Kategoriarkiv: radio

Populistisk bröllopsyra på Ekot

Lämna ett svar

Jag är inte ensam om att reagera på den överdimensionerade bevakningen av ett engelsk kungabröllop. Var finns proportionen på Ekot när man publicerar direktuppdateringar som om det var akutkris ? Var finns relevansen att skicka tre journalister till London och direktsända i SvTs olika kanaler?

Ett svar kan spåras i den förändrade nyhetsdramaturgin med det totala genomslaget för direktrapporter som exploderat med mobilt internet och smartphones. Alla nyhetsredaktioner slåss om att vara mest, bäst och snabbast. På en kommersiell mediamarknad är detta en konkurrensfaktor. På ett public service företag är detta ett ängsligt följa med strömmen beteende.

SR och SvT skall naturligtvis bevaka, men perspektivet måste vara annorlunda. Mer kommenterande, mer reflekterande. Visst publicerar Ekot på webben en hel del fakta kring engelska bröllopet – att det kostar 130 miljoner kronor bara för själva bröllopet osv. Berättigade fakta.

I flera tweets på fredagen var SR medarbetare kritiska mellan raderna till vilket genomslag man lät evenemanget ha. Jag lade ut en fråga om nyhetspolicyn – ”Ser fram emot svar! @MalinCrona Låter @Osterlund svara RT @thoson: Hur ser nyhetspolicyn på Ekot ut?” – men fick inget svar.

Droppen som fick mig att reagera var när Ekot toppade med att sända hela bröllopslöftet – replik för replik. Ett snabbcitat på 10 sek med ja-svaret hade kunnat vara motiverat, men inte detta.
Väntar fortfarande på ett klargörande svar från @Osterlund. Men väntar mig egentligen inget riktigt uttömmande eftersom public service företagen de senaste åren har excellerat i populism istället för kvalitet. Redaktörerna och kanalcheferna verkar tro att de måste rättfärdiga licensmedlen genom att
urskiljningslöst flirta med veckotidnings- och kvällspressjournalistiken.

Dagens Eko medarbetare som sliter dygnet runt i japanska strålhärdar eller smugglar sig förbi syrisk gränspolis leverar journalistik med fokus på kvalitet och personligt rapporterande. Rapporteringar från marginaliserade kungafamiljer utan makt borde verkligen inte platsa på samma nyhetsskala.

Här min tweet kl 12.40 idag fredag den 29 april @thoson #sr #publicservice Ekot toppar med HELA vigsellöftet ! Dagens redaktör måste vara total-rojalist! Stänger av.

Från Morrison till informationsknarkare – en vanlig dag på P1

Lämna ett svar

Jag – en P1 knarkare

Erkänner det villigt, mina hörlurar är oftast uppkopplade mot P1 och det flöde av nyheter, kommentarer, tankar, filosofi och konst som ständigt flödar ur denna public service kanal. Det är beroendeframkallande.

Idag tog jag en promenad i snöyran till kulturradions special om sångaren och beatpoeten Jim Morrison av Lars Bryngelsson. Programmet är tajmat till ”den 8 december då det var exakt 40 år sedan Jim Morrison stod i en studio och läste in dikterna till skivan som skulle få namnet An American Prayer. Det var också hans födelsedag och om han hade fått leva skulle han ha fyllt 67 år” som texten på webbsidan lite torrt meddelar.

Programmet är allt annat än torrt, det är en flödig och omtumlande resa djupt in i det sökande efter poetisk berusning som ledde Jim Morrisson till en alldeles för tidig död på ett hotellrum i Paris 1971. Bryngelsson citerar ur en Morrison sånger från översättningen ”Den amerikanska natten” utgiven på Bakhåll förlag, och spelar valda delar ur American Prayer albumet utgivet posthumt med tonsatta spoken word framträdanden. Men tyvärr, tyvärr – av rättighetsskäl som man får respektera – finns det inte som podd-version. Istället får man ställa in timern på repristiden 23/12 kl 14.03.

P1-flödet fortsatte med Ingemarsson i P1 där historikern Lars Ilshammar på sitt stillsamma sätt påpekade att internet skapades av den amerikanska militären för att säkerställa en fri kommunikationsform även i kris-krigstider. Lätt ironiskt med tanke på kraven på att tysta wikileaks-läckor som flödar över världen genom detta fria nät.

Ett nät som skapar beroende och informationsknarkare, ett nät som flödar över av just information och tjänster som vill fylla våra liv med en ständigt pågående socialt kommunikation, en annan form av beroende där man är i realtid är i konstant – oftast ofarlig och trygg i hemmasoffan – dialog med världen.

Så här pågår det i P1, Sveriges bästa public service kanal. En kanal där Jim Morrisons ”People are strange when you´re a stranger/Faces look ugly when you’re alone ” kan få en snöig torsdag eftermiddagspromenad att öppna en dörr till nya tankar.

Break on through – The celebration of the Lizard – Kulturradion | Sveriges Radio.

Sommartider och sommar radio

Lämna ett svar

Jag har inte haft fokus på bloggandet under sommaren, andra aktiviteter har fyllt min tid. Resor i sommarsverige, renovera hus, cykla på min fantastiska racer. Allt detta har kännts viktigare än att sitta vid tangenterna.
Att lyssna på sommar på P1 har varit en återkommande vana, ofta i poddversionen utan hela musikstycken. Tyvärr! Sommarvärdarna har diskuterats på många håll, som vanligt i pappersmedierna. Personligen har jag haft stort utbyte av att höra BÅDE Laleh och Anders Wall. Jagberättande på totalt olika nivåer. Det är en konst att kunna berätta om sig själv och sina livserfarenheter, en del gör smärtsamma magplask andra flyger fritt kring i sina associationer och minnen. Om ni missade några av berättarna finns poddradion som för mig utvecklats till ett beroende.
Lyssna tex på journalisten och författaren Lasse Berg – högerklicka på hans namn och ladda ned mp3 filen – som så lågmält och nyfiket talar om sammanhanget mellan vårt biologiska och sociala jag. Och om våra afrikanska gener! Strålande radio! Ser fram emot hans TV-dokumentär som är under arbete.
Radio är ett medium för sommaren, min hårddiskinspelare är fylld av filmer o tv-program som skall konsumeras när mörkret lägger sig. Och det kommer det att göra som alltid…

Om public service och Warholiana

Lämna ett svar

I veckan läste jag ett klokt inlägg av mediekunniga Lars Åberg på sydsvenskans kultursida om svensk public service och tillståndet i vår allemans-tv. Han skjuter visserligen in sig på en väl sönderskjuten måltavla – ”dumburken” – men hans analys av hur SVT försöker skapa egna ”goda” kopior av kommersiell kändis-tv är läsbar in i minsta formulering.
”Svensk tv började trevande med journalistiska och kulturella ambitioner, men skyndar nu i sin övre medelålder mot den slutstation där substans byts bort och ersätts av ett slags Alex Schulmantjatter; en megalomanisk tomhet med deltagarna hoppande mellan på ytan konkurrerande kanalers panelprogram och SVT:s programledare i samspråk med varandra framför kamerans glänsande spegel. ” skriver han och det är så sant. Det ekar verkligen ofta tomt ur all denna soffsnackande trevlighet i SVTs kanaler.

Men grundproblemet tror jag ligger delvis ngn annanstans – att public service hela tiden tycks tro att man skall prata till hela folket på en gång och i alla program. Minsta gemensamma nämnarens journalistik och underhållning leder nästa alltid till utslätning. Och självöverskattning.

Vi kvalitetssugna tittare får ibland lite skärvor av det de kompetenta public service bolagen ute i den globala medievärlden producerar – PBS reportaget med och om fotografen Annie Liebovitz var ett sådant. En personlig resa genom den amerikanska sub- och rock´roll kulturen som berättar en hel del om tidsanda och ideal samtidigt som den är ett intimt porträtt av en av världens främsta porträttfotografer.
Hennes bild av en naken John Lennon som slingrar sig kring sin Yoko Ono – tagen fem timmar innan det dödliga skottet 1980 – är ett fantastiskt dokument. Jag slungades rakt tillbaka till den morgon när redaktionen på Schlager snyftande tog emot besked och ögonblicksbilderna från Manhattan förmedlade av Robert Broberg på en knastrig telefonlinje.

Kulturprogram och reportaget som det om Liebovitz görs sällan i Sverige – istället för genuina K-special satsningar verkar man satsa allt mer på krystade Kobra reportage som skall rymmas inom max 5 minuter. De kan inte leva i evighet på programledarens brinnande nyfikenhet och entusiasm. I takt med att programmet kortats i sändningstid har innehållet också blivit allt mer ”veckotidnings-aktigt”…

Att det visuella kan leda bort fokus från innehållet visar radiomediet som i sina bästa stunder förmedlar berättande bilder som är väl så starka som de fängade på video. I modemagasinet STIL skildrades det androgyna och en stor del av programmet ägnades den kvinnliga surrealisten Meret Oppenheim, skapare av den pälsklädda kopp ”…som kom att kallas för ”Frukost i päls”, namnet är en blinkning till både Edouard Manets målning ”Frukost i det gröna” och romanen ”Venus i päls” av Leopold von Sacher-Masoch.” som verket beskrivs på P1s hemsida.
Den svenska konstnären Katrine Helmersson återskapade en performance Oppenheim gjorde i en privat sammankomst – en naken kvinnokropp på ett bord klädd i ätbara delikatesser – när hon beskriver denna process är det både genuskritik och visuell minimalism på mycket uttryckfullt språk. Ladda ned STIL som poddradio ! ( STILs programledare Susanne Ljung startade för övrigt sin journalistiska bana på Schlager – med ett reportage om läderklädda groupies på Hovet. )

Och när vi är på radiomediet så missa inte John Cale när han berättar om hur Velvet Underground föddes på Andy Warhols Factoryscen i kulturprogrammet Snittet i P1. Utställningen kan ni se Moderna Museet i Stockholm till den 4 maj men programmet måste ni lyssna på i webbradio, det går inte att ladda ned.

Andy Warhol självporträtt
På Modernas hemsida kan man också se den reklamfilm som en byrå fick i uppdrag att göra inför utställningen, stilenligt och pedagogiskt korrekt att använda sig av det mediet när Warhol skall ”säljas” men en mer icke-warholsk film får man leta efter… se detta utdrag ur filmaren Jonas Mekas dokumentär ”Scenes From The Life of Andy Warhol” istället. Filmloungen på utställningen är däremot genial, ett genomtänkt virrvarr av skärmar, mjuka soffor, ljudduschar och mörka manhattanvyer över en subkultur som inspirerat och präglat så mycket av vår moderna syn på konsten.