Upptäcker hela tiden nya slingor på småvägar i mina trakter. Länken nedan är en perfekt timslång slinga genom öppna åkrar, skogspartier och kuperade sträckor. Delar gärna med mig av mina fynd på Google maps !
Körbeskrivning till TOCKARP, Ballingslöv, Sverige – Google Maps.
Vandrade idag genom Wanås skulpturpark i den nordskånska bokskogen med dofterna från multnande löv, fuktig jord och de närbetande kravmärkta kossorna i hagen. Idylliskt ja, men samtidigt en tidsresa och en studie av konstens hållbarhet.
För det är 25 års jubileum för Wanås utställningar och årets utställning är både en påminnelse om att konst inte skapas för att konsumeras som flyktiga upplevelser och ett möte med konst som doftar och har exakt den karaktären, att vara flyktig.
I ett rum i Konsthallen på Wanås sprids doften av multnande jord och mylla från en mystisk brun kub. Det är Sissel Tolaas som ”samplat” doften i sitt eget verk ”Terra Maximus” från 1989 i skulpturparken där löv förvandlas till jord i en glasportal som likt en triumfbåge ramar in bokstammarna och grönskan, och återskapat denna doft som en essens.
Det är transformerande upplevelse att ena minuten stå mitt i den naturliga doften och andas in, i den andra befinna sig i den artificiellt skapade ja man skulle kunna säga ”klonade” doften av förruttnelse.
Det är en för att vara djupsinnig, starkt existentiell upplevelse av naturen och kretsloppet. Av livet fundamentala beståndsdelar helt enkelt.
Konst kan i sina bästa stunder vara exakt så här: en fysisk, taktil upplevelse och en tankeväckande reflektion som sätter dig som invid i kontakt med din samtid och din omvärld. För en ”klonad” doft kan vara en dyrbar vara i parfymdisken och en ”minnesdoft” kan bära på en mängd berättelser som skapar betydelse och mening. En doft kan ju som alla vet skapa skarpa minnesbilder.
Sissel Tolaas visar också två andra delar av konstprojekt hon arbetat med som baseras på luktsinnet – på den ”olfaktoriska perceptionen” som Elisabeth Millqvist skriver i katalogen. ”Fear of Smell, Smell of Fear” där man skrapar på en vägg impregnerad med doften av manlig panikångest och ett bord med små flaskor där dofter av olika stadsdelar i miljonstaden Mexico sipprar ut om du sätter näsan till och andas in. Socialt komplexa projekt med både politiska och psykologiska djup.
Men årets Wanås är mer än Sissel Tolaas nyskapande återblick, här finns två verk av svenska Astrid Svangren och indiske Srinivasa Prasad under temat: ”Vad finns i ett namn?”
I en glänta djupt inne i bokskogen har Astrid Svangren med verket ”Jag speglar mig i…” installerat en rum bakom en transparent skärmvägg där tyger, vax, peruk och trä skapar bilder och assocationer av (kvinno)liv och tillstånd.
Srinivasa Prasad har skrivit sitt namn, i hinduistisk mytologi betyder det ”Guds välsignelse”, som en labyrintisk pilplantering på en gräsmatta, en symbolisk och lekfull signatur som skapar en plats på jorden.
Wanås har öppet alla dagar in i september och finns i nordvästra Skåne – http://www.wanas.se/
Dagens goda cykelnyhet är att cyklisterna på allvar skall ses som en del av trafikmiljön. Det är VTI, Statens väg- och transportforskningsinstitut, som i en utredning föreslår att cyklisters framkomlighet måste bli likvärdig med bilisternas.
Det här förslaget är en seger för alla rödljus protester som vi cykelburna har envisats med. Att tvingas stanna för att trycka på en knapp för att få grönt när inte en enda fyrhjuling är i närheten skapar lagbrytare! Inte laglydiga. Rödljusprotesterna är en form av civil olydnad som nu ger resultat.
Att någon tar cyklisternas trafiksociala beteende på allvar känns som en väg framåt mot en kultur där cyklar, bussar och bilar har samma status i stadsmiljön. Saknas bara att gående möts med samma respekt!
”Ingen slump att cyklister ofta kör mot rött” – Inrikes – Ekot.
Gatukonstnären Akay visar sitt verk ”Robo-rainbow” på Kulturhuset i Stockholm
Cykelmekaniken kan användas på många sätt, kugghjul och kedja driver många installationer och maskiner. Gatukonstnären Akay har monterat sprayburkarna på en pendelliknande konstruktion som drivs av cykelpedaler, en mobil regnbågsmaskin.
Akay har i mer än tjugo år arbetat med konst som på olika sätt förhåller sig till gatan, till våra offentliga rum och torg. På hans hemsida www.akayism.org finns exempel på projekt han arbetat med som ”Traffic Island”, en röd ministuga med vitt staket som installerades på en klippa mitt i en motorvägsled i Stockholm. En annan slags visuellt ingrepp i stadsmiljön. Så nästa gång en husvägg dekorerats med en regnbåge är det troligen cykelkonstverket ”Robo-rainbow” som skapat illusionen.
Utställningen ”Street smart” på Kulturhusets Galleri 5 visar graffiti- och gatukonstnärer under hela sommaren och in på hösten 2012.
Hört talas om ninjacyklister, ballongdäcksfundamentalister, harakirigångtrafikanter eller härskarcyklist? Läser en krönika av stockholmscyklisten Anders Q Björkman och inser att cykelkulturen skapar många nyord och nya begrepp som är både träffsäkra och begripliga för alla som rör sig på två hjul eller ben utanför den skyddande bilen och kollektivtrafiken.
För alla oss som varit på cykelbesök i huvudstaden vet att cykelbanorna är smala som racerdäck och trängseln i rusningstider är värre än starten i Vasaloppet. Plus att utsläppen i näs- och munhöjd egentligen borde kräva obligatorisk gasmask.
Den nyväckta cykelkulturen betyder också att många hänger kontors- och arbetskläderna på jobbet. På cykeln gäller cykelvänliga trikåer. Men undrar om ordet –”nymemil” (medelålders män i lycra) – kommer att fastna ? Det känns alldeles för uttänkt !
Apropå Vätternrundan 2012 skriver Adam Svanell i SvD om en oväntad men logisk koppling mellan kropp och redskap som Kraftwerks-musikern Ralf Hütter upptäckte på 80-talet – ”die mensch-maschine”. Han lär ha cyklat 20 mil om dagen…Fakta som dessa gör att jag förstår Kraftwerks-motorns fascination för cykelsporten som bland annat lett till albumet ”Tour de France” 2003. Rekommenderas för sommarens turer !
Intervju med danske filmmakaren, journalisten och cykelaffectionadon Jørgen Leth. Aktuell med en stor retrospektiv på Kunstforeningen Gl. Strand i Köpenhamn till den 12 aug.
Kopenhagen Art Institute: “Jeg kan ikke lide tanken om, at folk kan få nok af mig”.
( återkommer med mera cykelkultur-tankar och länkar under taggen #cykelkultur, håll utkik. )
Jag minns när Irving Penn ställde ut sina kvinnliga ”nudes”, sina svartvita närgångna fotografier på Camera Obscura i Stockholm på utställningen ”Earthly Bodies”. Det är början på 80-talet och på bilderna bokstavligt väller kroppar ofta utan ansikten, utan identitet fram. Det är kallt belysta, avskalade studier av mänskliga kroppsdelar, av människans former.
Utställningsposter ”Earthly Bodies” Camera Obscura Stockholm, 1981.
Bilderna delade kritiker- och fotografkåren i två delar; i den delen som såg de svartvita aktstudierna som smaklösa och brutalt objektifierade fanns den starka dokumentära traditionen i svensk fotografi, i den andra fanns konst- och modefotograferna som i Penns bilder såg människans skönhet i de plumpa och mulliga linjerna. Själv befann jag mig någonstans mittemellan.
Jag skrev en essä i tidningen Schlager om utställningen och lyfte – om jag minns rätt – fram det mästerliga sättet att teckna med ljus, jag upplevde kropparna som befriade och vackra. Irving Penn varken förhärligade eller föraktade, han studerade de mänskliga former som aldrig eller sällan tidigare avbildats i klassiska aktstudier, i måleriet eller skulpturalt.
När jag nu återser några av de svartvita fotografierna på Moderna Museets utställning ”Skiftande världar”, hämtad ur den donation Irving Penn gjorde till museet 1995, blir det tydligt hur motiven är en del i hans utforskande av stillebenets uttrycksformer. Hur ljusets spel skapar form, hur fotografiet fryser tiden. Stannar tiden så att vi kan se.
På utställningen finns ett spektra av hans olika teman; modebilderna för amerikanska Vogue, porträttserierna på berömda kulturpersoner som Ingmar Bergman och Truman Capote, naturfolken i Dahomey i sviten ”Worlds in a small Room” eller ”Småföretagare” som visar yrkesarbetare i femtiotalets London, Paris och New York.
Paradoxalt nog är Irving Penns storhet som fotograf att han aldrig verkade värdera sina motiv, han studerade dem och visade fram dem i detaljskärpa och mot neutral bakgrund. Den gråa duken eller det vita och tomma studioljuset. Samma blick oavsett om han arbetade med modebilder eller de egna uppdragen och böckerna.
I en ljudupptagning Moderna har lånat in berättar Irving Penn själv om sin relation till sina motiv och sina serier med bilder, fritt tolkat säger han att han alltid ”söker mig själv i mina motiv, precis som betraktaren söker sig själv i mina bilder.” Ett sätt att utforska världen och sig själv. Tydligare än så kan det nog inte sägas…eller som citatet Moderna Museet har tryckt upp på entreväggen till utställningen :
”A good photograph is one that communicates a fact, touches the heart, and leaves the viewer a changed person for having seen it; it is in one word, effective.” —Irving Penn.
Balenciaga Little Great Coat (Lisa Fonssagrives-Penn), Paris 1950
© Copyright by The Irving Penn Foundation.
”Skiftande världar” är en museums utställning av den där självklart generösa sorten, fylld av magasinsuppslag från Penns karriär, tidsbilder över den kolorerade modepressens utveckling. Alla som på något sätt intresserar sig för fotografi och magasinsdesign måste göra ett studiebesök på Moderna Museet Malmö i sommar.
Att sitta inbäddad i 3D glasögon med mullrande THX-ljud är en häftig upplevelse – ”Prometheus” är en visuell bergochdalbana som skall ses på stor bioduk. Men kärnan i berättelsen handlar om mer än eskapism för stunden, den tar ett filosofiskt strypgrepp på darwinismen och för fram en kontroversiell teori – att människan skapats med DNA från en intelligent Alienkultur på en planet långt borta.
Denna sciencefiction teori har solkiga rötter som Michael Tapper skriver om i sin recension av Prometheus i Sydsvenskan – han skriver ”Handlingen börjar annars oroväckande med grottmålningar som i spåren av Erich von Dänikens kryptonazistiska jakt på en utomjordisk härskarras pekar mot att vita européer – förstås – är stjärnornas barn.”
Men Ridley Scott berättar inte en hjältehistoria om övermänniskan och skapelsens krona, istället är det ett pessimistisk och mörkt äventyr där den onda androiden David möter den goda forskaren Elisabeth Shaw som vill spåra livets ursprung. Vem som vinner och svaret på gåtan – det finns inte i denna Prequel till Alienfilmerna. Den kommer kanske i uppföljaren…för i klassiskt Hollywood-maner har Scott lämnat slutet på dystopin öppet.
Skall androiden och forskaren hitta den intelligenta civilisationen bakom de slemmiga muterande Alienvarelserna…???
Att museer inte enbart är museela visar Moderna Malmös nykurerade utställning med verk av Niki de Saint Phalle som öppnar nu på lördag den 12 maj. ”Flickan, monstret och gudinna” lyfter fram en komplex konstnär som i allra högsta grad är aktuell. Hennes konst är både självbiografisk och tidstypisk, här finns brutala skulpturcollage med plastdockor och anti-miliaristiska assemblage, ett utforskande av den egna kvinnliga identiteten som samtidigt är en utmaning mot konstens konventioner och ideologier.
För precis som sextiotalets konstnärer rörde sig fritt mellan former och uttryck, blandade film, installation, objekt och måleri är mycket på den samtida konstscenen laddat med liknande gestaltningar . Dagens performance och videokonstnärer rör sig bland popkulturella referenser på ett liknande sätt som iscensättningar för femtio år sedan.
Niki de Saint Phalle stora kvinnokropp som byggdes upp på Moderna Museet i Stockholm för utställningen HON – en katedral 1966, är legendarisk i samtidskonstens värld. I Malmö visas en dokumentär, modeller och pressklipp från denna installation. En visualisering som ger alla oss som inte var där en aning om lekfullheten och engagemanget som är en del av Niki de Saint Phalles konstnärsskap.
Den andra och mera mörka sidan av hennes konst syns inte minst den självbiografiskt utlämnande filmen Daddy från 1972, en filmisk ”uppgörelse” med fadern. Den finns det all anledning att återvända till !
Tankar om media / Thore Soneson 