OS katastrof …

… för yttrandefriheten
Den oberoende organisationen Reporters Without Borders skriver på din hemsida att minst 22 utländska journalister har blivit trakasserade, hindrade att sköta sitt arbete och i flera fall arresterade.
Det handlar inte om stora, etablerade nyhetsmedia, utan i de flesta fall om oberoende bloggare och mediaaktivister. De gör ett viktigt undersökande arbete och de fakta de plockar fram behöver berättas i det sprakande flödet av hyllningar som Kina försöker kontrollera.
Mer detaljer kring detta går att läsa på RWBs hemsida – Olympic disaster for free expression in China.


Cyberdemonstration på Reporters Without Borders hemsida.

På deras sida kan alla demonstrera mot Kinas brott mot yttrandefrihet under OS – en virtuellt demonstration utanför Birds Nest. Där kan man välja plakat och delta eller läsa parollerna. Som ”Yes to sport, no to repression”.

Skaparen av Birds Nest


En konstnär och fritänkare bakom Birds Nest
Fågelboet – OS-staden Beijings arena som landets regim så stolt visar upp – är skapad av ett schweiziskt arkitektteam tillsammans med konceptkonstnären och regimkritikern Ai Weiwei. Som delaktig i denna symbol intervjuas han på många håll i världspressen med frågor kring hur kinesiska kommunistpartier utnyttjar OS-spelen som propaganda.
– Förr eller senare måste vi ändra beteende mot en demokratisk utveckling, säger han i en intervju i DN. Kina styrs med metoder från den gamla världen, det går inte ihop med att bygga ett samhälle i harmoni.

Ai Weiwei är född i opposition, hans far poeten Ai Qing satt i arbetsläger under kulturrevolutionen. Själv utbildade han sig på konstskolor i New York och när han återvände till Beijing i mitten av 1990-talet var han delaktig i att lyfta in ny kinesisk konst i det internationella samtalet.

Positionen som regimkritiker verkar inte vara något han aktivt strävat efter, däremot svarar han alltid sanningsenligt på alla journalisters frågor med sin uppriktiga misstro mot enpartisystemet och den kinesiska hierarkiska sociala modellen.
Ai Weiwei är en fritänkare och estet som inte låter sig kategoriseras i enkla fack. Till utställningen Documenta 12 i Kassel 2007, skapade han verket Fairytale där han bjöd in 1001 alldeles vanliga kinesiska medborgare från alla delar av detta miljardland. De fick resa och uppehälle betalt, frihet att upptäcka konstutställningen och se en del av omvärlden. En symbolisk men samtidigt konkret konstaktion som öppnade en yta för kommunikation över gränserna.

När jag lyssnar på en presentation av hans fotobok ”Becoming: Images of Beijing’s Terminal 3” på galleriet UCCA i Beijings konstdistrikt 798, är Ai Weiwei humoristiskt kortfattad kring sitt arbete. Han påstår sig fotografera för att ”döda tristessen” och ser arkitektur som ett pragmatisk skapande – ”det handlar om att skapa nytta, inte estetiska visioner”. Men han är uppenbart nöjd med hur Fågelboet aka Birds Nest har blivit. En byggnad som det kinesiska folket kan använda och vara stolta över långt efter OS.
– Kvaliteten på en stad beror så mycket mer på infrastuktur än arkitektur. Arkitektur måste födas ur dagens liv, traditionen finns alltid med…


På tillåtet turistavstånd utanför Birds Nest i Beijing 0808.

Ai Weiweis uttalanden och tankar måste ses i en annan kontext än vår västerländska. Han lever mitt i en omtumlande process där traditionell filosofi och ekonomisk välstånd, framgång och tradition är lika starka komponenter. Men där många enbart bugar och stolt uppfyller regimens dekret om vinstmaximeringar, där pekar Ai Weiwei på det som saknas – mänskliga rättigheter och humanistiska värderingar.

Många källor på nätet intervjuar och citerar Ai Weiwei, starta på Wikipedia och utforska detta konstnärsskap vidare.
Läs nättidskriften Index on Censorship nummer om Kina – Countdown to Beijing – där kinesiska intellektuella och regimkritiker, bla Ai Weiwei, intervjuas om sin syn på yttrandefrihet.

OS "miraklet" i Beijing

Just hemkommen från OS staden Beijing, är jag uppfylld av det moderna, storslagna och effektiva som Kina av idag visar upp. Jag har tillbringat en vecka i denna ”framgångssaga” som Beijing visar upp – ett myller av shoppingmalls, nya tunnelbanor, upprensad ”slum”. Framgång och välstånd har förändrat staden lite efter samma modell som det svenska socialdemokratiska sextiotalet – ut med det gamla och fattiga, in med det nya och moderna.

Foto : Yao Lu ur serien SIGHTSEEING Beijing

Det är en gigantisk förändringsprocess där OS nationalismen används som bränsle och filosofi. Att OS betyder guld för många, inte bara atleter och framgångsrika entrepenörer får man veta överallt i kinesiska media som China Daily, landets officiella medieröst.

Hemma vid datorn läser jag svenska mediers kommentarer kring de olympiska spelen och vad de betyder för Kina, staten och det kinesiska folket. I DN bloggar Per Ahlin om hur China Daily refererar världspressens hyllningar. Allt de hittar går i samma anda som OS parollens ”One world One dream” – och världen är beroende av att Kina lyckas, att det ekonomiska undret fortsätter uppåt.
Men priset är högt för många enskilda, En annan bild av Kinas verklighet ger sydsvenskans korrespondent Ola Wong som i artikeln ”Smutsig el driver Kinas gröna OS” berättar en annan mindre smickrande sida av OS miraklet.

Det tar inte många minuter på nätet för att hitta ytterligare intervjuer och vittnesmål kring priset för de guld som Kina nu håvar in, på BBCs websajt läser jag artikeln ”Have the Games changed China?” och möter bla konstnären och arkitekten Ai Weiwei som var delaktig i ideerna kring stadionbygget Birds Nest. Han konstaterar – ”No totalitarian system can bring happiness to people, not here, not anywhere.”
Inte många kritiker säger detta tydligt idag, Ai Weiwei är en respekterad, internationellt ansedd konstnär som vågar vara tydlig om att miraklet har ett pris. Ett högt pris för somliga, ett framgångspris för andra.

Ett läsvärt FILTER

Nya magasinet FILTER har en hel del kvaliteter. Och vissa longörer, alla journalister kan inte automatiskt skriva långt och intressant. Numrets bäst researchade artikel handlar för mig om konstmecenaten och finansmannen Gerard De Geer med egen konsthall i Stockholm. Hans finansmetoder är den klassiske bilhandlarens – fast på en annan mer raffinerad nivå. Köpa billigt och sälja dyrt. Och vill man inte synas på Moderna museet köper man helt enkelt en egen konsthall !
Isländske multinationelle konstnären Olafur Eliasson hör till De Geers ”stall”, det gör däremot INTE hans kusin Carl Johan De Geer som aldrig varit inbjuden till vernissagerna i konsthallen Jarla partilager i Stockholm.
Det enda jag tvekar inför i Martin Aagards artikel är sensmoralen – texten är både beundrande och klarsynt – men den är lite väl ”pojkboksaktigt” och respektfull. Money talks!

Efter FILMKRÖNIKAN kommer …

En härligt cineastisk och filmkulturell uppmaning du skrivit på Filmnyheternas sajt, Jannike! Det finns mycket att säga om varför Filmkrönikan är ett ”dinosaurie-koncept”, men det viktiga är att programansvariga på public service till slut inser att bevakning av premiärer INTE är den främsta målsättningen för ett filmkulturellt seriöst program (det sköter pojkarna i morgonsoffan på SvT så bra redan!).
Istället borde målet vara att skapa ett program som ger filmkulturen samma status som litteratur! Det finns en mängd kompetent kunskap bland filmkritiker och redaktörer att anlita i en redaktion, Jannike Åhlund är en av dem, Fredrik Sahlin en annan.

OS facklan som batong


Amnesty har startat en kampanj på YouTube med satiriska filmer riktade mot OS 2008. Den första filmen kan man se på organisationens kanal HumanTV. Filmen är en klassisk svartsynt underground cartoon i Simpsonstil och budskapet är tydligt.
En polis ger en demonstrant en elektrochock med en batong som förvandlas till OS-facklan. Drastiskt och skarpt.
Martin Jönsson skriver i sin medieblogg på SvD att Amnesty skruvar upp temperaturen inför OS : ”Det visar att temperaturen skruvats upp, efter alla protester längs facklans väg. Och att det lär bli ännu hårdare tonläge under de drygt tre månader som återstår. Samt att sponsorer som Coca-Cola, som är huvudsponsor just för facklans väg, får en allt hårdare press på sig.”
Att sedan Kinas censur filtrerar bort YouTube kritiken är en annan sida av samma problematik – bristen på mänskliga rättigheter. Själv tänker jag stänga av OS-invigningen men se OS-kamperna!

Kulturkritik i ”ankdammen”


Ibland kan man undra om inte mediernas kultursidor och program blivit alltmer personfixerade, alltmer benägna att spekulera kring det privata och söka sensationer. Debatten och kritiken kring dramatikern Lars Norens dagbok tappade helt perspektivet för alla andra än de initierade eller involverade i den ”inre ankdammen”.
Jag har läst EN verkligt intressant recension med rubriken ”Norén – vår tids känsligaste radar”, skriven av Carl-Johan Malmberg på SvD kultursida. Där sätter han Norens dagbok i ett litterärt perspektiv, visar på hur de norenska reflektionerna tankarna och associationerna vindlar fram under arbetet. Det är en sann ”bildningsrecension”, ett stycke som gör att man som läsare förstår och får perspektiv.
Inte på andra kulturkritikers självsliv och illa dolda aggresioner utan på innehållet i dagboken.
För som Carl Johan Malmberg skriver : ”Det väsentliga i ”En dramatikers dagbok”, det som skandaletiketten skymmer, är dess exakta, vackra och intelligenta gestaltning av ett medvetande, det som tillhör vår störste samtidsdramatiker. Där ryms värdefullare ting än personutfall: moraliska ställningstaganden, tankar om skådespeleriet och litteraturen, iakttagelser av udda människor, och av naturens under, dagens, ljusets.”
Läs hela recensionen om ni är mer intresserad av VAD Noren reflekterar kring än VEM han eventuellt häcklar eller baktalar.

VÄGEN mot ett nytt SVT i Malmö

Var på Publicistklubben i Malmö där SVT Syds framtid diskuterades under den braskande rubriken ”Slut i rutan från Malmö-tv?”. Här ventilerades tillståndet bland medarbetare och behovet av en programmakare och publicist som chef efter Carina Brorman som vandrat vidare till E.O.N. som informationschef.
Hon har fått personifiera strukturomvandling inom det hela företaget och nedskärning av SVT Malmö från att vara ett dramaproducerande, välmående och stolt arbetsplats till dagens bantade och utlagda version där samhällsbevakningen flyttats till Uppdrag granskning i Göteborg och framgångar för de nya ”formaten” med program som Bobster och Antikrundan med nya ”lätta” produktionsmodeller.

Vill man veta mer om visionen som ligger till grund för ”nya” SVT Syd- eller kommer det heta SVT Malmö igen ? – finns artikeln ”Public service i ny roll” på sydsvenskans webb där Carina Brorman bla skriver ”På SVT Syd har vi sedan något år arbetat med en vision kring en regional innovationsmiljö med inriktning på rörlig bild – placerad i Västra hamnen i Malmö. Nu är vi ett steg närmare att flytta till Kockumsområdet och in i Hall 101. Det blir en mötesplats där vi kan förverkliga våra idéer kring samverkan med andra företag, forskning och utbildning. SVT kan bli en synlig del av den regionala samhällsutvecklingen och en katalysator för tillväxt.”

Alla som arbetat inom public service vet att omvandlingen av ”allmän tv” är en tung intern process, medarbetarna flyttas med tre dagars varsel, omskolas, förtidspensioneras osv. Den vet jag för lite om för att kunna kommentera, däremot vet jag att Carina Brorman under lång tid har arbetat för att förnya den lokala produktionsmiljön, både organisationen och programproduktion. Detta verkar ha varit en process där många medarbetare har känt sig utanför och inte delaktiga och tycks ha värnat om sina positioner istället för att möjligheterna att utvecklas vidare.
Nu var hon inte närvarande på PK-klubbens debatt, men alla – inklusive förre producenten Jan Hemmel som kritiserat omvandlingen – närvarande verkade eniga om att Malmö TV måste hitta en ny förankring i regionen. Hitta tillbaka till en roll som aktiv medie- och programskapare.

Skeptikerna i debatten undrade genast om denna nya ”Frälsare” finns eller om det är önsketänkande. Klart är att den skuta som Jan Hemmel pratar om kommer att ligga vid kaj i Västra Hamnen och framtiden för SVT Syd är sammankopplat med den nya medietiden och -världen.
Det är bara att hoppas att kompetensen och de kunniga producenterna i det gamla Jägersrohuset vill inse att det inte finns någon väg tillbaka! Att det gäller att skapa program med kvalitet, med kunskap och med berättarlust och vilja!

NAVIGERA SVT SKUTAN RÄTT !

Att public service sydligaste domän – SVT Syd – är mitt uppe i en tuff bantningskurs vet väl de flesta av oss som arbetar med medier i en eller annan form. Men hur har denna diet gått till och vilken kost det Malmöbaserade distriktet skall överleva på, det är lite mer komplicerat att skaffa sig insyn i. En del hjälp ger kulturjournalisten Jan Hemmel när han på KvPs kultursida levererar en saklig bakgrund till hur SVT Syd hamnat i denna sits.

Han skriver med en luttrad fd programproducents kritiska blick att : ”I enlighet med tidens organisationsmode vändes organisationen upp och ner: De skapande, utförande krafterna placerades längst ner i hierarkin och i stället uppstod ett myller av projektledare och mellanchefer som övertog inititativ och ansvar. ” Att producera innehåll blir i den formern av organisation utbytbart mot vilken vara som helst. Det är inte programmakarna som står i första ledet; det är profilmakarna och planeringsstrategerna som styr.

Det Jan Hemmel skriver i sin artikel ”Dags vända skutan” bekräftar det jag tidigare påstått här på bloggen ( om offensiva nedskärningar ) att behovet av ett annat tänk inom public service är nödvändigt. Att försvara kvaliteten måste komma först. Att inte falla på knä för den heliga marknadsandelen utan tro på vad man producerar och att det är kärnan.

För att citera Jan Hemmel igen : ”En stark programverksamhet är – hur man än hanterar tidens fiffigheter – avgörande för framgång även med ny teknik, nya medier och nya plattformar. Fantasi och skapande förmåga gäller än.”
Ideer, kunskap och berättelser finns i denna södra del av landet. Det som saknas är en public service kanal som kan navigera i den nya mediekartan – utan att gå på enkla kommersiella eller populistiska skär och grund!

Läs på webben och på papper !

Att läsa dagstidning på papper eller läsa på webben är en mediefråga som alltmer kommer i fokus. I min värld ersätter inte det ena det andra, tvärtom kompletterar de varandra. Utan webben skulle det vara omöjligt att dagligen läsa ett urval artiklar på DN, SvD och Aftonbladet / Expressens kultursidor. Utan webben skulle jag aldrig läsa The Guardian, New York Times eller danska Berglinske Tidenenes kulturmaterial.

Samtidigt vill jag ha min lokaltidning till morgonkaffet och kunna ligga i soffan på helgerna och bläddra i bilagorna med längre och tyngre material. ( Här vinner papperet över datorn, det är otympligt och tungt att försöka manövrera laptopen på rygg även om det går. )

Allvarligt talat handlar det om en stor omstrukturering – och till en del generationsväxling – som behövs på tidningarnas redaktioner för att behålla läsare både på webb och på papper. Kvalificerad läsning på papper, med bilder och reportage / intervjuer på helgerna när vi har tid, samlade bra kultursidor och nyhetsstoff som lockar läsare och driver debatter och kunskap hela tiden, dygnet runt. Nya tider betyder inte bara nya läsare utan också omskolning av de rutinerade. För som Andreas Ekström skriver i en krönika på journalisten.se – ”Jag är så fruktansvärt trött på att se människor i den här branschen stå böjda på knä mot pappers-Mekka, fem gånger om dagen…” – finns det en ”mediepropp” på redaktionerna runt om i pressen.

Argument om snuttifiering och ytlighet har används av motståndarna till webbpublicering, detta stämmer ofta in på gratistidningarna som skall läsas på bussen och i fikarummet. Eller alla ibland krampartade webb 2.0 satsningar som görs för att skapa en ”alla kan” journalistik i webbupplagorna av dagspressen och public service medierna. Den lever bäst när den själv får blomstra upp och drivas fram av engagemang och innehåll!
Det finns bra seriös journalistik på webben, inte minst kulturjournalistik. Webbpublicering betyder samtidigt ett virtuellt arkiv – det går att hitta det mesta genom sökmotorerna och det är en kulturkälla värd att försvara !

Så använd webben och läs dagspressen. Då går besökarantalet upp i statistiken och den kommersiella finansieringen söker sig dit läsarna finns.