Detta är ingen idolbok. Det är en reportagebok som följer rockgruppen Imperiet på turne i Nicaragua, New York och Kuba på 1980-talet.
Omslaget till Blod och Eld av Lars Torndahl
Fotografen Lars Torndahl är med, smyger omkring på scen och fångar in obevakade ögonblick där Thåström ibland poserar men oftast bara existerar. Vilar och andas. Exploderar på scen framför miken i svettiga strålkastarwatt. Han är det givna centrat i boken, men de övriga Christian Falk, Fred Asp och Per Hägglund som var Imperiets medlemmar vid den tiden får också plats.
Backstage på legendariska klubben CBGBs i New York
Jag vänder blad i boken samtidigt som jag spelar ”Blå himlen blues” som på många sätt fångar imperiets suggestiva kraft och suget efter det äkta. Ögonblicket där allt faller på plats. Kärleken. Lyckan. Livet. De sista minuterna i låten är som en utdragen orgasm som tillåts pågå. Thåström trånar och andas. Torndahls foton har samma kvaliteter, intensiv närvaro, oskarp sensualism och berättande reportage snapshots. På sidorna blandas färg och svartvitt, det växer fram till ett levande collage där berättandet är i fokus. Ett explosivt formspråk signerat Pär Wickholm. I en text sätter kollegan och samarbetspartnern författaren Per Wirtén ord på Imperiets resa och tiden på 80-talets Stockholms gator. De båda träffades på rocktidningen Schlager och samarbetade som ett team, jämnåriga och hungriga på att beskriva tiden och känslan.
I texten skriver Wirtén om Torndahls bilder ”Jag ser porträtt av ett mytomspunnet rockband. Thåström och Falks scennärvaro, som var en blandning av tänkt koreografi och spontant kaos, på jakt efter en extas som skulle sudda ut gränsen mellan scen och publik.” En beskrivning som likaväl kunde handla om det fotografiska språk Torndahl bitvis excellerar i. Eller med hans egna ord – ”Vänta och ge det tid. Och ytterligare tid. Nåja, en och annan gruppbild fick jag lov att styra upp. Imperiet var ett band som sa ifrån. En del såg dem som väl stöddiga. Att ha attityd var ett slags skydd. Mot trivialiteten. Mot tramsiga och oinitierade intervjufrågor. Här lärde jag mej mycket. Att inte ta skit. Att göra sin grej och kräva att bli tagen på allvar. Det gällde för de allra flesta artister jag plåtade. Särskilt de som kom ur punken. Vi var ju på väg åt samma håll. Eller i alla fall på väg. Framåt.”
”Blod och Eld” är mera än en fotobok om ett rockband, den är ett tidsdokument som förmedlar och vibrerar av den känsla Imperiet väckte och fortfarande väcker.
Går det att skriva kritiskt om Tarik Salehs nya film ”Eagles of the Republic”? Som regissör har han tagit klivet upp på samma hyllade hylla som Ruben Östlundh, den där de båda kan räkna med inbjudningar till de stora prestigefyllda festivalerna tack vare sina framgångsrika tidigare epos.
Fares Fares som den uppburne skådespelaren George Fahmy i en hyllningstal som slutar i kaos.
Det hindrar inte att jag nästan gäspade mig igenom Eagles trots en välsnickrad historia om den uppburne skådespelaren George Fahmy som säljer sin själ för att agera president al-Sisi i en påkostad och officiellt förankrad hyllningsfilm. Det är inte fel på inramningen eller skådespelarna, Fares Fares gör sin bitvis hunsade bitvis beundrade stjärna till en lydig hund som ibland blixtrar till i bitska kommentarer. Men en biroll stjäl ljuset han badar i, Zineb Triki som spelar hustrun till den maktfullkomlige försvarsministern är precis så femme fatal förförisk och elegant som de bästa kvinnliga i den uppburna noir-traditionen.
Sherwan Haji som Yasser Islam, Zineb Triki som den eleganta Suzanne och Fares Fares som George Fahmy i Eagles of the Republic
För det är i den genren Tarik Salehs film hör hemma, en historia med svidande kritik mot det politiska förtrycket i dagens Egypten, ett välsnickrat manus där korruption och falskspel går hand i hand. När Fahmy lyckas rädda en nära väns son ur säkerhetstjänstens klor gör han det med bibehållen etisk stoicism. För det är ett hjälteporträtt i, som någon skrev, John le Carres anda. En intrigdriven pusselhistoria som tyvärr saknar den intensitet och den glöd som hans förra ”Boy from Heaven” skapade. Där var intrigen laddad med en initierad kritik av spelet kring makten på det största och viktigaste universitetet i det islamistiska Egypten.
Boy from Heavens huvudperson fiskarpojken Adam (Tawfeek Barhom) utspelar sig på ett islamistiskt universitet i Kairo.
Den första filmen i trilogin ”The Nile Hilton Incident” har en liknande nerv, en korrupt polis utreder ett mord på en sångerska som leder långt upp i regeringskretsar. Här gör Fares Fares en svettig, drogberusad polisinspektör som rör sig i nattliga kriminella miljöer. Inte många lugna sekunder i den filmen.
Tyvärr är det en helt annan långsam energi i en del av foto och klippningen i ”Eagles of the Republic”. Här känns det visuella uträknat enkelt, närbilder och uppbyggnaden av scenerna följer en traditionell mall också den hämtad från klassiska noir-filmer. Men utan den spänning som dramatiskt ljus och visuella spel med rumslighet skapade i de bästa amerikanska rullarna på den tiden.
Jag saknar den närhet och den nerv som fotot i ”Boy from Heaven” skapade, där vibrerade fotot av dynamisk växling mellan närbilder och genomtänkta kompositioner. I ”republikens örnar” försvinner en hel del av det filmiskt uttrycksfulla i hollywoodska ”turning points”, vändpunkter där spelet mellan makten och den uppburne Fahmy sätts på spel. Speciellt den dramatiska scen där Fahmy håller ett hyllningstal till egyptiska armén i en parad som slutar i ett kaos där militären avrättar en minister och sedan skjuter vilt omkring sig. Här gör Tarik Saleh en tydlig referens till avrättningen av presidenten Anwar Sadat, ett dåd med islamistiska förtecken.
Och visst lyckas Tarik Saleh med sin trilogi filmer skärskåda den egyptiska makten på ett bitvis rasande skickligt sätt. Framförallt med starka manus där den politiska udden är knivskarp. Och kryddad med svart humor, scenen när George Fahmy sminkar sig till hur han tänker sig den bitvis skallige presidenten skall gestaltas med en usel tupé är en både dråplig och pricksäker skildring av den fåfänga och maktfullkomlighet som politiska ledare uppvisar i verkligheten. Behöver jag skriva Trumps orangesmink och Putins bara överkropp på hästryggen…
Gatulivet i denna fd franska kolonin Senegal präglas av historien. Skillnaden mellan dom som har och dom som inte har är tydlig. Liksom vad man kan försörja sig på. Bankkontor och flygbolag i huvudstaden Dakar blandas med sjangserade barer och överallt barn som putsar skor, torkar vindrutor och tigger allmosor.
Killen med skolväska visade sig vilja vara vår guide, vi diskuterade med hans fåordiga engelska. Då kommer två av hans vänner /kompanjoner upp bakom mig och jag känner en hand sticka ned i en bakficka. Vips var alla tre borta liksom en sedel av typ tio kronors värde. Hade allt värdefullt i framfickorna, de försökte inte ta min slitna Nikon, såg väl för risig ut.
Dakar är en gammal hamnstad och en kväll hamnade vi på en jazzklubb i de kvarteren. Det blev aldrig någon livemusik, istället kom två lättklädda unga damer och satte sig i våra knän. Vi vinkade avvärjande till inviterna och händerna som rörde sig längs jeansbenen. Men det enda sättet vi kunde slippa därifrån var att betala. Då försvann damerna tillbaka ut i skuggorna.
(Medresenär och skribent Bengt Eriksson då vi var medlemmar i frilans GRUPP FEM)
Under drygt två månader har jag legat på rygg en stor del av tiden. Inte för att jag är lat och undviker att röra mig, nej det är en kotkompression i ländryggen som spökar, sätter stopp och gränser för hur länge jag kan vara upprätt. Ryggraden trycks ihop när jag sitter och går. Smärtan blir dov och mullrande, tar över både mitt humör och orken. En envis hjärnskakning och migrän har också tvingat mig till mer vila och horisontal läge.
Vad har jag ägnat mig åt på rygg, frågar ni. Det gör jag också. Att skriva på datorn är en utmaning i ryggläge, tangentbordet befinner sig på fel nivå. Lutad mot benen glider den ständigt nedåt. Tack vare rättstavningsprogrammet räddas en del texter.
Vad jag gjort ? Skrivit om en spänningsroman, redigerat och fördjupat en nyckelroman. Den första väntar på att skickas till förlag, den andra omarbetad efter ett antal nej från olika förlag. Har jag gett upp, nej inte fullständigt. Skrivandet har om inte räddat mig så iallafall gjort att jag hållit huvudet över den berömda vattenytan.
Liggande i gräset innan kotkompressionen.
Det jag saknat är att kunna ta långa promenader med vår hund Rickie, det är inte samma sak att gå med en rullator och hålla i kopplet till en ivrig och energisk gårdshund som att låta sig dras med i hennes sökande med nosen.
Har också saknat att gå i skogen och leta svamp, en annan av höstens viktigaste sysslor. Den stärker både kroppens krafter med syre och motion.
Men tänker ni, har inte sängliggandet gett mer tillfälle att läsa ? Kanske en del men än mer att tillbringa tiden framför tv-skärmen och sluka serier och filmer. Berättandet i rörliga bilder och historier är lättare att sjunka in i för mig som arbetat en hel del med att skriva manus och använda det visuella alfabetet.
Har läst flera av Stig ”Slas” Claessons romaner och den mäktiga biografin som vännen Håkan Lahger skrivit om hans produktion av text och konst, ”Vem älskar Slas?” Ett författarskap och livsgärning där det enkla och rena i pennans linje i de många porträtt hans skapade och de okonstlade möten med outsider individer och miljöer han skildrat i ord. Den sortens konstnärsskap är värt en lång applåd.
Under den här tiden har jag försökt lyssna på litteratur istället för att läsa. Många timmar med Klas Östergrens ”Klenoden” har fått mig att förundras över både hans språkliga ekvilibrism och hans fenomenala sätt att väva in historiska händelser med samtida scenerier. Från en kvinnoorganiserad fredsmarsch anno 1910talet till den litterära ceremonin när en åldrad poet blir belönad på akademiska tiljor.
Nu ligger jag på rygg igen efter att ha skrivit det ovanstående sittande. Och suttit på träningscykeln i tio minuter, det är allt ryggen orkat med.
Att det är fars dag denna dag när jag skriver detta betyder inte någon skillnad för ryggsmärtorna, de lever sitt eget och obarmhärtiga liv. Ortopeden menar att skadan på kotorna tar mellan 3 och 6 månader att om inte läka så iallafall växlas ned till en mer hanterbar smärta.
Har ägnat orimligt mycket tid på sociala medier i sängläget, mitt flöde på Facebook reflekterar vad jag stannat upp och läst eller lyssnat vidare på. Klipp med eller texter om Tom Waits ligger högt på listan. Hans skrovliga röst och pregnanta texter har fascinerat många. Hans klassiska textrad ”The piano has been drinking” sammanfattar inte bara hans egen singer/song writer melankoli utan placerar honom i en tradition av barpianister och sena nätter skildrare.
Högt på socialamedier listan ligger vännen fotografen Micke Berg som i snudd på dagliga inlägg berättar om sitt liv och reflekterar över samtiden från sin utkikspunkt på berget i Naxos eller kafeet Twang på södermalm. Hans svartvita bilder är både realistiska och poetiska frysta ögonblick från hans vandringar och äventyr. Alltid lika tillfredsställande att ta del av.
Mitt tillstånd påfrestar vardagen för inte bara mig, min sambo har fått ta mycket av det praktiska. Att handla och laga mat, hålla lantstället och lägenheten i beboeligt skick. Att rasta hunden på morgonen och kvällen. Att jag är tacksam för allt detta vet jag inte hur jag ska kunna återgälda (för att använda ett ålderdomligt ord).
Under drygt två månader har jag legat på rygg en stor del av tiden. Inte för att jag är lat och undviker att röra mig, nej det är en kotkompression i ländryggen som spökar, sätter stopp och gränser för hur länge jag kan vara upprätt. Ryggraden trycks ihop när jag sitter och går. Smärtan blir dov och mullrande, tar över både mitt humör och orken. En envis hjärnskakning och migrän har också tvingat mig till mer vila och horisontal läge.
Vad har jag ägnat mig åt på rygg, frågar ni. Det gör jag också. Att skriva på datorn är en utmaning i ryggläge, tangentbordet befinner sig på fel nivå. Lutad mot benen glider den ständigt nedåt. Tack vare rättstavningsprogrammet räddas en del texter.
Vad jag gjort ? Skrivit om en spänningsroman, redigerat och fördjupat en nyckelroman. Den första väntar på att skickas till förlag, den andra omarbetad efter ett antal nej från olika förlag. Har jag gett upp, nej inte fullständigt. Skrivandet har om inte räddat mig så iallafall gjort att jag hållit huvudet över den berömda vattenytan.
Liggande i gräset innan kotkompressionen.
Det jag saknat är att kunna ta långa promenader med vår hund Rickie, det är inte samma sak att gå med en rullator och hålla i kopplet till en ivrig och energisk gårdshund som att låta sig dras med i hennes sökande med nosen.
Har också saknat att gå i skogen och leta svamp, en annan av höstens viktigaste sysslor. Den stärker både kroppens krafter med syre och motion.
Men tänker ni, har inte sängliggandet gett mer tillfälle att läsa ? Kanske en del men än mer att tillbringa tiden framför tv-skärmen och sluka serier och filmer. Berättandet i rörliga bilder och historier är lättare att sjunka in i för mig som arbetat en hel del med att skriva manus och använda det visuella alfabetet.
Har läst flera av Stig ”Slas” Claessons romaner och den mäktiga biografin som vännen Håkan Lahger skrivit om hans produktion av text och konst, ”Vem älskar Slas?” Ett författarskap och livsgärning där det enkla och rena i pennans linje i de många porträtt hans skapade och de okonstlade möten med outsider individer och miljöer han skildrat i ord. Den sortens konstnärsskap är värt en lång applåd.
Under den här tiden har jag försökt lyssna på litteratur istället för att läsa. Många timmar med Klas Östergrens ”Klenoden” har fått mig att förundras över både hans språkliga ekvilibrism och hans fenomenala sätt att väva in historiska händelser med samtida scenerier. Från en kvinnoorganiserad fredsmarsch anno 1910talet till den litterära ceremonin när en åldrad poet blir belönad på akademiska tiljor.
Nu ligger jag på rygg igen efter att ha skrivit det ovanstående sittande. Och suttit på träningscykeln i tio minuter, det är allt ryggen orkat med.
Att det är fars dag denna dag när jag skriver detta betyder inte någon skillnad för ryggsmärtorna, de lever sitt eget och obarmhärtiga liv. Ortopeden menar att skadan på kotorna tar mellan 3 och 6 månader att om inte läka så iallafall växlas ned till en mer hanterbar smärta.
Har ägnat orimligt mycket tid på sociala medier i sängläget, mitt flöde på Facebook reflekterar vad jag stannat upp och läst eller lyssnat vidare på. Klipp med eller texter om Tom Waits ligger högt på listan. Hans skrovliga röst och pregnanta texter har fascinerat många. Hans klassiska textrad ”The piano has been drinking” sammanfattar inte bara hans egen singer/song writer melankoli utan placerar honom i en tradition av barpianister och sena nätter skildrare.
Högt på socialamedier listan ligger vännen fotografen Micke Berg som i snudd på dagliga inlägg berättar om sitt liv och reflekterar över samtiden från sin utkikspunkt på berget i Naxos eller kafeet Twang på södermalm. Hans svartvita bilder är både realistiska och poetiska frysta ögonblick från hans vandringar och äventyr. Alltid lika tillfredsställande att ta del av.
Mitt tillstånd påfrestar vardagen för inte bara mig, min sambo har fått ta mycket av det praktiska. Att handla och laga mat, hålla lantstället och lägenheten i beboeligt skick. Att rasta hunden på morgonen och kvällen. Att jag är tacksam för allt detta vet jag inte hur jag ska kunna återgälda (för att använda ett ålderdomligt ord).
Idag funderar jag på begreppet Medel-Svensson. Var kommer uttrycket ifrån, är det en statiska centralbyrån term (SCB) eller har den andra rötter?
Anledningen till min fundering är att jag hamnade i en sparad samling filer på min telefon. Sparade över de flesta som backup till datorn. En av dem är en artikel med rubriken ”Han har försökt göra det omöjliga – skriva snittsvenskens historia” där historikern Carl Mikael Wærn-Carlsson blir intervjuad i Sydsvenska Dagbladet. Jag snabbläste och fastnade för detta stycke :
”Sverige var bättre förr i den meningen att vi under 1300- och 1400-talet hade sextio helgdagar under ett år. Vi får också veta att snittsvenskarna Per och Margareta år 1570 åt torkad förrådsmat och drack öl och att ”Tungreceptorernas interna arbetsfördelning var en annan än dagens, med slagsida för beska, syra och umami, och lyxstämpel på salt och sött”. Den menyn är väl vad som väntar oss om vi ska överleva på torkad beredskapsmat i framtiden. Ett evigt tuggande på torkad lutfisk och rökt fläsk. Artikeln fortsätter med mera fakta och reflektioner kring begreppet, det dök upp först på 1900-talet och då som en delvis politiskt färgad term. ”– Att man identifierar sig utifrån vad man gör om dagarna och tjänar pengar på kräver ju att man har en hög grad av specialisering i samhället. Det är på något vis en psykologisk konstruktion att man har en yrkesidentitet. Medelsvensson var ”anställd” först i mitt nedslag 1960, tidigare var hon egenföretagare” säger Carl Mikael Wærn-Carlsson.
Medelsvensson har för mig och många andra en negativ klang, man ser framför sig idealbilden av den svenska familjen i välfärdssverige med ”Villa, Volvo och vovve”. En schablonbild men samtidigt ett ideal som politiker genom år älskat att använda som måltavla för sina visioner. En konformistisk syn på vad vi ska sträva efter. Jag och många med mig som arbetat inom kultursektorn med media och kommunikation har många gånger skrattat i mjugg över denna bild. Den är både förenklad och i viss mån föraktfull mot alla som har den sortens liv som mål. Men idealet med snälla och laglydiga skattebetalare är inte allomfattande, tänk bara på alla skattesmitare och ekonomer som har brevlådeföretag i skatteparadis. Eller alla som sökt sig till den lukrativa droghandeln i jakt på snabba klipp. En hel del av dem som lyckats sitter i lyxboenden i Turkiet, Abu Dhabi eller gömmer sig på spanska Solkusten. Eller en Ingvar Kamprad som med sitt IKEA byggde förmögenhet på att skapa billiga möbler för att alla skulle ha råd att skapa ett eget hem. Den världsomfattande koncernen utvecklades till en stiftelse där miljarder lagras i dolda tillgångar för de närmaste.
Detta var bara några reflektioner kring en artikel jag sparat ned i mobilen under de senaste året. Att samla in artiklar fakta och research är en vardagssyssla för mig som skribent. Genom åren har jag travar av gulnade tidningsklipp, magasin och numera mappar fyllda med digitala artiklar. Med datateknikens hjälp kan jag söka igenom min hårddisk på jakt efter fakta och tankar bara genom att söka ett ord. Just idag blev det Medel-Svensson.
Citaten är hämtade från en kulturartikel av Peter Fällmar Andersson i Sydsvenskan i september i år. Där intervjuas Carl Mikael Wærn-Carlsson om sin bok ”Medelsvensson genom 700 år”.
I veckan som gick har en kulturdebatt om skärmtid och ständig uppkoppling kommit i fokus igen. Politiska förslag om att kräva ID för sociala medier för alla under 15 år har lyfts fram av socialdemokraterna. Kulturnyheterna special på SvT sänder debatten ”Äntligen skärmfri” där de i puffen för programmet skriver att ”Allt fler längtar bort från dumskrollande och allt för mycket skärmtid på sin smarta telefon.”
En av de tre inbjudna att diskutera är poeten Jonas Gren som i sin bok ”Ingen surf : handbok i nedkoppling” berättar om hur han valt bort internet uppkoppling och smartphone på sitt kontor för att kunna fokusera på att skriva, inte scrolla och tvångsmässigt kolla mejlen varje timme.
”I de funktioner man verkligen har nytta av att vara uppkopplad jämt så är det förstås jättebra att kunna vara det, precis som en protes kan vara bra. Jag är inte emot proteser, men jag är emot att man har ett tredje ben i form av en protes bara för skojs skull,” säger han i en intervju av Rojin Pertow i Dagens ETC.
I SvT programmet berättar journalisten Erik Galli som med sig själv som vittne spelat in serien ”Skärmfri på 100 dagar” om sitt sociala medier beroende som en stress sjukdom. Diskussionen i ”Äntligen skärmfri” fokuserar på internetanvändning i helhet, inte främst de avarter i sociala medier som fejkmemes och AI genrerade propagandavideos eller TicToc skapar tvångsideal som skapar ångest och ätstörningar.
”Det är en fråga om vem som tjänar på att vi ständigt är uppkopplade. Dels techbolagen, men också alla myndigheter,” säger Jonas Gren i ETC intervjun. ”När aktörer förlägger det mesta av sina tjänster online är det vi som gör arbetet istället. De behöver inte ha några anställda, de behöver inte ha några biljettautomater. De sparar massor av pengar när vi som konsumenter och användare gör arbetet.”
Det här är en verklighet vi känner igen, stängda bankkontor, enormt långa telefonköer i de flesta myndigheter och institutioner i välfärden. För att inte tala om alla bedragare som lurar bankkoder av främst äldre och skapar nätbaserade pyramidspel förklädda till lönsamma fonder där 100 tusentals kronor i sparpengar har gått till nätbedragare i skatteparadis.
Att slippa allt detta är en av drivkrafterna Jonas Gren refererar till. Han betonar att han inte är emot internet som en användbar informationskälla eller servicekälla. Hans val att inte vara uppkopplad handlar främst om att kunna fokusera utan alla distraktioner och tidstjuvar som de stor techbolagen designat där Facebook, Instagram och farsoterna X och TicToc hela tiden skapar beoendeframkallande algoritmer.
I studion på SvT programmet sitter också mediestrategen Brit Stakston som varit uppkopplad på nätet så länge det varit tillgängligt. Hennes lågmälta kommentar till utvecklingen på Internet är att det föddes som en ”kommunikationskanal öppet för alla att publicera sig på…” men undermeningen är tydlig. Nätet som skapades som ett demokratiskt forum där alla har tillgång till att delta i mediekanaler är förvandlat till en polsk riksdag (min liknelse) där alla skriker i mun på varann och få lyssnar på allvar.
”Den norska medieforskaren Trine Syvertsen skriver att i ett individcentrerat, nyliberalt samhälle så läggs ansvaret för att hantera internetanvändning helt och hållet på individen”, säger Jonas Gren. ”Att vara uppkopplad, köpa alla apparater som behövs, betala för sitt abonnemang, allt det där. Att koppla ner blir då också ett helt och hållet individuellt ansvar. Att lägga all den energin, kraften, mödan och fantasin på hur man ska klara sig utan – det blir väldigt sårbart för en massa människor”.
För drygt tio år sedan skrev jag en bloggtext med titeln ”Nätberoende_ jag?” då fanns tendenserna till vad som idag blivit en tydlig sanning. ”Sociala medier blir vad vi gör dem till, en banal sanning i en tid när allt fler är allt mer medvetna om vilken roll man som aktiv på nätet har i åsiktsbildning och spridning. Gränsen mellan att tala för sina egna åsikter och att representera – läs sprida – någon annans politiska, strategiska eller ekonomiska intressen är flytande och alltmer luddig.”
Så kära nätvänner och bloggare därute, håll ögonen öppna och äkthetsfiltret påslaget. Läs och använd informationen med en kritisk blick.
Jag läser vännen Håkan Lahgers biografi över Stig Claesson, en imponerande genomgång av författarens romaner och noveller, rikligt illustrerad med hans teckningar och porträttkonst. Fylld av anekdoter och händelser från uppväxten i Barnrikehuset Kristallen på Södermalm med vännen Per Anders Fogelström till de kringflackande resorna i Europa. Alltid med skrivmaskinen och pennan som sällskap. Hans teckningar lovordas bland annat av Ulf Linde för sin precision och sin enkelhet. Inte ett onödigt streck.
Omslaget till biografin över Stig Slas Claesson
Jag har inte läst så mycket av Slas (som är ett smeknamn han själv undvek) men sett flera av filmatiseringarna. Minns speciellt “En vandring i solen” med Gösta Ekman som en grubblande medelålders vandrare vid Medelhavet. På jakt efter kärlek och vinets sötma. En fiktiv autobiografi enligt en recensent. Mycket av det han skrev i de 84 utgivna romanerna är lätt omskrivna händelser och möten han själv upplevt, i Europa och Stockholm. På Södermalmskrogar som Pelikan och den mer litterärt omsusade Gyllene Freden i Gamla stan.
Recensionerna har varit både njugga och positiva, gemensamt är alla imponerade av den gedigna research och de intervjuer Håkan Lahger gjort för biografin. En stor och väsentlig del av ”Vem älskar Slas?” kommer ur närläsning av hans almanackor som fylldes av anteckningar av alla slag. Från noteringar av vem han träffar till fotbollsresultat, de fungerar som en slags dagbok med en del luckor som uppstår när han ligger inlagd på Sofiahemmet efter perioder av alkoholkonsumtion.
Noteringarna bildar en kronologisk grundstomme i biografin, man kan läsa den på samma sätt, från pärm till pärm eller söka genom registret efter en speciell volym eller person. Och det vimlar av kända kulturpersonligheter som alla figurerade i Slas liv. I förordet sammanfattar Håkan Lahger hur han upplever berättelserna och sättet att skriva.
”Ordet roman är inte en helt rättvisande beskrivning av Stig Claessons litterära projekt. Han underminerar romanformen i sina böcker genom att ideligen återkomma till berättelser och historier ur sitt eget liv. Historierna som han berättar i de mer eller mindre självbiografiska böckerna återanvänder han friskt i romanerna. Livet och dikten går i parallella stråk, de flyter samman i en enda oefterhärmlig prosa. Vare sig han sitter i stugan i Västergötland, stirrar ut i höstmörkret och funderar på världens ondska, landsbygdens avfolkning, bristerna i åldringsvården, minns gamla filmer med Errol Flynn eller snurrar runt Nytorget, pilsk som en marskatt på någon han träffat på posten, skriver han sitt liv. Samtidigt som han skriver allas våra liv. Ett inte så föraktligt konstprojekt. ”
Det är en flyhänt beskrivning av en författargärning där person och politik ryms inom några få meningar. Men personen Stig hade andra sidor, en frånvaro från sina båda söner och ett som det verkar kroniskt kvinnotycke. Där lyser hans generations manliga förebilder och ideal igenom.
I ett kapitel beskriver Lahger på ett träffsäkert sätt människan och inte minst manligheten hos Stig Claesson.”Jag tänker på Jack Kerouac – hur olika dessa män än ter sig – när jag tänker på Stig. Två män med ett följe av andra män, som dyrkar varandra i en manlig gemenskap stängd för kvinnor. Boxning, borsten och böckerna. Krogen istället för hemmet. Två män som återvänder till sina mammors hem och sätter sig där och super skallen i bitar. Vad sörjde de? Vad längtade de efter? Vad saknade de?”
Biografin har som jag skrev recenserats på kultursidor, både njuggt och positivt. Flera lyfter att Stig Claesson är en författare som likt kollegan Pär Rådström levde i ett allt mer välmående Sverige och Europa som växte fram i efterkrigstiden. Femtio- och sextiotalen var optimismens tid, politiskt stabilt men också en brytningstid där andra mer frigjorda och frihetliga strömningar bland västvärldens unga började sticka upp. I sin recension i Sydsvenskan sammanfattar Thomas Millroth både sin egen syn på Slas och den bild biografin lyfter fram av honom. ”Trots det besvikna, drömska 50-talet blev Claesson aldrig en ensam romantiker. Boken är fylld av kulturgrabbar som stöttade honom. Kvinnor var en annan sort men förälskelserna var många, likaså sveken, inte minst mot familjen, hustrun Taki och de tre barnen. Det är sorglig läsning men det är befriande att Lahger varken ursäktar eller moraliserar”.
I mångas ögon är Stig Claesson en författare som såg och skrev inkännande om de bitvis bortglömda, marginaliserade själar som inte passade in i den omtumlande värld som välstånd och internationalisering öppnade. I romanen “Vem älskar Yngve Frej?” från 1968, som också filmatiserades, är huvudpersonen en skomakare i en landsortsby som på sitt eget sätt protesterar mot det moderna samhället. Han sätter upp en skylt med texten “Fornminne” vid den ruin där en av bygdens soldater bott.
Håkan Lahger igen – “I barndoms- och uppväxtskildringen Svart asfalt grönt gräs (2000) skriver Stig om sig själv som en man med en ”keps nertryckt över ögonen hela livet”. Bildligt och bokstavligt en man som vill se allt, men bara ur ett visst på förhand givet perspektiv. Den nertryckta kepsens perspektiv. I denna – och även andra böcker – skriver han ”Jag besöker inga gravar”. Vilket betyder att Stig aldrig tittar bakåt. Han befinner sig i ett stillsamt vakuum. En särskild sorts existentialism. Han går där i sin keps på spaning efter den framtid han säger sig fasa inför.”
Det är en beskrivning av en både egensinnig och livshungrig man som hade förmågan att berätta både vardagligt och med djupare undertexter. Solidaritet är ett stort och ansvarskännande ord, men det passar väl in på Stig “Slas” Claessons personteckningar, Håkan Lahgers biografi är skriven i samma anda. Gott så.
Vecka sex – har träffat den manlige fysioterapeuten som var ärlig och rak. Läkning av kotkompression kan ta mellan 3 och 6 månader … inte veckor som jag gått och trott för att höja motivationen. Och hålla depressionen borta. Han var som sagt ärlig men medgav samtidigt att han inte kunde avgöra status, alldeles för tidigt. Nästa vecka blir det ny röntgen av ryggen och träff med ortoped. Då kanske det går att få en bättre prognos. Just osäkerheten och de vaga beskeden är påfrestande, vill ha en tydlig plan med rehabövningar och gradvis nedtrappning av de smärtstillande tabletterna. Äter 1500 mg paracetamol varje dag…med risk för leverskador.
Kotkompression
Mitt i allt detta finns ljuspunkter. Vårt yngsta barnbarn, lilla Liv, ska döpas i november och jag fick i uppdrag att leta dikter. Det ska ut inbjudningar och dopkort. Traditioner finns säkert på form och innehåll, men jag har inte läst på utan letade fram goda citat och poetiska strofer som fångar känslor, förhoppningar och kärlek till det nya livet. Den kortaste och mest kärnfulla är denna – ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.” Av Astrid Lindgren
Den jag spontant finner mest igenkänning i är denna – Det gåtfulla folket – text av Beppe Wolgers och musik av Olle Adolphson ”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land Detta land är ett regn och en pöl Över den pölen går pojkarnas båtar ibland Och de glider så fint utan köl Där går en flicka som samlar på stenar Hon har en miljon Kungen av träd sitter stilla bland grenar I trädkungens tron”
När jag skriver detta försöker jag stanna tiden, vi kommer troligen inte att få uppleva när Liv eller mitt andra barnbarn Bonnie blir tonåringar…då kommer jag vara 86-87. Ett perspektiv jag försöker skjuta undan och ta vara på den tid vi kan ha tillsammans.
Det ligger en hel del sanning och hoppfullhet i uttrycket Carpe Diem – Fånga Dagen, ibland uttjatat och överanvänt som positivistisk slogan. Google lär mig att uttrycket kommer från romerske poeten Horatius 23 f.kr.
Ursprungligen hänger det samman med bisatsen ”Fånga dagen, tänk så lite som möjligt på morgondagen”, där många språkhistoriker menar att undertexten skall läsas som att njuta av dagen OCH inte negligera vad som skulle kunna hända i framtiden. Alltså inte ett defaitistiskt uttryck utan ett klarsynt sätt att möta alla möjliga framtider. Inte måla upp skräckscenarier eller fasor, utan istället tänka positivt på möjligheter.
Det tar jag till mig och ser fram emot nästa vår när jag kan ta ut cykeln, lämna tillbaka rullatorn och vandra omkring på stadens gator som en befriad man !
Sex dagar har gått. Kan fortfarande se stegen som glider längs väggen. Se hur jag vrider kroppen för att hinna hoppa av innan det är för sent. Känna hur jag slår bakhuvudet i en av metallstegarna och korsryggen i en annan.
Jag svimmar inte av men ligger blixtstilla i kramp o chock. Känner blodet pulsera i nacken. Benen vägrar lyda först men jag tvingar mig till att dra mig upp. Måste känna att dom fungerar. Ligger med huvudet nedåt och ser blodet, mörkrött och skiftande i blått rinna ut på de gråa lärkträdsplanken.
Nedbäddad skribent med kotkompression och hjärnskakning
Tacksam att min sambo var där. Att hon kunde stötta och hjälpa mig in till akuten. Trots sin skräck för blod plåstrade hon ihop nacken, lämnade av mig för undersökning.
Då visste jag inte att jag sex dagar senare skulle befinna mig i samma läge. Med diagnoserna svår hjärnskakning och en kotkompression i ländryggen. Tunga smärtor, omöjligt att sitta upp, efter två dagar gå med rullator. Fick ingen egentlig behandling, bara tunga smärtstillande tabletter. Några av dom från amerikanska skandalföretaget som tillverkar Oxytocin och som gjort tusentals smärtdrabbade amerikaner beroende av den syntetiska morfin drogen. Överdoser, självmord och brutal kollaps.
När jag insåg detta försökte jag byta till andra substanser, överläkaren såg skeptiskt på mig. Som om jag var en okunnig och obstinat patient. Hon vände på klacken och gick. Men en sköterska fångade upp min fråga och lovade undersöka. Fick också en dos av en annan smärtstillande, tyvärr inte lika effektiv som morfinpreparatet.
Nu sex dagar senare är läget oförändrat. Smärtor, piller, förstoppning och erbarmlig sjukhusmat. Uppvärmd i mikro, köttfärssås och vegetarisk lasagne, fisk i currysås och små portioner ostpaj med purjolök. En skam för svensk matkultur. Längtar efter en Gordon Ramsay!
Börjar tappa all tro på bättring, ser rullatorspåren ut i ingenstans. Halvt förlamad i ryggen. Med ett ständigt lock för huvudet.
När jag skriver detta är det söndag. Imorgon ska läkarna bedöma om jag kan skrivas ut, om jag kan få de hjälpmedel jag behöver. Omöjligt att bo fyra trappor upp utan hiss så det blir lantstället och nedervåningen. En dator i knäet och en öl i handen. Något ska man väl få ur sig…
Idag måndag räknas jag som UT mogen, alltså klar att lämna sjukhussängen. Ett problem är att få ut hjälpmedel till hemmet om det ligger i en annan kommun än man är skriven, en byråkratisk process som kan gå snabbt och smärtfritt men beror på handläggarnas välvilja. Och kommunens lager av rullatorer. I dessa besparingstider tar jag inget för givet.
Jag är ju inte heller någon person som bidrar till ekonomi skatter och sysselsättning i den kommunen. Jag är fritidsboende och en belastning på redan ansträngda sommarbudgetar i omsorgen.
Om jag lyfter huvudet lite och får perspektiv är det definitivt en nyttig bildningsresa att vara patient i svensk sjukvård. Majoriteten av undersköterskor har annat ursprung, hälften av sköterskorna och några av läkarna. Med de strama och kategoriska regler som nu införs kommer kanske hälften av dessa kompetenta och arbetsvilliga skickas tillbaka till ursprungslandet. Om de ens varit där…prata om att dränera ett system enbart på etniska och kulturella grunder.
Samtidigt uttrycker sig en del av dessa nyanlända med språkliga missar och ibland obegripliga meningar. Och det är knappast märkligt, svenskans ljudbilder kan vara krångliga att ta till sig. För att inte tala om tempus beteckningar och ordföljder. Det tar tid att behärska dessa egenheter. Men språket ska inte diskvalificera arbetskraft, inte heller okunskap om en svensk kanon, det är bara förklädd rasism.
Rebellen
Nu har utskrivningen klarnat. En röd rebell rullator står vid sängen, får med mig mediciner och en lista på när och hur de ska tas. Nu ska bara Skånetrafiken godkänna transport från tillfälliga hemmet i markplan till sjukhuset i Malmö för undersökning och behandling. Vårt boende med fyra trappor utan hiss är uteslutet, får se om trafikreglerna för färdtjänst kan tänjas på…
En vecka senare har jag landat på gården, hög på smärtstillande morfin och hänvisad till en säng. Iallafall min egen. En god sköterska har ordnat sjuktransport så jag kan komma in till röntgen och läkare, inte behöver ligga kvar på neurologen. Prognosen är fortfarande osäker, mellan tre – sex veckor för kotkompression att läka, kortare tid för hjärnskakningen.
Den första oron för att bli förlamad i underkroppen och hänvisad till en rullstol har lagt sig. Men mycket kamp återstår för att komma tillbaka till rörliga nivåer. Ska sätta mig på träningscykeln för att få igång ben och pump. En bit i taget. Visualiserar hur jag sitter på racern och trampar genom landskapet.
Den yttre världen med folkmord, extremism och radikalisering åt både vänster och höger känns långt borta. Ändå påminns man hela tiden i medierna om världsläget och humanitära katastrofer. Om despoter och självutnämnda diktatorer som tänjer på alla gränser. Som medvetet förvandlar sina “riken” till lydstater där språket skrivs om som i Orwells dystopiska 1984. ”Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka.”
I väntan på att läsa Klas Östergren nya “Klenoden” berättar han om drivkrafterna bakom romanen i en intervju – ”Försvars- och krigskostnaderna uppgår globalt till 10 tusen miljarder om året på ett ungefär. Man kan räkna ut med en annan kroppsdel än huvudet att det finns ganska starka intressen som vill att militariseringen ska fortgå. Kombinationen vapen, statliga försvarsanslag och handel leder inte till något snyggt. Det blir väldigt fult. Och hela ”Gentlemen”-serien har ju det här som ett sidotema, alltså vapenindustrin.”
Ett lovande klarspråk om tematiken i romanen som lär kretsa kring fredsrörelsens roll i efterkrigstiden och idag när den närmast är marginaliserad av krigsindustrin och despoterna i väst och öst.
I ”Klenoden” skriver även Klas Östergren om undermineringen av de svenska folkrörelserna, studieförbunden och folkhögskolorna.
“Det där är ju en medveten kampanj som pågår nu för att montera ner de här delarna av det gamla Sverige. Och den kan jag förstå att borgerligheten vill göra. Borgerligheten har gått och varit missnöjd med den politik som förts i 40 år. Så man kan förstå att de har lite revanschfeeling här nu. Nu ska vi ta bort allt som har med det gamla Sverige att göra – vilket jag inte romantiserar ett jävla dugg. Nostalgi är inte riktigt min grej.”
Denna intervju fick mig att ta fram Östergrens klassiker Gentlemen för att friska upp minnet kring skildringar av livet i de sociala marginalerna och missnöjet på sjuttiotalet. En tid som bland annat födde utagerande nationalism och rasism i läderkängor och rakade huvuden, men också alternativa rörelser och ockupationer som protesterade mot den politiska makten. Den gamla folkhemsdemokratin ynglade av sig till sverigedemokratin, en brunblå missnöjes ideologi som idag tillåtits ta plats i riksdagen.
Gentlemännen i Östergrens skröna lever på rester av gamla förmögenheter och småtjyveri, agerar stödtrupp till militanta mörkerkrafter och frossar i njutningar bakom sammetsdraperier i stora borgerliga paradvåningar.
Ytterligare tid har gått. Nu, tre veckor sedan olyckan och halva dagarna ligger jag på rygg för att lindra värken mellan kotorna. Har trappat ned och avslutat den tunga morfin medicinen. Alvedonkuren fortsätter.
Jag läser vännen Håkan Lahgers biografi över Stig Claesson, en imponerande genomgång av författarens romaner, noveller och konst. Fylld av anekdoter och händelser från uppväxten i Barnarikethuset Kristallen på Södermalm med vännen Per Anders Fogelström till de kringflackande resorna i Europa. Alltid med skrivmaskinen och pennan som sällskap. Hans teckningar lovordas bland annat av Ulf Linde för sin precision och sin enkelhet. Inte ett onödigt streck.
Stigs två systrar
Har inte läst så mycket av Slas (som är ett smeknamn han själv undvek) men sett flera av filmatiseringarna. Minns speciellt “En vandring i solen” med Gösta Ekman som en grubblande medelålders vandrare vid Medelhavet. På jakt efter kärlek och vinets sötma. En fiktiv autobiografi enligt en recensent.
Idag en kortare promenad med rebellen, hunden och sambon. 20 minuter för en kilometer. Kommer ta tid att värma upp kotorna och mildra smärtan. Men det finns bara en väg och den är framåt.
Nu har fyra veckor gått, läget är lite stabilare, ska på första möte med rehab som förhoppningsvis innebär en plan för att komma tillbaka till något slags normaltillstånd. Som tillåter promenader i stan, konstrundor och restaurangbesök. Förhoppningsvis också att bo fyra trappor upp utan hiss. Börjar få allvarlig lantluft ångest, klorofyllen blir alltmer rödgrön och ogräsen växer okontrollerat.
Vi har avverkat flera serier och ett antal kulturprogram på SvT. Kvällarna framför skärmen är både avkoppling, underhållning och kunskapstest. Vi är bitvis fundersamma och helt ställda när vi följer Kontrapunkt, det mesta av den klassiska musiken är miltals ifrån våra referenser. Konstfrågorna däremot, där kan vi ibland vara snabbare och säkrare än flera i de två lagen. Att inte kunna Jeff Koons är knappast en merit för en konsthallschef, däremot missar ingen Jan van der Meer. Inte vi heller. Det tredje benet i Kontrapunkt, litteraturen, är ofta klurigt. Suzanne Brøgger var ganska självklar men irriterande nog missade jag Bruno K Öijer citatet ur ”Svart som silver”. Chansade på Marguerite Duras som skriver med liknande metaforiska bilder som Öijer.
Danska kriminalserier har fortfarande en hög lägsta nivå, ”Den som dräper – mörkret” är en stabilt berättad rysare med en bitvis grym och spekulativ intrig, unga blonda flickor kidnappas och hålls fängslade i ett källarrum. Våldtas och mördas. Successivt vävs bakgrund med familjebrutalitet och tonårslust samman till en svart slutpunkt. Samspelet mellan en nyskild manlig polis och en kvinnlig psykolog/profilerare expert på seriemördare är hela tiden på hög nivå, främst tack vare Natalie Madueño som inkännande psykolog.
Serien streamas på SvT play.
Men mest sevärd denna ofrivilliga rehabmånad är ändå ”Black Rabbit”, en Netflix serie som utspelar sig i bar/restaurang miljöer på Manhattan. Baren startades av brödraparet Jake och Vince, olika som natt och dag. Den ene den charmige och socialt begåvade, den andre den strulige, spelberoende kokainfrälste. Det som i starten är en framgångsrik och hyllad klubb/bar blir efterhand en kaotisk arena där lånehajar, smågangsters, smarta kockar och designers drabbar samman.
Brödraparet Vince och Jack i Black Rabbit, spelade av Jason Bateman och Jude Law.
Allt välspelat och bitvis gastkramande realistiskt, med en samling icke-etablerade skådespelare som utmanar varandra på ett kraftfullt och trovärdigt sätt. För de som avverkat många filmer och serier de senaste åren är Jude Law (Jake) kanske mest känd som Dickie Greenleaf i “The talented mr. Ripley” men merparten av rollerna är relativt anonyma. Och det är ett plus. För att skapa rätt atmosfär för serien byggdes en hel restaurang med kök, menyer och interiör upp i en existerande lokal på Lower Manhattan, ett minutiöst och noggrant arbete som man kan läsa mer om här – Black Rabbit.
Tankar om media / Thore Soneson 