Etikettarkiv: tv-serie

BRON – värd att se om !

En studie i dansk/svensk spänning

Jag och min sambo ägnade stor del av kvällarna över jul och nyårshelgerna åt att se en repris – fyra säsonger av thrillerserien ”BRON”. Det är närmre 40 timmar när jag räknar efter, men det känns inte som en evighet nu i efterhand.
Istället innebar det en bitvis uppslukande spänningsresa med den säregna Saga Norén från länskrim Malmö, spelad av Sofia Helén, som det självklara navet för att driva storyn vidare. Återkommer till henne och skådespeleriets roll för upplevelsen. Det intressanta med serien som berättelse är att vi i backspegeln kan se vad som var aktuellt på nyhetsplats det förra decenniet; här skildras hemlöshet, socialt utsatta och utnyttjade, traffickingoffer, surrogat moderskap, högerextrema politiker och flyktingproblematik. Mycket av detta är tyvärr fortfarande öppna sår i vår verklighet.

Seriens första säsong startar med ett likfynd mitt på Öresundsbron, en kvinnokropp i två delar ligger utplacerad precis där gränsen mellan Danmark och Sverige går. Kroppen visar sig vara från två kvinnor, en svensk politiker och en dansk prostituerad. Denna upptakt sätter igång en jakt på en alltmer undflyende mördare lett av Saga Norén och hennes ”side-kick” i säsong 1 och 2 den danske kriminalpolisen Martin Rodhe, spelad av Kim Bodnia.

Martin Rohde och Saga Norén i en av de ruffiga filmiska miljöerna i BRON. Foto / Carolina Romare FIlmlance

Seriens filmiska och visuella särprägel sätts på plats redan här och håller en liknande stil i alla säsongerna. Färgerna är nedtonade, miljöerna ruffiga och hamnstadsmystiska. Bron skildras i alla sorters ljus och vinklar genom serien och vi som bor i staden Malmö och ofta varit i Köpenhamn kan räkna in ett antal kända miljöer, ofta sammansatta på helt orealistiska sätt. Det är allmängods i filmvärlden, hus och gator vinklas och kopplas samman i halsbrytande klipp alltefter vad den filmiska verkligheten kräver. Ena sekunden befinner vi oss utanför gymmet Friskis och Svettis, en gata som agerar högkvarter för Malmöpolisen där Saga Norén hoppar in i sin mattbruna Porsche och svänger ut i en helt annan gata i Västra hamnen.
Men nog om detta, det är en nördnivå som man kan vara utan, men som ibland roar oss när vi känner igen hemstaden eller grannstaden.

Att ”BRON” fortfarande håller en hög nivå beror till stor del på den drivande berättarmotor som seriens huvudförfattare Hans Rosenfeldt skapat, det finns dramaturgiskt tydliga och säkert utlagda scenarier i alla säsonger som håller skeenden levande och där nya fakta och komplikationer läggs in med säker hand.
Till detta hör att karaktärerna är både säregna och engagerande; speciellt Saga Norén med sitt smått psykotiska sätt är en burdus sanningsägare och en detaljfixerad utredare med drag av både autism och Aspbergers. Hennes envisa omåttliga energi tvingar den danske hygglige polisen Martin Rodhe att följa hennes tempo. Han bryter visserligen själv mot regler och är allmänt obekväm i att acceptera pålagda arbetsmetoder. Tack vare Saga Norén tvingas han svara i en ständigt ringande mobil med frågor, allra helst mitt i natten eller under en sängkammarlek med sin danska hustru.
Sagas mentala ”variation” diskuterades en hel del inom den svenska mediasfären och inom kåren. Hennes beteenden och impulsiva ”jag-beslut” är långt ifrån den officiella bilden av hur en kvinnlig (eller för den delen manlig) civilklädd polis ska bete sig för att följa den korrekta normen. Eller som hon själv säger i rollen.
”Jag är inte instabil. Jag är bara annorlunda.”
”Jag är inte bossig, jag är effektiv.”

Saga Norén med den ikoniska Porsche hon kör i BRON (ps. såld för 1,5 miljoner på auktion). Foto / Carolina Romare Filmlance

Det går inte att komma ifrån att en stor del av BRONs framgångar både hos publiken här hemma och internationellt, kommer av Sofia Helins sätt att skapa sin karaktär. Hela hennes rörelseschema och minspel förstärker de ofta dråpliga och dräpande kommentarer hon levererar i rollen. ”Deadpan” för att låna ett genreuttryck från engelskan, bäst översatt med gravallvarligt med en komisk undertext.
Fast komik handlar det inte om i Saga Noréns fall, om jag minns rätt ler hon en enda gång under alla säsonger och det är i munhuggning med den ”side-kick” hon har under säsong 3 och 4, Henrik Sabroe som spelas av den danske skådespelaren Thure Lindhardt. Han agerar nedtonat och allvarligt, han har ett tydligt eget trauma förutom de fall han och Saga ansvarar för, hans döttrar är försvunna. Kidnappade levande eller döda. Det färgar hans dagar och tvingar ibland honom att reagera starkt.
Ett liknande trauma drabbar Saga när hennes mamma dyker upp och anklagar henne för systerns självmord, modern har enligt Saga Münchhausen by proxy syndrom och har drivit systern dit. När modern dör anklagas Saga för mord och döms till fängelse.

Dessa dramatiska sidohistorier – och flera andra – gör att spänningen och engagemanget hela tiden hålls uppe, lager på lager av förvecklingar byggs på i varje säsong. Det finns flera än dessa, den danska kvinnliga polischefen Lillian Larsen spelade av Sarah Boberg blir involverad och utmanad av både Martin Rodhes och Saga Noréns fall och deras impulsiva sexuella kontakt. Här spelar Saga Noréns bristande förmåga att känna empati en stor roll, för henne är att ha sex samma sak som förälskelse och den relation hon har med Henrik Sabroe i den sista säsongen bryter samman.
Att manuset har ett tydligt handlingsbaserat förlopp gör att några av de svenska skådespelarna lyckas med det de danska genomgående gör – att spela på skeendet och inte överdrivet och demonstrativt agera känslosamt. Att Sofia Helins porträtt av Saga Norén är genomgående knivskarp i sin karaktär är inte samma sak som att hon spelar fram känsloyttringar. Det räcker att hon följer skeendet, hon internaliserar sin roll och lever i den i varje klipp, varje bild och varje replik. Minst sagt imponerande !

Saga Norén och Henrik Sabroe är radarparet i säsong 3 och 4 av BRON.

Denna säkerhet och förmåga att vara ”in character” som den engelska termen heter, delar Sofia Helin med flera i serien, inte minst de danska. För som jag skrev i min text om serien Greyzone på min blogg medieman (Om danska spänningsdramer) – ”De är istället tydliga med att lita på sina manus, hålla fast vid händelsen och inte agera med undertext och uppblossande känslor. Att se Kim Bodnia (i de två första Bron säsongerna) eller Birgitte Hjort Sørensen (i Greyzone som också har en stor roll i Borgen) är att följa med när de sätter berättelsens skeenden i första rummet. Och inte sin egen persona.”
Det är precis vad Sofia Helin gör i rollen, det är hennes karaktär Saga Norén som vi följer genom den bitvis grymma och groteska nutid som serien speglar.

I en intervju med journalisten Per Hägred beskriver hon arbetet med rollen – ”Det var svårt under första säsongen. Eftersom jag inte kände henne – eller förstod mig på henne – kunde jag inte hämta särskilt mycket av henne i mig själv. Vilket är steg ett hos skådespelare. När jag väl insåg det och förstod att jag var tvungen att använda helt andra delar av mig själv för att tänka, för att bli henne, då var det inte svårt.” (hämtat ur artikeln https://www.expressen.se/kvallsposten/bron-hjalten-saga-gor-mig-vansinnig/

Att serien Bron visats i närmre 200 länder och varit inspiration till minst 7 remakes där huvudtemat kretsar kring broar som skiljer länder åt är inte märkligt, den är i jämförelse med många andra kriminalserier ett ovanligt tema. Både i hur den bottnar i samtidens problematik och hur den gestaltas med starka karaktärer och filmisk miljö.
De fyra säsongerna är på alla sätt mer än värda att se om igen, de ligger på SvT play tom den 10 maj 2024.
Thore Soneson

Mer fakta om BRON och inspelningen finns på
https://filmiskane.se/sv/om-oss/film-i-skane-25-ar/bron-serien-som-spreds-over-varlden

Om danska spänningsdramer och skådespeleri

Jag har precis avslutat dansk-svenska serien Greyzone på Netflix (på TV4 under svenska titeln Gråzon). En på alla sätt lyckad spänningsserie, med ett aktuellt innehåll om drönarteknologi och terrorhot, välspelat med extra plus för danska skådespelare som Birgitte Hjort Sørensen och Joachim Fjelstrup. Det finns ett driv i deras spel som är tydligt engagerande och realistiskt. Det är ingen överraskning, vi som sett och följt serier som ”Huset”, ”Borgen” och för den delen ”Bron” vet att dessa gett oss starka insatser av danska skådespelare.

Birgitte Hjort Sørensen i Greyzone

David Denzig och Sofia Helin får ursäkta, de är båda högst sevärda och skickliga i sina roller (i ”Huset” och ”Bron”), men deras danska kollegor har något utöver detta. Inte så att de spelar stort och yvigt eller tar syret från sina svenska kollegors spel. De är istället tydliga med att lita på sina manus, hålla fast vid händelsen och inte agera med undertext och uppblossande känslor. Att se Kim Bodnia (i de två första Bron säsongerna) eller Birgitte Hjort Sørensen (som också har en stor roll i Borgen) är att följa med när de sätter berättelsens skeenden i första rummet. Och inte sin egen persona.

Nu är detta ingen djuplodande analys av svenska skådespelares kunnande men i Greyzone är den ende svenska skådespelaren som håller samma stringens och tydliga tilltro till manuset det Johan Rabaeus presenterar. Torrt, sakligt och skrämmande spelar han chefen på svenska MUST som en kallsinnig byråkrat. Och hans artikulation är knivskarp.

För övrigt håller ”Bron” alla fyra säsonger (finns på SvT play) en stadig hög nivå. Fortfarande mer sevärd än många andra serier. Även här skapar det danska inflytandet ett stort mervärde. Återkommer med en längre text om Bron.

PS. Se gärna andra danska spänningsserier som Kastanjemannen, DNA, Brottet (tidig serie från 2007).

Thore Soneson 24 01 10

Långsamma Händelser vid vatten

Många har skrivit, många har hyllat och en del kritiserat vinterns mest uppmärksammade SvT serie. Kerstin Ekmans landsbygdsdeckare med samma titel är skriven långt innan vi upplevde serieboomen vi nu umgås med i alla streamade kanaler. Men den är berättad som om vi fortfarande levde med lägerelds tv och snällt väntade på nästa episod i en följetong.

Efter nu har sett alla sex avsnitten under några komprimerade dagar, är jag kluven om kvaliteterna. Det dominerande formatet deckare/thriller kräver en rappare, mera stringent dramaturgi där skeendet, inte psykologiska porträtt är drivande. ”Händelser vid vatten” är bitvis som att se en serie på åttiotalet.

Affischbilden för ”Händelser vid vatten” är dramatisk iscensatt.

Detta är inte nödvändigtvis en nackdel, tvärtom, ett lägre tempo ger plats för de utmärkta skådespelarna att bottna i och få utrymme till att skapa levande karaktärer. Och de gör det – Rolf Lassgård och Pernilla August är som skurna ur, den för oss utbölingar, norrländska glesbygdens trubbiga och envetet omtänksamma individer – medan Alma Pöysti och Christian Fandango Sundgren gestaltar storstadens nerviga hämningslösa valkyria och den sökande unge av sina halvbröder mobbade introverte tänkare. Och det är i dessa karaktärer och flera andra som serien engagerar och berör.

Men att fokusera så tydligt på de mänskliga porträtten, på dragningskraften i kollektivet i Svartvattnet – en samling ganska trasiga och sårade individer ledda av en bitvis demonisk ledare som är övertygad om att getmjölken ska frälsa alla – gör att motorn i berättelsen förskjuts från det brutala knivmordet på två holländska turister till en bitvis parodisk beskrivning av taffligt polisarbete.

Kanhända att detta är en rimlig beskrivning av glesbygdens villkor under sjuttiotalet, en eftersatt och åsidosatt kvarleva av det gamla lantbrukets dagar. Perfekt illustrerad av den ensamme skogshuggarens skitiga arbetsbod med inkokt kokkaffe och slitna kalsonger på tvättstreck mitt ute på ett kalhygge.

Historien lunkar fram på ganska tunga men vackra filmiska tablåer, växlar mellan tiden för mordet och den pusselläggning som läkaren Birger (Lassgård) djupdyker i drygt tjugo år senare. Han blir besatt av att söka sanningen bakom dåden när hans stora kärlek Annie (Pernilla August) hittas drunknad i älven med en studsare bredvid sig. Men spännande blir den nästan aldrig. Inte så att jag längtar efter actionspäckade thrillers som ”Snabba Cash” men jag saknar definitivt den metodiskt uppbyggda dramaturgin som driver engelska serier typ ”Sherwood” som också rullar på SvT play nu.

En diskussion som dykt upp bland kulturskribenter om kvaliteterna på serien har handlat om en slags lakoniskt ointresse för vem som är mördaren, när det väl avslöjas i historien överskuggas det av mänskliga dramat kring relationsintriger och saknade livskamrater.

Seriens regissör Mikael Marcimain och manusförfattarna har byggt en stark psykologisk gestaltning, metodiskt men som sagt blir det långsamt och spänningslöst. Romanen av Kerstin Ekman från 1994 är en bitvis kargt skriven deckare som klarar att både skapa karaktärer och beskriva tidsandan.

För som motiveringen till Nordiska Rådets Litteraturpris för ”Händelser vid vatten” lyder är romanen en ”…modern väckarklocka. Spänningen skapas kring hur människorna bryter ner varandra – och naturen – i de hårdhänta strukturomvandlingarnas tid. De helande krafterna visar sig när det goda i fäderna avlöser den överdrivna moderskärleken som låser personerna i ett ödesdrama.”

Kort om Bernard Foy och Ernst-Hugo Järegård

Denna dag bläddrar jag igenom mina inlägg på min blogg Medieman, där jag skrivit ett antal år om kultur i alla möjliga former. Mest om foto, konst och film och delat mina egna tidigare och nyutgivna texter. Bloggen fungerar främst som en minnesbank för mig själv, få eller inga hittar till inläggen om jag inte lyckas sprida länkar på mina sociala medier. Hur känns det frågar sig den som lever på klick i uppmärksamhetsdjungeln… tja vad svarar man, en ide skulle vara att samla ett urval eller varför inte alla i en digital publikation. Men är det värt arbetet? Kanske inte så länge bloggen existerar och finns därute. För min del är den som sagt en minnesbank, en källa till återupptäckter av det jag skrivit, upplevt och tänkt genom åren som onlineaktiv.

Uppslag ur min upplaga av Lars Gustafssons ”Bernard Foys tredje rockad”.

Hittar en kort notis om återutgivning av ”Bernard Foys tredje rockad” av Lars Gustafsson, en roman jag ägnade tre-fyra månader åt att dramatisera på 1990-talet tillsammans med malmöregissören Jan Hemmel. Jag skrev – ”Den största utmaningen inom manusskrivandet var dramatiseringen av Lars Gustafssons briljanta roman ”Bernard Foys Tredje Rockad” som jag bearbetade tillsammans med Jan Hemmel för SvT Malmö.”

Tyvärr lyckades man aldrig få finansieringen på plats men manuset finns att läsa på min hemsida – http://www.soneson.se/film/Foy.htm. Och vi fick uppleva en minnesvärd läsning av manuset där Ernst-Hugo Järegård på sitt oefterhärmeliga sätt personifierade alla tre inkarnationer av Bernard (rollerna var för övrigt vikta för honom).
Minns att Kvällsposten publicerade en intervju med Ernst-Hugo där han berättade om rollen och att han kunde tänka sig spela alla tre inkarnationerna av Bernard Foy (En fyrtioårig rabbin, en åttiotreårig poet, en avhoppad högstadieelev…). Han insåg att den senare rollen skulle innebära en plastikoperation, men det var han inte främmande inför!