Kategoriarkiv: serie

Relationer i fokus på andra säsongen av ”Tunna blå linjen”

Att det blir en andra säsong för ”Tunna blå linjen” vet vi nu, i en längre intervju i Expressen ger Cilla Jackert, huvudförfattare för serien, ett antal nycklar till varför serien blivit så framgångsrik och en del nycklar till kommande episoder.
Eftersom jag arbetat som dramaturg på flera tv-serier i seriedramatikens barndom är jag speciellt intresserad av hur en engagerande historia kan planeras. Centralt i första säsongen är karaktärsutveckling, att bygga realistiska porträtt.
”En annan sak jag grubblat på är hur man skapar engagerande karaktärer. Ofta pratar man om att en karaktär ska ha ”behov och vilja” men riktiga människor har ofta flera behov och flera viljor, som inte sällan går emot varandra.”
Det finns en konflikt inbyggd i detta eftersom serien handlar om poliser som möter situationer där verkligheten ligger nära. Då är valen manusförfattaren gör för hur de agerar och reagerar i konkreta situationer centrala för både trovärdigheten och sensmoralen för en betraktare.

Foto från Expressen artikel – ”SVT planerar säsong 2 för ”Tunna blå linjen”. Ännu finns inget premiärdatum. Cilla Jackert skriver manus till de nya avsnitten. I säsong 1 finns bland andra Gizem Erdogan, Amanda Jansson och Oscar Töringe på rollistan. Foto: Linus Eklund /Anagram”

Här vill jag lyfta en scen som är väldigt problematisk, i en sammandrabbning med aktivister i samband med en motdemonstration mot en nationalistisk manifestation släpper Sara kontrollen och slår en demonstrant våldsamt med sin batong. I närbilder förmedlas hennes frustration och känsla av att ha gjort något extremt obehagligt. En anmälan om övervåld utreds internt och Sara frias, vilket firas med en tårta som alla delar på. Under skratt och glada tillrop. Ingenstans diskuteras konsekvenserna av detta, rättfärdigas övervåldet av poliserna ? Kommer framtida insatser tillåta hårdare tag? Vi som betraktare lämnas utan reflektioner eller tankar att ta med oss i upplevelsen. Enkelt blir att säga – rätt att fria. Svårare blir att problematisera – är våld överhuvudtaget acceptabelt i en sådan situation? Isåfall på vilket sätt?

Jag väljer att lyfta denna scen inte för att bekräfta de farhågor jag beskrev i min text efter att ha sett de första avsnitten av serien utan för att en diskussion kring vems moral och vems verklighet som står i fokus är väsentlig. – ”Här kan man se ”Tunna blå linjen” som ett välbehövligt perspektiv på verkligheten, den polisiära och den mänskliga. Den kvaliteten har serien i sina enskildheter men som helhet faller den alltför ofta i fällan att sympatisera med de verkliga protagonisterna, poliserna.” https://wordpress.com/post/medieman.com/1588

I det inlägget citerar jag den krönika Sydsvenskans Elina Pahnke skrev med rubriken ”Tunna blå linjen” får oss att ursäkta polisbrutalitet Poliser på sociala medier och i tv-serier som ”Tunna blå linjen” kan vidga våra vyer och ge oss nya perspektiv. Men de kan också vara manipulativa.”
Den diskussionen har fallit i tystnad i medierna, ofta ersatts av en hyllningskör där många reaktioner på serien i medier och bloggar, i Facebook grupper och trådar, lyfter hur karaktärerna blir verkliga. Personligt engagerande. Och mycket riktigt är det relationsdramer som kommer står i fokus i andra säsongen. En ”polissåpa” alltså. Verkligheten därute kommer speglas genom karaktärerna och temat kommer bli tydligare enligt Cilla Jackert.
”Gällande vad som faktiskt händer kan jag berätta följande: det finns en större och mer övergripande tematik än det gjorde i säsong 1. Det är ett tema som inte bara berör poliserna utan oss alla. En samhällsfråga, skulle man kunna säga. De kommer också att dyka upp nya poliser, bland annat två aspiranter. Och så blir det förstås en hel del kärlek av alla de sorter. Kärlekshistorierna har varit väldigt viktiga för säsong 1, så där kommer vi inte att skåda given häst i munnen. Dessutom är det roligt att berätta om kärlek. Sara och Magnus har fått låna en hel del från Ben och Felicity i ”Felicity” och Anna och Miles i ”Livet kan börja”, hitte-på-kärlekshistorier som engagerat mig väldigt mycket.” 

Så det är med minst sagt blandade förväntningar jag ser fram emot andra säsongen. Kommer verkligheten att skylas över av såpaintrigerna och reduceras till en slags fond för det verkliga budskapet – att spegla nutidens relationsproblematik? Svaret lär dröja…

Island – ett kargt och egensinnigt dramatiskt land

I dessa hemmasittar och serietider konsumerar vi strömmande berättelser som aldrig förr. Drama och thriller, humor och dokumentärer, alla genrer finns serverade på sajternas hemsidor. Våra nordiska grannländer ligger väl framme och producerar en hel del, vi är generellt goda berättare men skiljer oss i tempo, skriver manus enligt regelbokens dramaturgi men skiljer oss visuellt och framförallt i hur dialog och skådespeleri gestaltas.

Senast har jag och en mängd andra lyft fram den danska ”Utredningen” som en förstklassigt berättad och spelad kriminalserie med fokus på vardagens tunga metodiska polisarbete. Den nu påbörjade svenska ”Jakten på en mördare” vill jag se flera avsnitt innan dess kvaliteter blir synliga.

Ólafur Darri Ólafsson som kriminalinspektör Andri Olafsson och Ilmur Kristjánsdóttir som polischefeb Hinrika Kristjánsdóttir i Trapped/Fångade säsong 2 på Netflix.

Tills dess har andra säsongen av isländska ”Fångade/Trapped” fyllt några kvällar. Det isländska landskapet med sina karga stäpper och svarta vulkanjord verkar forma egensinniga personligheter, i serien står starka kvinnliga ministrar och byråkrater mot vrånga och giriga tystlåtna män. I centrum för intrigen en godmodig utredare med familjeproblem, en egensinnig dotter som dras in i våldsamma problem och en starkt rättvisedriven homosexuell man, döpt till Vikingur. Miljöskandaler och släktfejder speglar sig i politiska intriger, arbetstillfällen värderas högre än naturskydd, utländsk arbetskraft utnyttjas och en nazidoftande grupp unga män och kvinnor åker runt i slitna pick-up bilar och trakasserar och hotar. Kort sagt, alla samtida thrilleringredienser i saliga Sjöwall/Wahlöös anda.
Det är en raffinerat vävd isländsk spänningsserie, landskapet skapar en brutal och vacker fond likt den Hrafn Gunnlaugssons skapade i vikingaeposet ”Korpen flyger”. Det är dessa känsloladdade scenerier och ett stringent dialogmanus som lyfter serien från det schablonmässiga till en karg upplevelse.

Det isländska landskapet fostrar många berättare och kulturskapare, trots att befolkningen är mindre än i vår tredje stad Malmö. Lätt att ta till generaliseringar kring karaktärer och egensinne men det finns ett starkt drag av vilja och envishet, av överlevnadssisu i den isländska kulturmyllan. Kanske har detta med en stark respekt för egenhet och integritet att göra, kombinerat med att många författare, konstnärer, musiker och filmmakare reser utomlands och utbildar sig skapar nätverk och uppmärksamhet. Men alltid behåller en stark känsla av det isländska, det karga och det egensinniga.

2020 11 18