Konsten att skriva för olika medier

Olika formuleringar och bilder trängs i mitt skrivarhuvud, ord som skapar bilder, bilder som skapar tankar, filmsekvenser som berättar. Gemensamt har de att alla är hantverk, verktyg för att förmedla och gestalta, händelser och minnen. Lika men ändå så olika för den som skriver.

Det skrivna ordet är ett nedtecknat flöde, skapat genom en inre monolog där författaren skapar en fiktiv värld. Det är en meningsskapande förmedling som bygger på äldre traderade och muntliga berättelser. Den har ett mål, att skapa gemensamma erfarenheter genom att dela med sig av sina egna. Romaner, noveller, poesi och dramatik drivs alla av dessa grundläggande element.

Men om skrivandet syftar till att skapa en filmisk berättelse, får orden flera lager av funktioner. De ska ge instruktioner till fotografer och scenografer, beskriva miljöer och personers agerande. Och de ska vara stoff till dialog. Den inre monologen och den fiktiva världen som skribenten skapar måste alltså konkretiseras i plats och handling, i scenerier för aktörer att leva sig in i.

Detsamma gäller till en del dramatik, men här får dialogen, orden som gestaltas, än större betydelse. Scenrummet skall skapa en värld för skådespelarna att vara närvarande i, att med sin kropp och sin röst förmedla både berättelse och reflektion till en publik som är närvarande i stunden.

Jag har skrivit manus för alla dessa medier, men inte så tydligt formulerat skillnaderna för mig förrän nu när jag förvandlar ett filmmanus som aldrig blev realiserat till en roman. Det blir tydligt för mig att ett filmmanus är instruktioner där det centrala är att fokusera på vad som ses, vad som sägs och vad som sker.

Att skapa samma berättelse med det skrivna ordet betyder att jag måste skriva fram mer utvecklade miljöer och skeenden, levande bilder för läsaren, samtidigt som andra lager av möjligheter öppnar sig. Här kan minnesbilder, tankar hos karaktärerna, inre upplevelser och olika perspektiv mötas i ett flöde av narrativa gestaltningar. Orden blir så mycket mer betydelsebärande när de ska läsas som text än när de är formulerade som instruktioner och verktyg för att skapa filmiska sekvenser.

Här följer ett exempel, filmmanustexten först, romantexten efter det.

”Vattnet i ett tvättställ färgas rött. Ett par manliga händer tvättar sig. Vi ser ett stort rum bakom honom, silhuetter av stora inramade dukar, spretiga träkonstruktioner. En naken kvinna ligger utslängd på ett podium, blek och livlös. ”

”Vattnet i ett tvättställ färgas rött. Ett par manliga händer vrider sig mot varandra, tvålen löddrar sig. Kranen som står öppen för fullt får vattnet att stänker i kaskader. Ljudet av vattnet ekar ödsligt i det stora rummet som är högt i tak, med järnbalkar och pelare som håller upp ett innertak av ljudisolerande material.

Den bakre delen av rummet är belamrat med stora inramade målardukar, spretiga träkonstruktioner.

På ett podium framför en tegelvägg ligger en naken kvinna på en resårmadrass, hon poserar som en modell i Henri Toulouse Lautrecs parisiska, romantiserade målningar från fin de siècle perioden. Avslappnad på en kudde, blek och livlös.”

Jag skulle knappast behöva skriva ut vilket av citaten som är filmiskt, vilket som är litterärt. Det som slår mig är att filmmanuset förutom att vara beskrivande samtidigt skall ge utrymme för andras skapande. Fotograf, scenograf, skådespelare, regissör. De gestaltar för betraktaren, de fyller det skissade skelettet med en kropp och kostym som blir en del av det visuella språket.

Romantexten å andra sidan fyller både den berättande och den reflekterande funktionen, ger läsaren associationer och flera lager av meningsskapande. (hur detta genomförts och lyckats hantverksmässigt och konstnärligt i mitt exempel får andra bedöma).