Har nu haft mångårige kulturjournalisten Bengt Erikssons bok med den långa men konsumentupplysande titeln ”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” med undertiteln ”minnen från mitt liv som frilansjournalist” på mitt skrivbord en tid. Länge tänkt skriva ett inlägg om den, men myllret av musik, kultur, namn och episoder är så omfattande att det varit svårt att hitta en ingång som känns relevant. Det är trots allt över 50 år som frilansande kulturjournalist Bengt sammanfattar.

Till sist följde jag hans råd i förordet och började läsningen genom att bläddra igenom och fastna för rubriker och nyckelord. Hamnade på Schlager som vi båda var medgrundare till. Där beskriver Bengt en mängd minnen och tankar, från vårt samtal i en bil på väg till hans hemort Vollsjö där planen på en svensk rocktidning föddes vidare till hans engagemang i att bredda rockjournalistiken med den skräpkulturella sidan och de lååånga artiklarna. Bland dem minns han specifikt reportaget om Gyllene Tider och intervjun med Brian Eno i bästa Interview stil dvs med ordagranna och icke-censurerade fråga-svar citat sida upp och ned.

Bengt fokuserar på den tid vi delade på Schlager, 1980-83 ungefär när tidningen skapades med den frihet vi (fördetmesta) gav skribenterna och oss själva som redaktörer. Som Bengt skriver fick vi i de allra flesta fall publicera de artiklar och intervjuer vi föreslog. Schlager var ingen färgglad poptidning, istället dominerade svartvitt foto av de bästa fotograferna som Mats Bäcker, Hatte Stiwenius och Lars Torndahl, Bengt listar dom alla, liksom skribenterna med personliga tilltal. Den som får lust att läsa artiklar från dessa år kan hitta en del i antologin ”Best of Schlager” som vi var redaktörer för.

Men här finns också berättelser om tiden som lokalredaktör för musikrörelsens organ Musikens Makt och frilansgruppen Grupp Fem i Lund, en med tiden renommerad reportagegrupp för fotografer och journalister i det skånska medielandskapet. (Som undertecknad startade tillsammans med bla Micke Berg och Lars Mongs). Att Bengt var drivande i bildandet av Frilans Syd förvånar ingen som numera tar del av hans åsikter om media och journalistik på nätet. I boken tvekar han inte heller att lyfta fram de redaktörer som genom åren inte förstått att arvoden för kulturjournalistik inte skall täcka en kväll på krogen utan vara en avtalsenlig lön som för alla andra arbeten. Men framförallt lyfter han de redaktörer som gett honom utrymme för krönikor, recensioner och intervjuer genom åren.

Huvudfåran i boken är minnen från olika medier, främst tidningar, där han recenserat och lyft fram musik från världens alla hörn, med en på senare decennier allt viktigare tonvikt på det lokala kultur- och musiklivet i sydöstra Skåne som flitig skribent på kultursidan i Ystad Allehanda.

En givande och inspirerande del av boken handlar om språket, om att hitta sin röst, vara trogen den och tillåta sig skriva både personligt och fritt. Ett motto han har hållit högt genom åren, redan som skribent i tidningen HEJ i slutet av 60-talet skrev han ”Pop försvinner. Jazz försvinner. Klassisk musik försvinner. Alla musikarter tar intryck av varann och och integreras till en enhet med tillnamnet m u s i k.”

Detta gäller också sättet att skriva, i recensionen ”När Duke Ovell, alias Duton Adebayo, toastade i Stockholm” på klubben Roxy skrev han på samma sätt som Duke toastade (Schlager 1981):

Toast kan va en macka
men också att nån snackar
om det ena och det andra
och helst ska orden rimma
på varandra
samhällskritik
och politik
kärlek och romantik
och allt detta till musik
reggae-reggae-reggaemusik
reggae-reggae-reggaerytmik
basen i botten och diskanten som en piska
myyyyyyyyyyyyyyyycket ekooooooooooooo
snabbt! snabbt!
in med ett klinkande piano
rappt! rappt!
nej, toast var det jag sa
det heter det på Jamaica

Som recensent är han mångsidig all-lyssnare (en stor underdrift) och bjuder genom boken på ett antal spellistor som han lagt upp på Spotify. Som denna ”Robin Scott: ”Crazy Zulu” (1984) Miles Davis: ”Time After Time” (1985) Harry Connick Jr: ”Basin Street Blues” (1988) Morrissey: ”Margaret On The Guillotine” (1988) Neneh Cherry: ”Buffalo Stance” (1988) Mano Negra: ”Patchanka” (1989) Slayer: ”Skeletons Of Society” (1990)”

Jag är på alla sätt imponerad av den energi, den bredd och det engagemang i kultur och journalistik Bengt Eriksson förmedlar. Bläddrade upp en sida i boken där han listat alla tidningar och medier han arbetat för och med ! Det är mer än ett hundratal, främst tidningar och tidskrifter, radioprogram och dokumentärer. Om boken hade innehållet ett namnregister hade det säkerligen fyllt ett tiotal sidor.

”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” är på alla sätt ett användbart kulturhistoriskt dokument, en minnesresa genom ett frilansande liv i musikens och kulturens tjänst. Läs den !

PS. Finns att köpa online bla på Bokus och andra onlinetjänster. Bengt Eriksson skriver och publicerar flitigt på sin Facebook blogg Frilansminnen.