I dessa klimatkrisens tider när norra Italien drabbas av förödande översvämningar, när floddelta i Bangladesh ständigt översvämmas, när snösmältning i norra Sverige skapar översvämning i Lule älven, i dessa tider kommer jag att tänka på hur det kan kännas att gå på vatten. Bokstavligen.
Det är lite som jag inbillar mig att känslan av att flyga eller sväva utan hjälp av vingar eller maskiner. Vattnet bär men finns där samtidigt som ett mörkt hot. Med detta menar jag inte att förringa upplevelsen eller för den skull det klimatrelaterade hot som vatten innebär.

Bilden är från ett verk som skapades av Ayse Erkmen ”On Water” på Skulptur Projekte Münster 2017. En biennal i stadsrummet som vart tionde år skapar nya verk och upplevelser.
Att vandra över vattnet i ett urbant hamnområde var för mig en upplevelse jag helst skulle gjort ensam, för att på riktigt sjunka in (inte ned) i vattnet.
Ett konstverk som öppnade sig för mängder av besökare, ett verk skapat i Land Art traditionen där besökare blir aktiva genom att stiga in i, och i detta fall, ut på verket.
I Münster blev verket ett slags spektakel där de flesta skrattande tog sig över kanalen. Och jag skulle som sagt gärna vandrat där ensam, kanske i mörkret.