Etikettarkiv: film

En noir-vinter i film och tv-serie

Lämna ett svar

Vår vinter har gått i noir-stil. Flera svenska tv-serier och filmdrama har berättat om miljöer, människor och mysterier i marginalen. Svarta berättelser, skitiga miljöer med nedgångna hus och människor som härjats av livets mörka erfarenheter.

En trio huvudpersoner har fastnat i mina sinnen Jana Kippo/Amanda Jansson i SvT-serien ”Jag for ned till bror”, Alex/Josef Kersh i spelfilmen ”Kevlarsjäl” och Dani/Krista Kosonen i netflix-serien ”Synden”. De är alla på olika sätt drabbade av utanförskap, på ytan behärskade men de krackelerar alltmer ju längre dramerna pågår. Drivna av att återskapa någon slags heder och moral i de trasiga individer dom möter. Och i sig själva.

Likt de klassiska noir-filmerna är de huvudpersoner som står upp mot myndigheter, mot polis och maffialedda släkter. Miljöerna är alla välfunna noir-landskap – norrländsk rivig vinter i Smalånger, förortsmisär i Nyköping och lerträsk i skånska ödsliga vyer på Bjärehalvön. Trasiga bilvrak, drivor med ölburkar och tomflaskor, svettig bakis-ångest och gamla oförrätter som bubblar upp till ytan.

Amanda Jansson som Jana Kippo i i SvT-serien ”Jag for ned till bror”

Det här låter ju djävulskt svartsynt och desillusionerat. Men alla ni som sett hur Amanda Jansson låter känslorna vibrera hos Jana Kippo och hennes kamp för att rädda den alkoholiserade brodern ur missbruket vet att det finns ljusa nyanser i mörkret.
Hur hon kämpar med att återta en plats i den lilla hålan där alla minns henne som en Kippo. Hon hämtar en inre styrka och glöd hos enslingen John som har konstnärliga ambitioner, en särling i lilla byn som vi möter första gången i en snöstorm när Jana är på väg till fots mot Smalånger.

Bit för bit får vi reda på familjens bakgrund, kampen mot den brutala fadern, hans övergrepp på henne och det raseri hon mobiliserade som ledde till dråp. Våld möter våld, rättvisa skipas men till ett tungt pris, liknande hämndmotiv är centrala i många noir-doftande deckare och spänningsromaner som dominerat genren det senaste decenniet.

Karen Smirnoff som skrivit romanserien om Jana Kippo använder motivet på ett djupare sätt, låter sin huvudperson successivt konfronteras med den mörka historien utan att använda den ofta klicheartade hjältefiguren som mot alla odds skipar rättvisa. Det är starkt och smart gestaltat och Amanda Jansson lyckas fylla sin Jana med en envishet och brutal uppriktighet som leder oss som publik igenom mörkret hon möter.

Peter Gantman som Elis, Krista Kostonen som Dani Antilla, Mohammed Nour Oklah som Mali i ”Synden”. Foto / Netflix © 2024

En liknande gestaltning gör Krista Kosonen som kriminalpolisen Dani i ”Synden”, men hennes envisa kamp drivs inte av personliga minnen och erfarenheter på samma sätt. Hon hamnar istället i en släktfejd på skånska landsbygden där två rivaliserande släkter gör upp om arvet av mark, ett kärr som kallas just Synden där tonåringen Silas hittas mördad.

Regissören Peter Grönlund har tidigare skapat skarpt socialrealistiska filmer med liknande persongalleri, ”Tjuvheder” och ”Goliat”. I Netflix-serien ”Synden” möter vi på samma sätt en autenticitet i spel och rollbesättning där flertalet skådespelare är amatörer som Muhammed Nour som spelar Danis plikttrogne partner Malik.

”Synden” utspelar sig i en skånsk ”hillybilly” miljö, en landsbygd med nedgångna gårdar och trasiga bilvrak, med medborgargarde och trasiga relationer som överlever långt utanför lagens gränser. Den finsksvenska skådespelaren Krista Kosonen gör sin polis Dani till en motpol till den fyrkantige Malik, hennes drivkraft är att reda ut de våldsamma relationerna i släkterna med sammanbiten beslutsamhet. Hon drivs av ett klassiskt noir-motiv där moralen ibland går före rätten.

Alex (Josef Kersh) och Robin (Rio Svensson) i ”Kevlarsjäl”

I den starka familjetragedien ”Kevlarsjäl” är brödraparet Alex (Josef Kersh) och Robin (Rio Svensson) de centrala karaktärerna, de bor i en marginaliserad förort där smågangsters och en alkoholiserad pappa utgör ramen för en stark skildring av utanförskap. Alex offrar mycket av sitt eget liv för den yngre brodern Simon som dras med i ett gäng där kamphundsfighter och droglangning är centrala delar av livet.

Alexs försöker bryta sig loss, han har en romans med den adopterade Ines från villaområde på ”andra sidan”, men kampen för lillebror Simon tar över. ”Kevlarsjäl” är inte en klassisk noir-melodram, det finns inget rättsligt drama med poliser och skjutningar. Istället en inträngande skildring av utanförskap som tränger in under skinnet. Mycket tack vare Josef Kersh gestaltning av Alex och hans självuppoffrande handlingar. I en annan intrig kunde hans engagemang varit en del av en rättsskipares karaktär i ett kriminaldrama.

För övrigt är ordet kevlarsjäl hämtat ur en Kent-text, bandet från det Eskilstuna som filmen utspelar sig i. Och kevlar är det material som stoppar kulor i skyddsvästar. En tänkvärd symbolik för den roll filmens Alex klär sig i för att rädda den vilseförda lillebrodern.

Kort om noir-film
Termen myntades av franska filmkritiker – därav det franskklingande namnet. Ljussättningen var dyster och handlingen kunde utspela sig mellan cyniska män och manipulerande kvinnor. Film noir kan ses som en direkt motsvarighet till den litterära stilen hårdkokt. En sentida efterföljare är filmgenren neo-noir.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Film_noir

Blandning av tysk expressionism, amerikansk noir, mycket Hitchcock, lite stumfilmsestetik. Mörkret, igen. Stillheten, som växer till spänning. Att en scen kan hållas ut så länge i väntan på att något ska hända. Så att varje scen blir en skräckscen.
https://deckarlogg.wordpress.com/2017/04/21/den-svenska-noir-filmens-fodelse/

Klassiska noir-filmer
Klassisk noir film är till stora delar amerikansk film med skuggiga ljuseffekter, femme fatales, antihjältar, svåra moraliska val och efterkrigstidens ångest, med ikoniska filmer som Den tredje mannen, Främlingar på tåg, Riddarfalken från Malta.

Svenska noir-filmer
The Nile Hilton Incident, Millenium trilogin, tv-serien Bron

Tarik Saleh går i mål med Kairo-trilogin

Lämna ett svar

Går det att skriva kritiskt om Tarik Salehs nya film ”Eagles of the Republic”? Som regissör har han tagit klivet upp på samma hyllade hylla som Ruben Östlundh, den där de båda kan räkna med inbjudningar till de stora prestigefyllda festivalerna tack vare sina framgångsrika tidigare epos.

Fares Fares som den uppburne skådespelaren George Fahmy i en hyllningstal som slutar i kaos.

Det hindrar inte att jag nästan gäspade mig igenom Eagles trots en välsnickrad historia om den uppburne skådespelaren George Fahmy som säljer sin själ för att agera president al-Sisi i en påkostad och officiellt förankrad hyllningsfilm. Det är inte fel på inramningen eller skådespelarna, Fares Fares gör sin bitvis hunsade bitvis beundrade stjärna till en lydig hund som ibland blixtrar till i bitska kommentarer. Men en biroll stjäl ljuset han badar i, Zineb Triki som spelar hustrun till den maktfullkomlige försvarsministern är precis så femme fatal förförisk och elegant som de bästa kvinnliga i den uppburna noir-traditionen.

Sherwan Haji som Yasser Islam, Zineb Triki som den eleganta Suzanne och Fares Fares som George Fahmy i Eagles of the Republic

För det är i den genren Tarik Salehs film hör hemma, en historia med svidande kritik mot det politiska förtrycket i dagens Egypten, ett välsnickrat manus där korruption och falskspel går hand i hand. När Fahmy lyckas rädda en nära väns son ur säkerhetstjänstens klor gör han det med bibehållen etisk stoicism. För det är ett hjälteporträtt i, som någon skrev, John le Carres anda. En intrigdriven pusselhistoria som tyvärr saknar den intensitet och den glöd som hans förra ”Boy from Heaven” skapade. Där var intrigen laddad med en initierad kritik av spelet kring makten på det största och viktigaste universitetet i det islamistiska Egypten.

Boy from Heavens huvudperson fiskarpojken Adam (Tawfeek Barhom) utspelar sig på ett islamistiskt universitet i Kairo.

Den första filmen i trilogin ”The Nile Hilton Incident” har en liknande nerv, en korrupt polis utreder ett mord på en sångerska som leder långt upp i regeringskretsar. Här gör Fares Fares en svettig, drogberusad polisinspektör som rör sig i nattliga kriminella miljöer. Inte många lugna sekunder i den filmen.

Tyvärr är det en helt annan långsam energi i en del av foto och klippningen i ”Eagles of the Republic”. Här känns det visuella uträknat enkelt, närbilder och uppbyggnaden av scenerna följer en traditionell mall också den hämtad från klassiska noir-filmer. Men utan den spänning som dramatiskt ljus och visuella spel med rumslighet skapade i de bästa amerikanska rullarna på den tiden.

Jag saknar den närhet och den nerv som fotot i ”Boy from Heaven” skapade, där vibrerade fotot av dynamisk växling mellan närbilder och genomtänkta kompositioner. I ”republikens örnar” försvinner en hel del av det filmiskt uttrycksfulla i hollywoodska ”turning points”, vändpunkter där spelet mellan makten och den uppburne Fahmy sätts på spel. Speciellt den dramatiska scen där Fahmy håller ett hyllningstal till egyptiska armén i en parad som slutar i ett kaos där militären avrättar en minister och sedan skjuter vilt omkring sig. Här gör Tarik Saleh en tydlig referens till avrättningen av presidenten Anwar Sadat, ett dåd med islamistiska förtecken.

Och visst lyckas Tarik Saleh med sin trilogi filmer skärskåda den egyptiska makten på ett bitvis rasande skickligt sätt. Framförallt med starka manus där den politiska udden är knivskarp. Och kryddad med svart humor, scenen när George Fahmy sminkar sig till hur han tänker sig den bitvis skallige presidenten skall gestaltas med en usel tupé är en både dråplig och pricksäker skildring av den fåfänga och maktfullkomlighet som politiska ledare uppvisar i verkligheten. Behöver jag skriva Trumps orangesmink och Putins bara överkropp på hästryggen…

Nostalgisk och tonsäker Bob Dylan biografi

Lämna ett svar

Att spela in en biografi över en artist som fortfarande är aktiv och i livet kräver en hel del mod och regissören James Mangold tvekar inte. Från första anslaget och ackordet tar ”A complete Unknown” med oss till Bob Dylans tidiga år i New York. Han söker sig in till folkmusik scenen och klubbarna. Det blir känslofyllda möten med en dödssjuk Woody Guthrie och en helyllepräktig Pete Seeger som både stöttar och utmanar honom i det tidiga skrivandet.

Timothée Chalamet spelar den unge Dylan som söker sig till New Yorks folkmusikscen.

Timothée Chalamet spelar den unge Dylan med både raspig tonträff och halsbrytande egocentriska ögonblick. Hans sångröst är en skådespelares, inte en musikers. I filmen fungerar det utmärkt, men på soundtracket blir imitationerna sökta och bitvis platta. Den som inte hört Bob Dylans original måste genast söka upp och lyssna!

Jag är ingen Dylan puritan eller kännare, filmens version av hans tidiga år och den musikkulturella scenen i sextiotalets första hälft känns för mig trovärdig. Den bygger på Elijah Wald’s biografi “Dylan Goes Electric” som Dylan själv gett godkänt till i en intervju.

Låtskrivande med sånger från genombrottsalbumet ”Freeweelin” som ”A Hard Rain’s a-Gonna Fall” och ”Masters of war” vävs samman med möten med den tidens musiker inte minst Joan Baez. Deras musikaliska samarbete och platonska kärleksaffär är känsligt gestaltad. 

Joan Baez (som spelas av Monica Barbaro) och Bob Dylan i en av filmens duetter ”It Ain’t Me Babe”,

Titelns referens till ”Like a Rolling Stone” är kongenialt vald från refrängen i sången, ”How does it feel, To be without a home, Like a complete unknown, Like a rolling stone?
Många delar av filmen är fylld av strofer och arbete med ackord och melodi. Titeln förebådar också hans framträdande på Newport folk festival 1965 där Bob Dylan chockerade folkmusikpuritanerna med sitt första elektriska framträdande. Filmens versioner av ”Highway 61 Revisited” och ”Like a Rolling Stone” är energiskt framförda och filmade. Fullt njutbara i det formatet. Men som sagt, de fungerar som pusselbitar i filmen men sämre som enskild lyssning.

En av filmens udda men välfunna scener är när Dylan tar en visselpipa från en gatuförsäljare och blåser fram den ton som sedan blir introt i just Highway 61. Det finns också ett antal träffande porträtt av skivbolagsmän (!) som både bespottar och stöttar honom. Ni som kan detaljer i Dylans historia kommer säkert pricka in namnen på alla dem. Hur sanna scenerna kan jag inte avgöra, men de är konstruerade så att tjurigheten hos den inåtvände tidige Bob Dylan framstår som den idealistiske hjälten som envist följer sin egen musikaliska tro och övertygelse. Och det vet vi ju idag att han blivit både rikligt belönad och ärad för i en mer över sextio år långa karriär. 

Och det är minst sagt en nostalgisk upplevelse att låta sig överflödas av så många klassiska Dylan-sånger han skapade under de tidiga åren på sextiotalet som dessa Highway 61 Revisited, Mr. Tambourine Man, Girl From The North Country, A Hard Rain a Gonna Fall, Don´t Think Twice It s Alright, Masters Of War, Blowin In The Wind, Subterranean Homesick Blues, The Times They Are A-Changin, It Ain T Me Babe, Like A Rolling Stone Newport 65 Version, It´s All Over Now Baby Blue. Filmens soundtrack finns på Spotify för er som är kvar på den streamingtjänsten.

Thore Soneson

PS. Rekommenderar ”I’m Not There” från 2007 av Todd Haynes. En experimentell biografisk film, inspirerad av Bob Dylans liv och verk. I den spelar sex olika skådespelare olika versioner av Dylan, de tolkar på personliga och fascinerande sätt Dylans karaktär. ”I’m Not There” innehåller över trettio låtar från hans digra musikaliska livsverk med betoning på hans tidiga karriär av ett antal musiker och band. Nyfikna och vill veta mer, gå till den engelska Wikipediasidan.



”Brutalisten” – en visuell och känslomässig bergochdalbana

Lämna ett svar

Jag har som många andra – och merparten respekterade filmkritiker – sett Oscarsnominerade ”Brutalisten” av regissören Brady Corbet och är efter några dagar fortfarande omtöcknad av intrycken. Det är en visuell och känslomässig bergochdalbana om arkitekten László Toth som lyckas fly från andra världskrigets Tyskland och startar om sitt liv i USA.

Adrian Brody gestaltar Lazlo Toth med energi och intensitet.

Omskakande kanske främst för att Adrian Brody gestaltar László med en energi och intensitet som är omöjlig att värja sig mot. Man dras in i hans omtumlande känsloliv, hans obändiga integritet och självförbrännande livsstil med droger och ständigt nikotinblossande. Han drivs framåt av att skapa arkitektoniska verk i den stil han skolats i av Bauhausskolan i Dessau. Titeln Brutalisten syftar på att strikt geometriska former och enkla rubusta material var idealet. Betong och stål byggstenar och i undantags fall marmor.

Detta kulturella bagage finns med i filmen, men nämns och visas i förbifarten ända tills det kulturpalats han får i uppdrag att bygga på en kulle i en småstad driver intrigen vidare. Det är miljardären Harrison van Buren som beställt byggnaden, i processen både slåss han emot Lászlós grandiosa planer och stöttar honom mot bakåtsträvande byggledare.

Betongfundament till Lazlo Toths monumentala kulturpalats.


Filmens dramaturgiska intrig bygger på den amerikanska drömmen, att alla kan lyckas bara de arbetar och brinner för sin tro, kunskap och engagemang. Att László Tóth som judisk invandrare och som sådan marginaliserad och en underdog, lyckas med sitt liv och karriär och bekräftar med sin framgång denna dröm.

Men i stil med en klassisk tragedi brinner han för våldsamt och destruktivt och fallet grumlas av hans alltmer förstörda fysik.
I filmens epilog hyllas han på arkitekturbiennalen i Venedig med en retrospektiv där hans estetiska ideal och liv formuleras på ett sätt som ställer hela filmen och hans verk i ett annat perspektiv. Omtumlande.

”Brutalisten” innehåller utöver arkitekturen en uppoffrande kärleksrelation, hänsynslös sex, jazzmusik och ett flöde av ironiska och sarkastiska porträtt av samtidens förmögna och vannabees. Kärleken till hustrun som tvingats vara kvar i Europa och som han till slut återser i ett känslofyllt möte är djupt berörande och samtidigt sårbar.

Allt som Hollywood communityn och filmkapitalet kräver och belönar finns. Ett antal Oscars statyer kommer definitivt hamna hos ”Brutalisten”.

Är det då en film värd att prisas så brett och i de flesta fallen unisont? Dramaturgiskt är den som jag påpekat en klassisk tragedi där huvudpersonens uppgång och fall bygger på att vi kan identifiera oss med eller/och sympatisera med. Ingen tvekan där, Adrian Brody (som för övrigt gjort en briljant huvudroll i Polanskis film ”Pianisten”) är värd alla hyllningar.

Svårare har jag för de i andra akten mer rapsodiska och bombastiska scenerna, ett exempel är den i en mörk rännsten där miljardären brutalt våldför sig på vår hjälte arkitekten. En märklig maktdemonstration.

Samtidigt är det slående att Francis Coppolas mastodontepos ”Megalopolis” också har en karismatisk arkitekt i huvudrollen som i sin hybris arbetar med att bygga upp en utopisk stadsmiljö i framtiden. Skillnaden är att Coppola i sin film gör en omgestaltning av antikens Rom och dess kultur och maktfullkomliga kejsare. Den är också till bredden fylld med dialog och citat som sätter idealens och maktens pris i fokus.

I ”Brutalisten” saknas till stora delar detta perspektiv, några dialoger finns som lyfter László Tóths tankevärld. I ett samtal med miljardären van Buren formulerar han sin filosofi som att hans byggnader skall övervinna flod- och krigskatastrofer, stå kvar som idealiska skydd och en slags tempel för framtiden att vallfärda till.

Men återigen, hela filmens clou uppenbaras i slutscenerna. Att avslöja den är en spolier som tar ifrån berättelsen mycket av den spänning och de tankeväckande nycklar som finns i själva den ordlösa gestaltningen av László Tóth.

Några länkar till recensioner.

https://www.theguardian.com/film/article/2024/sep/05/the-brutalist-review-epic-adrien-brody-postwar-architectural-drama-stuns-and-electrifies

https://www.sydsvenskan.se/2025-02-07/brutalisten-monumental-filmkonst-som-fangslar-i-35-timme/

Några tankar om ”Düsseldorf, Skåne”

Lämna ett svar

En av premiärfilmerna i online programmet på Göteborg filmfestival var ”Düsseldorf, Skåne” av Patrik Blomberg Book, lanserad som ”världens första synthfilm”. Om man med detta menar en film om syntkulturen och musikerdrömmar på 80-talet kan det stämma, iallafall har Patrick själv en bakgrund i att skapa musik i den genren (sök Da Book på Spotify). Extremt produktiv skriver han minst en låt varje vecka och filmens soundtrack är en initierad spegel av åttiotalet ur hans perspektiv. Där finns såväl svenska Lustans Lakejer som Twice a Man och Front 242 och Visage, band och låtar som många av oss som följde musikscenen på den tiden nickar igenkännande åt.

Filmen är ett ambitiöst porträtt av en ung synthentusiast i en landsortsby i Skåne, en outsider med trasigt familjeliv. En missbrukande mamma och en korvälskande pappa skildras enkelt och ganska endimensionellt. Syntharen Fredrik är såklart apart i sin svarta outfit och spretiga frisyr, han är ambitiös och totalt hängiven sin musikerdröm och pressar bandet han leder till en spelning som blir ett klimax i filmen. Centralt är också en kärlekshistoria med fotografen Nina som vill vidare i livet och söker sig mot Stockholm.
Som Patrik Blomberg Book själv formulerar det ”Det är också en film som vill hylla kraften i kreativitet och skapande. Vad det kan betyda för en människa när man går igenom någonting – i det här fallet är det turbulenta tonårsår.”

Som uppväxtskildring är det en habil film, med en trovärdig huvudroll och väl iscensatta miljöer i ett avkrokssamhälle. Att det är en lågbudgetproduktion märks inte i iscensättningen där foto och klippning är funktionellt och väl tajmat med soundtracket. För mig blir det en film med hjärtat på rätt ställe, men lite för nostalgisk och sökande efter ett filmspråk som känns mer personligt och eget. Kanske orättvist att jämföra, men Anton Corbijns ”Control” om ett av åttiotalets mest enigmatiska band Joy Division har den där egenheten och drivet i den filmiska energin som estetiskt synkar berättelsen och musiken till en helhet.

Thore Soneson

PS ”Düsseldorf, Skåne” har svensk premiär 9 februari.

EN FILMRESA I HEMMASOFFAN

Lämna ett svar

Efter många timmar i filmsoffan med online programmet från årets Göteborg filmfestival känner jag behov av att samla mig, sammanfatta och fundera på vad jag sett. Att årets tema lär vara voyage alltså resa, stämmer väl. Både geografiskt och socialt, i klasser och i inre liv.
Vi har varit i Kurdistan, Seul, Mexico, Fremont, Paris, någonstans i de österrikiska bergen, i Ukraina och på landsbygden i Danmark och en mängd andra platser i berättelser som på olika sätt lyfter mänskliga villkor och drömmar i den kultur de porträtterade omfamnar eller vill ut ur.
Det är slående att så många konflikter i så många kulturer har likheter, att de söker efter sätt att bryta sig ur och befria sig. Att filmmakare omfamnar detta grundtema i så många olika former och sammanhang visar väl om inte annat på hur mycket vi har gemensamt. Att få respekt för sin individualitet, att har rätt till en plats i den kultur man lever i, att stå upp för sina åsikter och sina livsval.

Åtminstone dominerar detta tema i de filmer som fastnat i minnet. I den lågmält fint gestaltade svartvita Fremont av Babak Jalali, som programtexten beskriver det ”Kärlekstörstande krigstolk med insomnia initierar jakt på närhet med hjälp av lyckokakor i längtansfull indiepärla med spår av Jarmusch och Kaurismäki.” Instämmer i bedömningen, utan stora gester men med slående känsla för allvar fångar filmen frigörelsen från och saknaden av det talibanstyrda hemland som hennes familj fortfarande bor kvar i.

Samma frigörelsetema men i helt annan form skildras i Days of Happiness av Chloé Robichaud om en ung begåvad kvinnlig dirigent i Montreal som sitter fast i sin pappas, agentens klor. Han är dominant och krävande men den unga Emma utmanar honom och konformiteten i den klassiska musikkulturen. Hennes trassliga förhållande med cellisten och singelmamman Naëlle är gestaltad på ett flyhänt dramatisk och melodramatiskt sätt.

En helt annan värld är den mexikanska landsbygden i filmen Sujo av Fernanda Valadez och Astrid Rondero. Här möter vi i fem olika avsnitt en son till en mexikansk kartellgangster som söker efter andra villkor än de regler som styr våldet och kampen för att överleva i ett laglöst samhälle. En stark realism präglad av medkänsla med de drabbade och helt undviker att glorifiera eller förfalla i våldets bildspråk.

Ännu en annan värld skildras i When the Walnut Leaves Turn Yellow av Mehmet Ali Konar. Vi hamnar mitt i en kurdisk by och konflikterna mellan turkiska militärpatrullernas trakasserier och PKK-gerillans krav och följer Ciwan som är bychef och en rättrådigt ödmjuk familjeman. Hans humanism sätts på hårda prov när han försöker försvara byns boende och sina boskap. Hans 14-årige son Feyzi tvingas inse sitt sociala arv i en ”socialrealismpoetisk skildring av de kvinnor och barn som tvingas hantera våldets konsekvenser.”
Flera filmiska minnen kommer i nästa inlägg, bland annat om bioaktuella Düsseldorf, Skåne av Patrik Blomberg Book.

PS – onlineprogrammet innehöll ingen av de vinnande filmerna på årets festival. Läs vilka som belönades här – https://goteborgfilmfestival.se/har-ar-alla-vinnarna-pa-dragon-awards/
Kommentar onödig, men det är som om man sparat publikdragande filmer till biograferna och lagt enstaka guldkorn online för att inte alltför mycket särbehandla alla som inte kan närvara fysiskt…DS

BRON – värd att se om !

1 svar

En studie i dansk/svensk spänning

Jag och min sambo ägnade stor del av kvällarna över jul och nyårshelgerna åt att se en repris – fyra säsonger av thrillerserien ”BRON”. Det är närmre 40 timmar när jag räknar efter, men det känns inte som en evighet nu i efterhand.
Istället innebar det en bitvis uppslukande spänningsresa med den säregna Saga Norén från länskrim Malmö, spelad av Sofia Helén, som det självklara navet för att driva storyn vidare. Återkommer till henne och skådespeleriets roll för upplevelsen. Det intressanta med serien som berättelse är att vi i backspegeln kan se vad som var aktuellt på nyhetsplats det förra decenniet; här skildras hemlöshet, socialt utsatta och utnyttjade, traffickingoffer, surrogat moderskap, högerextrema politiker och flyktingproblematik. Mycket av detta är tyvärr fortfarande öppna sår i vår verklighet.

Seriens första säsong startar med ett likfynd mitt på Öresundsbron, en kvinnokropp i två delar ligger utplacerad precis där gränsen mellan Danmark och Sverige går. Kroppen visar sig vara från två kvinnor, en svensk politiker och en dansk prostituerad. Denna upptakt sätter igång en jakt på en alltmer undflyende mördare lett av Saga Norén och hennes ”side-kick” i säsong 1 och 2 den danske kriminalpolisen Martin Rodhe, spelad av Kim Bodnia.

Martin Rohde och Saga Norén i en av de ruffiga filmiska miljöerna i BRON. Foto / Carolina Romare FIlmlance

Seriens filmiska och visuella särprägel sätts på plats redan här och håller en liknande stil i alla säsongerna. Färgerna är nedtonade, miljöerna ruffiga och hamnstadsmystiska. Bron skildras i alla sorters ljus och vinklar genom serien och vi som bor i staden Malmö och ofta varit i Köpenhamn kan räkna in ett antal kända miljöer, ofta sammansatta på helt orealistiska sätt. Det är allmängods i filmvärlden, hus och gator vinklas och kopplas samman i halsbrytande klipp alltefter vad den filmiska verkligheten kräver. Ena sekunden befinner vi oss utanför gymmet Friskis och Svettis, en gata som agerar högkvarter för Malmöpolisen där Saga Norén hoppar in i sin mattbruna Porsche och svänger ut i en helt annan gata i Västra hamnen.
Men nog om detta, det är en nördnivå som man kan vara utan, men som ibland roar oss när vi känner igen hemstaden eller grannstaden.

Att ”BRON” fortfarande håller en hög nivå beror till stor del på den drivande berättarmotor som seriens huvudförfattare Hans Rosenfeldt skapat, det finns dramaturgiskt tydliga och säkert utlagda scenarier i alla säsonger som håller skeenden levande och där nya fakta och komplikationer läggs in med säker hand.
Till detta hör att karaktärerna är både säregna och engagerande; speciellt Saga Norén med sitt smått psykotiska sätt är en burdus sanningsägare och en detaljfixerad utredare med drag av både autism och Aspbergers. Hennes envisa omåttliga energi tvingar den danske hygglige polisen Martin Rodhe att följa hennes tempo. Han bryter visserligen själv mot regler och är allmänt obekväm i att acceptera pålagda arbetsmetoder. Tack vare Saga Norén tvingas han svara i en ständigt ringande mobil med frågor, allra helst mitt i natten eller under en sängkammarlek med sin danska hustru.
Sagas mentala ”variation” diskuterades en hel del inom den svenska mediasfären och inom kåren. Hennes beteenden och impulsiva ”jag-beslut” är långt ifrån den officiella bilden av hur en kvinnlig (eller för den delen manlig) civilklädd polis ska bete sig för att följa den korrekta normen. Eller som hon själv säger i rollen.
”Jag är inte instabil. Jag är bara annorlunda.”
”Jag är inte bossig, jag är effektiv.”

Saga Norén med den ikoniska Porsche hon kör i BRON (ps. såld för 1,5 miljoner på auktion). Foto / Carolina Romare Filmlance

Det går inte att komma ifrån att en stor del av BRONs framgångar både hos publiken här hemma och internationellt, kommer av Sofia Helins sätt att skapa sin karaktär. Hela hennes rörelseschema och minspel förstärker de ofta dråpliga och dräpande kommentarer hon levererar i rollen. ”Deadpan” för att låna ett genreuttryck från engelskan, bäst översatt med gravallvarligt med en komisk undertext.
Fast komik handlar det inte om i Saga Noréns fall, om jag minns rätt ler hon en enda gång under alla säsonger och det är i munhuggning med den ”side-kick” hon har under säsong 3 och 4, Henrik Sabroe som spelas av den danske skådespelaren Thure Lindhardt. Han agerar nedtonat och allvarligt, han har ett tydligt eget trauma förutom de fall han och Saga ansvarar för, hans döttrar är försvunna. Kidnappade levande eller döda. Det färgar hans dagar och tvingar ibland honom att reagera starkt.
Ett liknande trauma drabbar Saga när hennes mamma dyker upp och anklagar henne för systerns självmord, modern har enligt Saga Münchhausen by proxy syndrom och har drivit systern dit. När modern dör anklagas Saga för mord och döms till fängelse.

Dessa dramatiska sidohistorier – och flera andra – gör att spänningen och engagemanget hela tiden hålls uppe, lager på lager av förvecklingar byggs på i varje säsong. Det finns flera än dessa, den danska kvinnliga polischefen Lillian Larsen spelade av Sarah Boberg blir involverad och utmanad av både Martin Rodhes och Saga Noréns fall och deras impulsiva sexuella kontakt. Här spelar Saga Noréns bristande förmåga att känna empati en stor roll, för henne är att ha sex samma sak som förälskelse och den relation hon har med Henrik Sabroe i den sista säsongen bryter samman.
Att manuset har ett tydligt handlingsbaserat förlopp gör att några av de svenska skådespelarna lyckas med det de danska genomgående gör – att spela på skeendet och inte överdrivet och demonstrativt agera känslosamt. Att Sofia Helins porträtt av Saga Norén är genomgående knivskarp i sin karaktär är inte samma sak som att hon spelar fram känsloyttringar. Det räcker att hon följer skeendet, hon internaliserar sin roll och lever i den i varje klipp, varje bild och varje replik. Minst sagt imponerande !

Saga Norén och Henrik Sabroe är radarparet i säsong 3 och 4 av BRON.

Denna säkerhet och förmåga att vara ”in character” som den engelska termen heter, delar Sofia Helin med flera i serien, inte minst de danska. För som jag skrev i min text om serien Greyzone på min blogg medieman (Om danska spänningsdramer) – ”De är istället tydliga med att lita på sina manus, hålla fast vid händelsen och inte agera med undertext och uppblossande känslor. Att se Kim Bodnia (i de två första Bron säsongerna) eller Birgitte Hjort Sørensen (i Greyzone som också har en stor roll i Borgen) är att följa med när de sätter berättelsens skeenden i första rummet. Och inte sin egen persona.”
Det är precis vad Sofia Helin gör i rollen, det är hennes karaktär Saga Norén som vi följer genom den bitvis grymma och groteska nutid som serien speglar.

I en intervju med journalisten Per Hägred beskriver hon arbetet med rollen – ”Det var svårt under första säsongen. Eftersom jag inte kände henne – eller förstod mig på henne – kunde jag inte hämta särskilt mycket av henne i mig själv. Vilket är steg ett hos skådespelare. När jag väl insåg det och förstod att jag var tvungen att använda helt andra delar av mig själv för att tänka, för att bli henne, då var det inte svårt.” (hämtat ur artikeln https://www.expressen.se/kvallsposten/bron-hjalten-saga-gor-mig-vansinnig/

Att serien Bron visats i närmre 200 länder och varit inspiration till minst 7 remakes där huvudtemat kretsar kring broar som skiljer länder åt är inte märkligt, den är i jämförelse med många andra kriminalserier ett ovanligt tema. Både i hur den bottnar i samtidens problematik och hur den gestaltas med starka karaktärer och filmisk miljö.
De fyra säsongerna är på alla sätt mer än värda att se om igen, de ligger på SvT play tom den 10 maj 2024.
Thore Soneson

Mer fakta om BRON och inspelningen finns på
https://filmiskane.se/sv/om-oss/film-i-skane-25-ar/bron-serien-som-spreds-over-varlden

Långsamma Händelser vid vatten

Lämna ett svar

Många har skrivit, många har hyllat och en del kritiserat vinterns mest uppmärksammade SvT serie. Kerstin Ekmans landsbygdsdeckare med samma titel är skriven långt innan vi upplevde serieboomen vi nu umgås med i alla streamade kanaler. Men den är berättad som om vi fortfarande levde med lägerelds tv och snällt väntade på nästa episod i en följetong.

Efter nu har sett alla sex avsnitten under några komprimerade dagar, är jag kluven om kvaliteterna. Det dominerande formatet deckare/thriller kräver en rappare, mera stringent dramaturgi där skeendet, inte psykologiska porträtt är drivande. ”Händelser vid vatten” är bitvis som att se en serie på åttiotalet.

Affischbilden för ”Händelser vid vatten” är dramatisk iscensatt.

Detta är inte nödvändigtvis en nackdel, tvärtom, ett lägre tempo ger plats för de utmärkta skådespelarna att bottna i och få utrymme till att skapa levande karaktärer. Och de gör det – Rolf Lassgård och Pernilla August är som skurna ur, den för oss utbölingar, norrländska glesbygdens trubbiga och envetet omtänksamma individer – medan Alma Pöysti och Christian Fandango Sundgren gestaltar storstadens nerviga hämningslösa valkyria och den sökande unge av sina halvbröder mobbade introverte tänkare. Och det är i dessa karaktärer och flera andra som serien engagerar och berör.

Men att fokusera så tydligt på de mänskliga porträtten, på dragningskraften i kollektivet i Svartvattnet – en samling ganska trasiga och sårade individer ledda av en bitvis demonisk ledare som är övertygad om att getmjölken ska frälsa alla – gör att motorn i berättelsen förskjuts från det brutala knivmordet på två holländska turister till en bitvis parodisk beskrivning av taffligt polisarbete.

Kanhända att detta är en rimlig beskrivning av glesbygdens villkor under sjuttiotalet, en eftersatt och åsidosatt kvarleva av det gamla lantbrukets dagar. Perfekt illustrerad av den ensamme skogshuggarens skitiga arbetsbod med inkokt kokkaffe och slitna kalsonger på tvättstreck mitt ute på ett kalhygge.

Historien lunkar fram på ganska tunga men vackra filmiska tablåer, växlar mellan tiden för mordet och den pusselläggning som läkaren Birger (Lassgård) djupdyker i drygt tjugo år senare. Han blir besatt av att söka sanningen bakom dåden när hans stora kärlek Annie (Pernilla August) hittas drunknad i älven med en studsare bredvid sig. Men spännande blir den nästan aldrig. Inte så att jag längtar efter actionspäckade thrillers som ”Snabba Cash” men jag saknar definitivt den metodiskt uppbyggda dramaturgin som driver engelska serier typ ”Sherwood” som också rullar på SvT play nu.

En diskussion som dykt upp bland kulturskribenter om kvaliteterna på serien har handlat om en slags lakoniskt ointresse för vem som är mördaren, när det väl avslöjas i historien överskuggas det av mänskliga dramat kring relationsintriger och saknade livskamrater.

Seriens regissör Mikael Marcimain och manusförfattarna har byggt en stark psykologisk gestaltning, metodiskt men som sagt blir det långsamt och spänningslöst. Romanen av Kerstin Ekman från 1994 är en bitvis kargt skriven deckare som klarar att både skapa karaktärer och beskriva tidsandan.

För som motiveringen till Nordiska Rådets Litteraturpris för ”Händelser vid vatten” lyder är romanen en ”…modern väckarklocka. Spänningen skapas kring hur människorna bryter ner varandra – och naturen – i de hårdhänta strukturomvandlingarnas tid. De helande krafterna visar sig när det goda i fäderna avlöser den överdrivna moderskärleken som låser personerna i ett ödesdrama.”

Starka kvinnoporträtt på GFF 2023

Lämna ett svar

Jag har blandade minnen av en dryg vecka med filmer i den digitala salongen på årets Göteborg Filmfestival. Många välgjorda och temamässigt intressanta berättelser men få som stack ut och visade på egensinniga och filmiska upplevelser. Flera av dessa var starka kvinnoporträtt.

Svenska ”Dogborn” med Philip Oros och Silvana Imam är en tung, rå och grymt intensiv historia om utanförskap och trafficking. En del schabloner om krogvärlden och kunderna vägs upp av det starka spelet och den nerviga klippningen. Den har biografpremiär 10 februari.

En annan är vinnaren av Dragon Award Best Nordic Competition, den danska ”Unruly”. En stark berättelse om hur en ung och självständig kvinna spärras in på ett hem för ”sinnesslöa” som drivs av en läkare som visar sig stå nära den rasrena ideologi som florerade i mellankrigstidens Europa. En påtvingad sterilisering leder till att filmens nu kuvade unga kvinna tar livet av sig när hon försöker fly.

Fler kvinnoporträtt har fastnat i minnet, franska ”Minnas Paris” om de trauma en överlevande från massakern kring terrordådet mot klubben Bataclan försöker hantera. Långsamt börjar hon nysta upp minnet av kulorna från maskingevär och döda kroppar omkring sig. En annan minnesvärd resa är den i ”Exodus” om en ung syrisk flickas flykt genom Europa, hjälpt av en smugglare som tvingas på flykt.

Deras vänskap och gemensamma kamp för att överleva resan är starkt skildrat av svenske regidebutanten Abbe Hassan och huvudrollerna Jwan Alqatami och Ashraf Barhom.

Kan nämna fler men känner mig fortfarande kluven till urvalet filmer, flera av de andra vinnarna i festivalen har inte visats i den digitala salongen. Några av dem kommer att visas i andra fönster, som Lea Globs dokumentära ”Apolonia, Apolonia” kommer som K-special på SvT. Det marockanska dramat ”Den blå kaftanen” som vann Dragon Award Best International Film, framröstad av publiken, lär komma upp på biografdukarna i vår.

Sammanfattningsvis förstår jag att det kan finnas många anledningar till att en film inte kan visas online, producent rättigheter, distributionsavtal som redan ingåtts, rädsla att missa biograf distribution eller helt enkelt vissa regissörers krav på att deras film inte skall visas i ett annat format än biografens.

Samtidigt borde filmskapare se värdet av att deras film visas för en intresserad publik som kan sprida ordet om filmen vidare. Och inte minst värdet av att få visa sina berättelser för en skara entusiaster, och i många fall, övertygade och engagerade cineaster som inte har möjlighet att besöka festivalen på plats.

PS. Lästips om Exodus https://www.dn.se/kultur/abbe-hassan-langfilmsdebuterar-med-exodus-som-skildrar-flyktingkrisen/

Vem väljer filmer online på GFF 2023?

Lämna ett svar

I all hast – några dagar innan GFF alltså Göteborg filmfestival 2023 avslutas – lyssnar jag på P1 kultur där några av filmerna som tävlar i Nordiska tävlingen presenteras. Av de som nämns visas enbart en i den digitala salongen. Den som jag prenumererar på är alltså ett urval (av någon programmerare eller som det heter på biografspråk filmsättare) av filmer som visas i salongerna.

Urvalet blir utan tvekan en besvikelse, jag undrade redan i fjol om vem och varför vissa filmer uteslöts. Som den isländska ”Godland”, filmen om ”Munch” eller för den delen ”Enys Men” av den experimentella engelske filmaren Mark Jenkins för att nämna en av de mer uppmärksammade. Vi får visserligen se svenska ”Dogborn” och det tackar jag för.

Återkommer efter festivalen är avslutad med några mer utförliga tankar kring filmer och GFF. Till dess fortsätter jag se så många jag hinner av de streamade filmer som når oss utanför Göteborg.