Befinner mig i slutetappen av en ny spänningsroman efter den jag skrev för drygt 30 år sedan, NILO. Börjar förstå nyttan av att ha en aktiv redaktör som granskar språkliga klumpigheter och misstag med tempus. Jag har inget förlagskontrakt och är nu inne på den tredje genomläsningen.
Den här gången är fokus på överflödiga fakta typ vem sitter var och går åt vilket håll. Det är rester från mina arbeten med filmmanus där de rumsliga beskrivningarna är skrivna som en sorts skiss till regissören och fotografen. Betona detta, fokusera på detta !
Korrektur nya spänningsromanen.
En annan reflektion som jag gör är att verkligheten alltmer nått ikapp min story. Jag började skriva för drygt ett år sedan, så en del av tema och händelserna ser vi nu. Inte bara i min hemstad utan kanske än tydligare i mellanstora städer där gängen slåss om revir, om marknadsandelar för droger.
Malmö är sista utposten mot kontinenten.
Som jag skrivit i en tidigare bloggpost: ”Numera bor jag i Malmö, staden jag en gång sett från ett lundensiskt perspektiv som en grå och nedläggningsdrabbad arbetarstad, nu förvandlad till en tech- och universitetsstad med ett myllrande bar och restaurangliv. Med livaktiga spelställen där allt från världsmusik till hetsig metalrock får plats. Men också en stad med underliggande och jäsande problem med segregation, ett växande utanförskap, gängkriminalitet och maktkamp om narkotikamarknaden.”
Ett av Malmös nya gallerier och konstrum, Skene.
Arbetet fortsätter … ! PS. Alla mobilfoto är mina.
Ibland blir jag extremt trött på tillståndet, att leva med kronisk migrän tär på både energi och humör. Det blir lätt svartsynt och uppgivet när inget hopp om tillfrisknande finns i sikte.
Selfie en dag när värken och migränhettan behöver kylas ned.
En sådan dag googlar jag fram ett antal aktiva, kreativa personer i historien som levt med migrän. Listan kan göras lång, där finns namn som konstnärerna Monet, Dali och van Gogh, musiker som Debussy och författare som Joan Didion och Virginia Wolf. Musiker som Elvis Presley levde med allvarlig migrän och till slut ledde hans medicinmissbruk för att bli av med smärtan till att hjärtat gav upp. Flera välkända historiska personer tros ha lidit av sjukdomen, däribland Julius Caesar, Frédéric Chopin och Sigmund Freud.
Salvador Dali The Persistence of Memory
Nyligen har Arne Dahl publicerat novellen Migrän (som jag inte läst ännu). Den beskrivs som en psykedelisk inifrånskildring av ett migränanfall. Utan att veta antar jag att Jan Arnald som hans verkliga namn är har egna erfarenheter att ösa ur för att skriva fram migränanfallet. Psykologen, författaren och migränikern Celia Svedhem ville ta reda på om det ändå finns positiva sidor med sjukdomen. I ett inslag på SvT berättar hon om hur migränen blivit en del av Salvator Dalis, Lewis Carolls och Jane Austens skapande på olika sätt. https://www.svt.se/kultur/migranens-historia-bisarra-huskurer-och-drabbade-kandisar–zn8znj Hon har skrivit boken ”Det mörka rummet” om sina egna migrän erfarenheter och sökt efter kopplingar mellan kreativitet och migrän.
Jag har mediciner som dämpar anfallen men den har inte funnits mer än de senaste decennierna och fortfarande står stora delar av forskningen utan riktiga belägg på vad som orsakar migrän. Att migrän funnits i alla tider verkar ganska säkert, redan den grekiske läkaren Hippokrates, beskrev såväl migrän som aurafasen redan 400 år före Kristus.
Så listan kan göras lång, jag är knappast ensam. Man uppskattar att ca 1,5 miljoner svenskar lider av sjukdomen, att upp emot hälften av världens befolkning lider av huvudvärk i någon form. En medicinsk upptäckt har förändrat livet för många är upptäckten av att CGRP, en fundamentalt viktig signalmolekyl i hjärnan, spelar en central roll vid migrän. Som jag förstår det hämmar och kontrollerar medicinen CGRP molekylen så att nerverna inte löper amok. Men jag kan inte i detalj redogöra för hur den fungerar. Läs mer om forskningen och den hämmande medicinen – https://www.forskning.se/2022/01/26/migran-orsak-behandling/
Att migrän är ett folkhälsoproblem vittnar också mängden av blogginlägg och frågor som ställs på nätet. Det finns en mängd spellistor med meditativ avslappningsmusik på Spotify. Det mesta av dessa består av syntslingor och vattenbrus, evighetslånga slingor av atmosfäriska toner som inte fungerar för mig. Det blir enbart stress av att försöka slappna av till de utdragna tonerna. Men uppenbart fungerar det för många, spellistorna kan ha tusentals, ja hundratusentals lyssnare per månad.
För mig är det effektivare att styra bort uppmärksamheten från den gnagande smärtan med att se på film eller tv-serier, att fokusera på upplevelsen och intrycken, att hålla reda på intriger i serier gör att värken håller sig i bakgrunden. Ända tills man känner efter igen… Jag har rekommenderat krimiserien Bron på SvT play tidigare, de fyra säsongerna håller många kvällar och dagar. Här finns långa intriger som håller samman säsongerna och engagerande karaktärer att följa.
Ett råd är att inte söka efter musik som har migrän/migrane i titeln, då är risken stor att ni istället kommer till migränalstrande stycken. Som Void Minimalistic Orchestras 15 minuter långa dissonanta smärtorgier med titeln Migrän. Bättre och garanterat mer avslappnande och engagerande är att zooma in Ryuichi Sakamoto. Denne japanska musiker som var stilbildande i Yellow Magic Orchestra som de senaste åren fram till sin för tidiga död 2023 producerat flera lyssningsvärda utgåvor, ”Playing the Piano” är en av hans både meditativa och melodiösa album. Hans sista utgåva ”12” är en serie atmosfäriska och djupt emotionella kompositioner han spelade in under sitt sista år i livet.
Ibland undrar jag varför jag fortsätter skriva berättelser och romaner. Utan att de blir utgivna på etablerade förlag. Jag har försökt med en ”nyckelroman” där jag i lätt förklädd gestalt berättar om fyra generationer män och deras liv i en gemensam skärningspunkt. En roman som tog mig flera omskrivningar att skapa, först som scenario till en film, därefter som ett utvecklat synopsis som växte till en sammanhängande text, en roman. https://medieman.com/2022/09/15/alla-dessa-man/
Men som sagt, ingen av det tjugotalet förlag jag skickat manuset till har nappat. De enda är två hybridförlag som erbjuder mig publicering, för den nätta summan av mellan 30 – 40.000. Det är en omöjlighet att veta hur mycket eller på vilka sätt de kommer arbeta med min roman när den väl är tryckt. Marknadsföring och mediakontakter är dold i snygga formuleringar. Missförstå mig rätt – men visst är det så att kultursidornas litteraturredaktörer är mindre intresserade av att recensera en bok från dessa förlag än en utgiven av ett etablerat. Som om den utgivningen är mindre värd och en ”slasktratt” för refuserade wannabies.
Tillbaka till frågan varför skriver jag, varför fortsätter jag skriva? En anledning som blir allt tydligare är helt enkelt för att förstå mig själv, förstå mina känslor, min livssyn, mina åsikter om allt från världsläge till kärleken. När jag läser om utdrag av mina texter nu i backspegeln, inser jag ganska ofta likheter mellan mina upplevelser och de jag skapar för mina karaktärer.
För drygt två år sedan tryckte jag upp två av mina tidigare alster på eget förlag. Den första som heter NILO är en spänningsroman som var nära att bli publicerad när den skrev i slutet av 1980-talet. Den andra som handlar om en fotograf heter SUND och bygger på en samling minnen som finns lagrade i mina resor och fotografier från 1970-80-90-talet. Men är fritt fabulerade i ”modern tid”. https://medieman.com/roman-forlag/
Så är det helt enkelt så att skrivandet är ett beroende skapat av mer än fyrtio års arbete i mediabranschen, som journalist, manusförfattare och dramaturg…? Att jag nu i pensionsåldern fortsätter göra det som format mig till den jag är; att skriva och formulera mig, att fabulera och skapa med orden som kommer ur fingrarna på tangentbordet? Alltsomoftast dyker det upp texter om skrivandets roll på bloggar och kultursidor, allt som oftast kikar jag själv i en av de böcker om berättandet som i kondenserad form formulerar berättandets roll i våra sociala och privata liv – ”den meningsskapande människan” av Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet.
I kapitlet ”Berättelsernas betydelse” skriver han ”…utan språksymbolernas hjälp skulle vi inte kunna dela visioner om hur framtiden skall se ut och övertyga varandra om att ett visst okänt mål är värt att sträva efter. Denna funktion är en av de viktigaste evolutionära drivkrafterna bakom språkets uppkomst.” Här beskriver han språket som kitt i mänsklighetens historia, men är det jag skriver för byrålådan bortkastat om det inte blir läst och kommunicerat till andra? Är mina texter meningslösa om de inte blir lästa..? Svår fråga. Självklart vill jag bli läst, men mina tankar och berättelser kan delas på andra sätt i vårt moderna sociala medier samhälle. Som inlägg i en blogg, som snabba svar på en berättelse i Facebook. Där kan mina ord och tankar nå både vänner och oväntade läsare.
Så jag fortsätter att skriva, just nu bearbetar jag ett romanmaterial jag skrivit igenom och kastar om händelser, ger karaktärer mera djup och nya situationer. Lite som att redigera en film, en ny ordning och reflektion kan skapa spänning och upptäkter. Det är en spänningsroman och jag har presenterat den lite kryptiskt i en bloggtext. https://medieman.com/2023/05/09/konsten-att-skriva-om-nar-karaktarerna-brakar-med-mig/
Jag och min sambo ägnade stor del av kvällarna över jul och nyårshelgerna åt att se en repris – fyra säsonger av thrillerserien ”BRON”. Det är närmre 40 timmar när jag räknar efter, men det känns inte som en evighet nu i efterhand. Istället innebar det en bitvis uppslukande spänningsresa med den säregna Saga Norén från länskrim Malmö, spelad av Sofia Helén, som det självklara navet för att driva storyn vidare. Återkommer till henne och skådespeleriets roll för upplevelsen. Det intressanta med serien som berättelse är att vi i backspegeln kan se vad som var aktuellt på nyhetsplats det förra decenniet; här skildras hemlöshet, socialt utsatta och utnyttjade, traffickingoffer, surrogat moderskap, högerextrema politiker och flyktingproblematik. Mycket av detta är tyvärr fortfarande öppna sår i vår verklighet.
Seriens första säsong startar med ett likfynd mitt på Öresundsbron, en kvinnokropp i två delar ligger utplacerad precis där gränsen mellan Danmark och Sverige går. Kroppen visar sig vara från två kvinnor, en svensk politiker och en dansk prostituerad. Denna upptakt sätter igång en jakt på en alltmer undflyende mördare lett av Saga Norén och hennes ”side-kick” i säsong 1 och 2 den danske kriminalpolisen Martin Rodhe, spelad av Kim Bodnia.
Martin Rohde och Saga Norén i en av de ruffiga filmiska miljöerna i BRON. Foto / Carolina Romare FIlmlance
Seriens filmiska och visuella särprägel sätts på plats redan här och håller en liknande stil i alla säsongerna. Färgerna är nedtonade, miljöerna ruffiga och hamnstadsmystiska. Bron skildras i alla sorters ljus och vinklar genom serien och vi som bor i staden Malmö och ofta varit i Köpenhamn kan räkna in ett antal kända miljöer, ofta sammansatta på helt orealistiska sätt. Det är allmängods i filmvärlden, hus och gator vinklas och kopplas samman i halsbrytande klipp alltefter vad den filmiska verkligheten kräver. Ena sekunden befinner vi oss utanför gymmet Friskis och Svettis, en gata som agerar högkvarter för Malmöpolisen där Saga Norén hoppar in i sin mattbruna Porsche och svänger ut i en helt annan gata i Västra hamnen. Men nog om detta, det är en nördnivå som man kan vara utan, men som ibland roar oss när vi känner igen hemstaden eller grannstaden.
Att ”BRON” fortfarande håller en hög nivå beror till stor del på den drivande berättarmotor som seriens huvudförfattare Hans Rosenfeldt skapat, det finns dramaturgiskt tydliga och säkert utlagda scenarier i alla säsonger som håller skeenden levande och där nya fakta och komplikationer läggs in med säker hand. Till detta hör att karaktärerna är både säregna och engagerande; speciellt Saga Norén med sitt smått psykotiska sätt är en burdus sanningsägare och en detaljfixerad utredare med drag av både autism och Aspbergers. Hennes envisa omåttliga energi tvingar den danske hygglige polisen Martin Rodhe att följa hennes tempo. Han bryter visserligen själv mot regler och är allmänt obekväm i att acceptera pålagda arbetsmetoder. Tack vare Saga Norén tvingas han svara i en ständigt ringande mobil med frågor, allra helst mitt i natten eller under en sängkammarlek med sin danska hustru. Sagas mentala ”variation” diskuterades en hel del inom den svenska mediasfären och inom kåren. Hennes beteenden och impulsiva ”jag-beslut” är långt ifrån den officiella bilden av hur en kvinnlig (eller för den delen manlig) civilklädd polis ska bete sig för att följa den korrekta normen. Eller som hon själv säger i rollen. ”Jag är inte instabil. Jag är bara annorlunda.” ”Jag är inte bossig, jag är effektiv.”
Saga Norén med den ikoniska Porsche hon kör i BRON (ps. såld för 1,5 miljoner på auktion). Foto / Carolina Romare Filmlance
Det går inte att komma ifrån att en stor del av BRONs framgångar både hos publiken här hemma och internationellt, kommer av Sofia Helins sätt att skapa sin karaktär. Hela hennes rörelseschema och minspel förstärker de ofta dråpliga och dräpande kommentarer hon levererar i rollen. ”Deadpan” för att låna ett genreuttryck från engelskan, bäst översatt med gravallvarligt med en komisk undertext. Fast komik handlar det inte om i Saga Noréns fall, om jag minns rätt ler hon en enda gång under alla säsonger och det är i munhuggning med den ”side-kick” hon har under säsong 3 och 4, Henrik Sabroe som spelas av den danske skådespelaren Thure Lindhardt. Han agerar nedtonat och allvarligt, han har ett tydligt eget trauma förutom de fall han och Saga ansvarar för, hans döttrar är försvunna. Kidnappade levande eller döda. Det färgar hans dagar och tvingar ibland honom att reagera starkt. Ett liknande trauma drabbar Saga när hennes mamma dyker upp och anklagar henne för systerns självmord, modern har enligt Saga Münchhausen by proxy syndrom och har drivit systern dit. När modern dör anklagas Saga för mord och döms till fängelse.
Dessa dramatiska sidohistorier – och flera andra – gör att spänningen och engagemanget hela tiden hålls uppe, lager på lager av förvecklingar byggs på i varje säsong. Det finns flera än dessa, den danska kvinnliga polischefen Lillian Larsen spelade av Sarah Boberg blir involverad och utmanad av både Martin Rodhes och Saga Noréns fall och deras impulsiva sexuella kontakt. Här spelar Saga Noréns bristande förmåga att känna empati en stor roll, för henne är att ha sex samma sak som förälskelse och den relation hon har med Henrik Sabroe i den sista säsongen bryter samman. Att manuset har ett tydligt handlingsbaserat förlopp gör att några av de svenska skådespelarna lyckas med det de danska genomgående gör – att spela på skeendet och inte överdrivet och demonstrativt agera känslosamt. Att Sofia Helins porträtt av Saga Norén är genomgående knivskarp i sin karaktär är inte samma sak som att hon spelar fram känsloyttringar. Det räcker att hon följer skeendet, hon internaliserar sin roll och lever i den i varje klipp, varje bild och varje replik. Minst sagt imponerande !
Saga Norén och Henrik Sabroe är radarparet i säsong 3 och 4 av BRON.
Denna säkerhet och förmåga att vara ”in character” som den engelska termen heter, delar Sofia Helin med flera i serien, inte minst de danska. För som jag skrev i min text om serien Greyzone på min blogg medieman (Om danska spänningsdramer) – ”De är istället tydliga med att lita på sina manus, hålla fast vid händelsen och inte agera med undertext och uppblossande känslor. Att se Kim Bodnia (i de två första Bron säsongerna) eller Birgitte Hjort Sørensen (i Greyzone som också har en stor roll i Borgen) är att följa med när de sätter berättelsens skeenden i första rummet. Och inte sin egen persona.” Det är precis vad Sofia Helin gör i rollen, det är hennes karaktär Saga Norén som vi följer genom den bitvis grymma och groteska nutid som serien speglar.
I en intervju med journalisten Per Hägred beskriver hon arbetet med rollen – ”Det var svårt under första säsongen. Eftersom jag inte kände henne – eller förstod mig på henne – kunde jag inte hämta särskilt mycket av henne i mig själv. Vilket är steg ett hos skådespelare. När jag väl insåg det och förstod att jag var tvungen att använda helt andra delar av mig själv för att tänka, för att bli henne, då var det inte svårt.” (hämtat ur artikeln https://www.expressen.se/kvallsposten/bron-hjalten-saga-gor-mig-vansinnig/
Att serien Bron visats i närmre 200 länder och varit inspiration till minst 7 remakes där huvudtemat kretsar kring broar som skiljer länder åt är inte märkligt, den är i jämförelse med många andra kriminalserier ett ovanligt tema. Både i hur den bottnar i samtidens problematik och hur den gestaltas med starka karaktärer och filmisk miljö. De fyra säsongerna är på alla sätt mer än värda att se om igen, de ligger på SvT play tom den 10 maj 2024. Thore Soneson
Så här i slutet av året bläddrar jag igenom mitt fotoarkiv, där finns en mängd bilder från utställningar jag varit på. Detta är bara ett urval verk, de är inte enbart upplevelser, de har satt igång funderingar, skapat tankar och väckt slumrande åsikter. Politik och livsvillkor. Fotografi och skulptur. Yta och sprickor. Miljö och klimat. Alla publicerade utan ordning, alla är mina egna bilder från utställningarna.
En fenomenal retrospektiv av en konstnär som med vass humor och lätt hand utmanade etablissemanget och konstvärlden. På utställningen kurerad av Thomas Millroth och Anders Kjaer visas också en stor samling artist books av som i sig själv är ett äventyr i teknik och tanker kring vad en bok kan vara. ”Det var på 1970-talet som Eriksson på allvar placerade sig på den svenska konstscenen med grafiska verk där han med approprieringar och ironi kommenterade de ekonomiska intressena på konstmarknaden. För Leif Eriksson var konsten på många vis fri och ingen kunde egentligen hävda ensamrätten till den. Många av hans verk är en ifrågasättande förhandling om upphovsrätten.”
Titeln på utställningen sammanfattar hur Ralph Nykvist låtit kameran följa hans liv och vandringar i stadsrummet. Hans vardagsbilder står ut som egna och självständiga verk i en tradition av fotografi där namn som Henri Cartier-Bresson bildat skola.
Galleristen Ola Gustavsson breddade med Elastic Gallery i Malmö konstkartan med en säker blick för konstnärer som söker sig in i materialets och seendets värld. Att Anders Kappel numera ställer ut i Elastics gallerirum – tillfälliga och mer permanenta i Jädraås – känns helt riktigt. Kappel har genom åren utvecklat en säker känsla för kulturens skiftande ansikten och uttryck. Här i form av två målningar som både i färg och form gestaltar vår samtid.
Ella Tillema har i sin konstnärliga verksamhet länge lyckats kombinera engagerande tematiska utställningar med en säker gestaltande blick. Klimatet, politiken och behovet av protester och aktivism har dominerat hennes verk, både i konsten och i handling. Hennes senaste svit verk är som en djupdykning i färgens och naturens kraft där materialet spränger gränserna. Som hon skriver själv i presentationen av ”If you see me, then cry” på Thomas Wallners galleri i SImris – ”Tidigare har jag kunnat lita till min lust att måla och min naiva tro på att konsten kan förändra världen. Konsten har liksom alltid automatiskt blivit till i mina händer. Men det senaste året har det inte fungerat så. Jag har istället irrat omkring längs stränderna nere vid sjön. Sommarens torka gjorde att jag nu kunde nå tidigare otillgängliga platser, ta mig runt inhägnade sjötomter och följa strandgränsen, fast från vattnet. Varje dag styrde mina steg ner till dessa breda stenstränder och den torrlagda sjöbottnen.”
Under årets Konstrunda sökte jag upp Ola Åstrand som i sin atelje/lada iscensatt en installation där han speglat samtidens konsumism och energislukande samhälle med en kritisk och skarp blick. Hans lek med klassiska cirkuskonster där vi uppmanas att sätta in vårt ansikte i en annan kropp och attackeras av en våldsam ekonomisk ordning är en självklar politisk handling. ”Politisk plakatkonst” kallar han själv verket och sin installation i en intervju inför utställningen.
I den stora slottsdammen på Wanås har Carola Grahns verk ”Namahisvarri” landat, ett främmande berg där smältande snö desarmerar idyllen i näckroslandet. Verkets titel betyder heligt berg på samiska och i sina verk tar Carola Gran tydlig in naturens kraft och den samiska kulturens rätt att både bruka och befolka den värld de lever i.
Under den sista veckan av Laurie Andersons multimedia retrospektiv ägnade jag en dag åt att utforska och dyka ned i hennes kaleidoskopiska skapande där minnet, drömmen och musiken vävs samman i otaliga verk genom hennes karriär. Allt mer har samtidens teknologi fascinerat henne och i både video och VR-verk bländar hennes konst mig med en slags känsla av att befinna sig inne i en människas inre sökande efter mening i tillvaron. Svårt att sammanfatta men starkt att uppleva.
Fotografen Hatte Stiwenius levde och dokumenterade den vitala och spretiga kultur som frodades under sent 70-tal och 80-tal i Stockholm. Han var en av flera fotografer som bidrog till att rocktidningen Schlager under några vitala år fångade in samtidens rockscen. I utställningen finns många nära och vassa bilder på kända och okända från denna tid. Hatte följde bland många andra Thåström o Ebba Grön som vän och fotograf (på utställningen finns också kontaktkartan från den intervju vi gjorde tillsammans för Schlager tidigt åttiotal.) Missa inte ”Stockholms pärlor” om ni är i huvudstaden. Utmärkt sammanställt av Greger Ulf Nilson och Charlie Drevstam.
Thale Wangen arbetar med naturmaterial, djurhudar, talg och trä. Hennes skulpturer skapar varelser ur andra världar än de igenkännliga. Samtidigt är de högst levande och i bästa mening taktila. Man vill hålla och smeka dom, bilden visar en slags astralkroppar – ”Arkaiska strukturer, bisarra livsformer och drömlika stämningar är motiv som framträder genom vagt figurativa skepnader och figurer.”
Konstnärsparet Julia och Matti arbetar med diametralt olika uttryck; hennes färgmättade verk är fyllda med liv och rörelse, hans verk är skulpturala bearbetningar av återvunna material. Utställningen på Aura hade titeln ”Konstnärens dröm om insektens innersta önskan” och de intog det gamla fina Krognoshuset med en poetisk reflektion kring sina verk – ”En idé om en skulptur i plast eller metall eller en målning kan slås ihjäl som en fluga slogs ihjäl med en träsko mot en stenvägg år 1349″
Bläddrar och scrollar i mitt påbörjade manus till en ny spänningsroman, den förra skrevs för drygt 30 år sedan. Då bodde jag i Stockholm och rörde mig i stadens musik och filmkretsar. På klubbar och på barer, på alternativa och romantiserade semi-privata fester, medlemsklubbar med konstnärer, den tidens transor och bögar. En del av dessa miljöer finns i romanen NILO.
Skrivmaskinen är det original Jack Nicholson skrev på i ”The Shining” av Stanley Kubrick. Han upprepar intill vansinne ”All work and no play makes Jake a dull boy.”
Numera bor jag i Malmö, staden jag en gång sett från ett lundensiskt perspektiv som en grå och nedläggningsdrabbad arbetarstad, nu förvandlad till en tech- och universitetsstad med ett myllrande bar och restaurangliv. Med livaktiga spelställen där allt från världsmusik till hetsig metalrock får plats. Men också en stad med underliggande och jäsande problem med segregation, ett växande utanförskap, gängkriminalitet och maktkamp om narkotikamarknaden.
Mitt nuvarande manus utspelar sig i den miljön, huvudpersonen är samma man som i den tidigare romanen. Han är en fri skribent, en ande som lever på att förmedla alternativa och lukrativa miljöer till svensk och internationell film- och tv-bransch, location scout och platsletare.
Samtidigt som jag arbetar med den nya romanen väntar jag på svar från ett antal förlag på en nyckelroman jag skrivit, ett lågmält drama om fyra generationer män och en släktgård. Från början var det ett synopsis till en film, men jag bestämde mig för att omarbeta den till en roman. Dels för att få plats med fördjupningar och tankar kring manlighet, förhållande till naturen och det sociala arvet.
Ett tidsperspektiv som spänner över närmre ett sekel av arbete, familjebildningar, arvslott och livserfarenheter. Titeln är ”Alla dessa män” men sålänge inget förlag nappar och tycker att romanen är värd att ges ut så skriver jag alltså på en ny. Som snart kommer att skickas runt till förlag i försök att få den publicerad.
Under en helg i slutet av augusti bodde jag i närheten av min första redaktion, Brunnsgatan 4 var adressen där rocktidningen Schlager föddes och startade. Fortfarande ett bra läge för att vandra till kulturella hotspots, då fanns bland annat rockklubben Underground under Sergels Torg och samlingsplatser som Röda Rummet, numera Berns salonger.
I nutid vandrade jag till Moderna Museet för att hinna se Laurie Andersons stora utställning ”Looking into a Mirror Sideways” innan den stängde. Och smita in på Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan för att skaffa Kristian Petris nyutkomna essäroman ”Tornet”. På mitt arbetsbord ligger den tillsammans med katalogen ”All the things I lost in the flood” som i mycket kan ses som Laurie Andersons konstnärliga självbiografi. Hennes arkiv förstördes i en översvämning för ett tiotal år sedan och den drygt trehundra sidor tjocka volymen är hennes sätt att återskapa sin drygt femtioåriga verksamhet som performance artist/musiker/multimedia konstnär. Den kommer jag att djupdyka i och återkomma till. Har följt hennes karriär, från tidiga performance kvällar med den vita fiolen på just Moderna Museet till äventyr i VR världen med verket ”Chalkroom”. Ser fram emot att följa hennes verk genom sin egen iscensättning av sin konstnärliga resa.
Essäromanen ”Tornet” är en till omfånget anspråkslös volym, men till innehållet bjuder den på en fantastisk Stockholmshistoria. Utgångspunkten är det telefontorn som byggdes nära Brunkebergstorg på slutet av 1800-talet och tjänade som ett nav och hjärta för den tidens kommunikation. Petri skriver tornets historia med hjälp av gedigen research, citat ur samtidsskildringar av författare som Stieg Trenter, August Strindberg och Selma Lagerlöf. Texten är en raffinerad lek med identiteter, dagböcker av en fiktiv försvunnen släkting, en författare som ibland försvinner in i minnen och hägringar men som alltid vaknar upp som en nykter betraktare och en historielärd skribent som citerar författares minnen av Tornet som i dessa rader av Strindberg som målar upp modernitetens stad i diktsmalingen ”Sömngångarnätter” från 1884. ”Telefonernas ståltrådsgardiner/Mjukt drapera stadens kontur; Esplanadernas gröna gångar, Järnbanebroarnas svarta spångar; Elevatorer, hamnar, chausséer/Panoramas, cirkus, muséer, Allt är ståtligt, präktigt och nytt/Sagan sig i sanning förbytt”. (När jag skriver detta är jag osäker på om det är ett autentiskt citat eller ytterligare ett lager av litterära bilder som Kristian Petri laddat sin tunna men intrikata volym med. Hittar iallfall inte raderna i den faksimil av diktsamlingen som finns på https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/StrindbergA/titlar/Somngangarnatter1884/sida/72/faksimil)
Brunnsgatan 4 idag.
Hursomhelst bjuder ”Tornet” in till en kulturhistorisk vandring i några numera försvunna kvarter i centrala Stockholm. Autenticiteten förstärks av svartvita fotografier från tiden, med växeltelefonister och ett vackert återgivande av tornets in-och utsida, kabelslingor och järnspirorna mot himlen. Ett perspektiv man idag bara kan föreställa sig från toppen av Brunnsgatan och korsningen med Malmskillnadsgatan där man kan se ned mot dagens Brunkebergstorg, förbi Kungstornen och till glasfasaderna som ramar in torget.
Min blogg medieman har genom åren levt ett liv som liknar en bergodalbana, aktiviteten har varit ömsom upphetsad, ömsom vilande. Men kulturlivet i stort och mitt eget skrivande och läsning av medierna har varit uppslukande, svårt att hinna sammanfatta och bearbeta alla intryck.
Tänker såklart på den senaste debatten på kultursidorna om Jarl-effekten, alltså den extremt nyliberala kultursyn som en M-ordförande i Norrköping gått ut med. Där hon jämför pengar till kultur med pengar till välfärd och insinuerar att kulturlivet är en elit som lever på offentliga medel och måste betala mera för sig själv. Alltså ordna finansiering på samma villkor som en bilförsäljare. Behövs kommentarer ? Absolut och en av de mest läsvärda är författaren Niklas Rådströms kommentar i DN där redogör för sin egen femtioåriga verksamhet som kulturarbetare. Han skriver bla –
”Efter ett nu snart halvsekellångt yrkesliv inom kulturområdet går det inte att undgå att grubbla över vad som egentligen menas när det i offentligheten påstås att jag tillhör en elit som är ”en del av det bortskämda Sverige”. Tydligen har jag livslångt haft ”privilegier som i mångt och mycket bekostas nästan fullt ut av skattekollektivet”. (Länken leder till debattartikel Jarl skrev i Expressen den 23 aug som startade debatten.
För er som inte prenumererar på Dagens Nyheter kan jag inte undanhålla denna liknelse som Niklas Rådström levererar med klar penna och tanke –
”Kommunalrådet har varit på konsert där orkestern spelat musik av Abba och konstaterat att det då var utsålt och sett att andra konsertprogram inte haft samma publika tillströmning. Ett av orkesterns problem måste således vara dess repertoarläggning.Resonemanget påminner om en anekdot om Josef Stalin. Den filmintresserade diktatorn hade uppmärksammat att ur en ganska stor sovjetisk filmproduktion så var det bara tre-fyra filmer under ett år som blev verkligt publikt framgångsrika. Stalin kallade då till sig företrädarna för landets filmindustri och uppmanade dem att bara göra just de tre-fyra filmerna och låta bli de övriga. Det är en rolig och absurd anekdot, men att höra dess förvridna logik ge eko i samtida svensk kommunalpolitik är bara tragiskt.”
Man kan se det positiva i debatten, att kulturarbetarnas villkor nu faktiskt lyfts upp och görs tydlig, tex att den kommunala musikskolan varit och är en mylla där många numera etablerade musiker fått sin kickstart som satt igång lusten och karriären. Jarl-effekten kan förhoppningsvis leda till att många lyfter kulturens roll för vår gemensamma livskvalitet, att kultur inte kan vara en ”tillväxt-faktor” som skall ställas under strikta kommersiella villkor utan ha ett värde i sig själv. För utövare, för läsare/lyssnare, för oss alla som en del av det goda livet.
Kommunalrådet fick också ett tydligt svar, genomtänkt och kulturpolitiskt sansat i en debattartikel där fd kulturminister Amanda Lind och lokala MP-politiker i Norrköping tillsammans argumenterade emot den extrema marknadsliberalism som Jarl gav uttryck för. De skriver – ”Konsten och kulturen måste kunna överraska, provocera, reta vår fantasi och våra sinnen. Det som idag är provocerande samtidskonst kan vara morgondagens kulturarv och nationalskatter. Därför är det viktigt att kulturskapandet får vara fritt och ges möjligheter att verka långsiktigt. Hela spektrumet, från ideella föreningar och enskilda konstnärer till kommunala kulturinstitutioner, privatteatrar och stadsfestivaler, behövs för ett dynamiskt kulturliv. Här är den offentliga finansieringen en grund som möjliggör en mångfald av uttryck som når ut till en bredd av befolkningen. https://nt.se/debatt/artikel/norrkoping-fortjanar-battre-an-moderat-kulturpolitik/r4075o9j
86. Hans Hansens sorti lämnade kvar en förlamande stämning. Alla visste nu att Axel A:son försökt dölja sanningen för dem. Sanningen om sin roll i mordet på Nilo. Fransson tvekade inte längre att kalla det mord. – Du är lika galen som Nilo, sade Anette och darrade i hela kroppen av obehag. Du är villig att offra liv för din konst. Du…du…målar med döden! Axel gnuggade sina kinder, försökte få tillbaka blodströmningen efter den massiva tyngden. Fransson vände på klacken, gick ut genom altandörrarna och tände en Marlboro. Han kände en iskyla i hela kroppen, men samtidigt en märkvärdig lättnad. Axels målning hade tappat den extra dimensionen. Axel hade fått ett slags straff, ett straff utdelat av naturens lagar. Hans skuld i Nilos död blev inte mindre, men var på något sätt betald. Den store förloraren var Nilo. Han hade gett sitt liv för konsten, men konsten ville inte ha hans blodsoffer.
87. De två assistenterna satt kvar på sin post i Saab Turbon när tre svartvita polisbilar svängde upp framför korsvirkeshuset. En svärm poliser med dragna vapen slet upp dörrarna till bilen. De gjorde inget motstånd, den gänglige lämnade över sitt vapen, den kortväxte följde hans initiativ. De uniformsklädda gick in i huset med lyfta pistoler. Samlade ihop de fem i det nedre rummet. När de konstaterat att de missat Hans Hansen, meddelade de kort att den svenska kriminalinspektören Sven-Hugo Erlandsson skulle komma och förhöra dem. De kunde stanna i huset, det fanns poliser på vakt utanför. Assistenterna fick frågor på svårförståelig danska. De skakade nekande på huvudet åt allting. De visste ingenting, de hade inga svar.
När telefonen ringde var ingen beredd. Den hade varit tyst i två dygn, inte gett ifrån sig något liv. Anette Finicelli kom först fram till telefonen i det övre rummet. Hon hörde en mörk och förkrossad stämma meddela fortsättningen, eller snarare slutet, på Nilos livsverk. Sara Williams var död. Anette viskade detta som ur en dimma. Alla hörde det. Tom Hansen vandrade ut genom ytterdörren, ut till den svarta Mercedezen, förbi poliserna som stod avvaktande bredvid. Han öppnade bakluckan och tog fram en konstverk. Den glasinfattade teckningen i grå stålram var Axels oavslutade skiss från natten hos Nilo. Tom slängde den på bordet så att Fransson skulle se den. Några bruna fläckar spred sig över ett hörn och täckte delvis Sara Williams ansikte där hon låg fastspänd på en säng. En kraftig kropp med bakåtstruket hår låg över henne. En pulserande lem vaggade hotfullt över det skräckfyllda ansiktet. Tom tog tag i ramen och kastade teckningen mot sovrumsdörren. Axel exploderade i aktivitet. Han tog tag i den sadistiska scenen och körde sin knytnäve rakt genom glaset som splittrades. Papperet knycklade han ihop till en rund hård boll, släppte den i en askkopp och tände på. Små lågor blossade upp och Axels ansiktsdrag fick ett lätt rödfärgat ljus över sig. Hans magra kropp började svaja fram och tillbaka, färgen i ansiktet försvann. Hans knutna högerhand blödde från knogarna. Han svimmade och föll raklång till golvet. Med händerna över bröstet likt en korsfäst fakir som satt sig själv i trans för att stå emot smärtorna. Helena slängde sig över honom, hennes vita blus färgades röd av hans blod och nätstrumporna skars upp av glasskärvorna som låg utspridda på golvet. Med en handduk försökte Anette tränga sig mellan deras kroppar för att hejda blodflödet. Tom drog fram Axels huvud och kände på pulsen. Han kastade sig på knä och började ge Axel konstgjord andning,
Fransson sprang ut på toaletten, snubblade fram till den vita porslinsstolen, kastade upp det svarta bakelitlocket. Och spydde. Han hängde där länge. Kände hur kroppen tömdes på all energi den lagrat för framtiden. Till slut förmådde han resa sig, spolade med ett darrande handtag och gick ut till de andra. Axel var vid medvetande. Han satt upp, omslingrad av Helenas armar. Fransson hade inget att säga. Allt var redan sagt, det enda som återstod var att leva vidare. På något sätt. Allas ansikten var tomma av trötthet.
Fransson tände en cigarett, vandrade planlöst fram till den stora bokhyllan vid ena långväggen. Fotoböcker och engelska pocketböcker stod huller om buller på hyllorna. Allt verkade välläst och hopsamlat under många år. Det var Dick Hedéns och Sara Williams resebibliotek. En fransig kopia bland böckerna fångade hans intresse, ”The intimate sex lives of famous people”. Han bläddrade förstrött i den. Ett uppslag trillade upp av sig själv. Han skrattade till, ihåligt och gällt. Allas blickar drogs till honom. – Ursäkta, sade han, jag var tvungen. Han läste citatet högt så alla skulle kunna delta.
”Painting and fucking are not compatible; it weakens the brain. If we want to be really potent males in our work, we must sometimes resign ourselves not to fuck much.” Vincent van Gogh 1887.
EFTERORD Som de flesta författare använder jag mig av egna och andras erfarenheter och berättelser. Dock är alla karaktärer i spänningsromanen NILO fiktiva, däremot är många av miljöerna, musiken och referenserna i texten verkliga. Sett genom mina ögon.
TACK till alla som på olika sätt var aktiva i Stockholms konst- och musikscen på åttiotalet. Speciellt alla kamrater på tidningen Schlager som hade tålamod med mina svängningar i de journalistiska ambitionerna. Ni vet vilka ni är. Speciellt tack till min sambo Åsa Maria som gett mig energi och motivation att återuppväcka slumrande bokmanus. Som detta.
81. Hans Hansen utnyttjade bilturen genom Själland till att fundera på den bångstyrige Axel A:son. Det fanns en stor konstnär inom honom. En explosiv kraft som han sett utvecklas, accelerera och kulminera under en vecka. Den hade varit lika krävande för honom som för Axel A:son. Men resultatet var grandiost, ren målarkonst, fjärran från intellektuella mondäna lekar med formerna. Men kanske hade han tömt ut allt han kunde ur Axel, kanske var det dags att fortsätta till nya talanger, till nya marknader. Efter att ha avyttrat dukarna på Kölnmässan och inkasserat vinsten av sin investering i Axel A:son, väntade Paris, en ny identitet och ett bekymmersfritt liv med hjälp av de undanstoppade konst- och smuggelslantarna. Assistenterna hade inte längre någon funktion, han skulle betala av dem med några frikostiga summor.
Den svarta BMWn svängde upp framför en nybyggd men redan fallfärdig bensinmack. På toaletten betraktade han sina drag i den spruckna spegeln. Såg framför sig hur han skulle förfranska det typiskt amerikanska. Låta en mustasch breda ut sig över läpparna och sloka ned mot hakan för att mildra den fyrkantiga viriliteten och skänka den ett konstnärligt drag. De isigt blå ögonen kunde få färgade kontaktlinser, bruntonade och lite grumliga så ansiktet mjukades upp. Det kändes snarare som en ansiktslyftning än en ett nederlag när han tänkte på sin nya identitet.
82. Annicka Fält skakade på huvudet. Telefonluren ringde i ett tomrum. Peter Fransson hade varit obefintlig alltsedan deras stridiga lunch. Kvällstidningen för dagen avslöjade med svarta krigsbokstäver på förstasidan ”HEROINPULSEN AVSKUREN”. Annicka kände självförtroendet återvända, men känslan var grumlad. Hon var uppriktigt oroad över sin fd älskares tillstånd, tyckte inte om hans sätt att hemlighetsfullt försvinna från lägenheten. Allt detta snurrade runt i hennes tankebanor.
Hon ringde Sven-Hugo Erlandssons direktnummer på polishuset. Inget svar. Hon ringde hans hemnummer. Inget svar. Annicka tittade på klockan. Den var nästan tolv denna tisdag den femtonde februari. Morgonchefen muttrade fram en fråga över bordet. – När kommer abstinenslallande knarkare att svämma över stan? Annicka svarade inte på den underliggande frågan om tillståndet på knarklinjen. De skulle diskutera uppföljningar på middagsmötet, hon behövde något konkret att visa fram. Åter lyfte hon luren, irriterad över jargongen och de kommandon hon levde med. Någonstans i de mörka vindlingarna ruvade en tanke, en möjlighet att gå vidare på historien om modellen och heroinet. Om hon kunde hitta Axel A:sons gömställe, kanske det ledde till Hans Hansen. Och det stora avslöjandet. Dick Hedéns stämma svarade avvaktande.
83. Utanför korsvirkeshuset avlöste den gänglige den kortväxte bakom ratten. Den muskulöse gick runt till havssidan och lutade sig mot en av tallarna. Fullt synlig för alla. Hans demonstrativa placering förstärkte hotet, gjorde det lättare att måla upp en negativ bild av Hans Hansen. Mannen som varit i stånd att offra en människa för en konstnärs och en konstverks skull. Historien med Nilo hade tagit en vändning som inte längre stimulerade Franssons nyfikenhet. Nu var han beslutsam om att avslöja denne hänsynslöse handlare i artificiella och konstnärliga drömmar. Hela historien kristalliserade på något sätt priset för välbefinnande och skapande. Att utforska sina möjligheter gjorde alla besatta; egocentriker modellerades ur individer, extremer skars ur tvivlare, brutaliteter växte ur frustrationer. Nilo var det ett tydligt exempel. En ung tvivlare som sökte svar på stora frågor och blev ett offer för sina drömmar. Det var makabert men det fanns en grym logik i den värld Nilo skissat upp åt sig själv. Bestraffningens värld. Förnedringen som förlösande kraft. Det återstod en obesvarad fråga. Hade Nilo frivilligt låtit Hans Hansen tömma sig på blod för att fullborda Axels Sisyfos. Hade någon räknat fel och gett honom en för stor dos heroin, var det ett misstag, inte överlagt mord?
Fransson tittade sig omkring, såg Helena hopkrupen intill Anette. Axel satt och stirrade i golvet. Tom låg utsträckt på rygg med whiskyflaskan som han då och då tog en klunk ur. Fransson kände ett behov av att formulera sina tankar och stämma ihop gruppen till samma nivå. De var fångar, det de kunde hoppas på var en person, Hans Hansen. Då behövde de veta vilka regler som gällde. – Vi sitter i den mycket obehagliga sitsen av att vara helt beroende av Hans Hansens handlingar. Han är den ende som vet om Nilos död var en olycka eller beräknat och överlagt mord. Det enda vittnet är död, assistenterna kommer ingen att tro på. Vår chans ligger i att få honom att inse sin omöjliga situation, började Fransson. – Han kan inte återvända till Sverige, vi kan inte avslöja honom för då kommer gorillorna att fixa en tragisk eldsvåda eller något liknande. Det enda han kan göra är att byta vår tystnad mot sin frihet. – En person med stor skuld kommer undan ett straff, men för egen del anser jag att straffet är tillräckligt. Förskjuten från sina svenska inkomster, från sin guldkalv Axel A:son, tvingad att gå under jorden eller byta identitet. – Tror du han kommer att acceptera en sådan uppgörelse Tom, avslutade Fransson med en öppen fråga.
Alla som under hans ord mer och mer vaknat till liv, tacksamma för att någon tog tag i förlamningen, väntade på Toms reaktion. – Jag tror det, började Tom efter en lång tystnad, jag tror att han är tillräckligt smart för att inse realiteterna. Men det kommer att bli svårt att övertyga honom om att vi håller tyst. – Det behövs inte, svarade Fransson. Hans Hansen blir ändå persona non grata i Sverige, hur han än vänder på baken. Jag kan övertyga honom om att polisen står beredd att häkta honom så fort han sticker in en tå i landet. Det var ett osäkert kort, Fransson visste inte vilka fakta Sven-Hugo Erlandsson hade. Men han var beredd att hjälpa honom på den punkten. – It makes sense, hörde han Tom säga. It makes sense… – Så vad vi säljer är inte vår totala tystnad, fortsatte Fransson, utan vår tillfälliga tystnad så han får tid att försvinna.
Runt honom lyste det av hoppfulla ansikten. De hade återvänt från att vara strandsatta med döden till att befinna sig på en färja med styrfart. De kände att färjan kunde ta dem över vattnet, tillbaka till den levande världen. Kylan i det stora öppna huset blev alltmer påtaglig, de svepte in sig i filtar och drack mera kaffe. Utanför hände ingenting. Gorillorna bytte plats med varandra, det förändrade inte belägringens villkor. En god sak kan det betyda, tänkte Fransson, Hans Hansen närmar sig, annars hade assistenterna hållit fast vid sitt avlösningssystemet. Efter en stund fortsatte Axel måla. Han fyllde i konturerna på kvinnokroppen, täckte över kolstrecken med oljefärg, svart och glänsande. Hans flykt tillbaka in i arbetet var förståelig, ett sätt att behålla kontrollen. Fransson lade sig på en soffa, stirrade i taket, försökte undvika att tänka, koppla bort maskineriet.
84. Dick Hedén skickade iväg sin sekreterare med firmabilen för att köpa material. Han ville vara ensam. Meddelandet om Sara Williams självmord låg som en sten i hans hjärta. Han försökte intala sig att det inte var hans fel, att han aldrig kunnat fortsätta att leva med henne, att krisen hon gått igenom hade kommit hur som helst. Han hörde sina egna tankar, men trodde dem inte. Det enda som fanns kvar av Sara Williams var bilderna, lådor av svartvita dokument över en skönhet han älskat, ibland hatat. En kvinnlig reporter på Kvällstidningen ringde och frågade om Anette. Rösten sade något om Danmark och han klarnade till. – Visst, vi har ett hus i Gilleleje, hur vet du det? Svaret var grumligt, och istället kom en sista fråga. – Är telefonen avstängd, den har varit död hela dagen? Dick Hedén kastade på luren, lyfte den igen som för att ringa. Men ändrade sig. Reporterns sista ord simmade runt i hans skuldfyllda tankar. En klar tanke kristalliserades alltmer, Hans Hansen borde straffas, allt annat var oväsentligt. Dick Hedén lyfte luren och bad att få tala med kriminalinspektör Erlandsson. Han väntade.
Kriminalinspektören kastade dagens nummer av Kvällstidningen på bordet, missbelåten med att historien kommit ut i tidningarna innan de haffat de ansvariga. Han lyfte sin kropp ur den bakåtlutade tänkarposen och svarade med en grymtning på telefonen. I luren hördes Dick Hedéns stämma. – Jag vet var dom gömmer sig, sade den, i vårt sommarhus i Gilleleje. – Vilka är dom, frågade Erlandsson. – Axel A:son är där, det vet jag säkert. Min styvdotter Anette och Tom Hansen är säkert också där. De har fri tillgång till huset och åker ofta dit. Det är inte otänkbart att Hans Hansen dyker upp, han brukar inte finnas långt ifrån sin konstnär. – Får jag adressen, sade Erlandsson rappt.
Erlandsson satte in all sin kraft på att avsluta fallet innan den stora hägrande fisken smet ur garnet. Han alarmerade den danska narkotikapolisen som förstod angelägenheten och inte ställde några besvärande frågor. Han beställde plats på nästa plan till Köpenhamn och försvann springande ut i korridoren.
85. Hans Hansen körde upp mot korsvirkeshuset i den hyrda svarta BMWn. Den mullrade diskret och effektivt. Han stängde av motorn och satt för ett ögonblick stilla. Som om han samlade kraft. Med en cigarr i munnen och en tändare i handen, ställde han sig bredvid bilen och väntade. Den gänglige vecklade ut benen ur Saab Turbon och ställde sig på post med ansiktet vänt mot entrén. Från havssidan kom den kortväxte, gick fram till mannen med den solkiga trenchcoaten. – Ert uppdrag är slut. Vi kommer inte att få några lysande vitsord av mig, meddelade Hans Hansen med en kort ton. Men jag räknar med er lojalitet tills jag fått Axel A:sons duk härifrån. Den är min. Med de orden vände han sig mot korsvirkeshuset, tecknade åt den kortväxte att följa honom och steg in genom ytterdörren.
Fem ansikten satt vända mot dörren, tio ögon såg denne konstvärldens svar på gangsterfilmens bossar, orakad och märkbart solkig, träda in i ett moln av cigarrök för att avgöra deras framtid. Alla arbetade för att hålla ansiktsdragen under kontroll. Den tystlåtne höll den högra handen beredd vid höften. Kavajen var öppen, alla visste vad det betydde. Tom tog initiativet, gav inte Hans Hansen någon respit. Han kommenderade honom att sätta sig ned och lyssna, och konstmanagern lydde. Med en beslutsam och kärv stämma, rakt på sak och utan att väja för detaljer återgav Tom historien om Nilo, hans frustrerade sexuella bindningar till sin mor och far, hans makabra försök till hemmagjord exorcistisk terapi med Sara Williams som offer. För varje gång Fransson hörde berättelsen klarnade konturerna. För varje gång förvånades han alltmer över att ingen reagerat, protesterat, diskuterat eller försökt få Nilo på andra tankebanor. Vad Hans Hansen tänkte var omöjligt att lista ut. Han satt uppflugen på en barstol med en tänd cigarr i mungipan. Betraktade skaran fångar han hållit på halster ur sitt upphöjda perspektiv, med benen nonchalant korsade och den bastanta hakan i vila mot halsmusklerna. Tom laddade upp sina batterier till den sista gnistan. – Vi vill egentligen inte höra vad som hände Nilo den där sista natten. Om han själv tog en överdos, eller om dina lumpna och förråade assistenter gav honom den, om du solkade dina välmanikurerade giriga fingrar med hans blod… – Vad du än säger kommer vi att tvivla.
Stämman ekade av det kollektiva, apatiska känsloläge de alla hamnat i av att återigen höra den oåterkalleliga sanningen. Hans Hansen nickade instämmande och harklade sig. Öppnade munnen där den nu slocknade cigarrstumpen viftade likt dirigentpinnen hos en kloakernas Karajan på sin pulpet i takt med hans affärsmässiga stämma. – Mitt sätt att se på det är enkelt. Om jag inte varit närvarande i Nilos situation hade någon annan gjort det. Jag är inte ensam om att sprida vitt guld över staden. – I mina ögon var han klart psykotisk. Besatt av att tänja sina reaktioner maximalt, besatt av att prova gränserna för den fysisk plåga han klarade att utsätta sig för. – Han var förläst på allt från den där markisen de Sade till Baudelaire. Trodde han hittat vägen till ett nytt liv. Det var hans ide att ge sitt blod till Axel. En offerhandling för konsten. Jag tyckte han pratade strunt, men Axel var desperat i sin jakt på blodfärgen och för att få en avslutad duk hjälpte vi till. Axel som stått med ryggen mot sceneriet alltsedan Hans Hansen stigit in i rummet, ryckte till i kroppen och vände sig långsamt. – Nilo lät Smith sticka en kanyl i armvecket, fortsatte Hansen i samma ton, en grundläggande medicinsk kunskap som miljoner känner till. Blodet, omkring en liter, hällde han i en glasburk och kanylen gav han till mig. Burken var immig av värmen när Axel tog den in i ateljén. – Vi såg allihop hur han fullbordade sin målning, såg hur det röda blev levande. Alla hörde Hans Hansens lakoniska berättelse, men ingen vågade formulera konsekvensen av hans ord. – Men Nilo var inte nöjd. Han ville ha en sil, heroinet han tidigare fått av mig hade han löst upp i vatten och svalt. Nu ville han ha direktkontakt mellan den vita vätskan och blodet. – Jag vägrade. Men han envisades och när jag inte gav med mig, hotade han att avslöja allt för polisen. Alla mina affärer, som han påstod sig känna till. Jag vet inte om det var sant, men jag ville inte ta risken. Vi gav honom en injektion som vi fyllde med höggradigt heroin. Exakt så var det. – Din djävul, muttrade Axel, du lovade gömma undan Nilo! Fransson ansträngde sig för att höra om det fanns något ångerfullt i Axels röst, men kunde inte spåra något.
Hans Hansen reste sig från stolen, trevade med sina grova händer i kostymens fickor och drog fram en gnistrande halskedja. På den hängde en medaljong, Nilos fackla. Hans Hansen kastade den på bordet. – Det här krafset kanske nån vill ha som minne. Tom såg ut att vara beredd att kasta sig över sin broder och strypa honom med den tunna silverkedjan. Anette rörde sig inte i soffan, men det var hon som kom med ett påstående, laddat med förakt. – Du har dödat Nilo och förnedrat Sara. – Om du visste hur hon förnedrat sig för att få min välsignelse hade du inte tagit hennes namn i den söta lilla mun. Och Nilo, ja han tog väl livet av sig själv, svarade Hans Hansen. Tom levererade nu sista stöten mot den mur av självgodhet Hans Hansen utstrålade. – Ju mindre jag ser av dig, desto bättre.
Repliken hängde länge kvar i luften, den svävade mörk och laddad med en broders förskjutning av sitt eget kött och blod. En definitiv slutreplik, obarmhärtig och uppriktig. – Allt vi berättat känner den svenska polisen till, sade Fransson. De väntar bara på att få ingripa mot mannen som orsakade Nils-Åke Ahlsells död. Mord eller självmord, planerad olycka eller olyckshändelse, jag tror inte de tvekar en sekund att kalla det mord. – Att hålla oss kvar gör bara listan över åtalbara brott längre, fortsatte han sitt repeterade tal, och ger polisen större chans att göra ett spektakulärt gripande av mannen som redan är förstasidesstoff och som pressen bara väntar på att få slå huggtänderna i. Hans Hansen reagerade inte. Axel som stått kvar vid fönstret vände sig mot honom, uttrycket i hans ögon visade att han samlat alla sina krafter för konfrontationen. – Vi har absolut inget mer att säga varandra, sade Axel korthugget, du får dukarna som vi avtalat, men sen är det finito. – Är den andra redan avslutad, frågade Hans Hansen. – Låt oss först se vad Nilos offer resulterat i…
Axel gick beslutsamt uppför trappan, ställde den stora hoprullade duken på golvet och drog fram ut ett hörn. Han spikade fast det ovanpå porträttet av Helena, drog ut duken och spände den längs hela väggen. När han var klar tog han fem steg bakåt. På väggen hängde den krampaktiga gestalten. Men den hade förändrats. Den röda färgen som tidigare var så genomskinligt självlysande var nu brunaktig, nästan smutsig. Den hade krackelerat på flera ställen, som en sprucken hinna. Axel gick fram till duken, petade med en nagel. Färgen flagnade och föll. Han skrattade från djupet av sina lungor. Ett hysteriskt skratt som ekade långt in i deras märg. Hans Hansens kommentar skulle förfölja Axel A:son länge. – Du är en konstnär med döden som redskap. Axel bleknade och tog trappan ned i raska steg. Den kortväxte reagerade omedelbart, ryckte fram pistolen och pekade mot Axel som stelnade till. Hans Hansen stack händerna i fickorna på trenchcoaten. – Smith här är fullt kapabel att skjuta sönder dina konstnärliga fingrar. Om han gör det har du målat din sista duk. Reaktionen kom omedelbart, Axel kastade sig i en glidtackling mot Hans Hansens fötter och fällde honom med en klockren träff. Den kortväxte kunde inte använda pistolen, hans arbetsgivare hamnade i skottlinjen. Axel knöt sina armar om den tunga kroppen. Krampaktigt. – Axel, gör inget mer, ropade Helena, han är inte värd det. Du är värdefullare. Den kortväxte smög fram och satte sitt knä på Axels ansikte, tryckte pistolen mot hans tinning. Hans Hansen reste sig och borstade av trenchcoaten. – Du kan behålla din duk, den överlever inte våren, sade han med ett outgrundligt leende. Axel flämtade under trycket från den kortväxtes knä. Han släppte inte en millimeter på trycket. – Jag behöver fyra timmar, fortsatte Hans Hansen vänd till hela gruppen, bröderna Smith kommer att stanna så länge. När det är dags försvinner dom lika omärkligt som dom kom. Den kortväxte nickade instämmande, reste sig från sin position och backade ut genom dörren. Smällde igen låset, fängelset slöt sig åter om dem.
Tankar om media / Thore Soneson 