Under dagens gympass lyssnade jag på sociologen Lasse Ekstrand som på ett lågmält och eftertänksamt sätt pratade om medborgarlön. Om en annan syn på vår sociala ideal än den som styr i dagens marknadsfundamentalistiska samhälle där den som inte arbetar inte heller skall äta.

Ekstrand pratar om medborgarlön som en möjlig ekonomisk modell, fram växer en möjlig utopi, ett annat sätt att värdera vad som är arbete och vad som skapar ett socialt levande samhälle där alla har ett värde, oavsett förmågan att arbeta.

Väl värt att lyssna på i dessa valfläsk och skattelättnadstider!

Den skapande människan – Tendens | Sveriges Radio.

Många av oss har redan konstaterat det – det är snabba och ytliga samtal som gäller i sociala medier. Ungefär som i kaffekön på arbetet eller i hälsningsfraserna på krogen. Och precis som där väljer en del att bara lyssna medan andra pratar mycket och gärna.

Skyll inte skrytet på Facebook – DN.se.

TIDSBILDER / FRAMING TIME

Denna vecka ställer jag ut en serie svartvita foto tillsammans med kollegan Lajos Varhegyi i Hagestad mellersta skola. Mina bilder är tagna under reportageresor i Italien i mitten av sjuttiotalet och i Kina under 2008. Lajos Varhegyi ställer ut ögonblicksbilder från resor och platser han besökt de senaste tjugo åren.

För alla Facebook användare finns ett album att ta del av på – http://bit.ly/aVBEpp. Här mina tankar kring bilderna och tiden.

ITALIEN / 1974-75

Mina kameror och jag åkte på flera resor till Rom, Milano och Bologna under mitten av sjuttiotalet. Jag reste tillsammans med kollegor, frilansande fotografer och journalister från reportagegruppen Grupp Fem i Lund, dokumenterade slitna förorterna, tog mig till den monumentala Mussolinistadsdelen EUR, till Bolognas universitetscampus och till Milanos ockuperade bostadsområden.
Överallt mötte vi stridbara och engagerade människor som ville bryta mot det etablerade systemet, den katolska moralen, de gamla traditionerna. Italiens storstäder vibrerade. Sydeuropa var i politiskt fokus, den utomparlamentariska vänstern demonstrerade mot nyfascisterna i Italien. De gamla kommunistiska partierna reformerade sig och anpassade sig till västerländska demokratier och döptes om till eurokommunism. Kulturen politiserades och blev ett dynamiskt inslag i valrörelser, på gatorna och i medierna.

Filmregissören Pier Paolo Pasolini utmanade alla konventioner och den fascistiska moralen med Salo, eller Sodoms 120 dagar som utspelar sig under andra världskriget. Sommaren -75 hittades han mördad på Ostias strand. I Milano och Rom framförde Franca Rame sin monolog ”Tutta casa, letto e chiesa” ( ung. ”Alla hem, sängar och kyrkor”) ett feministiskt upprop mot den italienska kyrkans patrikaliska struktur och moral.
Mitt inne i Rom, på Campo dei Fiori, det gamla marknadstorget samsades slaktaren med parlamentsledamöterna och de bankanställda kassörskorna vid bardisken med sina espressos. Turisterna i amerikanska grupper blixtrade längs Piazza Navona och tågluffare sov i parkerna vid stationerna. Blomstertorget var vårt torg, det låg billiga hotell på smågatorna i närheten, konstnärer satt vid sina fönster och målade, gatusångare och gycklare uppträdde på kvällarna.

Vi ville fånga denna tidsanda på gatorna, skildra kontrasten mellan det gamla trånga, varma och de nya marmorklädda bankpalatsen. Visa gatubarnen och polismakten. Skildra energin och traditionen. Vi blev attackerade av nyfascistiska tonårsgäng och fick fly från platsen i vår bil.
Vi blev bjudna på lyxmiddag av kommunisterna i Bologna och till stor lantbuffe på ett gods utanför Milano. Vi skålade och drack Cynar, likör på kronärtskockor, med en arbetarfamilj i en ockuperad bostad i Roms slumkvarter. Vi sparkade boll med barn i en övergiven fabrik i Milano. Vi besökte kooperativt drivna mejerier i röda Bologna.

En del av bilderna skulle publiceras i en annorlunda politisk guidebok av författarparet Torsten och Birgitta Bergmark, vi reste efter deras manus och hittade miljöer vi aldrig sett utan deras guidning. Boken blev aldrig publicerad. Men intrycken och bilderna finns kvar.

Thore Soneson 2010 /

Medresenär på flertalet av dessa resor var min fotografiske vän och kollega Micke Berg. Han är fortfarande fotograf. Jag är kulturell diversearbetare.

Det är för att smeka den rojalistiska majoriteten ömt där bak | Jan Guillou | Kolumnister | Nyheter | Aftonbladet.

Det finns fortfarande en del skribenter som orkar / vågar argumentera emot den hysteriska mediebevakning vi upplevt de senaste tiden. Jan Guillou är en av dem, Ulrika Knutson en annan. Båda uttalar stark kritik mot den utslätade, okunniga och okritiska tonen i våra medier.

Röster som dessa behövs för att vi inte skall göra alla medier till tempel för underhållning.