I Roland Perssons utställning ”Being Mortal Hurts” på Färgfabriken i Stockholm dyker man in i en explosion av objekt, organiska och inspirerade av natur och mytologi. På ett oroande sätt sväller verken över alla gränser, materialet silikon blir nästan sekundärt. Så realistiskt lyckas han skapa gigantiska näckrosor, djur som transformeras till surrealistiska varelser och en härva av elektriska kablar och ställverk.
Head Of Medusa _ RolandPersson
Titeln på utställningen sammanfattar väl vad verken förmedlar och gestaltar, ett slags konstruerad natur där det vackra och det apokalyptiska möts. Allt är förgängligt och förvandlat till objekt som berättar om naturens upplösning, balanserat på gränsen mellan liv och död.
Med utställningsinfo i handen kan jag koda verken vidare och få ett sammanhang, Det elektriska virrvarret heter ”The Machine Zone” från 2020 gestaltar ”ett tillstånd som en individ kan hamna i när den spelar på spelmaskiner. Väl inne i zonen spelar man inte för att vinna utan för att stanna kvar i en annan verklighet”.
The Machine Zone _ Roland Persson
De senaste verken anspelar på en varelse i grekisk mytologi som förstenar en betraktare med sin blick. ”Body of Medusa” tillsammans med ”Head of Medusa” och ”Mouth of Medusa” skapar tillsammans en uppslukande organisk väv av lockande skönhet och tydlig förestående död. De speglar kampen mellan människa och natur, det medvetna och det undermedvetna, samt det privata och det offentliga.
Att Roland Persson länge arbetat med det undermedvetnas rike och drömmarnas berättelser är tydligt i det labyrintiska hus med väggar, golv och tak av silikon som man fysiskt rör sig i och på. I ”Dreamhouse” från 2013 möter man djurkroppar i förvandling och rester av förmultnande kläder och organ, en skrämmande exorcism som jag uppfattar som konstnärens försök att avmystifiera mardrömmarnas obehag och förvrida våra minnen och tankar, känslor och upplevelser. Det undermedvetna materialiserat.
Hear My Train Coming_Roland Persson
Rummet på Färgfabriken är spatiöst och ljussatt så att alla objekt lyfts fram på ett funktionellt sätt, efter en stund hör jag en ensam, bluesaktig gitarr klinga genom rummet. Den kommer från ett tidigare verk från 2019 och växer fram ur en förstelnad trädstam. Roland Persson skriver att verket är inspirerat av en kortfilm där Jimi Hendrix spelar en blues i en tradition av amerikanska spirituals- och bluessånger (video ”Hear My Train Coming” ). Den blir för honom en påminnelse om en vän som dog i en tågolycka under uppväxten i Gävle. ”För mig var den korta filmen väldigt tröstande” skriver Roland Persson. Utställningen pågår till den 15 juli, missa inte den om ni är i närheten av Stockholm. På Färgfabrikens webb kan man läsa en fördjupande analys av kuratorn och forskaren David Revés / Roland Persson: ett sardoniskt skratt inför tragedin
Fakta / Silikon är en polymer som huvudsakligen består av kisel. Utgångsmaterialet från vilket silikoner framställs är kiseldioxid, vanligt i sandsten, strandsand och kvarts. Kiseldioxid används också i stor utsträckning vid glasproduktion.
Det är en majlördag i Köpenhamn, vi besöker två utställningar som båda gestaltar och berättar om verkliga och suggestivt iscensatta apokalypser. I Nikolaj Kunsthall kliver vi in i iscensättningar av några av Lars von Triers filmer, i biblioteket på Rundetaarn rör vi oss i dystopiska uttryck som pedagogiskt lyfter klimathoten i utställningen ”TIME*DUST*STARS”
”Vi tillhör världen. Världen tillhör inte oss. Detta är utgångspunkten för utställningen TIME*DUST*STARS, som kretsar kring mänsklig påverkan på planeten.” Så presenteras den mångfacetterade utställningen av åtta danska konstnärer i det spaciösa biblioteket i Rundetaarn, den runda tegeltornet som är en turistmagnet i centrala Köpenhamn. Det är skiftande tekniker, från ett grandiost måleri av en galax till ett framtidscafe på Mars där väggarna fylls av glättigt turistiska bilder från den ”goda” planeten. Många lager av förståelse och upplevelser med fokus på vad vi riskerar att förstöra och förgifta av naturens krafter.
Jeanette Land Schou
En av dessa djupdykningar är fynd från en utgrävning och metallsökning på Amager Fælled av fotografen Jeanette Land Schou. Hon har tagit en del järn och stål fynd som korrugerat och förvandlats av föroreningar i en nedbrytningprocess, arrangerat dem till lekfulla vanitas stilleben i svartvita fotografier. De präglas av en sällsam skönhet och tidlöshet, metamorfoser om man så vill. Samtidigt påminns vi om hur kemiskt avfall, koldioxid i luften och vår överkonsumtion i allt snabbare takt förvandlar vår gemensamma natur i en pedagogiskt illustrativ text och bilddokumentation av området på Amager Fælled som ligger nära Jeanette Land Schou hem och uppväxtdel av Köpenhamn.
”Breaking Darkness” i Nikolaj utgår från några av von Triers filmer, främst ”Breaking the Waves” (1996) , ”Melancholia” (2011) och ”Europa” (1991). Med filmfragment och installationer skapas rumsliga tablåer, den hotande planeten i Melancholia svävar över det stora kyrkrummet, på övre våningen fylls rummet av den romantiskt tunga temat av besatt kärlek, gudstro och död i Breaking the Waves. Visuellt gripande men också lite väl illustrativt. Tyngst och mest uppslukande är det mindre rum där vi omsluts av filmfragment från Europa, den dystopiska resan ned i undergången där Max von Sydows röst förmedlar en domedagsvision. Urstarkt suggestivt svartvitt och dramatiskt.
I dagarna öppnar 2024 års Venedig biennal, en alltid lika omsusad händelse i konstvärlden. Jag besökte 1993 års upplaga och skrev som ett experiment en recension/essä/betraktelse i tidskriften Beckerell. Den är baserad på romanen/filmen Döden i Venedig, en titel som på många sätt återspeglades i både konstfilosofiska och gestaltande verk på det årets biennal. Vissa av dem lever kvar i mitt minne än idag.
Fritt efter filmen Death In Venice av Lucino Visconti, baserad på Thomas Manns roman med samma namn. Citat i texten ur Joseph Kosuth ”Zeno at the edge of the known world” och ”Art after philosophy”.
Du låter fingertopparna nudda det oljiga vattnet. Du gungar fram som I ultrarapid. Dova ljud från skosulor som trampar i gränderna når dina trumhinnor. Du glider genom de hoptryckta bilderna likt en förvriden repa på vibrerande celloluidremsor. Du transporteras genom den tidiga morgonen, ut i det skarpa solljuset. Ord snurrar i ditt huvud. Ord som du skrivit, ord som alltmer avskärmar dig från dina känslor. Ord som för dig närmre och närmre en slutpunkt. Ett sammanbrott i kommunikationen. Du känner rytmen från hjärtat, starkt och pulserande. En paus, en störning i takten och dubbelslaget lämnar ett sting av smärta i bröstkorgen. Du vägrar verbalisera ditt tillstånd. Du glider vidare över vattnet.
Din lädertrunk bärs upp till rummet av en stum yngling i cykelbyxor. Hans rörelser är knyckiga, brutala. Du hänger av kavajen, lägger dig på dubbelsängen och låter luftkonditioneringens kyla svalka ditt heta ansikte. ”När jag föll in i det drömtillstånd som skulle agera hjälpmedel för att skapa illusionen, ett tillstånd av stor vilja och extrem tröghet, trodde jag mina drömbilder var verkliga reproduktioner av det förflutna. Jag borde ha misstänkt att det inte var så för direkt de försvunnit var mitt minne befriat från varje upphetsning eller rörelse. Jag minns det som man minns en återberättad händelse. Om de varit verkliga reproduktioner, skulle de fortsatt beröra mig, fått mig att gråta eller skratta som när jag först såg dem.” Läkaren skrev ned allt. Han sa: ”Vi har haft det här, vi har haft det där, trots att vi inte upplevt mer än synliga tecken, bildskelett. Jag var övertygad…”
I hotellmatsalen serveras frukost, det svarta kaffet, de söta croissanterna, de japanska affärsmannen, tyska läkarparet, allt är familjärt. Igenkännbart och utbytbart mot varje annat hotell världen. Du är försjunken i din egen värld, avskärmad men ändå medveten om samtalen. Du samlar krafter. Känner närheten av en blick, känner retningar längs huden. En svartklädd man, en ung man med ett ärr tvärs över ena ögonbrynet, betraktar dig. Registrerande, naket, utan tillstymmelse till sinnesrörelse.
Du befinner dig under skuggande träd, vandrar genom ett artificiellt landskap av nationella paviljonger. Varje kvadratmeter retar dina sinnen med konstnärliga utrop. Tunna plastremsor bågnar av vatten, en tom ram hänger från en gren, flimrande videoskärmar under en presenning. Ett provisoriskt trästaket kring en tung klassicistisk byggnad drar dig in spåren av byggarbetare. Tomma färgburkar, ett lager vattenflaskor, brädstumpar, rödmålade tygremsor vittnar om att arbetet övergivits utan att färdigställas. Du står framför en järnställning, resterna av en tribun, en läktare. Den är vänd mot ett hålrum, en källare där ett svagt ljus lyser upp tomrummet. Du har fragment av marschmusik, främmande röster. Du går ut i bländande de solljus från dunklet, ser en rödmålad kiosk med hammaren och skäran. Där vrålar revolutionära tirader ut i en evighetsslinga…
Ilya & Emilia Kabakov The Red Pavillion installation.
Du dras vidare mot en påträngande byggnad på en kulle, över entrén hänger ett ryskt en marksmynt, ett svartvitt foto av Hitler och Mussolini. Innanför ligger ett uppbrutet marmorgolv, texten GERMANIA lyser från fondväggen i stram antikva. Tysta, sammanbitna människor vandrar över de sönderbrutna golvplattorna, lyssnar av ljuden från den trasade marmorn.
Hans Haacke, Germania
Mitt i ett kakofoniskt vimmel av röster och ansikten står du. Söker fånga meningen i lösryckta fragment av samtal på engelska, på italienska, franska och tyska. En svensk röst tränger igenom och du uppfattar orden ”döden” och ”adrenalin”. Du söker ett ansikte till rösten men finner inget. Du ses enbart uppsvällda röda ögon, våta läppar, immiga glas och regnblött hår. Du tar en klunk whisky, skakar hand med några bekanta, flyter med i barens rörelser. Samtalen du avlyssnar kretsar kring den alarmerande tonen i vissa konstverk. Den brutala fixeringen vid processerna efter livets slut, förruttnelsen, likfläckarna, den hårdinjicerade realismen. Du tänker att dödskallekabinettet i en paviljong är en hyperdesignad hyllning till det ekande stora hålet du ser överallt. Att det uppbrutna marmorgolvet berättar om centralmakternas sönderfall, om det triumferande i att bokstavligen kunna smula sönder resterna av de europeiska imperierna under dina skosulor. Du kan enbart känna bristen på fokus, bristen på riktning, avsaknaden av energi. Din egen inre tomhet vänds ut och in, impregneras av stoftet från utopiernas död. Du ser en skymt av den svartklädde mannen, din blick möter hans, det avskurna ögonbrynet höjs i en antydan av igenkännande. En bekräftelse. I nästa ögonblick är mannen försvunnen i vimlet.
Du sitter med en cappuccino framför dig. Studerar strömmen av besökare som går in och ut ur utställningsområdet. Du läser ”Zeno at the edge of the known world” av Joseph Kosuth, en sober gråtonad volym fylld av konstfilosofiska resonemang.
”I denna mänsklighetens period, efter filosofin och religionen, kan konstskapandet vara den enda strävan som tillfredsställer det som i en annan tid kan ha kallats ”mänsklighetens andliga behov”. Eller, för att formulera det annorlunda, konstutövandet motsvarar ett tillstånd ”bortom det fysiska” där filosofin alltid tvingats ägna sig åt antaganden. Konstens styrka är att även det föregående påståendet är en hypotes som inte kan bekräftas av konstverket. Konstens enda anspråk är att vara konst. Konst är i sig själv definitionen på konst.” Du lägger ifrån dig boken med en känsla av svindel. Du befinner dig i ett slags vakuum där allt är tillåtet, allt är möjligt, och därför samtidigt omöjligt att ha en klar och entydig uppfattning om. Du tänker att konstnären befinner sig i stormens öga. I det perfekta lugnet som uppstår under några isolerade minuter i tidens gång. Är detta definitionen på döden, är det en bild av dödsögonblicket, en déjà vu-upplevelse….
I fyra svarta rum står videomonitorer, ur dem flyter filmiska fragment. Det är vatten och död, kliniska beskrivningar av’ drunkningsoffer i floden Seine, barocka iscensättningar av dödsögonblick i vatten, ”Drowning by numbers”. Du hamnar i ett underjordiskt rum där ett ljudband och ett ljusspel ger illusionen av att vara under vatten. Under Venedigs kanaler, under lagunen som ramar in denna alltsedan decennier dödsdömda stad. Du tänker att den har en beundransvärd motståndskraft, den vägrar att finna sig i sitt öde.
Peter Greenaway ”Watching Water” Palazzo Fortuny Omslag till katalogen
En läkare tar din puls. En sköterska ditt blod. Du har feberfrossa. Du väntar på deras dom. Tyst, utan tankar. ”Det är inget virus, det finns ingen epidemi i staden. Du har sjukdomen i dig. Dina krafter går åt att bekämpa den.
”Emergency”. Nödläge. Katastroftillstånd.
De svartvita meterstora kopiorna visar två ansikten. Två händer. Svarta hudflagor, vattniga blickar, skotthål i handleden. Svarta likfläckar. Du läser att bilderna visar offer av epidemisk lunginflammation. Fastfrusen i golvet låter du bilderna glida genom ditt medvetande, in i ditt omedvetna. Du andas ansträngt, känner bronkitens febriga kramper närma sig.
Över dig ett bekant ansikte, mannen med ärret möter din blick. Han torkar din panna med en fuktig näsduk, baddar den. Du vilar ett ögonblick i detta omhändertagande. Inser det prekära, det symboliska i beröringen. Du reser dig, håller en hand på mannens axel. Känner kroppsvärmen.
Febern driver dig genom konsten i fragmentariska ryck. Vindlingarna i en itusågad kalv blir hårstrån på en extatisk dionysisk figur som förvandlas till en fladdrande svartvit död kropp på lakansväv som stärks till vita skjortor på en påle som spetsar kroppen vars avhuggna huvud och organ rullar runt inplastade i bowlingklot ovanpå en tryckpressliknande maskin som skapar en tvåkönad amorf dvärg som klädd i röda paljetter ligger på lit de parade och får adrenalininjektioner som orsakar spasmer att fortplanta sig i dig…. ”Cry, I’ll cry if I want to, Just let me cry, You would cry too, if it happened to you…” Du betraktar bilder av kön i alla åldrar i alla färger i alla tillstånd, skrumpna, erigerade, sträva, mjuka… ”What happened to the atom will happen to the individual…”
Robert Wilson ”Memory/Loss” installation
Du ser din spegelbild, genomskinlig. Rynkor och fåror, fuktmättade mörka ringar. Din blick är matt, klanglös, utan skärpa. Du vill ifrån staden, ifrån all symbolisk död, all gestaltad paralysering. Du hör en röst som talar om att alla bibliotek var förstörda. Du betraktar din överkropp, dina ögon är omlindade av en smutsig trasa, du sitter fastskruvad i ett torkande lergolv, du har inga krafter kvar. Det ekar av tomrum, dina minnen har övergivit dig. Dina ord har deserterat. Döden igen, du känner dig fixerad, tjatig. Men hela Venedig är en levande kyrkogård, gamla palats som ruttnar bort, dött vatten som stinker, konst som begravs framför dina ögon… De likfläckade ansiktena framträder i spegeln, du betraktar fascinerat dödens realistiska masker, det är förbjudet, det är motbjudande, det är samtidigt en katharsis svindel att se verkligheten efter alla dessa nyhetsvideobilder av döda barn, alla dessa bilder på gamla mumier, stenåldersmän och annat arkeologiskt eller simulerat actionblod du mött…den anonyma döden, oidentifierade kroppar på ett bårhus, den har varit tabu i konstvärldens montrar..
Bigert and Bergström installation ”Adrenalin Dream,”
Du tränger undan ett försök att fly, du vandrar genom gränder och passager som desinficeras med kemikaliskt skum. Ser mannen i svart genom några speglingar, når honom med blicken, vill bjuda på en aperitif som tack. Ni samtalar. Om konst. Om konstnärsrollen. Om sökandet efter mening. Du säger: Konstnären är en jägare som skjuter blint i mörkret. Vi vet inte vad målet är eller om vi träffar det. Vi kan inte förvänta oss att livet skall lysa upp målet…skönhet är resultatet av en andlig skapelseakt… Han säger: Geni är en gudomlig gåva. Nej, snarare ett gudomligt lidande…ett syndigt, sjukligt fyrverkeri av medfödda talanger… Du säger: Jag tror inte på konstens demoniska kvaliteter. Konsten är den högsta formen av bildning. Konstnären måste vara balanserad, stark. Ett föredöme… Han säger: Du har fel. Ondskan är oundgänglig. Den är geniets näring… Ni tystnar. Ser igenom skillnaderna. Provar varandras uppriktighet. Han visar sin privata kollektion. En anteckningsbok fylld av blyertsskisser som beskriver tortyroffer, anatomiskt förvrängda kroppsdelar. Du tar fram din livsledsagare, ett pigmentblått vykort, ett himmelskt vattnigt tomrum att flyta in och ut ur.
Du ställer dig utanför samtalet, ser de båda männen på de rankiga caféstolarna som brytningspunkter inom hela tjugonde århundradets konstteoretiska ideologier. Formulerar ett möte mellan deras konstsyn, den unge vildhjärnan som gör plastikoner av dionysiska gudabilder och den äldre filosofiskt luttrade som lever i slutet av den politiskt och mänskligt möjliga utopin. Tillsammans möts de i ett gigantiskt projekt, en egen flytande decennial, ett slags kulturellt armageddon inför sekelskiftet, ett fysiskt livsprojekt där existensens alla parametrar samsas på en ponton som boxeras runt Europa…
Du säger: Har du hört om epidemien… Han säger: Jag hörde om de första liken, den svartnade, utmärglade kroppen av en matros, en grönsakshandlerska…kropparna lär vara oräkneliga nu, inte en säng finns ledig på sjukhusen… Du säger: Venedig kommer att vara i karantän om några dagar. Vi måste härifrån medan det går…
En liter vitt vin, gigantiska rykande fat med musselspagetti och svart bläckfisksås, stora glas grappa. Mat för en redan febrig kropp. Näring från vattnets djup, havets salt…. Du känner svetten rinna längs ryggen. Du ser dig omkring. Ensam bland familjer, vänner som flamsar, äldre par som kurtiserar varann. Du känner dig som askan mellan glasskivorna, det enda synliga beviset på att du existerat.
Du sitter längst ut på serveringen. Ser honom komma gående över torget, hans ansikte dolt bland flaxande duvvingar. Violinisten drar en utdragen ton med stråken. Du känner rytmen i bröstkorgen stanna. Tystna. Du ser det pigmentblåa framför ögonen, mannens silhuett som avtecknar sig, flyter ihop, assimileras av färgen… Thore Soneson Besökte Venedig biennalen 2013 tjugo år senare och skrev då ned mina upplevelser, https://medieman.com/2013/08/12/konstmaraton-pa-venedig-biennalen/
Så här i slutet av året bläddrar jag igenom mitt fotoarkiv, där finns en mängd bilder från utställningar jag varit på. Detta är bara ett urval verk, de är inte enbart upplevelser, de har satt igång funderingar, skapat tankar och väckt slumrande åsikter. Politik och livsvillkor. Fotografi och skulptur. Yta och sprickor. Miljö och klimat. Alla publicerade utan ordning, alla är mina egna bilder från utställningarna.
En fenomenal retrospektiv av en konstnär som med vass humor och lätt hand utmanade etablissemanget och konstvärlden. På utställningen kurerad av Thomas Millroth och Anders Kjaer visas också en stor samling artist books av som i sig själv är ett äventyr i teknik och tanker kring vad en bok kan vara. ”Det var på 1970-talet som Eriksson på allvar placerade sig på den svenska konstscenen med grafiska verk där han med approprieringar och ironi kommenterade de ekonomiska intressena på konstmarknaden. För Leif Eriksson var konsten på många vis fri och ingen kunde egentligen hävda ensamrätten till den. Många av hans verk är en ifrågasättande förhandling om upphovsrätten.”
Titeln på utställningen sammanfattar hur Ralph Nykvist låtit kameran följa hans liv och vandringar i stadsrummet. Hans vardagsbilder står ut som egna och självständiga verk i en tradition av fotografi där namn som Henri Cartier-Bresson bildat skola.
Galleristen Ola Gustavsson breddade med Elastic Gallery i Malmö konstkartan med en säker blick för konstnärer som söker sig in i materialets och seendets värld. Att Anders Kappel numera ställer ut i Elastics gallerirum – tillfälliga och mer permanenta i Jädraås – känns helt riktigt. Kappel har genom åren utvecklat en säker känsla för kulturens skiftande ansikten och uttryck. Här i form av två målningar som både i färg och form gestaltar vår samtid.
Ella Tillema har i sin konstnärliga verksamhet länge lyckats kombinera engagerande tematiska utställningar med en säker gestaltande blick. Klimatet, politiken och behovet av protester och aktivism har dominerat hennes verk, både i konsten och i handling. Hennes senaste svit verk är som en djupdykning i färgens och naturens kraft där materialet spränger gränserna. Som hon skriver själv i presentationen av ”If you see me, then cry” på Thomas Wallners galleri i SImris – ”Tidigare har jag kunnat lita till min lust att måla och min naiva tro på att konsten kan förändra världen. Konsten har liksom alltid automatiskt blivit till i mina händer. Men det senaste året har det inte fungerat så. Jag har istället irrat omkring längs stränderna nere vid sjön. Sommarens torka gjorde att jag nu kunde nå tidigare otillgängliga platser, ta mig runt inhägnade sjötomter och följa strandgränsen, fast från vattnet. Varje dag styrde mina steg ner till dessa breda stenstränder och den torrlagda sjöbottnen.”
Under årets Konstrunda sökte jag upp Ola Åstrand som i sin atelje/lada iscensatt en installation där han speglat samtidens konsumism och energislukande samhälle med en kritisk och skarp blick. Hans lek med klassiska cirkuskonster där vi uppmanas att sätta in vårt ansikte i en annan kropp och attackeras av en våldsam ekonomisk ordning är en självklar politisk handling. ”Politisk plakatkonst” kallar han själv verket och sin installation i en intervju inför utställningen.
I den stora slottsdammen på Wanås har Carola Grahns verk ”Namahisvarri” landat, ett främmande berg där smältande snö desarmerar idyllen i näckroslandet. Verkets titel betyder heligt berg på samiska och i sina verk tar Carola Gran tydlig in naturens kraft och den samiska kulturens rätt att både bruka och befolka den värld de lever i.
Under den sista veckan av Laurie Andersons multimedia retrospektiv ägnade jag en dag åt att utforska och dyka ned i hennes kaleidoskopiska skapande där minnet, drömmen och musiken vävs samman i otaliga verk genom hennes karriär. Allt mer har samtidens teknologi fascinerat henne och i både video och VR-verk bländar hennes konst mig med en slags känsla av att befinna sig inne i en människas inre sökande efter mening i tillvaron. Svårt att sammanfatta men starkt att uppleva.
Fotografen Hatte Stiwenius levde och dokumenterade den vitala och spretiga kultur som frodades under sent 70-tal och 80-tal i Stockholm. Han var en av flera fotografer som bidrog till att rocktidningen Schlager under några vitala år fångade in samtidens rockscen. I utställningen finns många nära och vassa bilder på kända och okända från denna tid. Hatte följde bland många andra Thåström o Ebba Grön som vän och fotograf (på utställningen finns också kontaktkartan från den intervju vi gjorde tillsammans för Schlager tidigt åttiotal.) Missa inte ”Stockholms pärlor” om ni är i huvudstaden. Utmärkt sammanställt av Greger Ulf Nilson och Charlie Drevstam.
Thale Wangen arbetar med naturmaterial, djurhudar, talg och trä. Hennes skulpturer skapar varelser ur andra världar än de igenkännliga. Samtidigt är de högst levande och i bästa mening taktila. Man vill hålla och smeka dom, bilden visar en slags astralkroppar – ”Arkaiska strukturer, bisarra livsformer och drömlika stämningar är motiv som framträder genom vagt figurativa skepnader och figurer.”
Konstnärsparet Julia och Matti arbetar med diametralt olika uttryck; hennes färgmättade verk är fyllda med liv och rörelse, hans verk är skulpturala bearbetningar av återvunna material. Utställningen på Aura hade titeln ”Konstnärens dröm om insektens innersta önskan” och de intog det gamla fina Krognoshuset med en poetisk reflektion kring sina verk – ”En idé om en skulptur i plast eller metall eller en målning kan slås ihjäl som en fluga slogs ihjäl med en träsko mot en stenvägg år 1349″
Under en helg i slutet av augusti bodde jag i närheten av min första redaktion, Brunnsgatan 4 var adressen där rocktidningen Schlager föddes och startade. Fortfarande ett bra läge för att vandra till kulturella hotspots, då fanns bland annat rockklubben Underground under Sergels Torg och samlingsplatser som Röda Rummet, numera Berns salonger.
I nutid vandrade jag till Moderna Museet för att hinna se Laurie Andersons stora utställning ”Looking into a Mirror Sideways” innan den stängde. Och smita in på Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan för att skaffa Kristian Petris nyutkomna essäroman ”Tornet”. På mitt arbetsbord ligger den tillsammans med katalogen ”All the things I lost in the flood” som i mycket kan ses som Laurie Andersons konstnärliga självbiografi. Hennes arkiv förstördes i en översvämning för ett tiotal år sedan och den drygt trehundra sidor tjocka volymen är hennes sätt att återskapa sin drygt femtioåriga verksamhet som performance artist/musiker/multimedia konstnär. Den kommer jag att djupdyka i och återkomma till. Har följt hennes karriär, från tidiga performance kvällar med den vita fiolen på just Moderna Museet till äventyr i VR världen med verket ”Chalkroom”. Ser fram emot att följa hennes verk genom sin egen iscensättning av sin konstnärliga resa.
Essäromanen ”Tornet” är en till omfånget anspråkslös volym, men till innehållet bjuder den på en fantastisk Stockholmshistoria. Utgångspunkten är det telefontorn som byggdes nära Brunkebergstorg på slutet av 1800-talet och tjänade som ett nav och hjärta för den tidens kommunikation. Petri skriver tornets historia med hjälp av gedigen research, citat ur samtidsskildringar av författare som Stieg Trenter, August Strindberg och Selma Lagerlöf. Texten är en raffinerad lek med identiteter, dagböcker av en fiktiv försvunnen släkting, en författare som ibland försvinner in i minnen och hägringar men som alltid vaknar upp som en nykter betraktare och en historielärd skribent som citerar författares minnen av Tornet som i dessa rader av Strindberg som målar upp modernitetens stad i diktsmalingen ”Sömngångarnätter” från 1884. ”Telefonernas ståltrådsgardiner/Mjukt drapera stadens kontur; Esplanadernas gröna gångar, Järnbanebroarnas svarta spångar; Elevatorer, hamnar, chausséer/Panoramas, cirkus, muséer, Allt är ståtligt, präktigt och nytt/Sagan sig i sanning förbytt”. (När jag skriver detta är jag osäker på om det är ett autentiskt citat eller ytterligare ett lager av litterära bilder som Kristian Petri laddat sin tunna men intrikata volym med. Hittar iallfall inte raderna i den faksimil av diktsamlingen som finns på https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/StrindbergA/titlar/Somngangarnatter1884/sida/72/faksimil)
Brunnsgatan 4 idag.
Hursomhelst bjuder ”Tornet” in till en kulturhistorisk vandring i några numera försvunna kvarter i centrala Stockholm. Autenticiteten förstärks av svartvita fotografier från tiden, med växeltelefonister och ett vackert återgivande av tornets in-och utsida, kabelslingor och järnspirorna mot himlen. Ett perspektiv man idag bara kan föreställa sig från toppen av Brunnsgatan och korsningen med Malmskillnadsgatan där man kan se ned mot dagens Brunkebergstorg, förbi Kungstornen och till glasfasaderna som ramar in torget.
För en kort tid sedan var jag och min sambo i Stockholm. Konsten kallade, vänner väntade på oss och vi hade fyra intensiva dagar i huvudstaden. Att färdas runt i Stockholm betyder att åka tunnelbana i alla riktningar. En konstupplevelse i sig. En snudd på gratis upplevelse, ja själva kortet för tre dagar kostar visserligen som två-tre museibesök men bonusen blir då all den konst som T-banans stationer bjuder på. Men man kan tillbringa en hel dag på en engångsbiljett och se konst.
Flera av de stationer vi hamnade på har fått tillfälliga inslag man döpt till Konstväxlingar skapat både aktuella djupdykningar i mångfaldens färgprakt och kameraögats allseende blick. Som Erik Gustafssons fotoserie ”Pause Between Thought and Action” på Mariatorget och Valeria Montti Colque på Zinkensdamm. De är placerade på samma plan som reklamen, alltså på väggarna mittemot perrongen och hur intressanta de än är så bleknar de totalt i jämförelse med Malmö C där videoinstallationen ”Annorstädes” av Tania Ruiz Gutiérrez på Malmö C är en visuell och hypnotiserande resa med kameran längs vyer över hela världen.
Anders Kappel ”Itinerary”
I Stockholm är det de permanenta verken som gör störst intryck, den relativt nya Citybanan invigd 2017 djupt under de äldre T-banorna strålar ut från T-Centralen och där finns många verk värda att stanna upp och reflektera över. Vi åker ned i rulltrappan på Odenplan där Anders Kappel skapat verket ”Itinerary” som består av 38 kolteckningar på laminerat glas. Det är grafiska konstruktioner och maskindelar som blir ett slags tecken för vår civilisation, fascinerande att studera.
På Odenplan finns också en stor monter för tillfälliga utställningar, visas ett år i taget i ett urval av avgångselever från Sveriges konst- och designhögskolor. Just nu är det Klara Zetterholms verk ”Civilization and Its Discontents”, ett antal skulpturer som skulle kunna vara taget ur ett framtida museum som skildrar objekt från 2000-talet.
Klara Zetterholms verk ”Civilization and Its Discontents”
På en av perrongerna finns verket ”Hittegods” av Thomas Bernstrand som består av just det, ett antal kvarlämnade skor och kängor som hänger i taket och förflyttar sig ständigt på vajrar, det är 3-D skannade och printade i olika färg och bildar ett slags kalejdoskop av de anonyma ägarna som lämnat kvar dom som spår.
Peter Svedberg ”Stad, Träd och Äng”
Vi tar oss vidare till knutpunkten Stockholm City, där har Peter Svedberg skapat fotocollage från stadens gator. Täckta med glas i relief blir bilderna frostiga som att se dem genom ett slags lustiga huset tablåer, fasettslipade och nästan som i 3-D. Verket heter ”Stad, Träd och Äng” och består av fyra olika delar och perronger.
Lars Arrhenius ” Cuckoo clock ”
Vi tillbringade en lång stund framför det animerade videoverket av ”Cuckoo Clock” Lars Arrhenius, som skildrar livet och människor som arbetar, reser och umgås under 24 timmar just på denna plats. Ett pågående myller som aldrig vilar.
Och detta är bara en bråkdel av allt man kan uppleva på T-banan, inom några år kommer en helt ny sträckning att fyllas med nya verk av ett tiotal konstnärer bland dem Peter Johansson/Barbro Westling och Åsa Jungnelius. https://konst.sl.se/om-konsten/inblick/nya-tunnelbanans-konst/#/2325
Så missa inte den underjordiska konsten längs T-banan. Här en sökbar sida på Sls webb där alla drygt 150 verk är sökbara – https://konst.sl.se/konstverk/
Minns att Nordisk kriminalkrönika var ett av de uppslagsverk som stod i föräldrahemmets bokhylla. Jag bläddrade ofta i de tunga volymerna och de svartvita reproduktionerna av brottsplatser och dömda förövare var både fascinerande och skrämmande. En verklighet långt bortom den trygga radhusmiljön i villaförorten vi bodde i. Däremot har jag inget minne av att vi diskuterade innehållet i familjen, eller om jag frågade varför dessa läderinbundna krönikor om brott fanns i vår bokhylla. Kanske var de inköpta på postorder eller av förlag som sålde böcker vid dörren på samma sätt som dammsugar- och försäkringsnasare. Böckerna åkte iallafall till närmaste second hand butik när föräldrahemmet tömdes. Om någon köper dessa tunga kilon svartvit verklighet i vår tid när vi översvämmas av kriminal- och deckarromaner har jag inte utforskat, men ett är säkert – de står inte i hyllorna som stylisterna inreder till bostadsannonserna.
Jag får dessa funderingar i huvudet när jag besöker Moderna Museet i Malmö där den retrospektiva utställningen ”Alternativ sekretess” av Annika Elisabeth von Hausswolff öppnat för ett tag sedan. Såg den i Stockholm i Modernas mer spatiösa lokaler, där var det väldigt många verk, nästan överlastat. I Malmö är hennes verk mer fokuserat hängda, vissa av serierna är avgränsade och det är lättare att navigera mellan hennes olika epoker.
Gemensamt i alla hennes fotografiska bildsviter är närvaron av våldsamma brott eller katastrofer, antingen som iscensatta tablåer med kvinnokroppar i en skog eller på en tennisbana eller som underlag i seriegrafier och collage i senare verk som sviten ”Oh Mother, What Have You Done”. Här dominerar obehaget, känslan av att både tjuvtitta och motvilligt fascineras av det mörka och våldsamma som utspelat sig på platsen. Fantasin iscensätter bilder och triggar minnen av filmscener ur alla dessa kriminalserier vi kan konsumera på hemskärmarna.
När hon använder samma kalla registrerande storformat på bilderna i sviten ”Spöke” som är tagna i hennes barndomshem när det tömts inför utflyttning blir effekten direkt obehaglig. Vad har hänt i detta hem som dokumenteras med ett par slitna bruna herrskor och en kvarlämnad behå på en galge i en garderob ? Är det en bokstavlig skildring av uppväxten eller ett exempel på en estetisk hårddragen konstnärlig strategi? Är hennes verk inspirerade av punkscenen i hemstaden Göteborg på åttiotalet med grupper som Cortex?
I en intervju med Annika Elisabeth von Hausswolff i Dagens Nyheter inför utställningen i Stockholm får jag delvis svar på dessa frågor, där nämner hon också flera referenser som sätter motiven i ett om inte förklarande så iallafall associativt perspektiv. ”Tidigt, i tonåren, lånade jag Jungs ”Människan och hennes symboler” på biblioteket och blev fascinerad av myterna, symbolerna och fenomenet det kollektiva omedvetna som fungerar som en struktur i alla människors psyke. Den boken har betytt mycket för mig och mitt senare konstnärskap. Det psykoanalytiska perspektivet blottlägger oss som mänskliga apparater, det visar att det undermedvetna kan föregå det medvetna. Det är obekvämt och sällan snyggt.”
Tankar som dessa leder mig till frågan om vilken påverkan all denna nöjeskonsumtion av brott och våld vi fyller en del av vår tid med egentligen gör med vårt psyke. Att konsten och kulturen länge visualiserat våldet och krig är inget nytt, tänk på Goya eller Hieronymus Bosch eller fascinationen för seriemördare. Här är inte tillfälle att dyka vidare i denna strömning genom historiska uttryck men ”Alternativ sekretess” väcker onekligen stora frågor kring vad denna sortens berättelser visar om oss som individer.
Till sist vill jag länka till det personliga urval verk Annicka Elisabeth von Hausswolff valde ur Modernas samlingar som visades i samband med utställningen på Moderna i Stockholm. De ger perspektiv på hennes egna blick, estetik och verk som på olika sätt fascinerat henne. Urvalet domineras av fotografi och visualiseringar av den mänskliga kroppen. Finns att se på https://sis.modernamuseet.se/sv/groups/urval-von-Hausswolff/results. På den sidan kan man också se en lista över det urval videoverk som ingick i urvalet och visades i utställningen. En del av dessa verk finns på nätet som Peter Lands “Peter Land d. 5 Maj 1994”, där konstnären dansar uppsluppet och introspektivt i en vagt antydd hemmiljö till discotoner.
Hamnade på Anekdot en essä/podd sida som drivs av Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet och Kungliga Vitterhetsakademien. Här en icke-akademisk betraktelse med läsvärd insikt i inte minst Miles Davis musik och persona ! Läs och Lyssna. Ljudvågor. Miles Davis, Grateful Dead och jazzrocken
Har nu haft mångårige kulturjournalisten Bengt Erikssons bok med den långa men konsumentupplysande titeln ”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” med undertiteln ”minnen från mitt liv som frilansjournalist” på mitt skrivbord en tid. Länge tänkt skriva ett inlägg om den, men myllret av musik, kultur, namn och episoder är så omfattande att det varit svårt att hitta en ingång som känns relevant. Det är trots allt över 50 år som frilansande kulturjournalist Bengt sammanfattar. Bengt Erikssons frilansminnen
Kort om bandet Fiendens musik och boken ”En spark rätt i skallen” av Karl G Jönsson För alla er som inte var med på sjuttiotalet och in på åttiotalet i den svenska progressiva musikrörelsen så är historien om lundabandet Fiendens Musik en kulturell historielektion. ”En spark rätt i skallen” om Fiendens Musik
Denna skildring av minnesstunden för John Lennon publicerades i decembernumret av Schlager 1980. Paret zero ( det efternamn som Robert Broberg vid den tiden använde) ringde in den per telefon från Manhattan en sen decemberkväll.
#Läsvärt En myllrande roman där färger och dofter stiger ur raderna och huvudpersonen vandrar lika mycket i minnen som i verkligheten. Eller som Ingrid Elam skriver i sin recension på SvT kultur: ”Den som vill ha en roman där något händer, en berättelse med början och slut om krig och kärlek, brott och straff, kommer inte att finna sig tillrätta i Europa. Men den som läser för att öva upp sin känslighet, komma nära inpå människor och fundera på vad ett liv egentligen är, kommer att vilja stanna länge i denna bok.”
Har nu sett Power of the Dog av Jane Champion. Instämmer till en hel del med recensionen i FLM. Märkligt förutsägbara karaktärer, övertydliga bildmontage. Att koppla samman sammetsbruna berg med homoerotiska smekningar…hmm / Johannes Hagman FLM
Äntligen – ett slitet uttryck men måste ta till det. Lyckades se sista visningen på min kvartersbio Panora i Malmö igår. Instämmer helt i denna recension, en respektfull och djupt berörande dokumentär. Och en filmisk upplevelse där klipp och musik av Anna von Hauswolff skapade djup i en berättelse som är långt ifrån standard Talking-heads modellen. Tack Kristian Petri och Kristina Lindström ! Och såklart tack Björn Andresen som så öppet delar med sig av sitt liv.
Det har skrivits och diskuterats mångordigt om Lars Vilks och hans Muhammed teckning sedan dödsolyckan. Har den verkshöjd eller är det en politisk provokation? Är det konceptkonst eller islamofobi? Ska den införlivas i samlingen på Moderna Museet eller inte ? Den diskussionen verkar fortsätta, däremot är alltfler eniga om att skulpturerna Nimis och Arx på Kullaberg fyller kriterierna för att betraktas som konst, liksom den micronation Ladonien som Vilks bildade 1996. Denna nation lever vidare och arbetar nu för att bevara Nimis för framtiden.
Foto av Nimis 2009 / Thore Soneson
Jag har inte räknat de gånger jag besökt Nimis och Kullaberg, men vid det tidigaste tillfället fick man mer eller mindre glida nedför sluttningen längs ett rep och klättra uppför detta igen, det måste ha varit på 80-talet. Säkerheten i drivveds skulpturerna har testats av otaliga besökare. En del olyckor har skett där oaktsamma eller övermodiga besökare har utmanat drivveden. Numera ett turistmål som Höganäs kommun vill bevara för framtiden och har sökt medel från kulturdepartementet.
Kontrasterna mellan internationella Gagosian gallery med Jeff Koons och skulpturstaden ChongWu med anonyma hantverkare. Massmedia kitsch och mytologiska granitfigurer. Byggboomen och den expansiva stadskulturen är kanske det enda som är gemensamt – men också skiljer drastiskt nu när HongKongs oppositionella i Occupy-rörelsen har satt fokus på det demokratiska systemet.
Självklart räcker inte ett sexdagars besök i östra Kina och HongKong för att skapa sig en bild av den samtida konstscenen i Kina. Men några snabba nedslag ger ändå en bild av bredden och kontexten i konstlivet så här två år före invigningen av M+ som under Lars Nittves ledning kommer skapa en spegel av den kinesiska samtidskonsten.
Kulturlivet i HongKong är klart påverkat av stadens roll som finansmarknad, här har internationella Gagosian Gallery en filial i ett av stadens många vertikala kontorskomplex.
Bell, Jeff Koons
Där visas ett urval av Jeff Koons”Hulk Elvis” bronser, grällt bemålade i skinande polyeten är de en slags morfologiska bilder av amerikansk mainstream korsad med möter österländsk mystik. Men HongKong har också en vital alternativ scen med icke-kommersiella kulturhus med konstnärsateljeer och öppna visningar. Ett av dessa center heter Jockey Club Creative Arts Centre och är ett hyreshus som omvandlats till kulturhus med spontana väggutställningar av Occupy rörelsens affischkonst.
Att samtidskonsten kan utforska den kinesiska sociala och politiska omvälvningen visar den ambitiösa utställningen ”Conforming to Vicinity” på University of HongKong där ett urval konstnärer förhåller sig till samtiden genom fyra närliggande regioner – Taiwan, Macao, Mainland China och HongKong. Det är konceptuellt och visuellt, sval videokonst möter Josef Beuys inspirerade kroppsliga upplevelser. Ett av verken är ”Intersection, Bloodlines” av Carol KWOK som genom associativa ord skapat en slags demokratiskt och associativt nätverk av bilder och växter.
Intersection, Bloodlines, Carol KWOK
I det kommersiella HongKong med sina vertikala shoppingmalls vill K11 Art Mall vara ett slags modernt DesignMekka. Våningarna är fyllda av internationella (icke-piratkopierade) märkesvaror och i den underjordiska delen som binder samman tunnelbanenätet utställningsrummet K11 Art foundation. Där vandrar man direkt in i koreanska Jeeyoung Lees fotografiska konstnärsskap med minituöst iscensatta miljöer som blir en slags drömska bilder av kulturella referenser och uttryck.
My Chemical Romance, JeeYoung LEE
Out of Place, Leung Mee-ping
Längs vattnet på Kowloon sidan kan man vandra på Hong Kongs Walk of Fame, beundra Bruce Lee i brons som poserar för turisterna och vandra in på Modern Museum of Art, en koloss till byggnad som rymmer fyra våningar konst- och kulturhistoria. Denna dag fastnar jag i videoinstallationen ”Out of Place” av HongKong konstnären Leung Mee-ping som bokstavligen följer stadsbor på drift i de urbana landskapen i asiatiska storstäder. Bland dem en indisk helig ko i Varanasi.
Skillnaden mellan internationella HongKong och Xiamen med sina 3.5 milj invånare är stor, staden är en myllrande och snabbväxande distriktsmetropol med inhemsk turism byggd kring holländsk koloniarv. Det märks också i konstlivet där stadens University Art Collage är delaktiga i CEAC, Chinese European Art Center ett icke-kommersiellt galleri initierat av holländska Ineke Gudmundsson för 15 år sedan. Idag är CEAC etablerat och visar samtida kinesisk och internationell konst som en del i ett aktivt residence program.
Til the end of the intertwined cloud (videostill) Meiya Lin på CEAC, Xiamen
Två timmars bilväg längs kusten ligger skulpturstaden ChongWu med hundratals hantverksfabriker där sekelgammal kunskap om stenhuggeri och gravyr hålls levande. En stad där granitdammet ligger tätt och mytologiska karaktärer från östa asiens kulturer står på parad. Milt sagt fascinerande! Här arbetar man fram Åsa Maria Bengtssons offentliga verk ”Rolling Carpet” som kommer att skeppas till Trondheim våren 2015, en böljande matta i svart granit.
”Rolling Carpet” under produktion i ChongWu, Xiamen
/ Thore Soneson
Tankar om media / Thore Soneson 