Stereotyper på rad i Snabba Cash

Har överlevt serien Snabba Cash på Netflix, jag skriver överlevt eftersom det bitvis var en plåga att höra samma jargong upprepas intill leda – guss, git, fuck, fitta osv – i princip varje dialog fanns slang intill utmattning. Varför, den enda teori jag kan tänka mig är att i ängsligheten av att vara så realistiskt korrekta som möjligt, överdriver manusförfattare och regissör det autentiska. Se här hur väl vi skildrar orten och dess särart. Vi kan, vi vet, vi är äkta.

Låter det drastiskt så är det meningen. Serieversionen av Jens Lapidus kriminella Snabba Cash ”fiktion” skapar om inte stereotyper så iallafall ”uppstylade” karikatyrer av de kriminella nätverkens fotsoldater och ledare. På samma sätt är riskkapitalisterna och deras mentalitet offer för groteska överdrifter. En gallskrikande entrepenör som åker på silent retreat och fejkar årsredovisningar med tillfälliga tillskott av saudiska oljepengar blir en grovkornig schablon så övertydlig att den eventuella satiren smulas sönder i gapskratt.

Bild från Breakit – Foto: Netflix/SF Studios/Pres

Allt riskerar med denna dramaturgi att bli offer för kalkonfilmens credo – här formulerat av Jeanette Emt i en blogg 2011 – ”Kalkonfilmens funktion är i högre grad kollektivt förenande än individuellt bildande. Gruppen sammanstrålar i en publikens lyteskomik riktad mot kalkonen, som blir en sorts omhuldad hackkyckling.” Om Snabba Cash blir hyllad i den värld den utspelar sig vet jag inget om, men i min värld – ja jag är vit kulturmedelklass i mediavärlden – så fungerar berättarstilen främst som en varningssignal. En kalkon.

Men det finns förmildrande omständigheter som det brukar heta i serien. Främst huvudpersonerna, den driftiga Leya (Evin Ahmad) med sitt start-up företag och Salim (Alexander Abdallah) som den gode kriminella hit-mannen som vill hoppa av. De bjuder båda på engagerande, bitvis hudlöst spel som blixtrar till. Bitvis är Jesper Gandlandts regi energisk och rafflande, liksom det nerviga fotot signerat Jonas Alarik och Erik Molberg-Hansen.

Huvudintrigen med gängkonkurrens om drogmarknaden i orten och de tunga vapnen är väl konstruerad, samtidigt följer den en lätt igenkännbar struktur där konflikter, lojaliteter och svek hör till standardingredienserna. Lätt glömd och begravd som snudd på kalkon.