Om jag skulle skriva en text om mina rötter så som de berättats för mig… Då skulle jag vara av snapphaneblod på faderssidan och vallonblod på moderssidan…
Då skulle jag ha ett temperament som en upprorisk bonde, dräng eller friskytt, en skogsman som överlevde på tjuvskytte. En rotlös själ som föraktade överheter och var övertygad om att egensinnet var en gåva att förvalta. En snapphane.
Eller en stolt vallon som ser hantverket och kunskapen om smide som ett arv och vårdar sin härd. En rättrogen och envis person som bara genom sitt sätt kräver respekt. En både glödande och stursk själ.
2023 besökte jag en träffande installation av konstnären Ola Åstrand.
Det har varit mycket #DavidBowie i flödet nu. Tio år sedan han gick bort och varje gång jag ser och hör ”Lazarus” blir jag lika berörd. Videon och sången avslutar ”Sista akten” dokumentären som sänds på SvT play. Två timmar med helt fokus på musiken. På samarbeten, musiker och framträdande. Men inget om hans insatser som skådespelare, många pregnanta roller på film och några på scen. I Wikipedia biografin finns allt. Saknar också hans Berlin period, med album som ”Low” och ”Heroes”, samarbeten med Brian Eno och Iggy Pop. Men man kan inte få allt… https://www.svtplay.se/…/2-00-tal-blackstar-och-slutet
Jag såg och recenserade The Glass Spider Tour i Dagens Nyheter 1987. Här texten.
Bowie i rollen som Bowie Scen: Eriksbergs varv Artist: David Bowie och Iggy Pop
Årets upplaga av David Bowie är inget annat än ett allkonstverk sammanställt av en rockmusiker som mer än någon annan spelat olika roller i sin karriär. Hans senaste är att vara guide i sitt eget museum. För så höga ambitioner har han på sin Glass Spider Tour. Med hjälp av fem dansare och en koreograf, alla delaktiga i en sorts allegorisk teater, spelar David Bowie rollen av David Bowie.
Det är ett ambitiöst projekt, lämpat för konsertarenor där ljuset och ljudet kan hjälpa honom att gestalta. Men utomhus i skymningen ser få vad som sker på scen, bara den gigantiska spindeln som hänger med sina ben över scenen. Allting reduceras till en fråga om vilka låtar han spelat, hur bra arrangerade de var osv. Alltså en ordinär konsert. Det är synd, för Bowies spel med sig själv är bitvis en intrikat, dubbeltydig och fascinerande föreställning. Likt den mimartist han en gång var låter han oss följa sina olika inkarnationer.
Han spelar fastbunden slav fjättrad i rep i låten ”Heroes”, en effektiv kontrast till det inbyggda budskapet om att alla kan skapa sin värld. Han skrev den under sin återhämtningsperiod i Berlin. I nya ”Never Let Me Down” dansar en ballerina omkring med syrgastuber och ger honom nytt liv. En elegant och vitsig hyllning till hans mångåriga assistent Coco Schwab. I ett av de gamla paradnumren. ”Fashion”, sjunger Bowie om ”the goon squad”, de nya rebellerna, som kommer och tar över efter det gamla. Då bollar dansarna med honom, det är nästan en misshandel, och han vädjar om att de ska lyssna på honom. Han är ingen gammal hjälte som ska krossas, han hör till dem.
Och som en sorts final i dagens Bowie gör han ”87 and cry” till en mardröm där kravallpoliser slår ned all lust, all frihet och all mänsklighet. Det är en kommentar som inte finns i låten, men här på scen ger Bowie nya dimensioner åt sin syn på nutiden. Det är en desillusionerad syn, Bowie tycks mena att ingenting längre är möjligt, ”Tonight the Zeroes were singing for you” sjunger han i ”Zeroes”. Nollorna har tagit över. Framtiden är omöjlig och otänkbar.
Men all denna teater går förlorad i rockkonsertens egen teater. Publiken förväntar sig att ryckas med, drunkna och överösas av känslor. Det får de inte, för hur ambitiös och seriös David Bowie än är har han missat det väsentliga. En regissör. Någon som kunde sätta ihop en röd tråd av alla dessa ideer som flaxar omkring. Likt ballonger uppsända på måfå, blir de inte utropstecken på en redan gyllene Bowiehimmel. Utan frågetecken.
Publiken troppar av efter hand, nedslagna, och bara de som trängt sig längst fram upplever ”The Glass Spider”. I och för sig behöver inte Bowie mera framgång, han är säkerligen nöjd med sin position som en vaktmästare på sitt eget museum. Han har råd att experimentera med formen, råd att försöka utveckla rockmusikens ofta förutsägbara spektakel.
I Göteborg lät han också Iggy Pop komma fram ur hans museums skyddsrum, Iggy vräkte på med sitt adrenalin, och under några minuter var det hederlig rockgala på det gamla varvsområdet. Kanske var det detta som gjorde att publikens förväntningar var på en annan nivå. De kom inte för att se teater, de kom för att släppa ut ånga och glömma verkligheten.
Vår vinter har gått i noir-stil. Flera svenska tv-serier och filmdrama har berättat om miljöer, människor och mysterier i marginalen. Svarta berättelser, skitiga miljöer med nedgångna hus och människor som härjats av livets mörka erfarenheter.
En trio huvudpersoner har fastnat i mina sinnen Jana Kippo/Amanda Jansson i SvT-serien ”Jag for ned till bror”, Alex/Josef Kersh i spelfilmen ”Kevlarsjäl” och Dani/Krista Kosonen i netflix-serien ”Synden”. De är alla på olika sätt drabbade av utanförskap, på ytan behärskade men de krackelerar alltmer ju längre dramerna pågår. Drivna av att återskapa någon slags heder och moral i de trasiga individer dom möter. Och i sig själva.
Likt de klassiska noir-filmerna är de huvudpersoner som står upp mot myndigheter, mot polis och maffialedda släkter. Miljöerna är alla välfunna noir-landskap – norrländsk rivig vinter i Smalånger, förortsmisär i Nyköping och lerträsk i skånska ödsliga vyer på Bjärehalvön. Trasiga bilvrak, drivor med ölburkar och tomflaskor, svettig bakis-ångest och gamla oförrätter som bubblar upp till ytan.
Amanda Jansson som Jana Kippo i i SvT-serien ”Jag for ned till bror”
Det här låter ju djävulskt svartsynt och desillusionerat. Men alla ni som sett hur Amanda Jansson låter känslorna vibrera hos Jana Kippo och hennes kamp för att rädda den alkoholiserade brodern ur missbruket vet att det finns ljusa nyanser i mörkret. Hur hon kämpar med att återta en plats i den lilla hålan där alla minns henne som en Kippo. Hon hämtar en inre styrka och glöd hos enslingen John som har konstnärliga ambitioner, en särling i lilla byn som vi möter första gången i en snöstorm när Jana är på väg till fots mot Smalånger.
Bit för bit får vi reda på familjens bakgrund, kampen mot den brutala fadern, hans övergrepp på henne och det raseri hon mobiliserade som ledde till dråp. Våld möter våld, rättvisa skipas men till ett tungt pris, liknande hämndmotiv är centrala i många noir-doftande deckare och spänningsromaner som dominerat genren det senaste decenniet.
Karen Smirnoff som skrivit romanserien om Jana Kippo använder motivet på ett djupare sätt, låter sin huvudperson successivt konfronteras med den mörka historien utan att använda den ofta klicheartade hjältefiguren som mot alla odds skipar rättvisa. Det är starkt och smart gestaltat och Amanda Jansson lyckas fylla sin Jana med en envishet och brutal uppriktighet som leder oss som publik igenom mörkret hon möter.
En liknande gestaltning gör Krista Kosonen som kriminalpolisen Dani i ”Synden”, men hennes envisa kamp drivs inte av personliga minnen och erfarenheter på samma sätt. Hon hamnar istället i en släktfejd på skånska landsbygden där två rivaliserande släkter gör upp om arvet av mark, ett kärr som kallas just Synden där tonåringen Silas hittas mördad.
Regissören Peter Grönlund har tidigare skapat skarpt socialrealistiska filmer med liknande persongalleri, ”Tjuvheder” och ”Goliat”. I Netflix-serien ”Synden” möter vi på samma sätt en autenticitet i spel och rollbesättning där flertalet skådespelare är amatörer som Muhammed Nour som spelar Danis plikttrogne partner Malik.
”Synden” utspelar sig i en skånsk ”hillybilly” miljö, en landsbygd med nedgångna gårdar och trasiga bilvrak, med medborgargarde och trasiga relationer som överlever långt utanför lagens gränser. Den finsksvenska skådespelaren Krista Kosonen gör sin polis Dani till en motpol till den fyrkantige Malik, hennes drivkraft är att reda ut de våldsamma relationerna i släkterna med sammanbiten beslutsamhet. Hon drivs av ett klassiskt noir-motiv där moralen ibland går före rätten.
Alex (Josef Kersh) och Robin (Rio Svensson) i ”Kevlarsjäl”
I den starka familjetragedien ”Kevlarsjäl” är brödraparet Alex (Josef Kersh) och Robin (Rio Svensson) de centrala karaktärerna, de bor i en marginaliserad förort där smågangsters och en alkoholiserad pappa utgör ramen för en stark skildring av utanförskap. Alex offrar mycket av sitt eget liv för den yngre brodern Simon som dras med i ett gäng där kamphundsfighter och droglangning är centrala delar av livet.
Alexs försöker bryta sig loss, han har en romans med den adopterade Ines från villaområde på ”andra sidan”, men kampen för lillebror Simon tar över. ”Kevlarsjäl” är inte en klassisk noir-melodram, det finns inget rättsligt drama med poliser och skjutningar. Istället en inträngande skildring av utanförskap som tränger in under skinnet. Mycket tack vare Josef Kersh gestaltning av Alex och hans självuppoffrande handlingar. I en annan intrig kunde hans engagemang varit en del av en rättsskipares karaktär i ett kriminaldrama.
För övrigt är ordet kevlarsjäl hämtat ur en Kent-text, bandet från det Eskilstuna som filmen utspelar sig i. Och kevlar är det material som stoppar kulor i skyddsvästar. En tänkvärd symbolik för den roll filmens Alex klär sig i för att rädda den vilseförda lillebrodern.
Kort om noir-film Termen myntades av franska filmkritiker – därav det franskklingande namnet. Ljussättningen var dyster och handlingen kunde utspela sig mellan cyniska män och manipulerande kvinnor. Film noir kan ses som en direkt motsvarighet till den litterära stilen hårdkokt. En sentida efterföljare är filmgenren neo-noir. https://sv.wikipedia.org/wiki/Film_noir
Blandning av tysk expressionism, amerikansk noir, mycket Hitchcock, lite stumfilmsestetik. Mörkret, igen. Stillheten, som växer till spänning. Att en scen kan hållas ut så länge i väntan på att något ska hända. Så att varje scen blir en skräckscen. https://deckarlogg.wordpress.com/2017/04/21/den-svenska-noir-filmens-fodelse/
Klassiska noir-filmer Klassisk noir film är till stora delar amerikansk film med skuggiga ljuseffekter, femme fatales, antihjältar, svåra moraliska val och efterkrigstidens ångest, med ikoniska filmer som Den tredje mannen, Främlingar på tåg, Riddarfalken från Malta.
Svenska noir-filmer The Nile Hilton Incident, Millenium trilogin, tv-serien Bron
Detta är ingen årets bästa lista. Men det är några av mina kulturupplevelser som jag tar med mig in i 2026. Ett antal månader i sjuksängen på hösten begränsade starkt min biograf besök. Men här är tre filmer som satt spår.
Satte mig i en skogsbacke och lapade sol i ett timslångt fönster mellan molnen och dimman. Jag bläddrade igenom min bildbank på mobilen och noterade minst 50 selfies de senaste 8 åren. Kände behovet kalla, knäppte några till och funderade på vad denna dokumentation är till för. Att sprida i sociala medier flöden och få likes ? Nej knappast, jag är sparsam med sådant.
En nytagen selfie i vintersol
Men under höstens rehab och stillaliggande på rygg för att lindra smärtan från en kotkompression blev det flera. Inte för att i första hand få stöd och kryapådig rop – även om dessa värmer – utan helt enkelt för att själv kunna följa progressionen. Hur det går ? Jotack lååångsamt bättre.
Selfies kulturen hör enligt livsstils filosoferna samman med identitetsjakten, med behoven att leva upp till ideal i alla dess former. Sociala medier har skapat en kultur av bekräftelse och självbespegling. En ny ME-generation eller kanske ett narcissistiskt tvångsbeteende.
Men det har funnits selfies kultur i alla tider, många konstnärer har skapat självporträtt. Leonardo da Vinci, Pablo Picasso, Helene Schjerfbeck använde sina egna ansikten som spegelbilder, bokstavligt för att utforska sin teknik och skildra sig själv. Många författare har de senaste decennierna skrivit autofiktion, lätt maskerat eller öppet som i Lars Norens dagböcker. Här är syftet alltifrån att förstå sig själv till att skriva sin egen historia på egna villkor.
Leonardo da VInciHelene Schjerfbeck_självporträtt med röd fläck
En annan form av selfies dominerar i politiker och celebritetskretsar. Här gäller det att visa vem man har varit tillsammans med, vilka galor och premiärer man varit på med vem osv. Ni har sett dom flöda fram på Instagram och i valtider är politikers ansikten och miner anpassade till budskapen de vill förmedla. Ett snällt och polerat leende, en vinnarmin.
Mina selfies är sällan eller aldrig tagna med andra än familjen och sambon, jag har svårt för att inte säga vägrar utsätta mig själv och andra för utmaningen att fråga om att få ta en selfie och bli nekad. Under mina tidiga år som fotograf arbetade jag främst med reportage och då blev det många intervjubilder men sällan selfies med de intervjuade som många kvällstidnings pennor ägnat och ägnar sig åt.
Många fotografer/konstnärer har utvecklat iscensättningar där de själva är motivet – tänk Cindy Sherman – som alltsedan tidiga Untitled Film Stills har använt sig själv i ett slags rollspel. Den amerikanska fotografen Lee Miller har tagit en av fotohistoriens mest berömda selfies, det iscensatta självporträttet ”Hitlers badkar” där hon sitter naken med en tvättsvamp bredvid ett foto av Hitler på badkarskanten.
Cindy Sherman ”Untitled Film Stills”Lee Miller ”Hitlers badkar”
Så selfies kan vara mer än självförhärligande snapshots på en premiär eller foto-op med politiker. Det kan vara medvetna och berättande bilder, texter eller för den skull låtar (här finns en uppsjö av artister som utan att skriva texter med jag eller me har skrivit utlämnande och klarsynta betraktelser)
Apropå egna selfies, en speciellt form av dom är alla hälsningar man skickar till bekanta, vänner och släkt. Som denna med mig och min kära sambo Åsa Maria tillsammans med vår Rickie, en hälsning inför 2026 !
Detta är ingen idolbok. Det är en reportagebok som följer rockgruppen Imperiet på turne i Nicaragua, New York och Kuba på 1980-talet.
Omslaget till Blod och Eld av Lars Torndahl
Fotografen Lars Torndahl är med, smyger omkring på scen och fångar in obevakade ögonblick där Thåström ibland poserar men oftast bara existerar. Vilar och andas. Exploderar på scen framför miken i svettiga strålkastarwatt. Han är det givna centrat i boken, men de övriga Christian Falk, Fred Asp och Per Hägglund som var Imperiets medlemmar vid den tiden får också plats.
Backstage på legendariska klubben CBGBs i New York
Jag vänder blad i boken samtidigt som jag spelar ”Blå himlen blues” som på många sätt fångar imperiets suggestiva kraft och suget efter det äkta. Ögonblicket där allt faller på plats. Kärleken. Lyckan. Livet. De sista minuterna i låten är som en utdragen orgasm som tillåts pågå. Thåström trånar och andas. Torndahls foton har samma kvaliteter, intensiv närvaro, oskarp sensualism och berättande reportage snapshots. På sidorna blandas färg och svartvitt, det växer fram till ett levande collage där berättandet är i fokus. Ett explosivt formspråk signerat Pär Wickholm. I en text sätter kollegan och samarbetspartnern författaren Per Wirtén ord på Imperiets resa och tiden på 80-talets Stockholms gator. De båda träffades på rocktidningen Schlager och samarbetade som ett team, jämnåriga och hungriga på att beskriva tiden och känslan.
I texten skriver Wirtén om Torndahls bilder ”Jag ser porträtt av ett mytomspunnet rockband. Thåström och Falks scennärvaro, som var en blandning av tänkt koreografi och spontant kaos, på jakt efter en extas som skulle sudda ut gränsen mellan scen och publik.” En beskrivning som likaväl kunde handla om det fotografiska språk Torndahl bitvis excellerar i. Eller med hans egna ord – ”Vänta och ge det tid. Och ytterligare tid. Nåja, en och annan gruppbild fick jag lov att styra upp. Imperiet var ett band som sa ifrån. En del såg dem som väl stöddiga. Att ha attityd var ett slags skydd. Mot trivialiteten. Mot tramsiga och oinitierade intervjufrågor. Här lärde jag mej mycket. Att inte ta skit. Att göra sin grej och kräva att bli tagen på allvar. Det gällde för de allra flesta artister jag plåtade. Särskilt de som kom ur punken. Vi var ju på väg åt samma håll. Eller i alla fall på väg. Framåt.”
”Blod och Eld” är mera än en fotobok om ett rockband, den är ett tidsdokument som förmedlar och vibrerar av den känsla Imperiet väckte och fortfarande väcker.
Går det att skriva kritiskt om Tarik Salehs nya film ”Eagles of the Republic”? Som regissör har han tagit klivet upp på samma hyllade hylla som Ruben Östlundh, den där de båda kan räkna med inbjudningar till de stora prestigefyllda festivalerna tack vare sina framgångsrika tidigare epos.
Fares Fares som den uppburne skådespelaren George Fahmy i en hyllningstal som slutar i kaos.
Det hindrar inte att jag nästan gäspade mig igenom Eagles trots en välsnickrad historia om den uppburne skådespelaren George Fahmy som säljer sin själ för att agera president al-Sisi i en påkostad och officiellt förankrad hyllningsfilm. Det är inte fel på inramningen eller skådespelarna, Fares Fares gör sin bitvis hunsade bitvis beundrade stjärna till en lydig hund som ibland blixtrar till i bitska kommentarer. Men en biroll stjäl ljuset han badar i, Zineb Triki som spelar hustrun till den maktfullkomlige försvarsministern är precis så femme fatal förförisk och elegant som de bästa kvinnliga i den uppburna noir-traditionen.
Sherwan Haji som Yasser Islam, Zineb Triki som den eleganta Suzanne och Fares Fares som George Fahmy i Eagles of the Republic
För det är i den genren Tarik Salehs film hör hemma, en historia med svidande kritik mot det politiska förtrycket i dagens Egypten, ett välsnickrat manus där korruption och falskspel går hand i hand. När Fahmy lyckas rädda en nära väns son ur säkerhetstjänstens klor gör han det med bibehållen etisk stoicism. För det är ett hjälteporträtt i, som någon skrev, John le Carres anda. En intrigdriven pusselhistoria som tyvärr saknar den intensitet och den glöd som hans förra ”Boy from Heaven” skapade. Där var intrigen laddad med en initierad kritik av spelet kring makten på det största och viktigaste universitetet i det islamistiska Egypten.
Boy from Heavens huvudperson fiskarpojken Adam (Tawfeek Barhom) utspelar sig på ett islamistiskt universitet i Kairo.
Den första filmen i trilogin ”The Nile Hilton Incident” har en liknande nerv, en korrupt polis utreder ett mord på en sångerska som leder långt upp i regeringskretsar. Här gör Fares Fares en svettig, drogberusad polisinspektör som rör sig i nattliga kriminella miljöer. Inte många lugna sekunder i den filmen.
Tyvärr är det en helt annan långsam energi i en del av foto och klippningen i ”Eagles of the Republic”. Här känns det visuella uträknat enkelt, närbilder och uppbyggnaden av scenerna följer en traditionell mall också den hämtad från klassiska noir-filmer. Men utan den spänning som dramatiskt ljus och visuella spel med rumslighet skapade i de bästa amerikanska rullarna på den tiden.
Jag saknar den närhet och den nerv som fotot i ”Boy from Heaven” skapade, där vibrerade fotot av dynamisk växling mellan närbilder och genomtänkta kompositioner. I ”republikens örnar” försvinner en hel del av det filmiskt uttrycksfulla i hollywoodska ”turning points”, vändpunkter där spelet mellan makten och den uppburne Fahmy sätts på spel. Speciellt den dramatiska scen där Fahmy håller ett hyllningstal till egyptiska armén i en parad som slutar i ett kaos där militären avrättar en minister och sedan skjuter vilt omkring sig. Här gör Tarik Saleh en tydlig referens till avrättningen av presidenten Anwar Sadat, ett dåd med islamistiska förtecken.
Och visst lyckas Tarik Saleh med sin trilogi filmer skärskåda den egyptiska makten på ett bitvis rasande skickligt sätt. Framförallt med starka manus där den politiska udden är knivskarp. Och kryddad med svart humor, scenen när George Fahmy sminkar sig till hur han tänker sig den bitvis skallige presidenten skall gestaltas med en usel tupé är en både dråplig och pricksäker skildring av den fåfänga och maktfullkomlighet som politiska ledare uppvisar i verkligheten. Behöver jag skriva Trumps orangesmink och Putins bara överkropp på hästryggen…
Gatulivet i denna fd franska kolonin Senegal präglas av historien. Skillnaden mellan dom som har och dom som inte har är tydlig. Liksom vad man kan försörja sig på. Bankkontor och flygbolag i huvudstaden Dakar blandas med sjangserade barer och överallt barn som putsar skor, torkar vindrutor och tigger allmosor.
Killen med skolväska visade sig vilja vara vår guide, vi diskuterade med hans fåordiga engelska. Då kommer två av hans vänner /kompanjoner upp bakom mig och jag känner en hand sticka ned i en bakficka. Vips var alla tre borta liksom en sedel av typ tio kronors värde. Hade allt värdefullt i framfickorna, de försökte inte ta min slitna Nikon, såg väl för risig ut.
Dakar är en gammal hamnstad och en kväll hamnade vi på en jazzklubb i de kvarteren. Det blev aldrig någon livemusik, istället kom två lättklädda unga damer och satte sig i våra knän. Vi vinkade avvärjande till inviterna och händerna som rörde sig längs jeansbenen. Men det enda sättet vi kunde slippa därifrån var att betala. Då försvann damerna tillbaka ut i skuggorna.
(Medresenär och skribent Bengt Eriksson då vi var medlemmar i frilans GRUPP FEM)
Under drygt två månader har jag legat på rygg en stor del av tiden. Inte för att jag är lat och undviker att röra mig, nej det är en kotkompression i ländryggen som spökar, sätter stopp och gränser för hur länge jag kan vara upprätt. Ryggraden trycks ihop när jag sitter och går. Smärtan blir dov och mullrande, tar över både mitt humör och orken. En envis hjärnskakning och migrän har också tvingat mig till mer vila och horisontal läge.
Vad har jag ägnat mig åt på rygg, frågar ni. Det gör jag också. Att skriva på datorn är en utmaning i ryggläge, tangentbordet befinner sig på fel nivå. Lutad mot benen glider den ständigt nedåt. Tack vare rättstavningsprogrammet räddas en del texter.
Vad jag gjort ? Skrivit om en spänningsroman, redigerat och fördjupat en nyckelroman. Den första väntar på att skickas till förlag, den andra omarbetad efter ett antal nej från olika förlag. Har jag gett upp, nej inte fullständigt. Skrivandet har om inte räddat mig så iallafall gjort att jag hållit huvudet över den berömda vattenytan.
Liggande i gräset innan kotkompressionen.
Det jag saknat är att kunna ta långa promenader med vår hund Rickie, det är inte samma sak att gå med en rullator och hålla i kopplet till en ivrig och energisk gårdshund som att låta sig dras med i hennes sökande med nosen.
Har också saknat att gå i skogen och leta svamp, en annan av höstens viktigaste sysslor. Den stärker både kroppens krafter med syre och motion.
Men tänker ni, har inte sängliggandet gett mer tillfälle att läsa ? Kanske en del men än mer att tillbringa tiden framför tv-skärmen och sluka serier och filmer. Berättandet i rörliga bilder och historier är lättare att sjunka in i för mig som arbetat en hel del med att skriva manus och använda det visuella alfabetet.
Har läst flera av Stig ”Slas” Claessons romaner och den mäktiga biografin som vännen Håkan Lahger skrivit om hans produktion av text och konst, ”Vem älskar Slas?” Ett författarskap och livsgärning där det enkla och rena i pennans linje i de många porträtt hans skapade och de okonstlade möten med outsider individer och miljöer han skildrat i ord. Den sortens konstnärsskap är värt en lång applåd.
Under den här tiden har jag försökt lyssna på litteratur istället för att läsa. Många timmar med Klas Östergrens ”Klenoden” har fått mig att förundras över både hans språkliga ekvilibrism och hans fenomenala sätt att väva in historiska händelser med samtida scenerier. Från en kvinnoorganiserad fredsmarsch anno 1910talet till den litterära ceremonin när en åldrad poet blir belönad på akademiska tiljor.
Nu ligger jag på rygg igen efter att ha skrivit det ovanstående sittande. Och suttit på träningscykeln i tio minuter, det är allt ryggen orkat med.
Att det är fars dag denna dag när jag skriver detta betyder inte någon skillnad för ryggsmärtorna, de lever sitt eget och obarmhärtiga liv. Ortopeden menar att skadan på kotorna tar mellan 3 och 6 månader att om inte läka så iallafall växlas ned till en mer hanterbar smärta.
Har ägnat orimligt mycket tid på sociala medier i sängläget, mitt flöde på Facebook reflekterar vad jag stannat upp och läst eller lyssnat vidare på. Klipp med eller texter om Tom Waits ligger högt på listan. Hans skrovliga röst och pregnanta texter har fascinerat många. Hans klassiska textrad ”The piano has been drinking” sammanfattar inte bara hans egen singer/song writer melankoli utan placerar honom i en tradition av barpianister och sena nätter skildrare.
Högt på socialamedier listan ligger vännen fotografen Micke Berg som i snudd på dagliga inlägg berättar om sitt liv och reflekterar över samtiden från sin utkikspunkt på berget i Naxos eller kafeet Twang på södermalm. Hans svartvita bilder är både realistiska och poetiska frysta ögonblick från hans vandringar och äventyr. Alltid lika tillfredsställande att ta del av.
Mitt tillstånd påfrestar vardagen för inte bara mig, min sambo har fått ta mycket av det praktiska. Att handla och laga mat, hålla lantstället och lägenheten i beboeligt skick. Att rasta hunden på morgonen och kvällen. Att jag är tacksam för allt detta vet jag inte hur jag ska kunna återgälda (för att använda ett ålderdomligt ord).
Under drygt två månader har jag legat på rygg en stor del av tiden. Inte för att jag är lat och undviker att röra mig, nej det är en kotkompression i ländryggen som spökar, sätter stopp och gränser för hur länge jag kan vara upprätt. Ryggraden trycks ihop när jag sitter och går. Smärtan blir dov och mullrande, tar över både mitt humör och orken. En envis hjärnskakning och migrän har också tvingat mig till mer vila och horisontal läge.
Vad har jag ägnat mig åt på rygg, frågar ni. Det gör jag också. Att skriva på datorn är en utmaning i ryggläge, tangentbordet befinner sig på fel nivå. Lutad mot benen glider den ständigt nedåt. Tack vare rättstavningsprogrammet räddas en del texter.
Vad jag gjort ? Skrivit om en spänningsroman, redigerat och fördjupat en nyckelroman. Den första väntar på att skickas till förlag, den andra omarbetad efter ett antal nej från olika förlag. Har jag gett upp, nej inte fullständigt. Skrivandet har om inte räddat mig så iallafall gjort att jag hållit huvudet över den berömda vattenytan.
Liggande i gräset innan kotkompressionen.
Det jag saknat är att kunna ta långa promenader med vår hund Rickie, det är inte samma sak att gå med en rullator och hålla i kopplet till en ivrig och energisk gårdshund som att låta sig dras med i hennes sökande med nosen.
Har också saknat att gå i skogen och leta svamp, en annan av höstens viktigaste sysslor. Den stärker både kroppens krafter med syre och motion.
Men tänker ni, har inte sängliggandet gett mer tillfälle att läsa ? Kanske en del men än mer att tillbringa tiden framför tv-skärmen och sluka serier och filmer. Berättandet i rörliga bilder och historier är lättare att sjunka in i för mig som arbetat en hel del med att skriva manus och använda det visuella alfabetet.
Har läst flera av Stig ”Slas” Claessons romaner och den mäktiga biografin som vännen Håkan Lahger skrivit om hans produktion av text och konst, ”Vem älskar Slas?” Ett författarskap och livsgärning där det enkla och rena i pennans linje i de många porträtt hans skapade och de okonstlade möten med outsider individer och miljöer han skildrat i ord. Den sortens konstnärsskap är värt en lång applåd.
Under den här tiden har jag försökt lyssna på litteratur istället för att läsa. Många timmar med Klas Östergrens ”Klenoden” har fått mig att förundras över både hans språkliga ekvilibrism och hans fenomenala sätt att väva in historiska händelser med samtida scenerier. Från en kvinnoorganiserad fredsmarsch anno 1910talet till den litterära ceremonin när en åldrad poet blir belönad på akademiska tiljor.
Nu ligger jag på rygg igen efter att ha skrivit det ovanstående sittande. Och suttit på träningscykeln i tio minuter, det är allt ryggen orkat med.
Att det är fars dag denna dag när jag skriver detta betyder inte någon skillnad för ryggsmärtorna, de lever sitt eget och obarmhärtiga liv. Ortopeden menar att skadan på kotorna tar mellan 3 och 6 månader att om inte läka så iallafall växlas ned till en mer hanterbar smärta.
Har ägnat orimligt mycket tid på sociala medier i sängläget, mitt flöde på Facebook reflekterar vad jag stannat upp och läst eller lyssnat vidare på. Klipp med eller texter om Tom Waits ligger högt på listan. Hans skrovliga röst och pregnanta texter har fascinerat många. Hans klassiska textrad ”The piano has been drinking” sammanfattar inte bara hans egen singer/song writer melankoli utan placerar honom i en tradition av barpianister och sena nätter skildrare.
Högt på socialamedier listan ligger vännen fotografen Micke Berg som i snudd på dagliga inlägg berättar om sitt liv och reflekterar över samtiden från sin utkikspunkt på berget i Naxos eller kafeet Twang på södermalm. Hans svartvita bilder är både realistiska och poetiska frysta ögonblick från hans vandringar och äventyr. Alltid lika tillfredsställande att ta del av.
Mitt tillstånd påfrestar vardagen för inte bara mig, min sambo har fått ta mycket av det praktiska. Att handla och laga mat, hålla lantstället och lägenheten i beboeligt skick. Att rasta hunden på morgonen och kvällen. Att jag är tacksam för allt detta vet jag inte hur jag ska kunna återgälda (för att använda ett ålderdomligt ord).
Tankar om media / Thore Soneson 