Befinner mig i slutetappen av en ny spänningsroman efter den jag skrev för drygt 30 år sedan, NILO. Börjar förstå nyttan av att ha en aktiv redaktör som granskar språkliga klumpigheter och misstag med tempus. Jag har inget förlagskontrakt och är nu inne på den tredje genomläsningen.
Den här gången är fokus på överflödiga fakta typ vem sitter var och går åt vilket håll. Det är rester från mina arbeten med filmmanus där de rumsliga beskrivningarna är skrivna som en sorts skiss till regissören och fotografen. Betona detta, fokusera på detta !
Korrektur nya spänningsromanen.
En annan reflektion som jag gör är att verkligheten alltmer nått ikapp min story. Jag började skriva för drygt ett år sedan, så en del av tema och händelserna ser vi nu. Inte bara i min hemstad utan kanske än tydligare i mellanstora städer där gängen slåss om revir, om marknadsandelar för droger.
Malmö är sista utposten mot kontinenten.
Som jag skrivit i en tidigare bloggpost: ”Numera bor jag i Malmö, staden jag en gång sett från ett lundensiskt perspektiv som en grå och nedläggningsdrabbad arbetarstad, nu förvandlad till en tech- och universitetsstad med ett myllrande bar och restaurangliv. Med livaktiga spelställen där allt från världsmusik till hetsig metalrock får plats. Men också en stad med underliggande och jäsande problem med segregation, ett växande utanförskap, gängkriminalitet och maktkamp om narkotikamarknaden.”
Ett av Malmös nya gallerier och konstrum, Skene.
Arbetet fortsätter … ! PS. Alla mobilfoto är mina.
Ibland undrar jag varför jag fortsätter skriva berättelser och romaner. Utan att de blir utgivna på etablerade förlag. Jag har försökt med en ”nyckelroman” där jag i lätt förklädd gestalt berättar om fyra generationer män och deras liv i en gemensam skärningspunkt. En roman som tog mig flera omskrivningar att skapa, först som scenario till en film, därefter som ett utvecklat synopsis som växte till en sammanhängande text, en roman. https://medieman.com/2022/09/15/alla-dessa-man/
Men som sagt, ingen av det tjugotalet förlag jag skickat manuset till har nappat. De enda är två hybridförlag som erbjuder mig publicering, för den nätta summan av mellan 30 – 40.000. Det är en omöjlighet att veta hur mycket eller på vilka sätt de kommer arbeta med min roman när den väl är tryckt. Marknadsföring och mediakontakter är dold i snygga formuleringar. Missförstå mig rätt – men visst är det så att kultursidornas litteraturredaktörer är mindre intresserade av att recensera en bok från dessa förlag än en utgiven av ett etablerat. Som om den utgivningen är mindre värd och en ”slasktratt” för refuserade wannabies.
Tillbaka till frågan varför skriver jag, varför fortsätter jag skriva? En anledning som blir allt tydligare är helt enkelt för att förstå mig själv, förstå mina känslor, min livssyn, mina åsikter om allt från världsläge till kärleken. När jag läser om utdrag av mina texter nu i backspegeln, inser jag ganska ofta likheter mellan mina upplevelser och de jag skapar för mina karaktärer.
För drygt två år sedan tryckte jag upp två av mina tidigare alster på eget förlag. Den första som heter NILO är en spänningsroman som var nära att bli publicerad när den skrev i slutet av 1980-talet. Den andra som handlar om en fotograf heter SUND och bygger på en samling minnen som finns lagrade i mina resor och fotografier från 1970-80-90-talet. Men är fritt fabulerade i ”modern tid”. https://medieman.com/roman-forlag/
Så är det helt enkelt så att skrivandet är ett beroende skapat av mer än fyrtio års arbete i mediabranschen, som journalist, manusförfattare och dramaturg…? Att jag nu i pensionsåldern fortsätter göra det som format mig till den jag är; att skriva och formulera mig, att fabulera och skapa med orden som kommer ur fingrarna på tangentbordet? Alltsomoftast dyker det upp texter om skrivandets roll på bloggar och kultursidor, allt som oftast kikar jag själv i en av de böcker om berättandet som i kondenserad form formulerar berättandets roll i våra sociala och privata liv – ”den meningsskapande människan” av Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet.
I kapitlet ”Berättelsernas betydelse” skriver han ”…utan språksymbolernas hjälp skulle vi inte kunna dela visioner om hur framtiden skall se ut och övertyga varandra om att ett visst okänt mål är värt att sträva efter. Denna funktion är en av de viktigaste evolutionära drivkrafterna bakom språkets uppkomst.” Här beskriver han språket som kitt i mänsklighetens historia, men är det jag skriver för byrålådan bortkastat om det inte blir läst och kommunicerat till andra? Är mina texter meningslösa om de inte blir lästa..? Svår fråga. Självklart vill jag bli läst, men mina tankar och berättelser kan delas på andra sätt i vårt moderna sociala medier samhälle. Som inlägg i en blogg, som snabba svar på en berättelse i Facebook. Där kan mina ord och tankar nå både vänner och oväntade läsare.
Så jag fortsätter att skriva, just nu bearbetar jag ett romanmaterial jag skrivit igenom och kastar om händelser, ger karaktärer mera djup och nya situationer. Lite som att redigera en film, en ny ordning och reflektion kan skapa spänning och upptäkter. Det är en spänningsroman och jag har presenterat den lite kryptiskt i en bloggtext. https://medieman.com/2023/05/09/konsten-att-skriva-om-nar-karaktarerna-brakar-med-mig/
Bläddrar och scrollar i mitt påbörjade manus till en ny spänningsroman, den förra skrevs för drygt 30 år sedan. Då bodde jag i Stockholm och rörde mig i stadens musik och filmkretsar. På klubbar och på barer, på alternativa och romantiserade semi-privata fester, medlemsklubbar med konstnärer, den tidens transor och bögar. En del av dessa miljöer finns i romanen NILO.
Skrivmaskinen är det original Jack Nicholson skrev på i ”The Shining” av Stanley Kubrick. Han upprepar intill vansinne ”All work and no play makes Jake a dull boy.”
Numera bor jag i Malmö, staden jag en gång sett från ett lundensiskt perspektiv som en grå och nedläggningsdrabbad arbetarstad, nu förvandlad till en tech- och universitetsstad med ett myllrande bar och restaurangliv. Med livaktiga spelställen där allt från världsmusik till hetsig metalrock får plats. Men också en stad med underliggande och jäsande problem med segregation, ett växande utanförskap, gängkriminalitet och maktkamp om narkotikamarknaden.
Mitt nuvarande manus utspelar sig i den miljön, huvudpersonen är samma man som i den tidigare romanen. Han är en fri skribent, en ande som lever på att förmedla alternativa och lukrativa miljöer till svensk och internationell film- och tv-bransch, location scout och platsletare.
Samtidigt som jag arbetar med den nya romanen väntar jag på svar från ett antal förlag på en nyckelroman jag skrivit, ett lågmält drama om fyra generationer män och en släktgård. Från början var det ett synopsis till en film, men jag bestämde mig för att omarbeta den till en roman. Dels för att få plats med fördjupningar och tankar kring manlighet, förhållande till naturen och det sociala arvet.
Ett tidsperspektiv som spänner över närmre ett sekel av arbete, familjebildningar, arvslott och livserfarenheter. Titeln är ”Alla dessa män” men sålänge inget förlag nappar och tycker att romanen är värd att ges ut så skriver jag alltså på en ny. Som snart kommer att skickas runt till förlag i försök att få den publicerad.
En god tradition i dagspressen är att publicera en följetong varje sommar. Oftast en nyskriven roman, numera gärna en deckare. Mitt bidrag till traditionen är spänningsromanen NILO. Den är inte nyskriven, men nytryckt i en upplaga 2021.
Jag har publicera tre kapitel varje dag under juni-juli. Nu är hela romanen publicerad, nedan hittar ni länkar till samtliga delar. (Och en länk till att beställa en tryckt upplaga, eget förlag så jag har bekostat allt själv.) Nedan länkar till samtliga delar av följetongen NILO.
Stockholm slutet av åttiotalet. Staden befann sig i efterdyningarna av femtiotalets småstad, sextiotalets byggboom och sjuttiotalets alternativa rörelser och husockupationer. Billiga lägenheter och ateljéer försvann i rask takt när en ny rivnings- och renoverings-boom började förvandlingen av city till ett kommersiellt shopping och bankdistrikt. Som kronan på det cityverket öppnades Kulturhuset 1974 och flera av de äldre fastigheterna längs Drottninggatan förvandlades till departement och kontor. Södermalm var fortfarande en stadsdel där det gamla och det nya levde parallellt, ölhallar och kinesiska restauranger bedrev sin verksamhet vägg i vägg och de alternativa husockupanter i Mullvaden levde kvar i stadsdelens minne. Denna roman utspelar sig i detta klimat, i en tid när punkens aggressiva kultur till en del ersatts av nya romantiker och syntgrupper, en tid när konstmarknaden exploderat, modedesigners och snabba cash ekonomer levde ut tidens drömideal. Brytningstiden syntes i alla medier, SvT hjälpte till att lansera nya trender med liveprogram och livsstilsmarkörer som Måndagsbörsen, Sköna Söndag och Jakobs Stege. Musiktidningen Schlager jag varit med att starta 1980 hade fem år senare slagits samman med Ritz och döpts om till Slitz, då fanns fortfarande fokus på rockscenens kultur och musik. Spår av denna tid finns i romanen men den utspelar sig framförallt i en krets av storstadsbor som lever på nätterna och i marginalen, konstnärssjälar och journalister som delar sin tid mellan krogen och ateljéerna.
PS. Texten är bearbetad digitalt vintern 2020/21, mindre språkliga korrigeringar har genomförts men handlingen, personerna och de tidsrelaterade dialogerna är desamma som i ursprungstexten. Spänningsromanen Nilo är därför inte en tillbakablick på åttiotalet utan en skapelse under detta decennium.
En god tradition i dagspressen är att publicera en följetong varje sommar. Oftast en nyskriven roman, numera gärna en deckare. Mitt bidrag till traditionen är spänningsromanen NILO. Den är inte nyskriven, men nytryckt i en upplaga 2021.
Jag kommer publicera tre kapitel varje dag under juni-juli. Följetongen startar idag med en prolog och första delen. Hoppas på god läsning.
Nu är hela romanen publicerad, nedan hittar ni länkar till samtliga delar. (Och en länk till att beställa en tryckt upplaga, eget förlag så jag har bekostat allt själv.)
Nedan länkar till samtliga delar av följetongen NILO.
Stockholm slutet av åttiotalet. Staden befann sig i efterdyningarna av femtiotalets småstad, sextiotalets byggboom och sjuttiotalets alternativa rörelser och husockupationer. Billiga lägenheter och ateljéer försvann i rask takt när en ny rivnings- och renoverings-boom började förvandlingen av city till ett kommersiellt shopping och bankdistrikt. Som kronan på det cityverket öppnades Kulturhuset 1974 och flera av de äldre fastigheterna längs Drottninggatan förvandlades till departement och kontor. Södermalm var fortfarande en stadsdel där det gamla och det nya levde parallellt, ölhallar och kinesiska restauranger bedrev sin verksamhet vägg i vägg och de alternativa husockupanter i Mullvaden levde kvar i stadsdelens minne. Denna roman utspelar sig i detta klimat, i en tid när punkens aggressiva kultur till en del ersatts av nya romantiker och syntgrupper, en tid när konstmarknaden exploderat, modedesigners och snabba cash ekonomer levde ut tidens drömideal. Brytningstiden syntes i alla medier, SvT hjälpte till att lansera nya trender med liveprogram och livsstilsmarkörer som Måndagsbörsen, Sköna Söndag och Jakobs Stege. Musiktidningen Schlager jag varit med att starta 1980 hade fem år senare slagits samman med Ritz och döpts om till Slitz, då fanns fortfarande fokus på rockscenens kultur och musik. Spår av denna tid finns i romanen men den utspelar sig framförallt i en krets av storstadsbor som lever på nätterna och i marginalen, konstnärssjälar och journalister som delar sin tid mellan krogen och ateljéerna.
PS. Texten är bearbetad digitalt vintern 2020/21, mindre språkliga korrigeringar har genomförts men handlingen, personerna och de tidsrelaterade dialogerna är desamma som i ursprungstexten. Spänningsromanen Nilo är därför inte en tillbakablick på åttiotalet utan en skapelse under detta decennium.
I kylskåpet tävlade en plastinbakad ostbit, en samling halvtomma likörflaskor, några ensamma tomater och en ketchupflaska om att lysa upp tomheten. Det enda som existerade i överflöd var filmjölkspaket.
På kylskåpsdörren grinade ett ansikte dominerat av bleka ögon och inramat av ett tovigt, blont hår och ett stripigt, kort pipskägg. Plastkortet var daterat 88 – 91 och tvärsöver den svarta bilden lyste bokstäverna PRESS. Under bilden stod namnet Peter Fransson.
Han slet ned plastkortet som satt fast med en bit tejp, stoppade det i byxfickan och tänkte högt. En vana han lagt sig till med under ensamma skrivande timmar. Eftersom schablonbilden stämmer perfekt med verkligheten finns det ingen anledning att maskera den. Eller förställa den.
Peter Fransson var inte intresserad av att skyla över spåren av sin ensamhet. Vinterns tristess hade dragit ett svart skynke över en annars livskraftig entusiasm. Han tyckte sig leva i upprepningens tidsålder, några och trettio, mätt på intryck, mätt på äventyr, mätt på utmaningar.
Han hade tagit konsekvenserna, sagt upp sig från sitt fasta jobb som journalist, utan att ha något klart alternativ att fylla tillvaron med. Än så länge flöt dagarna fram i de rutiner han utvecklat och förfinat under tio hektiska år.
Kylskåpet innehöll inga läskande öl. Det var en del av mönstret. Om det funnits en flaska Carlsberg på hyllorna hade Fransson snabbt förvandlat ölet till skummande fradga i ett högt glas och sig själv till konsument framför videon och en hemmakopierad, grynig långfilm med lättköpta celluloiddrömmar.
När suget i magen bröt ut, blev det nödvändigt att klä på sig den slitna pilotjackan i brunt skinn och leta upp ett vattenhål som serverade de rätta sorternas beska klunkar.
Stegen tog honom snabbt till den närmsta taxistolpen. Snabbt för att det klafsade om fötterna i snösörjan, snabbt för att omgivningen tröttade ut honom med sin monotona och grälla upprepning av samma sorters varor.
Demonstrativt lät han sin kropp sjunka ned i baksätet på taxin. Det var hans sätt att nonchalera alla försök till babbel från killen med hästsvans som satt uppkörd i ratten. Denne trampade gasen i botten och slirade fram på gatorna. Först vid Slussens vindlingar frågade han vart det bar av.
Fransson som stirrade ut på den isblåa kvällsfjärden till vänster om sig reagerade inte. – Vilket hål ska de va, andades killen lite högre genom näsan så att hans passagerare hoppade till. – Norrmalmstorg blir bra, sade Fransson nollställt. – Ja där kan du ju välja och vraka…eller…
Fransson muttrade något ohörbart till svar och placerade omgående chauffören i facket extraknäckare. Han avskydde dem alltmer för deras närgångna och spelade intimitet. Chaufförens hemmagjorda utfrågningsteknik skulle säkert resultera i stora reportaget i någon mindre nogräknad blaska.
Tusentals andra med drömmarna i behåll slåss för att bli antagna på någon Journalisthögskola, tänkte Fransson. Slåss för att skaffa sig poäng som liknar läkarlinjens. Status styrde flodvågen av intresse, inte verklighetens efterfrågan på skrivkunniga. Inte heller talangen. Det visste alla som arbetat ute i tidningsindustrin.
Fransson slog igen dörren till den blekblå Volvon och styrde stegen mot ett rökigt och sjudande stamställe som bar det missvisande namnet konstnärsbaren, KB. Få verksamma konstmakare hade visat sig där de senaste åren, de hade försvunnit i takt med krogens prishöjningarna, eller i jakt på sponsorer som befolkade andra lokaler.
Det fanns desto fler namn och ansiktslösa bland gästerna i den trånga baren. Just denna kväll var anonymiteten ett mål för Fransson. Den övriga kartan av lokaler innehöll för många ytligt bekanta skär och kobbar som krävde uppmärksamhet så att han inte havererade på dem. En kravlös titt i ölskummet var hans mål. Inte en social positionsmarkering.
2.
Det luktade sött och skarpt. En tjock doft, lika tät som en omslutande kvällsdimma en het sommardag. Lika skarp, frätande och stålsmakande som ett utsläpp från en kemisk fabrik. Långt bort hördes ett ekande droppljud från en ensam kallvattenkran. Ännu längre bort ett dovt mummel från en avlägsen trafikled och ett stilla knaster från elektriciteten. Tystnaden var för en storstadsbo total.
Under en grov armefilt, uppdragen över den smala och tunna kroppen, vred sig Axel A:son otåligt. Det knastrade av gruskorn från sandade trottoarer och smulor från det hårda knäckebrödet som periodvis var hans diet.
Alla dessa dofter och ljud var normala för Axel A:son. Men när han lyfte huvudet, fångade ögonen in något nytt och extraordinärt. En röd färg lyste mot honom. Den var omisskännligt röd. Men ändå flyktig och genomskinlig. Axel A:son sänkte blicken till sina händer och såg samma nyans samtidigt som han försiktigt knöt och öppnade de stela lederna.
Han höll upp de rödfärgade händerna framför sig och ramade in den monumentala målningen på väggen med tummar och pekfingrar. En gest han sett filmregissörer göra när de beskrev bilder för sina fotografer.
Fylld av tillfredsställelse med det han såg, tog han ett språng upp ur sängen. Hans seniga kropp spändes i vartenda hårt utdraget muskelfaste. – Helvete, helv…muttrade han för sig själv.
Den hastiga rörelsen fick kroppen att protestera. Som i ett slag satte krampen han känt allt oftare de senaste veckorna in med förnyad styrka och i en grimas. De redan insjunkna kinder urholkades helt. Den bleka huden slöt sig stramt kring de markerade kindknotorna, fåran från näsvingen ned över de skäggtonade kinderna skar skarpt in i huden. Plågan var självpåtagen. Och inte utan njutning. Den var priset för Axel A:sons senaste bedrift, en euforiskt målad åtta gånger tre meter stor duk, som nu hängde klar i ateljén.
I takt med att blicken klarnade framträdde en trotsig och kämpande gestalt på väggen, målad i brutala och kraftiga färger. Konturerna var skissartade penseldrag. De gav en illusion av breda, gråsvarta muskler som fick sin struktur av lager på lager med citrongult. Det var en vildsint men samtidigt exakt penselföring.
Naken vandrade denna gestalt uppåt i ett hav av flödande röda toner. Dova som den jordröda sanden, skrikiga som den ilskna tuppkammen. Och nu också glaserade av en kristallartad skönhet. Den nya färgen var tredimensionell och levande.
All kramp försvann ur Axel A:sons leder. Han gnuggade metodiskt ut nattimmarna ur ögonen som sved som grus, drog in den skarpa doften av thinner med ett djup andetag som rensade lungorna från de sista resterna av panik.
Naken, vit som en oskuldsfärgad nyspänd duk, gick Axel A:son långsamt över golvet. Lyfte upp en pensel ur en snårig hög. Doppade den i en gulaktig, trögflytande sump i en plåtburk. Klämde ut en klick svart ur en tub. Axel A:son klev värdigt fram till det högra hörnet av sin färska duk och satte med tre snabba streck dit sin signatur. Ett A utan tvärslå där den ena stapeln bildade den första i bokstaven X.
När ritualen var slut, tändes en ilsken spotlight snett över gården och kastade en spikrak strimma ljus tvärs över den fuktiga färgen. Han tog ett steg bakåt, tittade ut genom de dammiga rutorna. Mörkret var kompakt kring hustaken. Den guldglimmande klockan på kyrktornet visade på kvart över nio.
Ljuset förändrade hans sinnesstämning, han tog några snabba kliv över golvet, bort till en ljusknapp på väggen. Hela rummet flammade upp av ljuset från sex obarmhärtigt skarpa ljusrör i taket. Allting flöt ihop och Axel A:son sjönk ihop på en trave rödfärgade trasor.
3.
Polisassistenten Sonja Nilsson kastade en blick in i portuppgången. En hopkrupen kropp lutade sig mot väggen. Den gråa kostymen var ordentligt smutsig, en skarp kontrast till den välkammade frisyren, där det bakåtstrukna håret lag perfekt tillrättalagt ovanför en hög panna.
Till det yttre var det en vardaglig syn på storstadens bakgator. En av alla hon såg varje helgkväll. Men i det slätrakade ansiktet stirrade två ögon ut i tomma intet. Detta satte igång ett precist och invant rutinmönster. Sonja Nilsson gick in i porten, lyfte försiktigt en arm, kände ingen puls vid handleden. På den vita skjortmanschetten syntes en torkad strimma blod, armen föll livlös ned.
Ingen syntes till i trappan. Väggarna var solkiga och nedklottrade med snitsiga bokstäver i en stil som påminde om japansk kalligrafi. Det var spåren av svenska tonåringar som spraymålade alla ytor de kom åt i en vild dans på territorium. Namn som Jetta, Boogaloo och Crazy Nick vittnade om lust att bryta den anonyma och kalla tystnaden. De betydde inget för henne.
Ur innerfickan på den hopsjunkna kroppen tog hon fram en plastbricka, lyfte sin bärbara kommunikationsradio från höften och knäppte på den. Det raspade i radion till bekräftelse. – Jag har ett offer här. Nils Åke Ahlsell, 62 02 02 streck 1919. Skicka en ambulans och en krimmare. Det kan va nåt för knarket.
Har arbetat i nära tre månader på en ny bok, en spänningsroman tror jag det kommer bli. Men halvvägs in i skrivandet börjar karaktärerna bråka med mig och varandra. Dom vill ut ur sina roller och bryta nya vägar känns det som. Kan det vara att jag tagit för lätt på dem, att alla individer har oanade djup och möjlighet till genomgripande förändringar? Att de helt enkelt kräver att vara mer transparenta (detta modeord) och bli synliga som hela. Inte enbart som drivkrafter i en story.
Jag ska inte avslöja vad intrigen är, den är inte heller statiskt och enkelriktad, den har flera parallella spår och förskjutningar. Men ett är tydligt, det är nutid och samtida kulturella egenheter vävs medvetet in i karaktärerna och deras handlingar. Ett lager som skiljer sig från storyn finns också, där drar huvudpersonens associativa minnesbilder iväg åt andra berättelser han (ja det är en han) har konsumerat. Oftast i det skyddande mörkret i en biografsalong.
Jag har haft en snabbt nedklottrad mindmap över storyn, men den bråkar också med mig, den är i vissa delar förutsägbar och utan överraskningar. Rullar på som i en manusfabriks serieskapande. Samtidigt som jag grubblar över detta tänker jag att de flesta spänningsromaner arbetar med etablerade genrer och dramaturgiska bågar.
En spänningsroman skall innehålla minst en god och rättrådig person som mot alla odds tar sig både levande och rakryggat moralisk genom berättelsen. Där skall finnas ett aktuellt socialt engagemang, en brottslighet som på något sätt är resultatet av samtidsproblem och myndigheternas tillkortakommande. Ett rättsväsende som antingen är inkompetent, underbemannat, korrupt eller helt enkelt stockkonservativt, en eller två poliser som representerar detta system och en (oftast ensam) person (den brottslige) som hamnat utanför de strikta sociala ramarna.
Känns detta igen? Tror inte jag behöver droppa namn eller författare för att ni ska känna igen beskrivningarna. Så det blir att kliva tillbaka in i den klassiska kombination control_alt_delete. Och förhoppningsvis skapa något mindre förutsägbart ! Önskar mig lycka till !
Om ni inte visste det … här lite egenreklam om de två romaner jag gett på eget förlag. SUND och NILO. En ny är på gång men dröjer ett tag. Kanske ett etablerat förlag med kontakter ut i handeln och på bibliotek tycker den är värd att ge ut. Tills dess…följ länken så hittar ni mera ! https://medieman.com/roman-forlag/
Utdrag ur ett pågående skrivprojekt. Kanske en roman. Kanske en utställning. Kanske enbart för byrålådan.
”Gustavs svarta van med Kristina och de tre pojkarna försvinner bort längs grusvägen. Peder står ensam kvar, känner att han kan andas. Djupt och med ett eftertänksamt lugn. I händerna håller han den gamle August tummade bok. Håller den mot bröstet och går mot boningshuset. Allt är tyst och stilla, ingen fågelsång eller andra naturljud, ingen vind skakar om lövverken. Inga djur ropar över nejderna. En ensam häst står som en silhuett på betesmarken ned mot sjön. Det är en bild som också finns i fotoalbumet. En repig och dåligt exponerad svartvit bild. Ett inkapslat minne som får liv framför Peders ögon.”
Många har vittnat om det, att skriva romaner, poesi och berättelser är en ensam sysselsättning. Hur många författare har inte skrivit om detta, antingen direkt i självbiografiska texter, eller i omskrivningar där deras karaktärer får kanalisera känslorna av tomhet och det vita arkets tystnad.
För mig är ensamheten tydlig på flera sätt, efter att ha arbetat som journalist och manusförfattare har jag alltid haft läsare som läst och mottagit, tolkat och använt sig av mina berättelser. Idag när jag publicerat två egenproducerade romaner känner jag starkt behov av respons. En gillamarkering i flödet på min ansiktsbok är såklart positivt, men den är flyktig och leder sällan till en dialog eller utbyte av tankar och upplevelser. För visst skriver man för att möta en läsare, tittare eller besökare som kan ge respons.
Men samtidigt är skrivandet ett slags utforskande av en själv, både som skrivare och som person. Varje formulering och situation man skapar kommer ur den egna fantasin, erfarenheten och den sociala individ man är. Hur du lever och vad du konsumerar för berättelser blir en del av det du fångar in i dina ord.
Här kommer därför en uppmaning, en önskan, en enkel vädjan om att ni som läst någon eller båda av mina romaner SUND och NILO skriver en kommentar eller ett omdöme. Censurera er inte, var ärliga, raka och personliga. Skriv på Fejan eller i kommentarer på min wordpress sida. Och om ni känner er manade, rekommendera gärna romanerna som finns att läsa och skaffa både som pocket och som e-bok (SUND). Här hittar ni mer info – Eget förlag och utgivning av romaner
Tankar om media / Thore Soneson 