Efter tre dagars djupdykning i samtidskonsten och samtiden på dOCUMENTA(13) tar det betydligt mer än tre dagar att samla intryck, digestera tankar och minnesbilder. För att inte tala om tiden det tar att läsa in sig på den amerikanska kuratorn Carolyn Christov-Bakargievs 100 tankar kring konstens roll i samtidskulturen, hennes ambition är storslagen, utställningen skall vara ett ”a state of mind”. En spegel av vår tid.

Som Clemens Poellinger skriver i SvD vill dOCUMENTA(13) ledningen att ”…världen förklaras och alternativ till vår tillväxtberoende och resursförstörande civilisation stakas ut.” Konst skall alltså både vara en termometer i världens arsle och en katekes för att formulera en utopisk framtid.

Själv tror jag inte konstnärer vill vara varken politiker eller domare, varken predikanter eller åklagare, jag tror konst skapas av människor som har ett starkt behov av att formulera berättelser och skapa en dialog mellan kreatören och mottagaren. De konstnärliga verktygen och redskapen används för att skapa denna berättelse – kameran, penseln, vindmaskinen, stentavlorna, mörker och ljud. Spektrat är stort och på dOCUMENTA(13) möter man verkligen alla former och uttryck.

Att under en och samma dag gå från en bris som rensar huvudbyggnaden Fridericianums bottenvåning från konstnärligt damm till ett mörkt rum där skådespelare rör sig bland oss deltagare och sjunger, stampar takten och diskuterar det moraliska imperativet – det är både stort och omskakande. Dessa direkta på-platsen-specifika upplevelser är kanske de starkaste, de kräver fokus och närvaro av sina betraktare och skapar tankar och reflektioner som håller långt efter själva mötet med verket.

Ryan Gander låter vindmaskiner blåsa sval bris in i Fridericianum med sitt verk ”I Need Some Meaning I Can Memorize (The Invisible Pull)”.

Ryan Gander som låter vindmaskinerna blåsa sval bris när vi stiger in i byggnaden, ger oss i titeln en association om verket ”I Need Some Meaning I Can Memorize (The Invisible Pull)” som jag tar till mig som en uppmaning, min relation till världen och konsten är inte ett passivt betraktande. Det är en pågående upplevelse som kräver en aktiv respons. Konst skall kännas och ha en betydelse. Det fina och paradoxala med vinden är att de stora rummen är helt öppna och monumentalt vackra, det är högt i tak i detta konstens tempel !

På en oansenlig bakgård utan skyltar eller titel skapar Tino Seghal ett rum där vi skärper våra sinnen maximalt.

På samma sätt skapar Tino Seghal ett rum där vi skärper våra sinnen maximalt; det totala mörkret gör att vi fysiskt känner kropparna i rummen genom svettdoften, vi hör steg och andetag, vi dras in i ett skådespel där rytmer och sånger varvas med frågeställning om ”state of the world” – om hur nutiden är en tidsålder där vi hela tiden lever i skuggan av våldet och kriget, själva motorn i vår civilisation är aggression och makt, kan vi moraliskt skjuta ansvaret för detta på den abstrakta makten eller måste vi inte (re)agera ? Tino Seghal ger oss inga svar, men skapar ett slags andrum där dessa tankar kräver uppmärksamhet.

Dessa konstverk har fått lovord av de flesta kritiker och kommentarer på kultursidorna, och det med all rätt. Verken både kräver närvaro och skapar reaktioner. För mig är dessa båda upplevelser värt alla köer och timmar på Autobahn och halvgoda schnitzlar. Jag är tillfreds med att vara en av alla hundratusental kulturturister som vallfärdar till årets dOCUMENTA(13).

Det finns mängder av andra intryck och konstverk som jag kommer att återvända till, flera filmiska och mediala verk av William Kentridge, Janet Cardiff & George Bures Miller, installationen ”The pixelated revolution” av Beirutbaserade Rabih Mroué och den dystopiska videon Secretion av Willie Doherty hör till de starka upplevelserna.