Kategoriarkiv: Kultur

Konstmässor / CHART och ALT CPH

Lämna ett svar

I helgen som gick kretsade Köpenhamns uteliv av konstmässor och konstbesökare. Av konstmecenater och konstnärskollektiv, av gallerister och konstnärer.

Som medlem i styrelsen för Skånes konstförening deltog jag i Tivoli-temat som vi iscensatte på ALT CPH, en alternativ mässa för konstnärsdrivna gallerier och projekt. Där samsades utställningar i en släpvagn med poesiuppläsningar och grafisk verkstad. Vår spåman förmedlade en del framtidsvisioner för de lyckligt lottade som satsade på Lykkehjulet. Vinst nästan varje gång!

Tivoli tema på ALT_CPH av Skånes konst

Tivoli tema på ALT_CPH av Skånes konst

Besökte också den nystartade mässan CHART som hyrt in sig på konsthallen Charlottenborg, den tillställningen var som en termometer på det mest ”gångbara” i det nordiska gallerivärlden anno 2013. Namnen virvlade förbi – Ditte Eijlerskov, Klara Kristalova, Atsrid Svangren – och ett antal internationella ”heta” namn som Tomas Saraceno och Ragnar Kjartansson.

Isländska i8 Gallery visade ett urval av Kjartanssons videoverk som ”The Man” från 2010 i ett bastuliknande bås. Mera svalt var Olafur Eliassons projekt ”Your chance encounter” där en roterande ljuskägla skapade ett rum i rummet.

Ragnar Kjartansson_TheMan

Ragnar Kjartansson_TheMan

Konstmässor är annars en kluven tillställning; det är främst sociala tillställningar där privata, kommersiella gallerister bjuder in sina samlare och söker nya kontakter. Det sociala betyder som på CHART att visa ett urval av ”sina” konstnärer och skapa nyfikenhet och attraktion för verken.

På ALT CPH handlar det sociala mera om utbyte av ideer och erfarenheter av att skapa alternativa konstscener och kontaktnät. Ett slags alternativt performancerum som hyrt in sig i Fabrikken, en kollektivverkstad för konstnärer på Amager.

2013 09 03 / Thore Soneson

ps. Under helgen pågick också den stora publika mässan http://artcopenhagen.dk/ på Forum. Den får andra rapportera om som i denna krönika av Sydsvenskans kritiker Carolina Söderholm – http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/massmyller/

ATLETISKT – vernissage 20 juni

Lämna ett svar

Sommarens konsthändelse i Växjö konsthall. Jag har haft det stora nöjet att producera utställningen tillsammans med konsthallens eminenta personal.
Läs mera här – http://www.vaxjo.se/-/konsthall/Kalender-och-nyheter/Nyheter12/Vernissage-Atletiskt/

ATLETISKT: fotboll och konst / lek och kamp
20 juni – 25 augusti

Under sommaren är Sverige och Växjö värdar för UEFA dam-EM i fotboll. Samtidigt visar Växjö konsthall utställningen ATLETISKT, som med lekfullt allvar utforskar gränserna mellan två kulturformer – konst och sport.  ATLETISKT visar verk av elva konstnärer som på olika sätt har fascinerats och inspirerats av kampen och det kroppsliga, de estetiska idealen och den sociala spelplanen.

Elisabet Apelmo & Marit Lindberg, Daniel Andersson, Assa Kauppi, Annika Larsson, Jukka Lehtinen, Tina Lindberg, Julia Peirone, Jukka Vikberg, Magnus Wallin, Johan Zetterquist. Curator: Thore Soneson.

Vernissage torsdagen 20 juni kl. 18–20. Utställningen invigs kl. 18.30 av Anna Sjödahl, projektledare UEFA:s dam-EM i Växjö. Performance under kvällen med damfotbollslag (Växjö BK), karatelag (Karate-do Shotokan Akademi) och manskör (Vox Harmony) i Elisabet Apelmos och Marit Lindbergs projekt Markerad Omarkerad.

Föreläsning och filmvisning torsdagen den 22 augusti kl. 18. ”Från det att jag var liten har det alltid varit boll” – om tjejer och fotboll med Elisabet Apelmo.

 ATLETISKT_flyer

Atletiskt i sommar

Lämna ett svar

#2013 Vårens och försommarens utmaning – jag producerar fotbollskonst i Växjö – ”Atletiskt” / http://bit.ly/TkE6q2

FOTBOLL OCH KONST / LEK OCH KAMP

Atlet (grekiska athletes, kämpe)

Utställningen har vernissage den 20 juni och pågår över sommaren till den 25 augusti. Under sommaren är Sverige och Växjö värdar för UEFA Dam-EM 2013.

ATLETISKT är en konstutställning som med lekfullt allvar utforskar gränserna och fältet mellan två kulturformer – konst och fotboll. Lek för att så mycket idrott och spel bygger på gemensamma aktiviteter. Kamp för att så mycket idrott och spel utvecklats till att vinna till varje pris. De individuella och fysiska gränserna tänjs till ibland oproportionerliga insatser.

Utställningen tar sitt avstamp i fotbollen och kommer att ha två spår – interaktivitet där konsten involverar och bjuder in till deltagande verk i olika former och en mer idebaserad del där verken speglar och kommenterar både det kroppsliga och det lekfulla, kampen och spelet i sporten och konsten.

Det finns fler beröringspunkter mellan konstens och idrottens arenor än man kan tro. Konstnären och atleten söker båda det unika; det skapande ögonblicket när det oväntade händer, det som bryter ett regelmönster och skapar en aha-upplevelse.

Mer på Växjö konsthalls hemsida …

Om vår besatthet av deckare och kriminaljournalistik

Lämna ett svar

I dagens Sydsvenskan introducerar Rakel Chukri en lista med de tjugo bästa svenska deckarna genom tiderna med en tänkvärd artikel om att ”Världen gillar det svenska mörkret”. För mig (och alla andra) som läst en och annan kriminalförfattare genom åren är en sådan lista naturligtvis en checklista på hur många av dem jag läst – mer än hälften är mitt facit.

Men det mest intressanta i artikeln hittar jag inte i anekdotiska fakta utan i den artikel Rakel Chukri refererar till av kulturchefen Thomas Steinfeld publicerad för ett par år sedan. Han skrev detta före gripandet av brutala serieskyttar och ouppklarade mord i Malmö men den är lika relevant idag. För mig är det tydligt att deckarboomen och kriminaljournalistiken vilar på samma värdegemenskap :
”…den moderna, svenska kriminalromanen är uttryck för ett samhälle, som måste fantisera om de mest brutala morden för att på så sätt förnya den egna gemenskapen, deckarna är en fiktiv ritual för de välmenande och godmodiga för att förvissa sig om att de gör rätt, alltid har gjort rätt och alltid kommer att göra rätt.”
Skrivet av Thomas Steinfeld i artikeln ”Blodstänk på bygden” – Sydsvenskan http://bit.ly/WShF9T

Blodstänk på bygden – Kultur & Nöjen – Sydsvenskan-Nyheter Dygnet Runt.

 

Om kritiken mot Fotografiska och Moderna Museet

1 svar

Avtalsbrotten blir allt fler och Fotografiska i Stockholm framstår som allt mer amatörmässiga i sitt sätt att skapa avtal, nu går världskända Mary Ellen Mark ut med sin kritik – Ny kritik mot Fotografiska: ”Jag blev helt förkrossad” – Kultur | SVT.se.

De två fotografer som satte en dynamitgubbe mitt i den explosiv grytan,  Micke Berg och Ewa Stackelberg har startat ett mindre uppror! Bra! Alla dessa hierarkier inom konst- och museivärlden gynnar oftast bara den lilla klick etablerade som institutionerna slåss om att ställa ut, alla andra skall buga i dörren och be om audiens. Pyramiden i den här världen är väldigt brant och det behövs diskussioner.
Nu har Fotografiska gjort ett självmål som dragit igång en debatt om muntliga avtal gäller eller inte, en debatt som i förlängningen handlar om vem om skall få visa upp sig på parnassen. Det är en alldeles nödvändig diskussion.

Men jag tycker man skall skilja på två saker – de offentligt finansierade institutionerna som Moderna Museet och de privata som Fotografiska.
Privata konsthallar och museer är ofta startade av mecenater eller samlare som vill sprida glans över sina samlingar och starta konsthallar – läs Sven Harrys. Deras agenda är inte att ha en agenda som grundar sig i ett intresse för konsten som en del i vår kulturella samtal och liv, deras agenda är att profilera sin linje, sitt marknadsvärde.
Moderna Museet och andra institutioner bör kunna ha en vidare blick, inte fokusera på säljande namn utan spegla och lyfta fram vad som är intressant och värdefullt i konstens/fotografins landskap. Där finns mycket att önska…

Därför är det i mina ögon inte märkligt att Fotografiska drivs av kommersiella skäl. Att man bjuder in med den sortens förbehåll att en fotograf inte skall ställa ut någon annanstans under en period. Det märkliga är att man tror sig kunna komma undan med avtalsbrott utan att det skapar svallvågor som den nuvarande.

Istället borde man rent taktiskt vara supertydliga som i affärsvärlden och binda upp de fotografer man vill ställa ut med tydliga avtal. Och följa dom. Inte agera amatörmässig som nu.

Thore Soneson @thoson

BräcktVatten _ introsekvens

Lämna ett svar

Här titelsekvensen från filmen Bräckt Vatten jag varit sysselsatt med under hösten 2012 – >>>

BräcktVatten titelsekvens from Thore Soneson on Vimeo.

Bräckt vatten handlar om att leva tillsammans och att ha sin bakgrund i skilda sociala, etniska, religiösa eller kulturella tillhörigheter. Filmen är en del av arbetet med Barra Barra, en scenkonstgrupp som söker nya vägar inom scenkonsten. Klippet är titelsekvensen på den 20 min långa filmen.
Scenkonstgruppen Barra Barra i Bräckt vatten / Åsa Maria Bengtsson, bildkonstnär, filmare / Anders Granström, skådespelare, berättare / Aldo Iskra, regissör, textförfattare / Thore Soneson, filmare, skribent / Dan Svensson, musiker / Sofia Söderberg Eberhard, dirigent, sångare

My Videos on Vimeo.

Om Innocence of Muslims och kritikens roll

Lämna ett svar

Morgonstudier – ser det ”studentikosa” YouTube klippet som skakar världen ”Innocence of Muslims” och saknar en genomtänkt analys av VAD och HUR innehållet är blasfemiskt och kan skapa så våldsamma reaktioner…
Läser samtidigt en understreckare i SvD, en mild men knivskarp analys av nutida kritiker som är mer intresserade av att lansera sig själv än idéinnehållet i sitt tyckande…tänker att vår tid är extremt fixerade av nuet, av hur många miljoner gillatryck vi kan skapa…

Innocence of Muslims – Wikipedia

På Twitter kan ingen höra dig tänka – SvD

100 dagar med världskonst

Lämna ett svar

Efter tre dagars djupdykning i samtidskonsten och samtiden på dOCUMENTA(13) tar det betydligt mer än tre dagar att samla intryck, digestera tankar och minnesbilder. För att inte tala om tiden det tar att läsa in sig på den amerikanska kuratorn Carolyn Christov-Bakargievs 100 tankar kring konstens roll i samtidskulturen, hennes ambition är storslagen, utställningen skall vara ett ”a state of mind”. En spegel av vår tid.

Som Clemens Poellinger skriver i SvD vill dOCUMENTA(13) ledningen att ”…världen förklaras och alternativ till vår tillväxtberoende och resursförstörande civilisation stakas ut.” Konst skall alltså både vara en termometer i världens arsle och en katekes för att formulera en utopisk framtid.

Själv tror jag inte konstnärer vill vara varken politiker eller domare, varken predikanter eller åklagare, jag tror konst skapas av människor som har ett starkt behov av att formulera berättelser och skapa en dialog mellan kreatören och mottagaren. De konstnärliga verktygen och redskapen används för att skapa denna berättelse – kameran, penseln, vindmaskinen, stentavlorna, mörker och ljud. Spektrat är stort och på dOCUMENTA(13) möter man verkligen alla former och uttryck.

Att under en och samma dag gå från en bris som rensar huvudbyggnaden Fridericianums bottenvåning från konstnärligt damm till ett mörkt rum där skådespelare rör sig bland oss deltagare och sjunger, stampar takten och diskuterar det moraliska imperativet – det är både stort och omskakande. Dessa direkta på-platsen-specifika upplevelser är kanske de starkaste, de kräver fokus och närvaro av sina betraktare och skapar tankar och reflektioner som håller långt efter själva mötet med verket.

Ryan Gander låter vindmaskiner blåsa sval bris in i Fridericianum med sitt verk ”I Need Some Meaning I Can Memorize (The Invisible Pull)”.

Ryan Gander som låter vindmaskinerna blåsa sval bris när vi stiger in i byggnaden, ger oss i titeln en association om verket ”I Need Some Meaning I Can Memorize (The Invisible Pull)” som jag tar till mig som en uppmaning, min relation till världen och konsten är inte ett passivt betraktande. Det är en pågående upplevelse som kräver en aktiv respons. Konst skall kännas och ha en betydelse. Det fina och paradoxala med vinden är att de stora rummen är helt öppna och monumentalt vackra, det är högt i tak i detta konstens tempel !

På en oansenlig bakgård utan skyltar eller titel skapar Tino Seghal ett rum där vi skärper våra sinnen maximalt.

På samma sätt skapar Tino Seghal ett rum där vi skärper våra sinnen maximalt; det totala mörkret gör att vi fysiskt känner kropparna i rummen genom svettdoften, vi hör steg och andetag, vi dras in i ett skådespel där rytmer och sånger varvas med frågeställning om ”state of the world” – om hur nutiden är en tidsålder där vi hela tiden lever i skuggan av våldet och kriget, själva motorn i vår civilisation är aggression och makt, kan vi moraliskt skjuta ansvaret för detta på den abstrakta makten eller måste vi inte (re)agera ? Tino Seghal ger oss inga svar, men skapar ett slags andrum där dessa tankar kräver uppmärksamhet.

Dessa konstverk har fått lovord av de flesta kritiker och kommentarer på kultursidorna, och det med all rätt. Verken både kräver närvaro och skapar reaktioner. För mig är dessa båda upplevelser värt alla köer och timmar på Autobahn och halvgoda schnitzlar. Jag är tillfreds med att vara en av alla hundratusental kulturturister som vallfärdar till årets dOCUMENTA(13).

Det finns mängder av andra intryck och konstverk som jag kommer att återvända till, flera filmiska och mediala verk av William Kentridge, Janet Cardiff & George Bures Miller, installationen ”The pixelated revolution” av Beirutbaserade Rabih Mroué och den dystopiska videon Secretion av Willie Doherty hör till de starka upplevelserna.

Cykelkultur#1 – Jørgen Leth – Tour de France konnonsör och filmare

Lämna ett svar

Intervju med danske filmmakaren, journalisten och cykelaffectionadon Jørgen Leth. Aktuell med en stor retrospektiv på Kunstforeningen Gl. Strand i Köpenhamn till den 12 aug.

Kopenhagen Art Institute: “Jeg kan ikke lide tanken om, at folk kan få nok af mig”.

( återkommer med mera cykelkultur-tankar och länkar under taggen #cykelkultur, håll utkik. )

Irving Penns fotografiska världar

Lämna ett svar

Jag minns när Irving Penn ställde ut sina kvinnliga ”nudes”, sina svartvita närgångna fotografier på Camera Obscura i Stockholm på utställningen ”Earthly Bodies”. Det är början på 80-talet och på bilderna bokstavligt väller kroppar ofta utan ansikten, utan identitet fram. Det är kallt belysta, avskalade studier av mänskliga kroppsdelar, av människans former.

Utställningsposter ”Earthly Bodies” Camera Obscura Stockholm, 1981.

Bilderna delade kritiker- och fotografkåren i två delar; i den delen som såg de svartvita aktstudierna som smaklösa och brutalt objektifierade fanns den starka dokumentära traditionen i svensk fotografi, i den andra fanns konst- och modefotograferna som i Penns bilder såg människans skönhet i de plumpa och mulliga linjerna. Själv befann jag mig någonstans mittemellan.
Jag skrev en essä i tidningen Schlager om utställningen och lyfte – om jag minns rätt – fram det mästerliga sättet att teckna med ljus, jag upplevde kropparna som befriade och vackra. Irving Penn varken förhärligade eller föraktade, han studerade de mänskliga former som aldrig eller sällan tidigare avbildats i klassiska aktstudier, i måleriet eller skulpturalt.

När jag nu återser några av de svartvita fotografierna på Moderna Museets utställning ”Skiftande världar”, hämtad ur den donation Irving Penn gjorde till museet 1995, blir det tydligt hur motiven är en del i hans utforskande av stillebenets uttrycksformer. Hur ljusets spel skapar form, hur fotografiet fryser tiden. Stannar tiden så att vi kan se.
På utställningen finns ett spektra av hans olika teman; modebilderna för amerikanska Vogue, porträttserierna på berömda kulturpersoner som Ingmar Bergman och Truman Capote, naturfolken i Dahomey i sviten ”Worlds in a small Room” eller ”Småföretagare” som visar yrkesarbetare i femtiotalets London, Paris och New York.

Paradoxalt nog är Irving Penns storhet som fotograf att han aldrig verkade värdera sina motiv, han studerade dem och visade fram dem i detaljskärpa och mot neutral bakgrund. Den gråa duken eller det vita och tomma studioljuset. Samma blick oavsett om han arbetade med modebilder eller de egna uppdragen och böckerna.
I en ljudupptagning Moderna har lånat in berättar Irving Penn själv om sin relation till sina motiv och sina serier med bilder, fritt tolkat säger han att han alltid ”söker mig själv i mina motiv, precis som betraktaren söker sig själv i mina bilder.” Ett sätt att utforska världen och sig själv. Tydligare än så kan det nog inte sägas…eller som citatet Moderna Museet har tryckt upp på entreväggen till utställningen :
”A good photograph is one that communicates a fact, touches the heart, and leaves the viewer a changed person for having seen it; it is in one word, effective.” —Irving Penn.

Balenciaga Little Great Coat (Lisa Fonssagrives-Penn), Paris 1950
© Copyright by The Irving Penn Foundation.

”Skiftande världar” är en museums utställning av den där självklart generösa sorten, fylld av magasinsuppslag från Penns karriär, tidsbilder över den kolorerade modepressens utveckling. Alla som på något sätt intresserar sig för fotografi och magasinsdesign måste göra ett studiebesök på Moderna Museet Malmö i sommar.