fortuny Omslag till katalogen
En läkare tar din puls. En sköterska ditt blod. Du har feberfrossa. Du väntar på deras dom. Tyst, utan tankar. ”Det är inget virus, det finns ingen epidemi i staden. Du har sjukdomen i dig. Dina krafter går åt att bekämpa den.
”Emergency”. Nödläge. Katastroftillstånd.
De svartvita meterstora kopiorna visar två ansikten. Två händer. Svarta hudflagor, vattniga blickar, skotthål i handleden. Svarta likfläckar. Du läser att bilderna visar offer av epidemisk lunginflammation. Fastfrusen i golvet låter du bilderna glida genom ditt medvetande, in i ditt omedvetna. Du andas ansträngt, känner bronkitens febriga kramper närma sig.
Över dig ett bekant ansikte, mannen med ärret möter din blick. Han torkar din panna med en fuktig näsduk, baddar den. Du vilar ett ögonblick i detta omhändertagande. Inser det prekära, det symboliska i beröringen. Du reser dig, håller en hand på mannens axel. Känner kroppsvärmen.
Febern driver dig genom konsten i fragmentariska ryck. Vindlingarna i en itusågad kalv blir hårstrån på en extatisk dionysisk figur som förvandlas till en fladdrande svartvit död kropp på lakansväv som stärks till vita skjortor på en påle som spetsar kroppen vars avhuggna huvud och organ rullar runt inplastade i bowlingklot ovanpå en tryckpressliknande maskin som skapar en tvåkönad amorf dvärg som klädd i röda paljetter ligger på lit de parade och får adrenalininjektioner som orsakar spasmer att fortplanta sig i dig…. ”Cry, I’ll cry if I want to, Just let me cry, You would cry too, if it happened to you…” Du betraktar bilder av kön i alla åldrar i alla färger i alla tillstånd, skrumpna, erigerade, sträva, mjuka… ”What happened to the atom will happen to the individual…”
Robert Wilson ”Memory/Loss” installation
Du ser din spegelbild, genomskinlig. Rynkor och fåror, fuktmättade mörka ringar. Din blick är matt, klanglös, utan skärpa. Du vill ifrån staden, ifrån all symbolisk död, all gestaltad paralysering. Du hör en röst som talar om att alla bibliotek var förstörda. Du betraktar din överkropp, dina ögon är omlindade av en smutsig trasa, du sitter fastskruvad i ett torkande lergolv, du har inga krafter kvar. Det ekar av tomrum, dina minnen har övergivit dig. Dina ord har deserterat. Döden igen, du känner dig fixerad, tjatig. Men hela Venedig är en levande kyrkogård, gamla palats som ruttnar bort, dött vatten som stinker, konst som begravs framför dina ögon… De likfläckade ansiktena framträder i spegeln, du betraktar fascinerat dödens realistiska masker, det är förbjudet, det är motbjudande, det är samtidigt en katharsis svindel att se verkligheten efter alla dessa nyhetsvideobilder av döda barn, alla dessa bilder på gamla mumier, stenåldersmän och annat arkeologiskt eller simulerat actionblod du mött…den anonyma döden, oidentifierade kroppar på ett bårhus, den har varit tabu i konstvärldens montrar..
Bigert and Bergström installation ”Adrenalin Dream,”
Du tränger undan ett försök att fly, du vandrar genom gränder och passager som desinficeras med kemikaliskt skum. Ser mannen i svart genom några speglingar, når honom med blicken, vill bjuda på en aperitif som tack. Ni samtalar. Om konst. Om konstnärsrollen. Om sökandet efter mening. Du säger: Konstnären är en jägare som skjuter blint i mörkret. Vi vet inte vad målet är eller om vi träffar det. Vi kan inte förvänta oss att livet skall lysa upp målet…skönhet är resultatet av en andlig skapelseakt… Han säger: Geni är en gudomlig gåva. Nej, snarare ett gudomligt lidande…ett syndigt, sjukligt fyrverkeri av medfödda talanger… Du säger: Jag tror inte på konstens demoniska kvaliteter. Konsten är den högsta formen av bildning. Konstnären måste vara balanserad, stark. Ett föredöme… Han säger: Du har fel. Ondskan är oundgänglig. Den är geniets näring… Ni tystnar. Ser igenom skillnaderna. Provar varandras uppriktighet. Han visar sin privata kollektion. En anteckningsbok fylld av blyertsskisser som beskriver tortyroffer, anatomiskt förvrängda kroppsdelar. Du tar fram din livsledsagare, ett pigmentblått vykort, ett himmelskt vattnigt tomrum att flyta in och ut ur.
Du ställer dig utanför samtalet, ser de båda männen på de rankiga caféstolarna som brytningspunkter inom hela tjugonde århundradets konstteoretiska ideologier. Formulerar ett möte mellan deras konstsyn, den unge vildhjärnan som gör plastikoner av dionysiska gudabilder och den äldre filosofiskt luttrade som lever i slutet av den politiskt och mänskligt möjliga utopin. Tillsammans möts de i ett gigantiskt projekt, en egen flytande decennial, ett slags kulturellt armageddon inför sekelskiftet, ett fysiskt livsprojekt där existensens alla parametrar samsas på en ponton som boxeras runt Europa…
Du säger: Har du hört om epidemien… Han säger: Jag hörde om de första liken, den svartnade, utmärglade kroppen av en matros, en grönsakshandlerska…kropparna lär vara oräkneliga nu, inte en säng finns ledig på sjukhusen… Du säger: Venedig kommer att vara i karantän om några dagar. Vi måste härifrån medan det går…
En liter vitt vin, gigantiska rykande fat med musselspagetti och svart bläckfisksås, stora glas grappa. Mat för en redan febrig kropp. Näring från vattnets djup, havets salt…. Du känner svetten rinna längs ryggen. Du ser dig omkring. Ensam bland familjer, vänner som flamsar, äldre par som kurtiserar varann. Du känner dig som askan mellan glasskivorna, det enda synliga beviset på att du existerat.
Du sitter längst ut på serveringen. Ser honom komma gående över torget, hans ansikte dolt bland flaxande duvvingar. Violinisten drar en utdragen ton med stråken. Du känner rytmen i bröstkorgen stanna. Tystna. Du ser det pigmentblåa framför ögonen, mannens silhuett som avtecknar sig, flyter ihop, assimileras av färgen… Thore Soneson Besökte Venedig biennalen 2013 tjugo år senare och skrev då ned mina upplevelser, https://medieman.com/2013/08/12/konstmaraton-pa-venedig-biennalen/
Befinner mig i slutetappen av en ny spänningsroman efter den jag skrev för drygt 30 år sedan, NILO. Börjar förstå nyttan av att ha en aktiv redaktör som granskar språkliga klumpigheter och misstag med tempus. Jag har inget förlagskontrakt och är nu inne på den tredje genomläsningen.
Den här gången är fokus på överflödiga fakta typ vem sitter var och går åt vilket håll. Det är rester från mina arbeten med filmmanus där de rumsliga beskrivningarna är skrivna som en sorts skiss till regissören och fotografen. Betona detta, fokusera på detta !
Korrektur nya spänningsromanen.
En annan reflektion som jag gör är att verkligheten alltmer nått ikapp min story. Jag började skriva för drygt ett år sedan, så en del av tema och händelserna ser vi nu. Inte bara i min hemstad utan kanske än tydligare i mellanstora städer där gängen slåss om revir, om marknadsandelar för droger.
Malmö är sista utposten mot kontinenten.
Som jag skrivit i en tidigare bloggpost: ”Numera bor jag i Malmö, staden jag en gång sett från ett lundensiskt perspektiv som en grå och nedläggningsdrabbad arbetarstad, nu förvandlad till en tech- och universitetsstad med ett myllrande bar och restaurangliv. Med livaktiga spelställen där allt från världsmusik till hetsig metalrock får plats. Men också en stad med underliggande och jäsande problem med segregation, ett växande utanförskap, gängkriminalitet och maktkamp om narkotikamarknaden.”
Ett av Malmös nya gallerier och konstrum, Skene.
Arbetet fortsätter … ! PS. Alla mobilfoto är mina.
Ibland blir jag extremt trött på tillståndet, att leva med kronisk migrän tär på både energi och humör. Det blir lätt svartsynt och uppgivet när inget hopp om tillfrisknande finns i sikte.
Selfie en dag när värken och migränhettan behöver kylas ned.
En sådan dag googlar jag fram ett antal aktiva, kreativa personer i historien som levt med migrän. Listan kan göras lång, där finns namn som konstnärerna Monet, Dali och van Gogh, musiker som Debussy och författare som Joan Didion och Virginia Wolf. Musiker som Elvis Presley levde med allvarlig migrän och till slut ledde hans medicinmissbruk för att bli av med smärtan till att hjärtat gav upp. Flera välkända historiska personer tros ha lidit av sjukdomen, däribland Julius Caesar, Frédéric Chopin och Sigmund Freud.
Salvador Dali The Persistence of Memory
Nyligen har Arne Dahl publicerat novellen Migrän (som jag inte läst ännu). Den beskrivs som en psykedelisk inifrånskildring av ett migränanfall. Utan att veta antar jag att Jan Arnald som hans verkliga namn är har egna erfarenheter att ösa ur för att skriva fram migränanfallet. Psykologen, författaren och migränikern Celia Svedhem ville ta reda på om det ändå finns positiva sidor med sjukdomen. I ett inslag på SvT berättar hon om hur migränen blivit en del av Salvator Dalis, Lewis Carolls och Jane Austens skapande på olika sätt. https://www.svt.se/kultur/migranens-historia-bisarra-huskurer-och-drabbade-kandisar–zn8znj Hon har skrivit boken ”Det mörka rummet” om sina egna migrän erfarenheter och sökt efter kopplingar mellan kreativitet och migrän.
Jag har mediciner som dämpar anfallen men den har inte funnits mer än de senaste decennierna och fortfarande står stora delar av forskningen utan riktiga belägg på vad som orsakar migrän. Att migrän funnits i alla tider verkar ganska säkert, redan den grekiske läkaren Hippokrates, beskrev såväl migrän som aurafasen redan 400 år före Kristus.
Så listan kan göras lång, jag är knappast ensam. Man uppskattar att ca 1,5 miljoner svenskar lider av sjukdomen, att upp emot hälften av världens befolkning lider av huvudvärk i någon form. En medicinsk upptäckt har förändrat livet för många är upptäckten av att CGRP, en fundamentalt viktig signalmolekyl i hjärnan, spelar en central roll vid migrän. Som jag förstår det hämmar och kontrollerar medicinen CGRP molekylen så att nerverna inte löper amok. Men jag kan inte i detalj redogöra för hur den fungerar. Läs mer om forskningen och den hämmande medicinen – https://www.forskning.se/2022/01/26/migran-orsak-behandling/
Att migrän är ett folkhälsoproblem vittnar också mängden av blogginlägg och frågor som ställs på nätet. Det finns en mängd spellistor med meditativ avslappningsmusik på Spotify. Det mesta av dessa består av syntslingor och vattenbrus, evighetslånga slingor av atmosfäriska toner som inte fungerar för mig. Det blir enbart stress av att försöka slappna av till de utdragna tonerna. Men uppenbart fungerar det för många, spellistorna kan ha tusentals, ja hundratusentals lyssnare per månad.
För mig är det effektivare att styra bort uppmärksamheten från den gnagande smärtan med att se på film eller tv-serier, att fokusera på upplevelsen och intrycken, att hålla reda på intriger i serier gör att värken håller sig i bakgrunden. Ända tills man känner efter igen… Jag har rekommenderat krimiserien Bron på SvT play tidigare, de fyra säsongerna håller många kvällar och dagar. Här finns långa intriger som håller samman säsongerna och engagerande karaktärer att följa.
Ett råd är att inte söka efter musik som har migrän/migrane i titeln, då är risken stor att ni istället kommer till migränalstrande stycken. Som Void Minimalistic Orchestras 15 minuter långa dissonanta smärtorgier med titeln Migrän. Bättre och garanterat mer avslappnande och engagerande är att zooma in Ryuichi Sakamoto. Denne japanska musiker som var stilbildande i Yellow Magic Orchestra som de senaste åren fram till sin för tidiga död 2023 producerat flera lyssningsvärda utgåvor, ”Playing the Piano” är en av hans både meditativa och melodiösa album. Hans sista utgåva ”12” är en serie atmosfäriska och djupt emotionella kompositioner han spelade in under sitt sista år i livet.
Ibland undrar jag varför jag fortsätter skriva berättelser och romaner. Utan att de blir utgivna på etablerade förlag. Jag har försökt med en ”nyckelroman” där jag i lätt förklädd gestalt berättar om fyra generationer män och deras liv i en gemensam skärningspunkt. En roman som tog mig flera omskrivningar att skapa, först som scenario till en film, därefter som ett utvecklat synopsis som växte till en sammanhängande text, en roman. https://medieman.com/2022/09/15/alla-dessa-man/
Men som sagt, ingen av det tjugotalet förlag jag skickat manuset till har nappat. De enda är två hybridförlag som erbjuder mig publicering, för den nätta summan av mellan 30 – 40.000. Det är en omöjlighet att veta hur mycket eller på vilka sätt de kommer arbeta med min roman när den väl är tryckt. Marknadsföring och mediakontakter är dold i snygga formuleringar. Missförstå mig rätt – men visst är det så att kultursidornas litteraturredaktörer är mindre intresserade av att recensera en bok från dessa förlag än en utgiven av ett etablerat. Som om den utgivningen är mindre värd och en ”slasktratt” för refuserade wannabies.
Tillbaka till frågan varför skriver jag, varför fortsätter jag skriva? En anledning som blir allt tydligare är helt enkelt för att förstå mig själv, förstå mina känslor, min livssyn, mina åsikter om allt från världsläge till kärleken. När jag läser om utdrag av mina texter nu i backspegeln, inser jag ganska ofta likheter mellan mina upplevelser och de jag skapar för mina karaktärer.
För drygt två år sedan tryckte jag upp två av mina tidigare alster på eget förlag. Den första som heter NILO är en spänningsroman som var nära att bli publicerad när den skrev i slutet av 1980-talet. Den andra som handlar om en fotograf heter SUND och bygger på en samling minnen som finns lagrade i mina resor och fotografier från 1970-80-90-talet. Men är fritt fabulerade i ”modern tid”. https://medieman.com/roman-forlag/
Så är det helt enkelt så att skrivandet är ett beroende skapat av mer än fyrtio års arbete i mediabranschen, som journalist, manusförfattare och dramaturg…? Att jag nu i pensionsåldern fortsätter göra det som format mig till den jag är; att skriva och formulera mig, att fabulera och skapa med orden som kommer ur fingrarna på tangentbordet? Alltsomoftast dyker det upp texter om skrivandets roll på bloggar och kultursidor, allt som oftast kikar jag själv i en av de böcker om berättandet som i kondenserad form formulerar berättandets roll i våra sociala och privata liv – ”den meningsskapande människan” av Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet.
I kapitlet ”Berättelsernas betydelse” skriver han ”…utan språksymbolernas hjälp skulle vi inte kunna dela visioner om hur framtiden skall se ut och övertyga varandra om att ett visst okänt mål är värt att sträva efter. Denna funktion är en av de viktigaste evolutionära drivkrafterna bakom språkets uppkomst.” Här beskriver han språket som kitt i mänsklighetens historia, men är det jag skriver för byrålådan bortkastat om det inte blir läst och kommunicerat till andra? Är mina texter meningslösa om de inte blir lästa..? Svår fråga. Självklart vill jag bli läst, men mina tankar och berättelser kan delas på andra sätt i vårt moderna sociala medier samhälle. Som inlägg i en blogg, som snabba svar på en berättelse i Facebook. Där kan mina ord och tankar nå både vänner och oväntade läsare.
Så jag fortsätter att skriva, just nu bearbetar jag ett romanmaterial jag skrivit igenom och kastar om händelser, ger karaktärer mera djup och nya situationer. Lite som att redigera en film, en ny ordning och reflektion kan skapa spänning och upptäkter. Det är en spänningsroman och jag har presenterat den lite kryptiskt i en bloggtext. https://medieman.com/2023/05/09/konsten-att-skriva-om-nar-karaktarerna-brakar-med-mig/
Jag och min sambo ägnade stor del av kvällarna över jul och nyårshelgerna åt att se en repris – fyra säsonger av thrillerserien ”BRON”. Det är närmre 40 timmar när jag räknar efter, men det känns inte som en evighet nu i efterhand. Istället innebar det en bitvis uppslukande spänningsresa med den säregna Saga Norén från länskrim Malmö, spelad av Sofia Helén, som det självklara navet för att driva storyn vidare. Återkommer till henne och skådespeleriets roll för upplevelsen. Det intressanta med serien som berättelse är att vi i backspegeln kan se vad som var aktuellt på nyhetsplats det förra decenniet; här skildras hemlöshet, socialt utsatta och utnyttjade, traffickingoffer, surrogat moderskap, högerextrema politiker och flyktingproblematik. Mycket av detta är tyvärr fortfarande öppna sår i vår verklighet.
Seriens första säsong startar med ett likfynd mitt på Öresundsbron, en kvinnokropp i två delar ligger utplacerad precis där gränsen mellan Danmark och Sverige går. Kroppen visar sig vara från två kvinnor, en svensk politiker och en dansk prostituerad. Denna upptakt sätter igång en jakt på en alltmer undflyende mördare lett av Saga Norén och hennes ”side-kick” i säsong 1 och 2 den danske kriminalpolisen Martin Rodhe, spelad av Kim Bodnia.
Martin Rohde och Saga Norén i en av de ruffiga filmiska miljöerna i BRON. Foto / Carolina Romare FIlmlance
Seriens filmiska och visuella särprägel sätts på plats redan här och håller en liknande stil i alla säsongerna. Färgerna är nedtonade, miljöerna ruffiga och hamnstadsmystiska. Bron skildras i alla sorters ljus och vinklar genom serien och vi som bor i staden Malmö och ofta varit i Köpenhamn kan räkna in ett antal kända miljöer, ofta sammansatta på helt orealistiska sätt. Det är allmängods i filmvärlden, hus och gator vinklas och kopplas samman i halsbrytande klipp alltefter vad den filmiska verkligheten kräver. Ena sekunden befinner vi oss utanför gymmet Friskis och Svettis, en gata som agerar högkvarter för Malmöpolisen där Saga Norén hoppar in i sin mattbruna Porsche och svänger ut i en helt annan gata i Västra hamnen. Men nog om detta, det är en nördnivå som man kan vara utan, men som ibland roar oss när vi känner igen hemstaden eller grannstaden.
Att ”BRON” fortfarande håller en hög nivå beror till stor del på den drivande berättarmotor som seriens huvudförfattare Hans Rosenfeldt skapat, det finns dramaturgiskt tydliga och säkert utlagda scenarier i alla säsonger som håller skeenden levande och där nya fakta och komplikationer läggs in med säker hand. Till detta hör att karaktärerna är både säregna och engagerande; speciellt Saga Norén med sitt smått psykotiska sätt är en burdus sanningsägare och en detaljfixerad utredare med drag av både autism och Aspbergers. Hennes envisa omåttliga energi tvingar den danske hygglige polisen Martin Rodhe att följa hennes tempo. Han bryter visserligen själv mot regler och är allmänt obekväm i att acceptera pålagda arbetsmetoder. Tack vare Saga Norén tvingas han svara i en ständigt ringande mobil med frågor, allra helst mitt i natten eller under en sängkammarlek med sin danska hustru. Sagas mentala ”variation” diskuterades en hel del inom den svenska mediasfären och inom kåren. Hennes beteenden och impulsiva ”jag-beslut” är långt ifrån den officiella bilden av hur en kvinnlig (eller för den delen manlig) civilklädd polis ska bete sig för att följa den korrekta normen. Eller som hon själv säger i rollen. ”Jag är inte instabil. Jag är bara annorlunda.” ”Jag är inte bossig, jag är effektiv.”
Saga Norén med den ikoniska Porsche hon kör i BRON (ps. såld för 1,5 miljoner på auktion). Foto / Carolina Romare Filmlance
Det går inte att komma ifrån att en stor del av BRONs framgångar både hos publiken här hemma och internationellt, kommer av Sofia Helins sätt att skapa sin karaktär. Hela hennes rörelseschema och minspel förstärker de ofta dråpliga och dräpande kommentarer hon levererar i rollen. ”Deadpan” för att låna ett genreuttryck från engelskan, bäst översatt med gravallvarligt med en komisk undertext. Fast komik handlar det inte om i Saga Noréns fall, om jag minns rätt ler hon en enda gång under alla säsonger och det är i munhuggning med den ”side-kick” hon har under säsong 3 och 4, Henrik Sabroe som spelas av den danske skådespelaren Thure Lindhardt. Han agerar nedtonat och allvarligt, han har ett tydligt eget trauma förutom de fall han och Saga ansvarar för, hans döttrar är försvunna. Kidnappade levande eller döda. Det färgar hans dagar och tvingar ibland honom att reagera starkt. Ett liknande trauma drabbar Saga när hennes mamma dyker upp och anklagar henne för systerns självmord, modern har enligt Saga Münchhausen by proxy syndrom och har drivit systern dit. När modern dör anklagas Saga för mord och döms till fängelse.
Dessa dramatiska sidohistorier – och flera andra – gör att spänningen och engagemanget hela tiden hålls uppe, lager på lager av förvecklingar byggs på i varje säsong. Det finns flera än dessa, den danska kvinnliga polischefen Lillian Larsen spelade av Sarah Boberg blir involverad och utmanad av både Martin Rodhes och Saga Noréns fall och deras impulsiva sexuella kontakt. Här spelar Saga Noréns bristande förmåga att känna empati en stor roll, för henne är att ha sex samma sak som förälskelse och den relation hon har med Henrik Sabroe i den sista säsongen bryter samman. Att manuset har ett tydligt handlingsbaserat förlopp gör att några av de svenska skådespelarna lyckas med det de danska genomgående gör – att spela på skeendet och inte överdrivet och demonstrativt agera känslosamt. Att Sofia Helins porträtt av Saga Norén är genomgående knivskarp i sin karaktär är inte samma sak som att hon spelar fram känsloyttringar. Det räcker att hon följer skeendet, hon internaliserar sin roll och lever i den i varje klipp, varje bild och varje replik. Minst sagt imponerande !
Saga Norén och Henrik Sabroe är radarparet i säsong 3 och 4 av BRON.
Denna säkerhet och förmåga att vara ”in character” som den engelska termen heter, delar Sofia Helin med flera i serien, inte minst de danska. För som jag skrev i min text om serien Greyzone på min blogg medieman (Om danska spänningsdramer) – ”De är istället tydliga med att lita på sina manus, hålla fast vid händelsen och inte agera med undertext och uppblossande känslor. Att se Kim Bodnia (i de två första Bron säsongerna) eller Birgitte Hjort Sørensen (i Greyzone som också har en stor roll i Borgen) är att följa med när de sätter berättelsens skeenden i första rummet. Och inte sin egen persona.” Det är precis vad Sofia Helin gör i rollen, det är hennes karaktär Saga Norén som vi följer genom den bitvis grymma och groteska nutid som serien speglar.
I en intervju med journalisten Per Hägred beskriver hon arbetet med rollen – ”Det var svårt under första säsongen. Eftersom jag inte kände henne – eller förstod mig på henne – kunde jag inte hämta särskilt mycket av henne i mig själv. Vilket är steg ett hos skådespelare. När jag väl insåg det och förstod att jag var tvungen att använda helt andra delar av mig själv för att tänka, för att bli henne, då var det inte svårt.” (hämtat ur artikeln https://www.expressen.se/kvallsposten/bron-hjalten-saga-gor-mig-vansinnig/
Att serien Bron visats i närmre 200 länder och varit inspiration till minst 7 remakes där huvudtemat kretsar kring broar som skiljer länder åt är inte märkligt, den är i jämförelse med många andra kriminalserier ett ovanligt tema. Både i hur den bottnar i samtidens problematik och hur den gestaltas med starka karaktärer och filmisk miljö. De fyra säsongerna är på alla sätt mer än värda att se om igen, de ligger på SvT play tom den 10 maj 2024. Thore Soneson
Så här i slutet av året bläddrar jag igenom mitt fotoarkiv, där finns en mängd bilder från utställningar jag varit på. Detta är bara ett urval verk, de är inte enbart upplevelser, de har satt igång funderingar, skapat tankar och väckt slumrande åsikter. Politik och livsvillkor. Fotografi och skulptur. Yta och sprickor. Miljö och klimat. Alla publicerade utan ordning, alla är mina egna bilder från utställningarna.
En fenomenal retrospektiv av en konstnär som med vass humor och lätt hand utmanade etablissemanget och konstvärlden. På utställningen kurerad av Thomas Millroth och Anders Kjaer visas också en stor samling artist books av som i sig själv är ett äventyr i teknik och tanker kring vad en bok kan vara. ”Det var på 1970-talet som Eriksson på allvar placerade sig på den svenska konstscenen med grafiska verk där han med approprieringar och ironi kommenterade de ekonomiska intressena på konstmarknaden. För Leif Eriksson var konsten på många vis fri och ingen kunde egentligen hävda ensamrätten till den. Många av hans verk är en ifrågasättande förhandling om upphovsrätten.”
Titeln på utställningen sammanfattar hur Ralph Nykvist låtit kameran följa hans liv och vandringar i stadsrummet. Hans vardagsbilder står ut som egna och självständiga verk i en tradition av fotografi där namn som Henri Cartier-Bresson bildat skola.
Galleristen Ola Gustavsson breddade med Elastic Gallery i Malmö konstkartan med en säker blick för konstnärer som söker sig in i materialets och seendets värld. Att Anders Kappel numera ställer ut i Elastics gallerirum – tillfälliga och mer permanenta i Jädraås – känns helt riktigt. Kappel har genom åren utvecklat en säker känsla för kulturens skiftande ansikten och uttryck. Här i form av två målningar som både i färg och form gestaltar vår samtid.
Ella Tillema har i sin konstnärliga verksamhet länge lyckats kombinera engagerande tematiska utställningar med en säker gestaltande blick. Klimatet, politiken och behovet av protester och aktivism har dominerat hennes verk, både i konsten och i handling. Hennes senaste svit verk är som en djupdykning i färgens och naturens kraft där materialet spränger gränserna. Som hon skriver själv i presentationen av ”If you see me, then cry” på Thomas Wallners galleri i SImris – ”Tidigare har jag kunnat lita till min lust att måla och min naiva tro på att konsten kan förändra världen. Konsten har liksom alltid automatiskt blivit till i mina händer. Men det senaste året har det inte fungerat så. Jag har istället irrat omkring längs stränderna nere vid sjön. Sommarens torka gjorde att jag nu kunde nå tidigare otillgängliga platser, ta mig runt inhägnade sjötomter och följa strandgränsen, fast från vattnet. Varje dag styrde mina steg ner till dessa breda stenstränder och den torrlagda sjöbottnen.”
Under årets Konstrunda sökte jag upp Ola Åstrand som i sin atelje/lada iscensatt en installation där han speglat samtidens konsumism och energislukande samhälle med en kritisk och skarp blick. Hans lek med klassiska cirkuskonster där vi uppmanas att sätta in vårt ansikte i en annan kropp och attackeras av en våldsam ekonomisk ordning är en självklar politisk handling. ”Politisk plakatkonst” kallar han själv verket och sin installation i en intervju inför utställningen.
I den stora slottsdammen på Wanås har Carola Grahns verk ”Namahisvarri” landat, ett främmande berg där smältande snö desarmerar idyllen i näckroslandet. Verkets titel betyder heligt berg på samiska och i sina verk tar Carola Gran tydlig in naturens kraft och den samiska kulturens rätt att både bruka och befolka den värld de lever i.
Under den sista veckan av Laurie Andersons multimedia retrospektiv ägnade jag en dag åt att utforska och dyka ned i hennes kaleidoskopiska skapande där minnet, drömmen och musiken vävs samman i otaliga verk genom hennes karriär. Allt mer har samtidens teknologi fascinerat henne och i både video och VR-verk bländar hennes konst mig med en slags känsla av att befinna sig inne i en människas inre sökande efter mening i tillvaron. Svårt att sammanfatta men starkt att uppleva.
Fotografen Hatte Stiwenius levde och dokumenterade den vitala och spretiga kultur som frodades under sent 70-tal och 80-tal i Stockholm. Han var en av flera fotografer som bidrog till att rocktidningen Schlager under några vitala år fångade in samtidens rockscen. I utställningen finns många nära och vassa bilder på kända och okända från denna tid. Hatte följde bland många andra Thåström o Ebba Grön som vän och fotograf (på utställningen finns också kontaktkartan från den intervju vi gjorde tillsammans för Schlager tidigt åttiotal.) Missa inte ”Stockholms pärlor” om ni är i huvudstaden. Utmärkt sammanställt av Greger Ulf Nilson och Charlie Drevstam.
Thale Wangen arbetar med naturmaterial, djurhudar, talg och trä. Hennes skulpturer skapar varelser ur andra världar än de igenkännliga. Samtidigt är de högst levande och i bästa mening taktila. Man vill hålla och smeka dom, bilden visar en slags astralkroppar – ”Arkaiska strukturer, bisarra livsformer och drömlika stämningar är motiv som framträder genom vagt figurativa skepnader och figurer.”
Konstnärsparet Julia och Matti arbetar med diametralt olika uttryck; hennes färgmättade verk är fyllda med liv och rörelse, hans verk är skulpturala bearbetningar av återvunna material. Utställningen på Aura hade titeln ”Konstnärens dröm om insektens innersta önskan” och de intog det gamla fina Krognoshuset med en poetisk reflektion kring sina verk – ”En idé om en skulptur i plast eller metall eller en målning kan slås ihjäl som en fluga slogs ihjäl med en träsko mot en stenvägg år 1349″
Bläddrar och scrollar i mitt påbörjade manus till en ny spänningsroman, den förra skrevs för drygt 30 år sedan. Då bodde jag i Stockholm och rörde mig i stadens musik och filmkretsar. På klubbar och på barer, på alternativa och romantiserade semi-privata fester, medlemsklubbar med konstnärer, den tidens transor och bögar. En del av dessa miljöer finns i romanen NILO.
Skrivmaskinen är det original Jack Nicholson skrev på i ”The Shining” av Stanley Kubrick. Han upprepar intill vansinne ”All work and no play makes Jake a dull boy.”
Numera bor jag i Malmö, staden jag en gång sett från ett lundensiskt perspektiv som en grå och nedläggningsdrabbad arbetarstad, nu förvandlad till en tech- och universitetsstad med ett myllrande bar och restaurangliv. Med livaktiga spelställen där allt från världsmusik till hetsig metalrock får plats. Men också en stad med underliggande och jäsande problem med segregation, ett växande utanförskap, gängkriminalitet och maktkamp om narkotikamarknaden.
Mitt nuvarande manus utspelar sig i den miljön, huvudpersonen är samma man som i den tidigare romanen. Han är en fri skribent, en ande som lever på att förmedla alternativa och lukrativa miljöer till svensk och internationell film- och tv-bransch, location scout och platsletare.
Samtidigt som jag arbetar med den nya romanen väntar jag på svar från ett antal förlag på en nyckelroman jag skrivit, ett lågmält drama om fyra generationer män och en släktgård. Från början var det ett synopsis till en film, men jag bestämde mig för att omarbeta den till en roman. Dels för att få plats med fördjupningar och tankar kring manlighet, förhållande till naturen och det sociala arvet.
Ett tidsperspektiv som spänner över närmre ett sekel av arbete, familjebildningar, arvslott och livserfarenheter. Titeln är ”Alla dessa män” men sålänge inget förlag nappar och tycker att romanen är värd att ges ut så skriver jag alltså på en ny. Som snart kommer att skickas runt till förlag i försök att få den publicerad.
Under en helg i slutet av augusti bodde jag i närheten av min första redaktion, Brunnsgatan 4 var adressen där rocktidningen Schlager föddes och startade. Fortfarande ett bra läge för att vandra till kulturella hotspots, då fanns bland annat rockklubben Underground under Sergels Torg och samlingsplatser som Röda Rummet, numera Berns salonger.
I nutid vandrade jag till Moderna Museet för att hinna se Laurie Andersons stora utställning ”Looking into a Mirror Sideways” innan den stängde. Och smita in på Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan för att skaffa Kristian Petris nyutkomna essäroman ”Tornet”. På mitt arbetsbord ligger den tillsammans med katalogen ”All the things I lost in the flood” som i mycket kan ses som Laurie Andersons konstnärliga självbiografi. Hennes arkiv förstördes i en översvämning för ett tiotal år sedan och den drygt trehundra sidor tjocka volymen är hennes sätt att återskapa sin drygt femtioåriga verksamhet som performance artist/musiker/multimedia konstnär. Den kommer jag att djupdyka i och återkomma till. Har följt hennes karriär, från tidiga performance kvällar med den vita fiolen på just Moderna Museet till äventyr i VR världen med verket ”Chalkroom”. Ser fram emot att följa hennes verk genom sin egen iscensättning av sin konstnärliga resa.
Essäromanen ”Tornet” är en till omfånget anspråkslös volym, men till innehållet bjuder den på en fantastisk Stockholmshistoria. Utgångspunkten är det telefontorn som byggdes nära Brunkebergstorg på slutet av 1800-talet och tjänade som ett nav och hjärta för den tidens kommunikation. Petri skriver tornets historia med hjälp av gedigen research, citat ur samtidsskildringar av författare som Stieg Trenter, August Strindberg och Selma Lagerlöf. Texten är en raffinerad lek med identiteter, dagböcker av en fiktiv försvunnen släkting, en författare som ibland försvinner in i minnen och hägringar men som alltid vaknar upp som en nykter betraktare och en historielärd skribent som citerar författares minnen av Tornet som i dessa rader av Strindberg som målar upp modernitetens stad i diktsmalingen ”Sömngångarnätter” från 1884. ”Telefonernas ståltrådsgardiner/Mjukt drapera stadens kontur; Esplanadernas gröna gångar, Järnbanebroarnas svarta spångar; Elevatorer, hamnar, chausséer/Panoramas, cirkus, muséer, Allt är ståtligt, präktigt och nytt/Sagan sig i sanning förbytt”. (När jag skriver detta är jag osäker på om det är ett autentiskt citat eller ytterligare ett lager av litterära bilder som Kristian Petri laddat sin tunna men intrikata volym med. Hittar iallfall inte raderna i den faksimil av diktsamlingen som finns på https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/StrindbergA/titlar/Somngangarnatter1884/sida/72/faksimil)
Brunnsgatan 4 idag.
Hursomhelst bjuder ”Tornet” in till en kulturhistorisk vandring i några numera försvunna kvarter i centrala Stockholm. Autenticiteten förstärks av svartvita fotografier från tiden, med växeltelefonister och ett vackert återgivande av tornets in-och utsida, kabelslingor och järnspirorna mot himlen. Ett perspektiv man idag bara kan föreställa sig från toppen av Brunnsgatan och korsningen med Malmskillnadsgatan där man kan se ned mot dagens Brunkebergstorg, förbi Kungstornen och till glasfasaderna som ramar in torget.
Min blogg medieman har genom åren levt ett liv som liknar en bergodalbana, aktiviteten har varit ömsom upphetsad, ömsom vilande. Men kulturlivet i stort och mitt eget skrivande och läsning av medierna har varit uppslukande, svårt att hinna sammanfatta och bearbeta alla intryck.
Tänker såklart på den senaste debatten på kultursidorna om Jarl-effekten, alltså den extremt nyliberala kultursyn som en M-ordförande i Norrköping gått ut med. Där hon jämför pengar till kultur med pengar till välfärd och insinuerar att kulturlivet är en elit som lever på offentliga medel och måste betala mera för sig själv. Alltså ordna finansiering på samma villkor som en bilförsäljare. Behövs kommentarer ? Absolut och en av de mest läsvärda är författaren Niklas Rådströms kommentar i DN där redogör för sin egen femtioåriga verksamhet som kulturarbetare. Han skriver bla –
”Efter ett nu snart halvsekellångt yrkesliv inom kulturområdet går det inte att undgå att grubbla över vad som egentligen menas när det i offentligheten påstås att jag tillhör en elit som är ”en del av det bortskämda Sverige”. Tydligen har jag livslångt haft ”privilegier som i mångt och mycket bekostas nästan fullt ut av skattekollektivet”. (Länken leder till debattartikel Jarl skrev i Expressen den 23 aug som startade debatten.
För er som inte prenumererar på Dagens Nyheter kan jag inte undanhålla denna liknelse som Niklas Rådström levererar med klar penna och tanke –
”Kommunalrådet har varit på konsert där orkestern spelat musik av Abba och konstaterat att det då var utsålt och sett att andra konsertprogram inte haft samma publika tillströmning. Ett av orkesterns problem måste således vara dess repertoarläggning.Resonemanget påminner om en anekdot om Josef Stalin. Den filmintresserade diktatorn hade uppmärksammat att ur en ganska stor sovjetisk filmproduktion så var det bara tre-fyra filmer under ett år som blev verkligt publikt framgångsrika. Stalin kallade då till sig företrädarna för landets filmindustri och uppmanade dem att bara göra just de tre-fyra filmerna och låta bli de övriga. Det är en rolig och absurd anekdot, men att höra dess förvridna logik ge eko i samtida svensk kommunalpolitik är bara tragiskt.”
Man kan se det positiva i debatten, att kulturarbetarnas villkor nu faktiskt lyfts upp och görs tydlig, tex att den kommunala musikskolan varit och är en mylla där många numera etablerade musiker fått sin kickstart som satt igång lusten och karriären. Jarl-effekten kan förhoppningsvis leda till att många lyfter kulturens roll för vår gemensamma livskvalitet, att kultur inte kan vara en ”tillväxt-faktor” som skall ställas under strikta kommersiella villkor utan ha ett värde i sig själv. För utövare, för läsare/lyssnare, för oss alla som en del av det goda livet.
Kommunalrådet fick också ett tydligt svar, genomtänkt och kulturpolitiskt sansat i en debattartikel där fd kulturminister Amanda Lind och lokala MP-politiker i Norrköping tillsammans argumenterade emot den extrema marknadsliberalism som Jarl gav uttryck för. De skriver – ”Konsten och kulturen måste kunna överraska, provocera, reta vår fantasi och våra sinnen. Det som idag är provocerande samtidskonst kan vara morgondagens kulturarv och nationalskatter. Därför är det viktigt att kulturskapandet får vara fritt och ges möjligheter att verka långsiktigt. Hela spektrumet, från ideella föreningar och enskilda konstnärer till kommunala kulturinstitutioner, privatteatrar och stadsfestivaler, behövs för ett dynamiskt kulturliv. Här är den offentliga finansieringen en grund som möjliggör en mångfald av uttryck som når ut till en bredd av befolkningen. https://nt.se/debatt/artikel/norrkoping-fortjanar-battre-an-moderat-kulturpolitik/r4075o9j
Tankar om media / Thore Soneson 