Går det att skriva kritiskt om Tarik Salehs nya film ”Eagles of the Republic”? Som regissör har han tagit klivet upp på samma hyllade hylla som Ruben Östlundh, den där de båda kan räkna med inbjudningar till de stora prestigefyllda festivalerna tack vare sina framgångsrika tidigare epos.
Fares Fares som den uppburne skådespelaren George Fahmy i en hyllningstal som slutar i kaos.
Det hindrar inte att jag nästan gäspade mig igenom Eagles trots en välsnickrad historia om den uppburne skådespelaren George Fahmy som säljer sin själ för att agera president al-Sisi i en påkostad och officiellt förankrad hyllningsfilm. Det är inte fel på inramningen eller skådespelarna, Fares Fares gör sin bitvis hunsade bitvis beundrade stjärna till en lydig hund som ibland blixtrar till i bitska kommentarer. Men en biroll stjäl ljuset han badar i, Zineb Triki som spelar hustrun till den maktfullkomlige försvarsministern är precis så femme fatal förförisk och elegant som de bästa kvinnliga i den uppburna noir-traditionen.
Sherwan Haji som Yasser Islam, Zineb Triki som den eleganta Suzanne och Fares Fares som George Fahmy i Eagles of the Republic
För det är i den genren Tarik Salehs film hör hemma, en historia med svidande kritik mot det politiska förtrycket i dagens Egypten, ett välsnickrat manus där korruption och falskspel går hand i hand. När Fahmy lyckas rädda en nära väns son ur säkerhetstjänstens klor gör han det med bibehållen etisk stoicism. För det är ett hjälteporträtt i, som någon skrev, John le Carres anda. En intrigdriven pusselhistoria som tyvärr saknar den intensitet och den glöd som hans förra ”Boy from Heaven” skapade. Där var intrigen laddad med en initierad kritik av spelet kring makten på det största och viktigaste universitetet i det islamistiska Egypten.
Boy from Heavens huvudperson fiskarpojken Adam (Tawfeek Barhom) utspelar sig på ett islamistiskt universitet i Kairo.
Den första filmen i trilogin ”The Nile Hilton Incident” har en liknande nerv, en korrupt polis utreder ett mord på en sångerska som leder långt upp i regeringskretsar. Här gör Fares Fares en svettig, drogberusad polisinspektör som rör sig i nattliga kriminella miljöer. Inte många lugna sekunder i den filmen.
Tyvärr är det en helt annan långsam energi i en del av foto och klippningen i ”Eagles of the Republic”. Här känns det visuella uträknat enkelt, närbilder och uppbyggnaden av scenerna följer en traditionell mall också den hämtad från klassiska noir-filmer. Men utan den spänning som dramatiskt ljus och visuella spel med rumslighet skapade i de bästa amerikanska rullarna på den tiden.
Jag saknar den närhet och den nerv som fotot i ”Boy from Heaven” skapade, där vibrerade fotot av dynamisk växling mellan närbilder och genomtänkta kompositioner. I ”republikens örnar” försvinner en hel del av det filmiskt uttrycksfulla i hollywoodska ”turning points”, vändpunkter där spelet mellan makten och den uppburne Fahmy sätts på spel. Speciellt den dramatiska scen där Fahmy håller ett hyllningstal till egyptiska armén i en parad som slutar i ett kaos där militären avrättar en minister och sedan skjuter vilt omkring sig. Här gör Tarik Saleh en tydlig referens till avrättningen av presidenten Anwar Sadat, ett dåd med islamistiska förtecken.
Och visst lyckas Tarik Saleh med sin trilogi filmer skärskåda den egyptiska makten på ett bitvis rasande skickligt sätt. Framförallt med starka manus där den politiska udden är knivskarp. Och kryddad med svart humor, scenen när George Fahmy sminkar sig till hur han tänker sig den bitvis skallige presidenten skall gestaltas med en usel tupé är en både dråplig och pricksäker skildring av den fåfänga och maktfullkomlighet som politiska ledare uppvisar i verkligheten. Behöver jag skriva Trumps orangesmink och Putins bara överkropp på hästryggen…
Idag funderar jag på begreppet Medel-Svensson. Var kommer uttrycket ifrån, är det en statiska centralbyrån term (SCB) eller har den andra rötter?
Anledningen till min fundering är att jag hamnade i en sparad samling filer på min telefon. Sparade över de flesta som backup till datorn. En av dem är en artikel med rubriken ”Han har försökt göra det omöjliga – skriva snittsvenskens historia” där historikern Carl Mikael Wærn-Carlsson blir intervjuad i Sydsvenska Dagbladet. Jag snabbläste och fastnade för detta stycke :
”Sverige var bättre förr i den meningen att vi under 1300- och 1400-talet hade sextio helgdagar under ett år. Vi får också veta att snittsvenskarna Per och Margareta år 1570 åt torkad förrådsmat och drack öl och att ”Tungreceptorernas interna arbetsfördelning var en annan än dagens, med slagsida för beska, syra och umami, och lyxstämpel på salt och sött”. Den menyn är väl vad som väntar oss om vi ska överleva på torkad beredskapsmat i framtiden. Ett evigt tuggande på torkad lutfisk och rökt fläsk. Artikeln fortsätter med mera fakta och reflektioner kring begreppet, det dök upp först på 1900-talet och då som en delvis politiskt färgad term. ”– Att man identifierar sig utifrån vad man gör om dagarna och tjänar pengar på kräver ju att man har en hög grad av specialisering i samhället. Det är på något vis en psykologisk konstruktion att man har en yrkesidentitet. Medelsvensson var ”anställd” först i mitt nedslag 1960, tidigare var hon egenföretagare” säger Carl Mikael Wærn-Carlsson.
Medelsvensson har för mig och många andra en negativ klang, man ser framför sig idealbilden av den svenska familjen i välfärdssverige med ”Villa, Volvo och vovve”. En schablonbild men samtidigt ett ideal som politiker genom år älskat att använda som måltavla för sina visioner. En konformistisk syn på vad vi ska sträva efter. Jag och många med mig som arbetat inom kultursektorn med media och kommunikation har många gånger skrattat i mjugg över denna bild. Den är både förenklad och i viss mån föraktfull mot alla som har den sortens liv som mål. Men idealet med snälla och laglydiga skattebetalare är inte allomfattande, tänk bara på alla skattesmitare och ekonomer som har brevlådeföretag i skatteparadis. Eller alla som sökt sig till den lukrativa droghandeln i jakt på snabba klipp. En hel del av dem som lyckats sitter i lyxboenden i Turkiet, Abu Dhabi eller gömmer sig på spanska Solkusten. Eller en Ingvar Kamprad som med sitt IKEA byggde förmögenhet på att skapa billiga möbler för att alla skulle ha råd att skapa ett eget hem. Den världsomfattande koncernen utvecklades till en stiftelse där miljarder lagras i dolda tillgångar för de närmaste.
Detta var bara några reflektioner kring en artikel jag sparat ned i mobilen under de senaste året. Att samla in artiklar fakta och research är en vardagssyssla för mig som skribent. Genom åren har jag travar av gulnade tidningsklipp, magasin och numera mappar fyllda med digitala artiklar. Med datateknikens hjälp kan jag söka igenom min hårddisk på jakt efter fakta och tankar bara genom att söka ett ord. Just idag blev det Medel-Svensson.
Citaten är hämtade från en kulturartikel av Peter Fällmar Andersson i Sydsvenskan i september i år. Där intervjuas Carl Mikael Wærn-Carlsson om sin bok ”Medelsvensson genom 700 år”.
Jag läser vännen Håkan Lahgers biografi över Stig Claesson, en imponerande genomgång av författarens romaner och noveller, rikligt illustrerad med hans teckningar och porträttkonst. Fylld av anekdoter och händelser från uppväxten i Barnrikehuset Kristallen på Södermalm med vännen Per Anders Fogelström till de kringflackande resorna i Europa. Alltid med skrivmaskinen och pennan som sällskap. Hans teckningar lovordas bland annat av Ulf Linde för sin precision och sin enkelhet. Inte ett onödigt streck.
Omslaget till biografin över Stig Slas Claesson
Jag har inte läst så mycket av Slas (som är ett smeknamn han själv undvek) men sett flera av filmatiseringarna. Minns speciellt “En vandring i solen” med Gösta Ekman som en grubblande medelålders vandrare vid Medelhavet. På jakt efter kärlek och vinets sötma. En fiktiv autobiografi enligt en recensent. Mycket av det han skrev i de 84 utgivna romanerna är lätt omskrivna händelser och möten han själv upplevt, i Europa och Stockholm. På Södermalmskrogar som Pelikan och den mer litterärt omsusade Gyllene Freden i Gamla stan.
Recensionerna har varit både njugga och positiva, gemensamt är alla imponerade av den gedigna research och de intervjuer Håkan Lahger gjort för biografin. En stor och väsentlig del av ”Vem älskar Slas?” kommer ur närläsning av hans almanackor som fylldes av anteckningar av alla slag. Från noteringar av vem han träffar till fotbollsresultat, de fungerar som en slags dagbok med en del luckor som uppstår när han ligger inlagd på Sofiahemmet efter perioder av alkoholkonsumtion.
Noteringarna bildar en kronologisk grundstomme i biografin, man kan läsa den på samma sätt, från pärm till pärm eller söka genom registret efter en speciell volym eller person. Och det vimlar av kända kulturpersonligheter som alla figurerade i Slas liv. I förordet sammanfattar Håkan Lahger hur han upplever berättelserna och sättet att skriva.
”Ordet roman är inte en helt rättvisande beskrivning av Stig Claessons litterära projekt. Han underminerar romanformen i sina böcker genom att ideligen återkomma till berättelser och historier ur sitt eget liv. Historierna som han berättar i de mer eller mindre självbiografiska böckerna återanvänder han friskt i romanerna. Livet och dikten går i parallella stråk, de flyter samman i en enda oefterhärmlig prosa. Vare sig han sitter i stugan i Västergötland, stirrar ut i höstmörkret och funderar på världens ondska, landsbygdens avfolkning, bristerna i åldringsvården, minns gamla filmer med Errol Flynn eller snurrar runt Nytorget, pilsk som en marskatt på någon han träffat på posten, skriver han sitt liv. Samtidigt som han skriver allas våra liv. Ett inte så föraktligt konstprojekt. ”
Det är en flyhänt beskrivning av en författargärning där person och politik ryms inom några få meningar. Men personen Stig hade andra sidor, en frånvaro från sina båda söner och ett som det verkar kroniskt kvinnotycke. Där lyser hans generations manliga förebilder och ideal igenom.
I ett kapitel beskriver Lahger på ett träffsäkert sätt människan och inte minst manligheten hos Stig Claesson.”Jag tänker på Jack Kerouac – hur olika dessa män än ter sig – när jag tänker på Stig. Två män med ett följe av andra män, som dyrkar varandra i en manlig gemenskap stängd för kvinnor. Boxning, borsten och böckerna. Krogen istället för hemmet. Två män som återvänder till sina mammors hem och sätter sig där och super skallen i bitar. Vad sörjde de? Vad längtade de efter? Vad saknade de?”
Biografin har som jag skrev recenserats på kultursidor, både njuggt och positivt. Flera lyfter att Stig Claesson är en författare som likt kollegan Pär Rådström levde i ett allt mer välmående Sverige och Europa som växte fram i efterkrigstiden. Femtio- och sextiotalen var optimismens tid, politiskt stabilt men också en brytningstid där andra mer frigjorda och frihetliga strömningar bland västvärldens unga började sticka upp. I sin recension i Sydsvenskan sammanfattar Thomas Millroth både sin egen syn på Slas och den bild biografin lyfter fram av honom. ”Trots det besvikna, drömska 50-talet blev Claesson aldrig en ensam romantiker. Boken är fylld av kulturgrabbar som stöttade honom. Kvinnor var en annan sort men förälskelserna var många, likaså sveken, inte minst mot familjen, hustrun Taki och de tre barnen. Det är sorglig läsning men det är befriande att Lahger varken ursäktar eller moraliserar”.
I mångas ögon är Stig Claesson en författare som såg och skrev inkännande om de bitvis bortglömda, marginaliserade själar som inte passade in i den omtumlande värld som välstånd och internationalisering öppnade. I romanen “Vem älskar Yngve Frej?” från 1968, som också filmatiserades, är huvudpersonen en skomakare i en landsortsby som på sitt eget sätt protesterar mot det moderna samhället. Han sätter upp en skylt med texten “Fornminne” vid den ruin där en av bygdens soldater bott.
Håkan Lahger igen – “I barndoms- och uppväxtskildringen Svart asfalt grönt gräs (2000) skriver Stig om sig själv som en man med en ”keps nertryckt över ögonen hela livet”. Bildligt och bokstavligt en man som vill se allt, men bara ur ett visst på förhand givet perspektiv. Den nertryckta kepsens perspektiv. I denna – och även andra böcker – skriver han ”Jag besöker inga gravar”. Vilket betyder att Stig aldrig tittar bakåt. Han befinner sig i ett stillsamt vakuum. En särskild sorts existentialism. Han går där i sin keps på spaning efter den framtid han säger sig fasa inför.”
Det är en beskrivning av en både egensinnig och livshungrig man som hade förmågan att berätta både vardagligt och med djupare undertexter. Solidaritet är ett stort och ansvarskännande ord, men det passar väl in på Stig “Slas” Claessons personteckningar, Håkan Lahgers biografi är skriven i samma anda. Gott så.
Vecka sex – har träffat den manlige fysioterapeuten som var ärlig och rak. Läkning av kotkompression kan ta mellan 3 och 6 månader … inte veckor som jag gått och trott för att höja motivationen. Och hålla depressionen borta. Han var som sagt ärlig men medgav samtidigt att han inte kunde avgöra status, alldeles för tidigt. Nästa vecka blir det ny röntgen av ryggen och träff med ortoped. Då kanske det går att få en bättre prognos. Just osäkerheten och de vaga beskeden är påfrestande, vill ha en tydlig plan med rehabövningar och gradvis nedtrappning av de smärtstillande tabletterna. Äter 1500 mg paracetamol varje dag…med risk för leverskador.
Kotkompression
Mitt i allt detta finns ljuspunkter. Vårt yngsta barnbarn, lilla Liv, ska döpas i november och jag fick i uppdrag att leta dikter. Det ska ut inbjudningar och dopkort. Traditioner finns säkert på form och innehåll, men jag har inte läst på utan letade fram goda citat och poetiska strofer som fångar känslor, förhoppningar och kärlek till det nya livet. Den kortaste och mest kärnfulla är denna – ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.” Av Astrid Lindgren
Den jag spontant finner mest igenkänning i är denna – Det gåtfulla folket – text av Beppe Wolgers och musik av Olle Adolphson ”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land Detta land är ett regn och en pöl Över den pölen går pojkarnas båtar ibland Och de glider så fint utan köl Där går en flicka som samlar på stenar Hon har en miljon Kungen av träd sitter stilla bland grenar I trädkungens tron”
När jag skriver detta försöker jag stanna tiden, vi kommer troligen inte att få uppleva när Liv eller mitt andra barnbarn Bonnie blir tonåringar…då kommer jag vara 86-87. Ett perspektiv jag försöker skjuta undan och ta vara på den tid vi kan ha tillsammans.
Det ligger en hel del sanning och hoppfullhet i uttrycket Carpe Diem – Fånga Dagen, ibland uttjatat och överanvänt som positivistisk slogan. Google lär mig att uttrycket kommer från romerske poeten Horatius 23 f.kr.
Ursprungligen hänger det samman med bisatsen ”Fånga dagen, tänk så lite som möjligt på morgondagen”, där många språkhistoriker menar att undertexten skall läsas som att njuta av dagen OCH inte negligera vad som skulle kunna hända i framtiden. Alltså inte ett defaitistiskt uttryck utan ett klarsynt sätt att möta alla möjliga framtider. Inte måla upp skräckscenarier eller fasor, utan istället tänka positivt på möjligheter.
Det tar jag till mig och ser fram emot nästa vår när jag kan ta ut cykeln, lämna tillbaka rullatorn och vandra omkring på stadens gator som en befriad man !
I Roland Perssons utställning ”Being Mortal Hurts” på Färgfabriken i Stockholm dyker man in i en explosion av objekt, organiska och inspirerade av natur och mytologi. På ett oroande sätt sväller verken över alla gränser, materialet silikon blir nästan sekundärt. Så realistiskt lyckas han skapa gigantiska näckrosor, djur som transformeras till surrealistiska varelser och en härva av elektriska kablar och ställverk.
Head Of Medusa _ RolandPersson
Titeln på utställningen sammanfattar väl vad verken förmedlar och gestaltar, ett slags konstruerad natur där det vackra och det apokalyptiska möts. Allt är förgängligt och förvandlat till objekt som berättar om naturens upplösning, balanserat på gränsen mellan liv och död.
Med utställningsinfo i handen kan jag koda verken vidare och få ett sammanhang, Det elektriska virrvarret heter ”The Machine Zone” från 2020 gestaltar ”ett tillstånd som en individ kan hamna i när den spelar på spelmaskiner. Väl inne i zonen spelar man inte för att vinna utan för att stanna kvar i en annan verklighet”.
The Machine Zone _ Roland Persson
De senaste verken anspelar på en varelse i grekisk mytologi som förstenar en betraktare med sin blick. ”Body of Medusa” tillsammans med ”Head of Medusa” och ”Mouth of Medusa” skapar tillsammans en uppslukande organisk väv av lockande skönhet och tydlig förestående död. De speglar kampen mellan människa och natur, det medvetna och det undermedvetna, samt det privata och det offentliga.
Att Roland Persson länge arbetat med det undermedvetnas rike och drömmarnas berättelser är tydligt i det labyrintiska hus med väggar, golv och tak av silikon som man fysiskt rör sig i och på. I ”Dreamhouse” från 2013 möter man djurkroppar i förvandling och rester av förmultnande kläder och organ, en skrämmande exorcism som jag uppfattar som konstnärens försök att avmystifiera mardrömmarnas obehag och förvrida våra minnen och tankar, känslor och upplevelser. Det undermedvetna materialiserat.
Hear My Train Coming_Roland Persson
Rummet på Färgfabriken är spatiöst och ljussatt så att alla objekt lyfts fram på ett funktionellt sätt, efter en stund hör jag en ensam, bluesaktig gitarr klinga genom rummet. Den kommer från ett tidigare verk från 2019 och växer fram ur en förstelnad trädstam. Roland Persson skriver att verket är inspirerat av en kortfilm där Jimi Hendrix spelar en blues i en tradition av amerikanska spirituals- och bluessånger (video ”Hear My Train Coming” ). Den blir för honom en påminnelse om en vän som dog i en tågolycka under uppväxten i Gävle. ”För mig var den korta filmen väldigt tröstande” skriver Roland Persson. Utställningen pågår till den 15 juli, missa inte den om ni är i närheten av Stockholm. På Färgfabrikens webb kan man läsa en fördjupande analys av kuratorn och forskaren David Revés / Roland Persson: ett sardoniskt skratt inför tragedin
Fakta / Silikon är en polymer som huvudsakligen består av kisel. Utgångsmaterialet från vilket silikoner framställs är kiseldioxid, vanligt i sandsten, strandsand och kvarts. Kiseldioxid används också i stor utsträckning vid glasproduktion.
Det är en majlördag i Köpenhamn, vi besöker två utställningar som båda gestaltar och berättar om verkliga och suggestivt iscensatta apokalypser. I Nikolaj Kunsthall kliver vi in i iscensättningar av några av Lars von Triers filmer, i biblioteket på Rundetaarn rör vi oss i dystopiska uttryck som pedagogiskt lyfter klimathoten i utställningen ”TIME*DUST*STARS”
”Vi tillhör världen. Världen tillhör inte oss. Detta är utgångspunkten för utställningen TIME*DUST*STARS, som kretsar kring mänsklig påverkan på planeten.” Så presenteras den mångfacetterade utställningen av åtta danska konstnärer i det spaciösa biblioteket i Rundetaarn, den runda tegeltornet som är en turistmagnet i centrala Köpenhamn. Det är skiftande tekniker, från ett grandiost måleri av en galax till ett framtidscafe på Mars där väggarna fylls av glättigt turistiska bilder från den ”goda” planeten. Många lager av förståelse och upplevelser med fokus på vad vi riskerar att förstöra och förgifta av naturens krafter.
Jeanette Land Schou
En av dessa djupdykningar är fynd från en utgrävning och metallsökning på Amager Fælled av fotografen Jeanette Land Schou. Hon har tagit en del järn och stål fynd som korrugerat och förvandlats av föroreningar i en nedbrytningprocess, arrangerat dem till lekfulla vanitas stilleben i svartvita fotografier. De präglas av en sällsam skönhet och tidlöshet, metamorfoser om man så vill. Samtidigt påminns vi om hur kemiskt avfall, koldioxid i luften och vår överkonsumtion i allt snabbare takt förvandlar vår gemensamma natur i en pedagogiskt illustrativ text och bilddokumentation av området på Amager Fælled som ligger nära Jeanette Land Schou hem och uppväxtdel av Köpenhamn.
”Breaking Darkness” i Nikolaj utgår från några av von Triers filmer, främst ”Breaking the Waves” (1996) , ”Melancholia” (2011) och ”Europa” (1991). Med filmfragment och installationer skapas rumsliga tablåer, den hotande planeten i Melancholia svävar över det stora kyrkrummet, på övre våningen fylls rummet av den romantiskt tunga temat av besatt kärlek, gudstro och död i Breaking the Waves. Visuellt gripande men också lite väl illustrativt. Tyngst och mest uppslukande är det mindre rum där vi omsluts av filmfragment från Europa, den dystopiska resan ned i undergången där Max von Sydows röst förmedlar en domedagsvision. Urstarkt suggestivt svartvitt och dramatiskt.
Jag har som många andra – och merparten respekterade filmkritiker – sett Oscarsnominerade ”Brutalisten” av regissören Brady Corbet och är efter några dagar fortfarande omtöcknad av intrycken. Det är en visuell och känslomässig bergochdalbana om arkitekten László Toth som lyckas fly från andra världskrigets Tyskland och startar om sitt liv i USA.
Adrian Brody gestaltar Lazlo Toth med energi och intensitet.
Omskakande kanske främst för att Adrian Brody gestaltar László med en energi och intensitet som är omöjlig att värja sig mot. Man dras in i hans omtumlande känsloliv, hans obändiga integritet och självförbrännande livsstil med droger och ständigt nikotinblossande. Han drivs framåt av att skapa arkitektoniska verk i den stil han skolats i av Bauhausskolan i Dessau. Titeln Brutalisten syftar på att strikt geometriska former och enkla rubusta material var idealet. Betong och stål byggstenar och i undantags fall marmor.
Detta kulturella bagage finns med i filmen, men nämns och visas i förbifarten ända tills det kulturpalats han får i uppdrag att bygga på en kulle i en småstad driver intrigen vidare. Det är miljardären Harrison van Buren som beställt byggnaden, i processen både slåss han emot Lászlós grandiosa planer och stöttar honom mot bakåtsträvande byggledare.
Betongfundament till Lazlo Toths monumentala kulturpalats.
Filmens dramaturgiska intrig bygger på den amerikanska drömmen, att alla kan lyckas bara de arbetar och brinner för sin tro, kunskap och engagemang. Att László Tóth som judisk invandrare och som sådan marginaliserad och en underdog, lyckas med sitt liv och karriär och bekräftar med sin framgång denna dröm.
Men i stil med en klassisk tragedi brinner han för våldsamt och destruktivt och fallet grumlas av hans alltmer förstörda fysik. I filmens epilog hyllas han på arkitekturbiennalen i Venedig med en retrospektiv där hans estetiska ideal och liv formuleras på ett sätt som ställer hela filmen och hans verk i ett annat perspektiv. Omtumlande.
”Brutalisten” innehåller utöver arkitekturen en uppoffrande kärleksrelation, hänsynslös sex, jazzmusik och ett flöde av ironiska och sarkastiska porträtt av samtidens förmögna och vannabees. Kärleken till hustrun som tvingats vara kvar i Europa och som han till slut återser i ett känslofyllt möte är djupt berörande och samtidigt sårbar.
Allt som Hollywood communityn och filmkapitalet kräver och belönar finns. Ett antal Oscars statyer kommer definitivt hamna hos ”Brutalisten”.
Är det då en film värd att prisas så brett och i de flesta fallen unisont? Dramaturgiskt är den som jag påpekat en klassisk tragedi där huvudpersonens uppgång och fall bygger på att vi kan identifiera oss med eller/och sympatisera med. Ingen tvekan där, Adrian Brody (som för övrigt gjort en briljant huvudroll i Polanskis film ”Pianisten”) är värd alla hyllningar.
Svårare har jag för de i andra akten mer rapsodiska och bombastiska scenerna, ett exempel är den i en mörk rännsten där miljardären brutalt våldför sig på vår hjälte arkitekten. En märklig maktdemonstration.
Samtidigt är det slående att Francis Coppolas mastodontepos ”Megalopolis” också har en karismatisk arkitekt i huvudrollen som i sin hybris arbetar med att bygga upp en utopisk stadsmiljö i framtiden. Skillnaden är att Coppola i sin film gör en omgestaltning av antikens Rom och dess kultur och maktfullkomliga kejsare. Den är också till bredden fylld med dialog och citat som sätter idealens och maktens pris i fokus.
I ”Brutalisten” saknas till stora delar detta perspektiv, några dialoger finns som lyfter László Tóths tankevärld. I ett samtal med miljardären van Buren formulerar han sin filosofi som att hans byggnader skall övervinna flod- och krigskatastrofer, stå kvar som idealiska skydd och en slags tempel för framtiden att vallfärda till.
Men återigen, hela filmens clou uppenbaras i slutscenerna. Att avslöja den är en spolier som tar ifrån berättelsen mycket av den spänning och de tankeväckande nycklar som finns i själva den ordlösa gestaltningen av László Tóth.
Var i huvudstaden i veckan, gick på konstrunda med barnbarnet 4 månader och föräldrarna. Tysk expressionism på Moderna Museet visade sig vara perfekt med kraftiga färger och lugna rum. Den lilla hängde i en bärsele på pappans bröst och stirrade med öppna ögon på väggarna.
Konstnärsgruppen Brügge verkade i början av förra seklet och spred ny energi och vitalitet i det tyska konstlivet. Att de senare gömdes undan av nazisterna som ”entartende” gör utställningen till en angelägen konsthändelse också i det perspektivet.
Dagarna i Stockholm hann jag också se två fotoutställningar, på Kulturhuset och på Fotografiska. Den första visar ett flödande stort urval av den amerikanska fotografen Ruth Orkin, som startade sitt fotografiska liv med en cykelresa 1939 mellan Los Angeles och New York som 17-åring. Bilderna togs med en liten småbildskamera, en föregångare till Instamatic kameran. De visas i litet format och man får närstudera dem för att följa hennes möten med vägar, miljöer och människor.
Hon kom att arbeta som fotojournalist och blev etablerad genom den svartvita serien ”Amerikansk flicka i Italien” där hon följer en kvinna i stadsmiljöer, på kafeer och badstränder, en serie som känns både levande och med en nyfiken blick. Jag associerar till den franska nya vågen med Jean Luc Godards klassiker ”Till sista andetaget” och gatuscenerna i den. Snabba glimtar och klipp.
Orkins serie med amerikanskan var bitvis arrangerad, hon träffade kvinnan på bilderna som var på Europaresa och följde, arrangerade och dokumenterade henne i miljöer och skeenden. Trots iscensättningen lyckas hon skapa en spontanitet i bilderna och situationerna. Orkin uppväxt i en hollywoodsk familj var filmiskt intresserad, skrev manus och gjorde fotoserier på berättelser, en av dem resulterade i filmen ”Little Fugitive” (Rymlingen efterlyst) tillsammans med sin man Morris Engel som Oscarsnominerades 1953 och visas i utställningen. En liten pärla som följer en pojkes äventyr på Brooklyns gator.
Att kalla Ruth Orkin för gatufotograf är lite missvisande, hon skildrade sin tid med en filmisk blick, med tydligt berättande drag dvs hon ville förmedla sin upplevelse av den verklighet hon levde i. På Fotografiska visas en legendarisk amerikansk gatufotograf, Bruce Gilden. Hans bilder är bitvis råa, porträtt tagna med blixt och en obarmhärtig realism. Han söker inte upp sina bilder, han möter dem på gatan med en rättframhet och öppenhet.
Somewhere in Brooklyn, NY 2021 / Bruce Gilden (foto från utställningen)
Gilden har arbetat som fotograf i över femtio år, är ansluten till bildagenturen Magnum och har rest över världen och vandrat längs gator i länder som Ryssland, Japan och Haiti. Han berättar själv i en video på utställningen att han aldrig tar bilder i smyg, han möter människor, han talar med dom, han respekterar deras integritet. Trots det blir de stora färgmättade porträtten av prostituerade och drogmissbrukare utlämnande, nästan obehagligt utsatta. Inte bara i sin situation utan också i sättet de visas upp.
Haiti Port-au_Prince / Bruce Gilden (foto från utställningen)
De svart/vita bilderna har en annan ton, de skildrar miljö och person, det finns ett sammanhang och en realism som känns mera mänsklig. Mera sammanhang och miljö. Inte enbart utlämnande.
Grått och blåsigt och mörkt. Skånska landsbygden förnekar sig inte. Trots det är alla nöjda, inga minusgrader och snödrev. Inga inställda tåg eller bandvagnar som hjälper hemtjänst och läkare att ta sig fram. Istället sandstormar längs havet i Backåkra.
Backåkra stranden – 20241216
I detta klimat som inte ens hundar är glada över har sista episoden av ”So long, Marianne” på SvT släppts, det är en fri dramatisering av Leonard Cohens relation med norska Marianne Ihlen.
En serie som badar i grekiskt blåa hav och ”fri” kärlek, mängder av vin och cigaretter. Och ja en hel del myssex där gardiner flaxar i brisen. Ön Hydra är kuliss för dramat mellan den sökande unge Leonard som trevande överger en slocknad karriär som romanförfattare – ”Beautiful Losers” – för att istället plocka upp gitarren och skriva låttexter.
Alex Wolff gestaltar Leonard Cohen och Thea Sofie Loch Naess spelar Marianne Ihlen.
Intrigen genom de åtta avsnitten drivs framåt av Leonard och Mariannes både intensiva och bitvis problematiska relation. Han slits mellan kärleken på Hydra och en begynnande karriär. Hon väntar allt mer desperat och vinberusad på honom. Cohen själv våndas med sina bitvis melankoliska strofer, sin dåliga sångröst och vi får följa hans stapplande försök att lära sig gitarrackord.
Det finns en hel del att säga om resultatet, ingen originalmusik av Leonard Cohen är väl den största besvikelsen för oss som spelade hans förföriskt viskande ”Suzanne” på hans debutalbum de sista åren på 60-talet. Men drömmarna om fri sex, bohemiskt långa dionysiska kvällar och soldränkta vågor finns där.
Och ett och annat porträtt av andra musiker från den tiden flimrar förbi under perioden Cohen bodde på legendariska Chelsea Hotel i New York. Flera direkt pinsamma karaktärer som de av Lou Reed och Andy Warhol, men allra mest motbjudande är de korta glimtar av en sexbesatta Janis Joplin som mer eller mindre våldtar Cohen i en hiss. Kort sagt, serien är en ganska förväntad och bitvis förutsägbar skildring av dåtidens drömmar om det enkla och lättjefulla livet som krackelerar. Trots grekisk värme och idylliska bad och barer.
Men som distraktion i den skånska vintern sprider den minnen av dofter och solvärme som alla vi som rest i den grekiska artipelagen känner igen.
I dagarna öppnar 2024 års Venedig biennal, en alltid lika omsusad händelse i konstvärlden. Jag besökte 1993 års upplaga och skrev som ett experiment en recension/essä/betraktelse i tidskriften Beckerell. Den är baserad på romanen/filmen Döden i Venedig, en titel som på många sätt återspeglades i både konstfilosofiska och gestaltande verk på det årets biennal. Vissa av dem lever kvar i mitt minne än idag.
Fritt efter filmen Death In Venice av Lucino Visconti, baserad på Thomas Manns roman med samma namn. Citat i texten ur Joseph Kosuth ”Zeno at the edge of the known world” och ”Art after philosophy”.
Du låter fingertopparna nudda det oljiga vattnet. Du gungar fram som I ultrarapid. Dova ljud från skosulor som trampar i gränderna når dina trumhinnor. Du glider genom de hoptryckta bilderna likt en förvriden repa på vibrerande celloluidremsor. Du transporteras genom den tidiga morgonen, ut i det skarpa solljuset. Ord snurrar i ditt huvud. Ord som du skrivit, ord som alltmer avskärmar dig från dina känslor. Ord som för dig närmre och närmre en slutpunkt. Ett sammanbrott i kommunikationen. Du känner rytmen från hjärtat, starkt och pulserande. En paus, en störning i takten och dubbelslaget lämnar ett sting av smärta i bröstkorgen. Du vägrar verbalisera ditt tillstånd. Du glider vidare över vattnet.
Din lädertrunk bärs upp till rummet av en stum yngling i cykelbyxor. Hans rörelser är knyckiga, brutala. Du hänger av kavajen, lägger dig på dubbelsängen och låter luftkonditioneringens kyla svalka ditt heta ansikte. ”När jag föll in i det drömtillstånd som skulle agera hjälpmedel för att skapa illusionen, ett tillstånd av stor vilja och extrem tröghet, trodde jag mina drömbilder var verkliga reproduktioner av det förflutna. Jag borde ha misstänkt att det inte var så för direkt de försvunnit var mitt minne befriat från varje upphetsning eller rörelse. Jag minns det som man minns en återberättad händelse. Om de varit verkliga reproduktioner, skulle de fortsatt beröra mig, fått mig att gråta eller skratta som när jag först såg dem.” Läkaren skrev ned allt. Han sa: ”Vi har haft det här, vi har haft det där, trots att vi inte upplevt mer än synliga tecken, bildskelett. Jag var övertygad…”
I hotellmatsalen serveras frukost, det svarta kaffet, de söta croissanterna, de japanska affärsmannen, tyska läkarparet, allt är familjärt. Igenkännbart och utbytbart mot varje annat hotell världen. Du är försjunken i din egen värld, avskärmad men ändå medveten om samtalen. Du samlar krafter. Känner närheten av en blick, känner retningar längs huden. En svartklädd man, en ung man med ett ärr tvärs över ena ögonbrynet, betraktar dig. Registrerande, naket, utan tillstymmelse till sinnesrörelse.
Du befinner dig under skuggande träd, vandrar genom ett artificiellt landskap av nationella paviljonger. Varje kvadratmeter retar dina sinnen med konstnärliga utrop. Tunna plastremsor bågnar av vatten, en tom ram hänger från en gren, flimrande videoskärmar under en presenning. Ett provisoriskt trästaket kring en tung klassicistisk byggnad drar dig in spåren av byggarbetare. Tomma färgburkar, ett lager vattenflaskor, brädstumpar, rödmålade tygremsor vittnar om att arbetet övergivits utan att färdigställas. Du står framför en järnställning, resterna av en tribun, en läktare. Den är vänd mot ett hålrum, en källare där ett svagt ljus lyser upp tomrummet. Du har fragment av marschmusik, främmande röster. Du går ut i bländande de solljus från dunklet, ser en rödmålad kiosk med hammaren och skäran. Där vrålar revolutionära tirader ut i en evighetsslinga…
Ilya & Emilia Kabakov The Red Pavillion installation.
Du dras vidare mot en påträngande byggnad på en kulle, över entrén hänger ett ryskt en marksmynt, ett svartvitt foto av Hitler och Mussolini. Innanför ligger ett uppbrutet marmorgolv, texten GERMANIA lyser från fondväggen i stram antikva. Tysta, sammanbitna människor vandrar över de sönderbrutna golvplattorna, lyssnar av ljuden från den trasade marmorn.
Hans Haacke, Germania
Mitt i ett kakofoniskt vimmel av röster och ansikten står du. Söker fånga meningen i lösryckta fragment av samtal på engelska, på italienska, franska och tyska. En svensk röst tränger igenom och du uppfattar orden ”döden” och ”adrenalin”. Du söker ett ansikte till rösten men finner inget. Du ses enbart uppsvällda röda ögon, våta läppar, immiga glas och regnblött hår. Du tar en klunk whisky, skakar hand med några bekanta, flyter med i barens rörelser. Samtalen du avlyssnar kretsar kring den alarmerande tonen i vissa konstverk. Den brutala fixeringen vid processerna efter livets slut, förruttnelsen, likfläckarna, den hårdinjicerade realismen. Du tänker att dödskallekabinettet i en paviljong är en hyperdesignad hyllning till det ekande stora hålet du ser överallt. Att det uppbrutna marmorgolvet berättar om centralmakternas sönderfall, om det triumferande i att bokstavligen kunna smula sönder resterna av de europeiska imperierna under dina skosulor. Du kan enbart känna bristen på fokus, bristen på riktning, avsaknaden av energi. Din egen inre tomhet vänds ut och in, impregneras av stoftet från utopiernas död. Du ser en skymt av den svartklädde mannen, din blick möter hans, det avskurna ögonbrynet höjs i en antydan av igenkännande. En bekräftelse. I nästa ögonblick är mannen försvunnen i vimlet.
Du sitter med en cappuccino framför dig. Studerar strömmen av besökare som går in och ut ur utställningsområdet. Du läser ”Zeno at the edge of the known world” av Joseph Kosuth, en sober gråtonad volym fylld av konstfilosofiska resonemang.
”I denna mänsklighetens period, efter filosofin och religionen, kan konstskapandet vara den enda strävan som tillfredsställer det som i en annan tid kan ha kallats ”mänsklighetens andliga behov”. Eller, för att formulera det annorlunda, konstutövandet motsvarar ett tillstånd ”bortom det fysiska” där filosofin alltid tvingats ägna sig åt antaganden. Konstens styrka är att även det föregående påståendet är en hypotes som inte kan bekräftas av konstverket. Konstens enda anspråk är att vara konst. Konst är i sig själv definitionen på konst.” Du lägger ifrån dig boken med en känsla av svindel. Du befinner dig i ett slags vakuum där allt är tillåtet, allt är möjligt, och därför samtidigt omöjligt att ha en klar och entydig uppfattning om. Du tänker att konstnären befinner sig i stormens öga. I det perfekta lugnet som uppstår under några isolerade minuter i tidens gång. Är detta definitionen på döden, är det en bild av dödsögonblicket, en déjà vu-upplevelse….
I fyra svarta rum står videomonitorer, ur dem flyter filmiska fragment. Det är vatten och död, kliniska beskrivningar av’ drunkningsoffer i floden Seine, barocka iscensättningar av dödsögonblick i vatten, ”Drowning by numbers”. Du hamnar i ett underjordiskt rum där ett ljudband och ett ljusspel ger illusionen av att vara under vatten. Under Venedigs kanaler, under lagunen som ramar in denna alltsedan decennier dödsdömda stad. Du tänker att den har en beundransvärd motståndskraft, den vägrar att finna sig i sitt öde.
Peter Greenaway ”Watching Water” Palazzo Fortuny Omslag till katalogen
En läkare tar din puls. En sköterska ditt blod. Du har feberfrossa. Du väntar på deras dom. Tyst, utan tankar. ”Det är inget virus, det finns ingen epidemi i staden. Du har sjukdomen i dig. Dina krafter går åt att bekämpa den.
”Emergency”. Nödläge. Katastroftillstånd.
De svartvita meterstora kopiorna visar två ansikten. Två händer. Svarta hudflagor, vattniga blickar, skotthål i handleden. Svarta likfläckar. Du läser att bilderna visar offer av epidemisk lunginflammation. Fastfrusen i golvet låter du bilderna glida genom ditt medvetande, in i ditt omedvetna. Du andas ansträngt, känner bronkitens febriga kramper närma sig.
Över dig ett bekant ansikte, mannen med ärret möter din blick. Han torkar din panna med en fuktig näsduk, baddar den. Du vilar ett ögonblick i detta omhändertagande. Inser det prekära, det symboliska i beröringen. Du reser dig, håller en hand på mannens axel. Känner kroppsvärmen.
Febern driver dig genom konsten i fragmentariska ryck. Vindlingarna i en itusågad kalv blir hårstrån på en extatisk dionysisk figur som förvandlas till en fladdrande svartvit död kropp på lakansväv som stärks till vita skjortor på en påle som spetsar kroppen vars avhuggna huvud och organ rullar runt inplastade i bowlingklot ovanpå en tryckpressliknande maskin som skapar en tvåkönad amorf dvärg som klädd i röda paljetter ligger på lit de parade och får adrenalininjektioner som orsakar spasmer att fortplanta sig i dig…. ”Cry, I’ll cry if I want to, Just let me cry, You would cry too, if it happened to you…” Du betraktar bilder av kön i alla åldrar i alla färger i alla tillstånd, skrumpna, erigerade, sträva, mjuka… ”What happened to the atom will happen to the individual…”
Robert Wilson ”Memory/Loss” installation
Du ser din spegelbild, genomskinlig. Rynkor och fåror, fuktmättade mörka ringar. Din blick är matt, klanglös, utan skärpa. Du vill ifrån staden, ifrån all symbolisk död, all gestaltad paralysering. Du hör en röst som talar om att alla bibliotek var förstörda. Du betraktar din överkropp, dina ögon är omlindade av en smutsig trasa, du sitter fastskruvad i ett torkande lergolv, du har inga krafter kvar. Det ekar av tomrum, dina minnen har övergivit dig. Dina ord har deserterat. Döden igen, du känner dig fixerad, tjatig. Men hela Venedig är en levande kyrkogård, gamla palats som ruttnar bort, dött vatten som stinker, konst som begravs framför dina ögon… De likfläckade ansiktena framträder i spegeln, du betraktar fascinerat dödens realistiska masker, det är förbjudet, det är motbjudande, det är samtidigt en katharsis svindel att se verkligheten efter alla dessa nyhetsvideobilder av döda barn, alla dessa bilder på gamla mumier, stenåldersmän och annat arkeologiskt eller simulerat actionblod du mött…den anonyma döden, oidentifierade kroppar på ett bårhus, den har varit tabu i konstvärldens montrar..
Bigert and Bergström installation ”Adrenalin Dream,”
Du tränger undan ett försök att fly, du vandrar genom gränder och passager som desinficeras med kemikaliskt skum. Ser mannen i svart genom några speglingar, når honom med blicken, vill bjuda på en aperitif som tack. Ni samtalar. Om konst. Om konstnärsrollen. Om sökandet efter mening. Du säger: Konstnären är en jägare som skjuter blint i mörkret. Vi vet inte vad målet är eller om vi träffar det. Vi kan inte förvänta oss att livet skall lysa upp målet…skönhet är resultatet av en andlig skapelseakt… Han säger: Geni är en gudomlig gåva. Nej, snarare ett gudomligt lidande…ett syndigt, sjukligt fyrverkeri av medfödda talanger… Du säger: Jag tror inte på konstens demoniska kvaliteter. Konsten är den högsta formen av bildning. Konstnären måste vara balanserad, stark. Ett föredöme… Han säger: Du har fel. Ondskan är oundgänglig. Den är geniets näring… Ni tystnar. Ser igenom skillnaderna. Provar varandras uppriktighet. Han visar sin privata kollektion. En anteckningsbok fylld av blyertsskisser som beskriver tortyroffer, anatomiskt förvrängda kroppsdelar. Du tar fram din livsledsagare, ett pigmentblått vykort, ett himmelskt vattnigt tomrum att flyta in och ut ur.
Du ställer dig utanför samtalet, ser de båda männen på de rankiga caféstolarna som brytningspunkter inom hela tjugonde århundradets konstteoretiska ideologier. Formulerar ett möte mellan deras konstsyn, den unge vildhjärnan som gör plastikoner av dionysiska gudabilder och den äldre filosofiskt luttrade som lever i slutet av den politiskt och mänskligt möjliga utopin. Tillsammans möts de i ett gigantiskt projekt, en egen flytande decennial, ett slags kulturellt armageddon inför sekelskiftet, ett fysiskt livsprojekt där existensens alla parametrar samsas på en ponton som boxeras runt Europa…
Du säger: Har du hört om epidemien… Han säger: Jag hörde om de första liken, den svartnade, utmärglade kroppen av en matros, en grönsakshandlerska…kropparna lär vara oräkneliga nu, inte en säng finns ledig på sjukhusen… Du säger: Venedig kommer att vara i karantän om några dagar. Vi måste härifrån medan det går…
En liter vitt vin, gigantiska rykande fat med musselspagetti och svart bläckfisksås, stora glas grappa. Mat för en redan febrig kropp. Näring från vattnets djup, havets salt…. Du känner svetten rinna längs ryggen. Du ser dig omkring. Ensam bland familjer, vänner som flamsar, äldre par som kurtiserar varann. Du känner dig som askan mellan glasskivorna, det enda synliga beviset på att du existerat.
Du sitter längst ut på serveringen. Ser honom komma gående över torget, hans ansikte dolt bland flaxande duvvingar. Violinisten drar en utdragen ton med stråken. Du känner rytmen i bröstkorgen stanna. Tystna. Du ser det pigmentblåa framför ögonen, mannens silhuett som avtecknar sig, flyter ihop, assimileras av färgen… Thore Soneson Besökte Venedig biennalen 2013 tjugo år senare och skrev då ned mina upplevelser, https://medieman.com/2013/08/12/konstmaraton-pa-venedig-biennalen/
Tankar om media / Thore Soneson 