Thåström är tillbaka med svarta ballader och berättelser från mörka kvällar, svåra stunder och längtan längtan efter ett liv – som i strofen ”rakt fram emot solen” i den pianobaserade titellåten på albumet ”Dom som skiner”. Den och flera andra poetiska sånger är på många sätt en direkt fortsättning på album som Skebokvarnsv. 209 där han steg fram som mogen berättare med bluesen och den suggestiva rytmen i bottnen med ett alldeles eget uttryck. Rösten är kvar, vibrerar av den där typiska återhållna intensiteten och allvaret som är hans signum.
Det är bitvis magiskt svenskt och så fundamentalt mänskligt, som i den avslutande ”Mamma” där Thåström med sitt korthuggna språk berättar självbiografiskt om de drömmar och den värld hans för tidigt avlidna mamma mötte när hon kom till storstaden ”Jag skulle vilja sett det du såg…”

Det är genomgående mästerligt och drabbande, smärtsamt vackert och som att befinna sig i den lägenhet Thåström beskriver i ”Papperstunna väggar” om grannarna som ibland låter som de slår ihjäl varann men där det ibland också ”är bebop hela dan”, en hyllning till musikens kraft beskrivet bara så där en passant. Det är en storstad och en värld man känner igen sig i utan att ha varit just där!
Eller det första spåret ”Södra korset” som sveper in mig i ett vokalt syntmoln som pumpar framåt i en rytmisk poesi. Där stiger Thåström in i den stad författaren Hans Fallada beskriver i sin roman, ”Ensam i Berlin” med korthuggna fraser som ”långsamt varmt, elektricitet”. Han flyger över taken för att lära sig namnen på träden, svävar fram över staden för att förstå sin och Falladas roll i världen, samtidigt som han låter oss sväva i det där rytmiska molnet som man bara vill stanna kvar i.

Mästerligt som sagt!