Kategoriarkiv: John Lennon

John Lennon – en minnestext i Schlager nr 6/7 1980

#6/7, 1980
Tio minuters tystnad
John Lennon

”Om du hade varit i New York idag så hade du antagligen varit tillsammans med oss och 150 000 andra i en tyst hyllning till John Lennon. Redan på väg till Central Park är stämningen en blandning av begravning och förväntan. Den första strof vi hör är ”Nothing’s gonna change my world” från ”Across the Universe”. Nära parken är det fullt med folk som kommer promenerande eller upp ur tunnelbanan. Över radion har man sagt till folk att lämna bilarna hemma.

Fyra helikoptrar smattrar över Central Park. New York State arrangerar minnesstunden och står för en halvtimmes musik före och efter.

Det är kallt och alla är påpälsade och på Dakota house (Lennons och Onos bostad) vajar flaggan på halv stång. Nästa låt vi hör föras med vinden från högtalarna är ”All You Need Is Love”. Rotorbladens smatter blandar sig i ”Give Peace a Chance”.

Det är föräldragenerationen som dominerar med barnvagnar och minnen i blicken. Men det är många nyfikna också. Det är the (n)onsmoking generation.

”Please turn off all your radios” säger man i högtalarna. Det är 40 sekunder kvar. Alla skall stå stilla i en ”silent pray”. Tio minuter verkar länge i den har kyliga vinden, Allt vi hör när klockan slår två är några babiesar i barnvagnar runt omkring. En ambulans står med motorn på utifall någon…

Det är högtidlig stämning. Den är samtidigt begravningslik. Minnet framkallar kremeringen som ägde rum i onsdags. En tv- fotograf tar sig fram i mängden men inget händer värt att fånga upp för massmedia. Inget annat än tysta människor. Par om par mest och jämnåriga med John Lennon

När dom tio tysta minuterna passerat bryter en visselkonsert ut. Samtidigt hör vi ”Imagine”, folk står fortfarande stilla dom första takterna, sen börjar dom röra på sig. Mest dom nyfikna.

”Imagines” tungt sköna beat känns just då, mycket vackert och trösterikt. Inte många gråter. Vi ser bara ett par bakom oss som gråter hejdlöst. Sammanbitna och förundrade ögonkast överallt.

Det kom alltså 15 0000 istället för dom beräknade 50 0000. Många gör det gamla välkända peacetecknet. Andra dricker öl och skriker ”right on”. Det är en konfrontation mellan dåtid och nutid. Nu rör sig massan varken åt vänster eller höger utan åt alla håll. En symfonisk musik drunknar i rotorbladens smatter. Tio minuter var inte så långt.

Solen bryter igenom. Bredvid oss på ett staket sitter en medelålders exhippie i vargskinnspäls och sjunger ”Let the sunshine in” om och om igen, medan han blundar och vaggar av och an.

Vi går ner mot parken och möter en man med handgjord skylt där det står ”In our lives – we loved you more” en liten grupp sjunger allsång ”Let it all shine on”. En man med vitsminkat ansikte kom- mer bärande på en stor jordglob. Han bär den omväxlande över huvudet och ibland i famnen. En annan håller upp en New York Times där han tecknat med svart tusch ”guncontrol”.

Det blandas med alla blommor, rökelse och peacetecken. Återigen 60-talet i kontrast mot 80-talet. Han håller upp tidningen mot alla tv-kameror. Ett sötaktigt rökmoln blåser förbi.

Den tomma fasta scenen i Central Park är uppfylld av ett stort foto av John Lennon och några kransar. Borgmästare Koch som tagit initiativet till hyllningen har valt ett foto av Lennon där han bär en t-shirt med texten ”I Love New York”.

En yngre grupp människor står med en kassettbandspelare och lyssnar på ”Helter Skelter”. PIötsligt utbryter de i en våldsam debatt om Carter och Reagan. ”He had some good ideas you know – but he got fucked up”.

Dom sista låtarna ur högtalarna är ”In My Life” och ”You Gotta Hide Your Love Away”.

Kyligare vind sliter upp rockarna. Vi viftar ner en taxi. Det är stökigt i trafiken. Chauffören klagar ”They are crazy all these kids – crazy about this Lennon”. Han pekar ut på gatan och dom ”kids” han talar om är jämnåriga till honom själv och oss. Det har ju visat sig – speciellt tydligt under den senaste veckan att Lennon inte var någon ex-Beatle längre utan en person som påbörjat en ny period. Han levde mycket intensivt som kreativ person här och nu.

Det börjar plötsligt snöa. Det övergår i snöstorm. På mindre än tio sekunder är hela Manhattan en snöstormsorkan. I bilradion hör vi återigen ”Nothing’s Gonna Change My World”. ”

anastasia och robert zero / publicerad i antologin Best of Schlager 2011

Denna skildring av minnesstunden för John Lennon publicerades i decembernumret av Schlager 1980. Paret zero ( det efternamn som Robert Broberg vid den tiden använde) ringde in den per telefon från Manhattan en sen decemberkväll. Redaktionen på Schlager hade skjutit upp trycket av detta nummer för att få med texten som både var en ögonblicksbild och en sorgekrönika. Avrättningen av John Lennon hade en liknande dignitet som morden på John F Kennedy och Martin Luther King, lika omskakande och lika nedslående för en generation som i honom såg kärleks- och fredsbudskapet personifierat.

Idag vet vi att Yoko Ono fortsatt att bära deras budskap vidare på olika sätt, inte minst genom ljusinstallationen IMAGINE PEACE TOWER som lyser upp himlen över Reykjavik på Island varje natt alltsedan den 9 oktober 2007 då John Lennon skulle ha fyllt 67 år. Sången och texten till ”Imagine” lever vidare som en av de starkaste och innerligaste texter han skrev under sin alldeles för korta livstid. John Lennon blev 40 år.

Till minnesplatsen Strawberry Fields i Central Park vallfärdar fortfarande fans och sörjande varje år. Platsen ligger mittemot Dakota Building där John och Yoko bodde tillsammans. Läs gärna den utförliga minnestexten om mordet på John Lennon på wikipedia.

Artikeln ingår i antologin Best of Schlager 2011, sammanställd av mig Thore Soneson och Bengt Eriksson.

En initierad bild av John Lennon

Idag blir många av oss påminda om John Lennon, om hans död för 30 år sedan, om den 70 årsdag han skulle firat idag. Nätet fylls av artiklar med mer eller mindre initierade minnesbilder och analyser.

Ett spår som många tar upp är – hur skulle Lennon sett ut idag om han fått leva, hur skulle hans musikaliska karriär utvecklats? Om ni skall läsa något med insikt och kunskap – undvik för alltivärlden sydsvenskan bottennapp skrivet av den annars kompetente skribenten Håkan Engström. Vill inte ens länka till artikeln som är en orgie i dålig smak där Lennon framställs som en försupen, världsfrånvänd, kulmagad och introvert åldring färdig för vårdhemmet.

Läs hellre denna artikel i engelska Guardian/Observer som både levererar fakta kring alla ekonomiska turer kring Beatles-arvet, kring Yoko Ono och hennes sätt att vårda legendens minne. Läs detta och sedan kan ägna oss åt att lyssna på det arv som Lennon lämnat efter sig – hans musik.

The legacy of John Lennon | Music | The Observer.