Om kulturens kluvna roller – vara fri och obunden men offentligt finansierad /

Efter en dag på konferensen ”Villkor för konstnärligt skapande – vad gör vi och varför?”– på Moriskan i Malmö den 30 nov – med kulturpolitiker, forskare och kulturskapare i panelerna förstår jag att det just nu pågår en kulturrevolution; men det är inte en slagords- och pamflettrörelse, det är en ekonomisk och administrativ revolution i det tysta. Den har ett namn – samverkansmodellen. Den har all potential att bli en ny maktfaktor för det är i denna form som regionala resurser och pengar till kulturen skall fördelas och prioriteras.

Italiensk kulturprotest på sjuttiotalet. Foto / Thore Soneson

Vad detta betyder för kulturskapare och kulturlivet och vem som har makten över pengarna till kulturen ville konferensen belysa. Men det är för tidigt att svara på detta, för i takt med att kulturekonomi och och kulturella näringar lyfts fram som ledstjärnor för den här revolutionen av myndigheter och den nuvarande regeringen, kommer granskningen av resultaten att bli extra viktigt.

På konferensen höjde ett antal oberoende forskare varningslampor och pekade på riskerna med utbyggda administrativa modeller – ”Kulturpengarna verkar alstra mindre och mindre verksamhet, samtidigt lever fler och fler på kulturutövarna” – som doktorn i företagsekonomi Katja Lindqvist från Lunds universitet spetsigt sammanfattade tillståndet.

Samverkansmodellen handlar inte enbart om pengar, den tysta revolutionen handlar också om kulturens roll, om kulturen egenvärde kontra kulturens nytta. Om alla konstutövare skall ses som entreprenörer och generera fler besökare och näringar i regionen eller om kulturen skall ha kvar en status som fri-ande och ge intellektuell näring i vårt sociala samspel.

För som Jenny Johannisson, doktor i informationsvetenskap vid Högskolan i Borås, uttrycker det i en av tre förhandsintervjuer som finns på Region Skånes hemsida om konferensen – ”En viktig sak i den kulturpolitiska debatten, på ett annat sätt än tidigare, är att problematisera relationen mellan konstnärligt skapande och det omgivande samhället.” På icke-akademiska måste det betyda att kulturskapare i den nya kulturpolitikens tidevarv kommer att behöva motivera sig och sin verksamhet på ett mycket tydligare sätt än tidigare. Helt enkelt kunna argumentera för och bättre kunna uttrycka sin roll i vårt gemensamma kultursamtal, annars finns stor risk att finansieringen försvinner.

De här frågeställningarna avverkar man inte på en heldag, inte heller i en kort kommentar som denna. Konferensen ”Villkor för konstnärligt skapande – vad gör vi och varför?” fungerade mera som en värdemätare eller termometer på hur synen på kultursektorn förändrats. Att ha gott sittfläsk och god tid att rensa i alla mer eller mindre vältaliga inlägg – ofta i egen sak – från teaterchefer, konstnärer, kulturtjänstemän i Konstnärsnämnden och Kulturrådet tar både tid och energi.

Och för redan pressade institutioner och fria kulturskapare betyder de nya modellerna ofta detta – att allt mer tid läggs på positionering, nätverkande och administration. Allt mindre tid och resurser blir över till skapande och innehåll.

Den tendensen var tydlig – många av kulturskaparna uttryckte oro för vem som skall besluta om de ”fria” pengar som går till obundna grupper och utövare för nya ”cutting edge” ideer och projekt, hur man som institution skall hinna nätverka, rapportera och administrera all denna kultur utan att allt mer medel går till pappersarbete. Att slåss för det nya och innovativa var en stark och klar linje hos flera av de konstnärliga förbunden och organisationerna som höjde rösten på konferensen.

– Vi får se upp så att inte kulturplaner och samverkan leder till likställdhet mellan Lyhördhet och Lydighet, som Anna Söderberg från KLYS sammanfattade det. Att de regionala medlen verkligen stärker villkoren för de konstnärliga utövarna.

I den panel Anna Söderberg styrde fanns de mest kritiska rösterna mot regionaliseringen, Camilla Backman från det fria konstnärsorganisation IKK berättade om hur politiker i Simrishamn lägger ned sin konsthall för att spara 100.000 kronor och Ann Larsson, kanslichef på Konstnärsnämnden gav en bister kommentar till Stockholms kulturnämnds bonussystem genom att göra en parafras på ett välkänt ordspråk – ”Det ännu inte tänkta får inte stöd om man bara stödjer det efterfrågade.”

I samma panel berättade Anders Carlsson från teatergruppen Institutet hur deras kommunala anslag kolliderade med viljan att skapa europeiskt samarbete med nya gränsöverskridande teateruttryck. ”Sverige är bara en provins i Europa” konstaterade han och om kulturpolitiken inte skall leda till enbart lokal nytta i regionerna måste man våga stärka den nationella och internationella profilen. Inte ”låsa in” medlen i regionala koffertar.

De kritiska rösterna mot provinsialism och ekonomiska styrmedel är inte nya, de har formulerats i en mängd olika sammanhang. Att höra Martin Sundin, chef på Enheten för kultur och kulturskapares villkor på Kulturdepartmentet – det finns en sådan Enhet – självkritiskt reflektera över bristen på stark kulturpolitisk inriktning och vilja känns märkligt. Men så här sa han – ”Vi är inte tillräckligt bra på att på det nationella planet definiera egenvärdet för kultur som socialt och samhälleligt fenomen…”. Jag kan bara tolka detta som en på byråkratspråk tydlig spark mot vår nuvarande kulturminister som bollat över framtidsperspektivet till Näringsdepartementet!

Han och andra kulturadministratörer som uttalade sig svävande om de kulturpolitiska målen fick tydligt svar från kulturskaparnas horisont när Åsa Söderberg, konstnärligt ledare och VD för Skånes Dansteater satte ned foten och krävde: ”Låt kulturen vara fri! Fingra inte på konsten! Att utföra uppdrag föder inte kreativitet!”

Samtidigt måste kulturskaparna bli bättre på att motivera sig och sina konstnärliga ideer menade Staffan Forsell, generaldirektör för Riksutställningar. ”Den nye norske kulturministern drog en parallell till vad som skulle hända om Trafikverket motiverade ett nytt motorvägsbygge med orden ”Den känns bra” – lite så argumenterar man i kulturlivet!”

Att samverkansmodellen och utlokaliseringen av den regionala kulturpengarna som 2011 består av 1,3 miljarder kommer att granskas kritiskt av forskarna var iallafall tydligt. I en avslutande ”önskelista” formulerade Katja Lindqvist från Lunds universitet tre ”glapp” i kunskap om kulturens ekonomi där forskning behövs –

Vad för den den ökande administrationen och nätverkssamarbetet med sig ?
Vad händer med den kulturella spetsen, med kulturens egenvärde ?
Hur mycket kultur får man för samma pengar ?

Ett är säkert – både forskare och oberoende intresse- och fackorganisationer som KLYS och KRO kommer att behövas för att granska den tysta revolution som samverkansmodellen innebär.

Thore Soneson

Fakta och intervjuer om Kultursamverkansmodellen – Region Skåne
Program för  konferensen ”Villkor för konstnärligt skapande – vad gör vi och varför?”