Filmen har alltid levt med en kluven identitet – å ena sidan ett visuellt medium med alldeles egna kvaliteter i klass med litteraturens, å andra sidan ett massmedium dömt att visas i bilhandlarnas salonger där glitter, glamour och action räknas. Filmmakare med visuella talanger får tigga smulor vid patronernas bord medan andra köper öar i karibiska havet för vinsterna.
Så här hårddraget är det inte i ”lilla” Sverige där vi levt med ett filmavtal som fördelar stödet från biografintäkterna också till de filmare som vågar utmana konventionerna och genrerna och iscensätta filmiska upplevelser utan att snegla på publikens gunst.

Svensk film hade inte haft filmer av dagens Roy Andersson eller Marie Louise Ekman utan filmavtalet. Debutfilmen ”Farväl Falkenberg” hade kunnat produceras utan avtal, men den är snarare undantag än regel eftersom den helt byggde på att ett kompisgäng ställer upp obetalt för varandra.

Nu föreslår en utredning av Sveriges Radios vd Mats Svegfors (tidigare chefred på Svenska Dagbladet) att biointäkterna skall gå direkt till staten och Svenska filminstitutet med alla fonder och publikrelaterade stöd skall finansieras via direkta stöd ur statskassan.
Den har titeln ”Vägval för filmen” men den handlar mer om att välja vid vilken kran man skall tanka filmbilen på macken – den där skatten skickas direkt till Sfi eller den som går till staten – alltså vem som skickar pengarna till vem. Viktigare borde vara VILKA pengar som satsas och VILKA kriterier som styr fördelningen. Eller som Håkan Bjerking, ordförande i Sveriges filmregissörer säger till Kulturnytt i P1: ”Vi ska bygga visionen för svensk film, vi vill garantera 500 miljoner per år och vi vill inte att det ska behövas äskas år från år. Och vi vill att det ska avsättas 100 miljoner till filmer som inte ska behöva ta några kommersiella eller kortsiktiga hänsyner.”

Det är den typen av visioner som ger verkligt utrymme och arbetsro för seriösa filmmakare att skapa konstnärliga spelfilmer som har egenhet. Alltså våga satsa ! Att skriva en mening i utredningen som ”att främja konstnärligt och ekonomiskt risktagande, kvalitet och mångfald samt ökad tillgänglighet” är inte mycket mer värt än politiskt korrekt snömos om det inte leder till radikalt nya villkor för filmmakarna. Visionerna som skapar nya filmupplevelser finns knappast, för som Mikael Timm kommenterar på P1s Kulturnytt:
”Huvudproblemet med svensk film tas inte upp i utredningen. Hur få fler bra svenska filmer? Det nuvarande stödet är en kompromiss. Man har måst ge alla i branschen något för att få parterna att skriva på avtalet.”

För det gamla filmavtalet har inte bara identitetsproblem, det har stora åldersvagheter. Film har alltid varit något man traditionellt ser på och distribuerar via biografens vita duk, men i dagens filmvärld är andra kanaler lika framträdande. Kabel och betal-TV, DVD marknaden, internet, bärbara telefoner och spelkonsoler – film skapas för alla dessa plattformer och att då ha ett filmisk förhandsstöd som ställer som krav att du som producent har avtalad biografdistribution för att kunna få förhandsstöd, det är en antik konstruktion. Detta krav föreslår utredningen skall slopas. På tiden att den begravs!

Mats Svegfors måste ha lyssnat på unga, nya producenter i filmvärlden, han föreslår också en del av de medel som idag går till regionala center som Film i Skåne dras in och satsas på ett nytt stöd – ”Ny Film”. Den skall stimulera utvecklingen av konstnärlig talang hos nya och etablerade filmare samt nya former för produktion, distribution och lansering i olika visningsfönster och på olika plattformar.
En luddig formulering – kan lika gärna betyda att Svensk filminstitutet satsar på ännu en ny portal för ung film som nordiska projektet dvoted – som att ge stöd till nätbaserade festivaler. Här finns iallafall en öppenhet mot nya medier och andra filmiska former av kommunikation som kan leda vidare.
Men att utredningen skulle vara så positiv för filmens konstnärliga status som styrelsen i OFF, Oberoende filmares förbund, skriver i ett debattinlägg på Sfis nättidning Filmnyheterna, har jag svårt att förstå : ”Vi är slutligen övertygade om att i ett läge där filmen är en så stor del av människors kulturkonsumtion kommer staten att inse värdet av att upprätthålla en mångfald genom att i hög grad stödja den filmproduktion som inte är kommersiellt orienterad i första hand utan har sin utgångpunkt i ett sammhällsbetraktande eller har en konstnärligt utvecklande ambiton.”

Filmkonsten är inte uppgraderad i den nya filmutredningen, utan än mer än tidigare en marknadsvara som andra i upplevelseindustrin. Det nya och det konstnärliga får i förslaget en liten öppning, men det verkar mera vara gjort för att inte alla fria filmare skall starta ett uppror. Film är marknadsvara och den skall beskattas och stödjas som alla andra, det är huvuddraget i den ”nya” filmpolitiken.