I de ständigt rullande streamade serieuniverset ska det mycket till att sticka ut ur den ibland trötta förutsägbara lunken. Men ”Harry Hole” på Netflix gör det definitivt, Inte minst för att manuset skrivet av författaren själv Joe Nesbø är ackompanjerat av briljant stämningsmusik av Nick Cave/Warren Ellis.

Öppningsscenen i Netflix serien Harry Hole sätter temperaturen direkt, smutsigt, mörkt och suggestivt. Det droppar blod från taket ned i en kastrull kokande potatis, vi får följa rören och blodet genom trägolv och kakel till en dusch som står och strilar. Där ligger en unga kvinna mördad med ett tydligt skotthål i pannan.

När titelbilderna rullar är det mörkt kolorerat och dovt musikaliskt, vi som hört Nick Cave och Warren Ellis soundtrack tidigare känner direkt igen stämningen. Yviga syntslingor och klanger från ett piano, både vackert och hotfullt, som kryper in under skinnet. Eller som Nick Cave berättar i en intervju, ”Harry Holes dunkla och moraliskt komplexa värld har väckts till liv i all sin mörka, brutala prakt, och det har varit en ära att få arbeta med den legendariske Jo Nesbø.”

Eller som Joe Nesbø själv formulerar det ”Nick Cave och Warren Ellis är mästare på att frammana stämning och spänning, och deras musik är den perfekta följeslagaren till Harry Holes grubblande, gåtfulla resa genom Oslos skuggor. Deras musik har alltid varit ett soundtrack till min skrivprocess.” 

Och visst är det en mörk omtumlande och bitvis brutal värld som målas upp. Harry Hole slåss med både sin egen alkoholism och Oslos undre värld som väl aldrig tidigare varit lika våldsamt skildrad. Här är droger och gängrivalitet, vapensmuggling och beställda mord ingredienser som vävs samman med korruption bland kriminalare och advokater som låter sig mutas och svärtas ned.

I centrum av intrigerna jakten på en seriemördare som märker sina offer med en röd djävulsstjärna, en diamant som gnistrar förföriskt och syndigt.

Harry Hole själv är som alla Nesbø läsare vet en komplex karaktär, han brottas med nattsvart skuld och våldsamma baksmällor. Samtidigt är han en sanningssägare som drivs av ett moraliskt patos att aldrig ge upp inför hot från kriminella. Han söker ett nyktert liv och kärlek, men drabbas av sin ångest och hamnar tillbaka vid bardisken i den lokala, mörka och nedgångna bar som är hans stamställe.

Att det är författaren Joe Nesbø som skrivit manus och samproducerar serien syns och känns, han målar med ord också i sina prisbelönta nordic noir thrillers. Och den som läst hans ”Djävulsstjärnan” känner igen scener och intrig, välbekanta ingredienser som visualiseras på ett modernt, kongenialt sätt där brutala klipp och extrema bildvinklar och maxade färger förstärker spänningen.

Handlingen då, den är kanske inte lika originell utan mer fylld av den sortens ondska, besatthet och våld som gängkrig och tunga droger skapar. Det som lyfter serien över det förväntade är inte minst skådespelarna, den korrupte och iskalle Tom Waaler spelas av Joel Kinnaman med vältajmad precision, Harry Hole gestaltas av Tobias Santelmann som en man på gränsen till sammanbrott med bråddjup ångest i blicken.

Alla andra roller är väl besatta, som den bitvis mystiske vapenhandlaren och smugglaren Martin Aminov som spelas av Simon J Berger, en man som klädd i prästkrage säljer biblar med ena handen och lever dubbelliv på lyxhotell.

När jag ser igenom de nio avsnitten låter jag filmmusiken från introduktionen rulla för att komma i stämning, Cave/Ellis målar förutom detta också in en del scener med på ytan enkla men suggestiva strofer och klanger som i de alldeles för få sekunderna av ”Hand of God” som får plats. Jag skriver detta med musiken från soundtracket i huvudet. Får aldrig nog av ”Down by the water” av PJ Harvey eller Doors ”Light my fire” som smygs in i ljudbilden tillsammans med en hel del andra pregnanta rockklassiker och för mig okända norska akter som The Dogs med brutalt punkiga ”Death by Drowning”.
Thore Soneson
PS Utforska gärna musiken på Detective Hole Official Soundtrack på Spotify.