I dessa pandemi tider har serietittandet på de streamade sajterna ökat extremt. Vi sitter hemma och konsumerar timme efter timme, följer bloddrypande italienska mysterier och polisserier av klassiskt engelskt snitt. Många har reagerat på schabloner och frosserier i morbida detaljer, andelen våldtagna kvinnolik och makabra seriemord iscensätts i en ofta oreflekterad intrig där gärningsmän sällan eller aldrig skildras med något psykologiskt eller förklarande djup.
Man kan tänka att serier i den parallella True crime genren borde kunna leva upp till en mer realistisk skildring av verkligheten, men oftast återskapar de händelser efter ett mönster. En dramaturgi där kriminaljournalistiken och mediala formler sätter agendan. Bilden på Lee Harvey Oswald (den trolige John Kennedy mördaren) i handbojor ledd av en stabil kriminalpolis som själv blir skjuten är ikonisk; så här vill vi se förövarna, infångade och på väg att dömas. Av rättssystemet eller av en rättrådig medborgare, för även om vi reagerar emot våldet och dådet bygger dramaturgin på denna treenighet – en förövare, ett offer och en ”hjälte”, en detektiv, en utredare, en problemlösare som skapar ordning. Både i den fiktiva genren och True crime genren.

Serier som utmanar denna dramaturgi är sällsynta, men den danska serien Utredningen bryter en del av mönstret och skildrar hur mordet på journalisten Kim Wall klaras upp genom ett gediget polisiärt arbete. Och detta utan att varken visa eller namnge den danske ubåtsbyggaren och trots att vi alla känner till dådet och domen så skapar Utredningen spänning och ett uppslukande intresse. En anledning är ett manus som låter oss följa både vad som händer och hur processen påverkar poliser och utredare. I realtid och inifrån. Inga gryniga detaljer från ubåten, inga porträtt av förövaren i handbojor. När jag skriver detta har jag sett två av sex avsnitt, det kan förändras men kommer knappast att förändra det centrala valet av perspektiv för iscensättningen av händelserna som skildras.
Det är ett gediget research och regiarbete, och inte minst en väl genomförd rollsättning. Utredningen leds av Jens Møller som spelas av Søren Malling som med ett sammanbitet ansikte och entonig stämma är befriande formell i sin roll som chef för utredningen. Pernilla August och Rolf Lassgård spelar Kim Walls föräldrar och först efter ha mött dem, accepterade de rollerna.

När jag kommit så här långt googlar jag danska medier, nyfiken på reaktioner och kommentarer där om Efterforskningen som serien heter i grannlandet. Sökningen toppas av rubriker om att Jens Møller har fått sluta som mordutredare, att han skrivit boken »Opklaret« där han lär lämna ut detaljer kring undersökningen av mordet i strid mot tystnadsplikten. Publiceringen leder till skarp kritik bla från Kim Walls närstående. Møller föreläser idag flitigt och bokas genom truecrime.dk.

Efter detta danska sidospår hittar jag en intervju med regissören och manusförfattaren Tobias Lindholm i Dagens Nyheter där han tydligt beskriver varför han valt det odramatiska och nedtonade berättarperspektivet i serien : ”– Som för så många andra har min kunskap om polisutredningar förorenats av filmer och tv-serier med flashiga kontor med plasmaskärmar eller anslagstavlor med foton och röda trådar i garn. I verkligheten finns inget av det där. Allt spännande händer i polisernas hjärnor och de är heller inte besatta av psykologi utan försöker bara samla fakta metodiskt: ”vad vet vi och vad vet vi inte?”.” https://www.dn.se/kultur/tobias-lindholm-utredningen-handlar-om-att-hitta-ljuset-i-ett-svart-hal/

Tobias Lindholm kommenterar hur floden av polisserier och true crime ”förorenat” vår kunskap om polisutredningar och betonar att drivkraften för utredarna är att hitta fakta, inte psykologisera om förövaren. De första två avsnitten av Utredningen lever upp till hans ambition, vi tas med i korridorer och på möten, till detaljer från övervakningskameror och förhör med medarbetare. Men ubåtsbyggaren själv finns varken med i bild eller som namn. Änslänge iallafall…

Fortsättning följer…

Tänker på resor, möjliga och inställda, när ska pandemin släppa sitt grepp över vår tillvaro? Är tiden för upplevelse och nöjesresor över? Kommer vi i framtiden enbart kunna resa i kulturens skapelser, i filmens, litteraturens eller fotografins landskap? Många frågor som formar vår tillvaro dessa dagar.

Själv har jag en innestående resa till Rom som väntar på att förverkligas. Jag fick bidrag till den i present när jag fyllde pensionär (tack alla ni vet vilka ni är !) men arbete och nu pandemin har skjutit upp resan. För tio år sedan sammanställde jag en utställning med foton från resor in Italien på 70-talet. Jag ställde ut dessa tillsammans med resebilder av vännen Lajos Varhegyi. I detta album finns en del av bilderna samlade.
https://medieman.wordpress.com/2010/08/04/206/

https://www.facebook.com/media/set/?set=a.418460238506

Återvänder till Rebecca Solnits reflektion kring livet i sin fantastiska essäbok A field guide to getting lost. (Gå vilse. En fälthandbok. Så heter den svenska översättningen )

”Frågan är alltså hur man går vilse. Att aldrig gå vilse är att inte leva, att inte veta hur man går vilse leder till undergång, och någonstans i det terra incognita som ligger mittemellan finns ett liv där man upptäcker saker.
Som komplement till sitt eget svar bifogade Sachs ett citat av Thoreau, som ansåg att det var en och samma konstform att orientera sig i tillvaron och i vildmarken och i tänkandet och som subtilt glider över från det ena till det and inom en och samma mening.
Det är en överraskande och minnesvärd, men också värdefull erfarenhet att någon gång gå vilse i skogen”, skriver han i Walden. ”Inte förrän vi är fullständigt vilse, eller blir snurrade runt – för i vår värld behöver en människa bara bli snurrad ett enda varv med slutna ögon för att vara vilse – uppskattar vi naturens rymd och sällsamhet. Inte förrän vi är vilse, med andra ord inte förrän vi har förlorat världen, kan vi börja finna oss själva, och bli medvetna om var vi befinner oss och om den oändliga vidden av våra relationer.”
Thoreau leker med den bibliska frågan om vad det hjälper en människa att vinna hela världen om hon samtidigt förlorar sin själ. Förlora hela världen, deklarerar han, förlora dig i den, och hitta din själ.”

Läste om Olga Tokarczuks Nobelföreläsning och denna passus beskriver på ett genomtänkt sätt hur seriernas dramaturgi alltmer leder vår upplevelse av berättandet in i ett slags ständigt pågående och aldrig avslutat momentum, hon kallar det ”Fabula interrupta.”

”Vi kan i dag förnöjt bevittna det nya sätt att berätta världen som tv-serierna har fört med sig, och vars dolda syfte är att försätta oss i trans. Naturligtvis har detta sätt att berätta funnits ända sedan Herkules, Akilles och Odysseus mytiska tidevarv, dessa de första av seriehjältar, men det har aldrig upptagit ett sådant utrymme och haft ett sådant inflytande på det kollektiva medvetandet som nu. Tjugohundratalets första två decennier går helt klart i tv-seriens tecken. Dess inflytande på sättet att berätta (och därmed även förstå) världen är revolutionerande. I dess nuvarande utformning har serierna inte bara tidsmässigt dragit ut på berättandet, med hjälp av tempusväxlingar, utvikningar och tidsaspekter, utan även skapat nya regler, vars huvudsakliga syfte i de flesta fall är att hålla tittarnas intresse vid liv så länge som möjligt.

https://www.svd.se/olga-tokarczuk-jag-maste-beratta-om-varlden

Trådarna ynglar av sig i serieberättandet, för att sedan flätas samman på det mest osannolika sätt och ibland rent av, i stunder av påtaglig rådvillhet, bytas ut mot ett gammaltkomprometterat berättartekniskt grepp hämtat från klassisk opera – ”deus ex machina”. Från ett avsnitt till ett annat förändras ofta ad hoc någon av karaktärernas hela psykologi för att personen i fråga bättre ska passa in i det som sker. En till en början vänlig och reserverad person blir på slutet hämndlysten och våldsam, en bifigur hamnar med ens i förgrunden och den stora hjälten som vi redan hunnit fästa oss vid förlorar till vår stora häpnad all betydelse eller försvinner helt.

Den potentiella förekomsten av en säsong med nya avsnitt medför med nödvändighet skapandet av ett öppet slut där ingen som helst form av hemlighetsfull katharsis, genomlevd inre förändring, förverkligande, eller tillfredsställelse över att ha fått delta i berättarprocessen, har en chans att uppstå, nå sin kulmen och klinga ut. Detta sätt att komplicera utan att avsluta, i ett ständigt uppskjutande av den belöning som ju katharsis är, fängslar och hypnotiserar. Fabula interrupta, ett gammalt grepp känt från Scheherazade, dyker nu upp i stor stil i tv-serierna, förändrar vår känslighet och för med sig de mest egendomliga psykologiska följder, rycker oss bort från våra egna liv med en hypnotisk, närmast droglik verkan.

Samtidigt skriver serierna in sig i en överlastad, ostrukturerad rytm som kännetecknar världen av i dag, med dess kaotiska kommunikation, flyktighet och flytande tillstånd. I sin mest kreativa form utgör det ett slags berättande som i dag söker sig nya uttryck. I så måtto äger ett viktigt arbete rum i serierna med det som kan bli framtidens berättande, anpassat till en ny verklighet.  Men framför allt lever vi i en värld packad med motstridig information, motsägelsefulla nyheter som utesluter och bekämpar varandra med näbbar och klor.”

Lisa Irenius:Tokarczuks revansch – otydlig Handke bleknar i jämförelse

Några medialänkar att läsa och reflektera över ! Och läsa om, de kräver en del längre tid.
Gott Nytt 2019 på er alla !

Så manipuleras vår ”fria vilja” av ny teknologi Yuval Noah Harari SvD 2018 12 22.

”Än så länge förlitar sig hackare på analyser av yttre signaler: varorna du köper, platserna du besöker, sökorden du använder på nätet. Men om bara några år kommer biometriska sensorer att kunna ge hackare omedelbar tillgång till din inre verklighet och de kommer att kunna iaktta vad som händer inuti ditt hjärta. Inte metaforen hjärta, som liberala fantasier omhuldar, utan den muskelpump som styr ditt blodtryck och stora delar av din hjärnaktivitet. Hackarna kan sedan ställa din hjärtfrekvens i förhållande till uppgifter om ditt kreditkort, ditt blodtryck i förhållande till din sökhistorik. Vad skulle inte inkvisitionen och KGB ha kunnat göra om de hade kunnat förse oss alla med biometriska armband som hela tiden övervakar vår sinnesstämning och våra känslor? ”

Jenny Maria Nilsson: Förse FN med större muskler i klimatfrågan SvD 2018 12 19

”Här handlar det långsiktigt om något värre: de ekonomiska eliternas tyranni. Två nyliga texter i SvD av Douglas Rushkoff och Marcus Joons, skildrar bland annat de rikas ointresse för hur de påverkar andra. De som har mest makt i samhället har minst intresse av att lösa klimatkrisen, eller ens tro på den: de som orsakar översvämning äger båtarna. Allt fler kommer att drabbas av allt färre, och de som drabbas mest har minst makt över hur världen styrs. Är det demokrati?

Att förse FN med större muskler i klimatfrågan kan dels ses som ett rättviseprojekt och dels som att man håller FN ansvarigt för redan existerande skrivningar om klimaträddande aktioner – att de gör vad de ska. Vi bör försöka överföra kraften i hur vi styr upp en lokal olyckssituation till hur vi handskas med den globala klimatkrisen, annars kommer lidandet att öka.”
Så planerar miljardärerna att överleva ”händelsen” Douglas Rushkoff SvD 2018 10 27

”Som teknikfilosoferna har påpekat i flera år förminskar den transhumanistiska visionen allt för enkelt hela verkligheten till data och drar slutsatsen att ”människor är ingenting annat än objekt för informationsbehandling.”

Det är en förminskning där man gör den mänskliga utvecklingen till ett videospel där någon vinner genom att hitta nödutgången och sedan låta några av de bästa vännerna följa med. Kommer det att vara Musk, Bezos, Thiel eller Zuckerberg? Dessa miljardärer är de förmodade vinnarna i den digitala ekonomin där endast de starkaste överlever.”

Förklaringen till att du inte tar till dig klimathotet: De fem D:na Per Espen Stoknes SvT 2018 12 10

”Domedagsrapportering kring klimatet triggar känslor av skuld, vilket leder till flykt.
Det är anledningen till att vi människor inte tar till oss budskapet om klimathotet, menar psykologen Per Espen Stoknes som listar fem psykologiska barriärer – alla innehållande bokstaven D.
Distance

Den första är distans, vilket enligt Stoknes handlar om att sklimatförändringarna upplevs som något avlägset. – Klimathotet är osynligt, man talar om år 2050 och 2100, då är de flesta döda.

Doom

Domedagsperspektivet som finns i mycket av rapporteringen kring klimatfrågan triggar också känslor av skuld, vilket leder till flykt.

Dissonance

Den tredje barriären kallas kognitiv dissonans och syftar till en inre konflikt mellan vad vi vet och vad vi gör. Om det vi vet (att jorden blir varmare) står i konflikt med vad vi gör (äter kött, flyger, kör bil) leder det till tvivel och till slut förnekelse. – Jag vet att jag borde göra något annat men så sitter jag fast i en livsstil från 1900-talet, med bil, hus, biff, säger Per Espen Stoknes.

Denial

Och förnekelse gör att vi lever vidare som vi alltid har gjort. Det handlar inte om ignorans, intelligens eller brist på information, enligt Stoknes, utan om självförsvar.

iDentity

Identitet är den sista barriären och innebär att vi filtrerar bort sådant som står i konflikt med våra värderingar. – Om det kommer ny information som utmanar min livsstil så känns det som ett angrepp på mig, inte ett klimatvetenskapligt faktum. Om det är konflikt mellan fakta och värderingar, förlorar fakta och värderingar vinner.”

Kristoffer Leandoer: The Dudes livsstil vårt hopp i klimatkrisen SvD 2018 11 28

”Men år 2018 vet vi att det är The Dudes livsstil som är framtiden om mänskligheten ska ha en chans att överleva. Klimatkrisen har effektivt inpräntat att vi måste göra mindre, inte mer. Vi måste konsumera mindre, inte mer. Våra ambitioner och vår prestationsiver har fört jordklotet till katastrofens rand och halverat mängden vilda djur på jorden från 1970 och fram till nu. Vi måste sätta lika högt värde på våra skrotbilar, kassettband och slitna vardagsrumsmattor som The Dude gör, han är en förebild på vägen mot en cirkulär ekonomi. Hans totala ointresse för att dominera någon eller något är filmens mest realistiska livshållning: ”Vi var aldrig herrar över naturen, och kommer aldrig att bli det”, konstaterade Therese Uddenfeldt i sin bok om fossilbränslen och klimatkrisen, ”Gratislunchen”. Världen har aldrig sett ekonomisk tillväxt utan att energiförbrukningen samtidigt ökat – och det vet vi nu att jorden inte klarar. ”

Why Growth Can’t Be Green By Jason Hickel | September 12, 2018

New data proves you can support capitalism or the environment—but it’s hard to do both.

”Preventing that outcome will require a whole new paradigm. High taxes and technological innovation will help, but they’re not going to be enough. The only realistic shot humanity has at averting ecological collapse is to impose hard caps on resource use, as the economist Daniel O’Neill recently proposed. Such caps, enforced by national governments or by international treaties, could ensure that we do not extract more from the land and the seas than the Earth can safely regenerate. We could also ditch GDP as an indicator of economic success and adopt a more balanced measure like the genuine progress indicator (GPI), which accounts for pollution and natural asset depletion. Using GPI would help us maximize socially good outcomes while minimizing ecologically bad ones.”

#2018. Dags att uppgradera mina filmiska små experiment. Här nummer fyra i serien som jag skapade för några år sedan. Fler finns på min Vimeosida.

https://vimeo.com/249786550

Inleder 2018 med god och tankeväckande läsning – ”Vad Mary Shelley faktiskt skrev var en roman om en forskare som fullt ut lyckas i sin föresats att skapa liv, men som är alltför bunden av sina fördomar för att inse att också denna nya människa, trots sitt skräckinjagande yttre, är kapabel till godhet, skönhet och insikt – om den bemöts på lika villkor och ges möjlighet att utvecklas till sin fulla potential. Och i det var ”Frankenstein” inte bara ett fullödigt uttryck för upplysningens idéer, utan förblir en bok med ett angeläget budskap för alla tider.”

Länk till understreckare av John-Henri Holmberg
Därför är ”Frankenstein” högaktuell även 2018

Under projektet Wanderlost i Kristianstad fick jag möjlighet att arbeta med 360 kamera och Virtual Reality. Verket ”Platsens Poesi” visades på Konsthallen i en installation där man vandrade i VR med glasögon, omsluten av röster och tankar som gav andra perspektiv på platsen och stadens rum. Kan ses på YouTube och Vimeo i simulerad 360 eller med VRglasögon. För mer info följ länken nedan. Enjoy !

Wanderlost Kristianstad – VirtualReality

Under 10 dagar i april bjöd vi in hela Kristianstad till att gå vilse i Wanderlost, ett kultur evenemang där vi öppnade för upplevelse, samtal, utställningar och vandringar med fokus på att se stadsrummet med nya ögon. Vem äger det? Vilket rum är öppen? Hur skapas deltagande? Allt om det evenemanget finns att läsa på bloggen – http://wanderlost.abadyl.com/

Nu flyttar en del av utställningen till Köpenhamn och vår partner Warehouse9. http://wanderlost.abadyl.com/index.php/2017/05/11/artworks-in-copenhagen-18th-21th-of-may-2017/

Under fyra dagar på Warehouse9 kommer Wanderlost – digital arts festival att bjuda in till upplevelser och performance under temat Artists and citizens create the city together. Be there or be square !