Grått och blåsigt och mörkt. Skånska landsbygden förnekar sig inte. Trots det är alla nöjda, inga minusgrader och snödrev. Inga inställda tåg eller bandvagnar som hjälper hemtjänst och läkare att ta sig fram. Istället sandstormar längs havet i Backåkra.
Backåkra stranden – 20241216
I detta klimat som inte ens hundar är glada över har sista episoden av ”So long, Marianne” på SvT släppts, det är en fri dramatisering av Leonard Cohens relation med norska Marianne Ihlen.
En serie som badar i grekiskt blåa hav och ”fri” kärlek, mängder av vin och cigaretter. Och ja en hel del myssex där gardiner flaxar i brisen. Ön Hydra är kuliss för dramat mellan den sökande unge Leonard som trevande överger en slocknad karriär som romanförfattare – ”Beautiful Losers” – för att istället plocka upp gitarren och skriva låttexter.
Alex Wolff gestaltar Leonard Cohen och Thea Sofie Loch Naess spelar Marianne Ihlen.
Intrigen genom de åtta avsnitten drivs framåt av Leonard och Mariannes både intensiva och bitvis problematiska relation. Han slits mellan kärleken på Hydra och en begynnande karriär. Hon väntar allt mer desperat och vinberusad på honom. Cohen själv våndas med sina bitvis melankoliska strofer, sin dåliga sångröst och vi får följa hans stapplande försök att lära sig gitarrackord.
Det finns en hel del att säga om resultatet, ingen originalmusik av Leonard Cohen är väl den största besvikelsen för oss som spelade hans förföriskt viskande ”Suzanne” på hans debutalbum de sista åren på 60-talet. Men drömmarna om fri sex, bohemiskt långa dionysiska kvällar och soldränkta vågor finns där.
Och ett och annat porträtt av andra musiker från den tiden flimrar förbi under perioden Cohen bodde på legendariska Chelsea Hotel i New York. Flera direkt pinsamma karaktärer som de av Lou Reed och Andy Warhol, men allra mest motbjudande är de korta glimtar av en sexbesatta Janis Joplin som mer eller mindre våldtar Cohen i en hiss. Kort sagt, serien är en ganska förväntad och bitvis förutsägbar skildring av dåtidens drömmar om det enkla och lättjefulla livet som krackelerar. Trots grekisk värme och idylliska bad och barer.
Men som distraktion i den skånska vintern sprider den minnen av dofter och solvärme som alla vi som rest i den grekiska artipelagen känner igen.
Den senaste texten jag skrev här på bloggen är från juni. Det har självklart hänt en hel del sedan dess, jag har sett och läst allt från Bruno K Öijer till Karin Smirnoff. Dykt ner i det svarta och kommit upp på andra sidan tillsammans med Thåström som med titeln på sitt senaste album “Somliga av oss” inkluderar mig. Under hösten har det gröna kapitalistiska undret i norra delen av landet krackelerat och Northvolt står på gränsen till konkurs. För som Karin Smirnoff skriver i sin senaste spänningsroman “Lokattens klor” : “Det finns en särskild plats i helvetet för direktörer och riskkapitalister. Män med simhud mellan tårna och flygdugliga armar.Som flyttfåglar ger de sig av när vädret slår om, men det kommer alltid nya. De som trotsar kylan och kavlar upp ärmarna fast snålblåsten viner. Prospektörerna med korn på pengar. Stora pengar annars skulle de stannat i solen. Som spåmän lägger de örat mot gråberget och säger “här”. “Här finns det så betydande rikedomar att ingen kommer att kunna säga nej.”
Överlag är den kritiska blicken och de svartsynta tankarna alltfler, både i flödet och inom mig. Tidöpartierna excellerar i kärnkrafts hyllningar och har bestraffning som första regel i sina politiska piruetter. Det är iskalla vindar som sveper över landet. Skrev en kommentar i en tråd på Facebook där andemeningen var att våra medier gått ”bananas” inför de amerikanska valet. ”Medierna har gått i spinn, till och med Dagens ETC gör ett helt nummer om USA valet. Visserligen väldigt väl researchat och läsvärt. Men allt framstår som ett ödesval för hela planeten. Och den behöver kylas ned ! Liksom retoriken. ”Tomorrow never knows” som Beatles en gång skaldade : ”Turn off your mind, relax and float downstream It is not dying It is not dying”
Med detta citat från gruppens sextiotals flowerpower filosofi menar jag inte att vi ska stänga av, men hysterin kring ”ödesval” och framtidsdystopier behöver balanseras med möjliga scenarier framåt. Här har politikerna stort ansvar som de inte lever upp till idag. Framtiden är diffus, politiska visioner lyser med sin frånvaro, allt reduceras till ränteläget, inflationen, valutan och skatterna skatterna… Det är som om vårt gemensamma samhälle smulas sönder av ett stryptag skapat av Tidöpartiernas uppgörelse. Dystert !
Hösten har i min kulturkonsumtion genomgående bjudit på en tydlig melankoli. En känsla av att livet snart passerat men det finns ändå kvar. Som minnen. Som lust. Som rum att stiga in i, sitta ned i och omslutas av. Rum där jag kan glömma tiden, sjunka in i mig själv och vara tillfreds med sina erfarenheter och hyfsat nöjd med min biografi. Thåström gör det i sin nya ballad ”Solen i det vänstra”. Nick Cave gör det i sin senaste symfonisk vackra och tragiska ”Wild God”. Och Bruno K. gör det i sin nya svit dikter ”Växla ringar med mörkret”.
(Kommer inom kort en längre betraktelse över denna trio män – Thåström Öijer och Cave)
Nu har Triennalen i Borgå öppnat. Den gamla pittoreska och den nya staden är under sommaren en plats för samtidskonst i alla dess former. I programmet beskriver man hur konsten ”infiltrerar staden och möter och utmanar människor i vardagen och i överraskande situationer. 2024 tar konsten över stadsrummet med temat ”Space is a Common Thing.”
Drawing Theater
Och det syns i stadens gemensamma rum. I ett köpcenter hänger stora tusch teckningar med vildsint energiska budskap av gruppen som kallar sig ”Drawing Theater” där Triennalens konstnärlige ledare Petri Hytönen deltar tillsammans med bla Kalle Turakka Purhonen. På Runebergs museet dyker färggranna fåglar av Richard Johansson upp mellan benen på klassicistiska gipsskulturer. Utanför reser sig en mast med ett svart nystan av silikontrådar av Roland Persson mot himlen som en havererad kommunikationsstolpe.
Roland Persson
I en äldre skola Gamla Ströhö som den heter på finlandssvenska, myllrar det av uttryck och verk. Kent Karlssons mistlur brölar ut fågelläten, Peter Johanssons falukorvsorange kyrka ruvar på obsceniteter i ett hörn. I en stor sal glimrar Åsa Maria Bengtssons mässingsskulptur ”Diamantplaneten” bredvid ett interaktivt videoverk med iscensatta intima och burleska situationer från offentliga toaletter av Harrie Liveart.
Åsa Maria Bengtsson
Harrie Liveart
I ett annat litet rum vilar ett antal kemiska substanser som ska förvandla färgat skinn till ljushyad skönhet. Den kubanska konstnären Juan Andrés Milanes Benito har placerat dem på ett altare framför en greenscreen färdig att streamas till en TikTok video.
Urvalet av kuratorn är spretigt, generöst och tacklar på olika sätt de rum vi lever och verkar i. Nära och fjärran. Eller som Triennalen skriver i programförklaringen: ”Utrymmet har varit i rampljuset och i vårt medvetande mer än någonsin sedan COVID. Utrymmet blev något väldigt personligt. Offentliga platser och trånga butiker kändes plötsligt annorlunda. Utrymmet var något vi alla fick hantera på ett nytt sätt.”
I dagarna öppnar 2024 års Venedig biennal, en alltid lika omsusad händelse i konstvärlden. Jag besökte 1993 års upplaga och skrev som ett experiment en recension/essä/betraktelse i tidskriften Beckerell. Den är baserad på romanen/filmen Döden i Venedig, en titel som på många sätt återspeglades i både konstfilosofiska och gestaltande verk på det årets biennal. Vissa av dem lever kvar i mitt minne än idag.
Fritt efter filmen Death In Venice av Lucino Visconti, baserad på Thomas Manns roman med samma namn. Citat i texten ur Joseph Kosuth ”Zeno at the edge of the known world” och ”Art after philosophy”.
Du låter fingertopparna nudda det oljiga vattnet. Du gungar fram som I ultrarapid. Dova ljud från skosulor som trampar i gränderna når dina trumhinnor. Du glider genom de hoptryckta bilderna likt en förvriden repa på vibrerande celloluidremsor. Du transporteras genom den tidiga morgonen, ut i det skarpa solljuset. Ord snurrar i ditt huvud. Ord som du skrivit, ord som alltmer avskärmar dig från dina känslor. Ord som för dig närmre och närmre en slutpunkt. Ett sammanbrott i kommunikationen. Du känner rytmen från hjärtat, starkt och pulserande. En paus, en störning i takten och dubbelslaget lämnar ett sting av smärta i bröstkorgen. Du vägrar verbalisera ditt tillstånd. Du glider vidare över vattnet.
Din lädertrunk bärs upp till rummet av en stum yngling i cykelbyxor. Hans rörelser är knyckiga, brutala. Du hänger av kavajen, lägger dig på dubbelsängen och låter luftkonditioneringens kyla svalka ditt heta ansikte. ”När jag föll in i det drömtillstånd som skulle agera hjälpmedel för att skapa illusionen, ett tillstånd av stor vilja och extrem tröghet, trodde jag mina drömbilder var verkliga reproduktioner av det förflutna. Jag borde ha misstänkt att det inte var så för direkt de försvunnit var mitt minne befriat från varje upphetsning eller rörelse. Jag minns det som man minns en återberättad händelse. Om de varit verkliga reproduktioner, skulle de fortsatt beröra mig, fått mig att gråta eller skratta som när jag först såg dem.” Läkaren skrev ned allt. Han sa: ”Vi har haft det här, vi har haft det där, trots att vi inte upplevt mer än synliga tecken, bildskelett. Jag var övertygad…”
I hotellmatsalen serveras frukost, det svarta kaffet, de söta croissanterna, de japanska affärsmannen, tyska läkarparet, allt är familjärt. Igenkännbart och utbytbart mot varje annat hotell världen. Du är försjunken i din egen värld, avskärmad men ändå medveten om samtalen. Du samlar krafter. Känner närheten av en blick, känner retningar längs huden. En svartklädd man, en ung man med ett ärr tvärs över ena ögonbrynet, betraktar dig. Registrerande, naket, utan tillstymmelse till sinnesrörelse.
Du befinner dig under skuggande träd, vandrar genom ett artificiellt landskap av nationella paviljonger. Varje kvadratmeter retar dina sinnen med konstnärliga utrop. Tunna plastremsor bågnar av vatten, en tom ram hänger från en gren, flimrande videoskärmar under en presenning. Ett provisoriskt trästaket kring en tung klassicistisk byggnad drar dig in spåren av byggarbetare. Tomma färgburkar, ett lager vattenflaskor, brädstumpar, rödmålade tygremsor vittnar om att arbetet övergivits utan att färdigställas. Du står framför en järnställning, resterna av en tribun, en läktare. Den är vänd mot ett hålrum, en källare där ett svagt ljus lyser upp tomrummet. Du har fragment av marschmusik, främmande röster. Du går ut i bländande de solljus från dunklet, ser en rödmålad kiosk med hammaren och skäran. Där vrålar revolutionära tirader ut i en evighetsslinga…
Ilya & Emilia Kabakov The Red Pavillion installation.
Du dras vidare mot en påträngande byggnad på en kulle, över entrén hänger ett ryskt en marksmynt, ett svartvitt foto av Hitler och Mussolini. Innanför ligger ett uppbrutet marmorgolv, texten GERMANIA lyser från fondväggen i stram antikva. Tysta, sammanbitna människor vandrar över de sönderbrutna golvplattorna, lyssnar av ljuden från den trasade marmorn.
Hans Haacke, Germania
Mitt i ett kakofoniskt vimmel av röster och ansikten står du. Söker fånga meningen i lösryckta fragment av samtal på engelska, på italienska, franska och tyska. En svensk röst tränger igenom och du uppfattar orden ”döden” och ”adrenalin”. Du söker ett ansikte till rösten men finner inget. Du ses enbart uppsvällda röda ögon, våta läppar, immiga glas och regnblött hår. Du tar en klunk whisky, skakar hand med några bekanta, flyter med i barens rörelser. Samtalen du avlyssnar kretsar kring den alarmerande tonen i vissa konstverk. Den brutala fixeringen vid processerna efter livets slut, förruttnelsen, likfläckarna, den hårdinjicerade realismen. Du tänker att dödskallekabinettet i en paviljong är en hyperdesignad hyllning till det ekande stora hålet du ser överallt. Att det uppbrutna marmorgolvet berättar om centralmakternas sönderfall, om det triumferande i att bokstavligen kunna smula sönder resterna av de europeiska imperierna under dina skosulor. Du kan enbart känna bristen på fokus, bristen på riktning, avsaknaden av energi. Din egen inre tomhet vänds ut och in, impregneras av stoftet från utopiernas död. Du ser en skymt av den svartklädde mannen, din blick möter hans, det avskurna ögonbrynet höjs i en antydan av igenkännande. En bekräftelse. I nästa ögonblick är mannen försvunnen i vimlet.
Du sitter med en cappuccino framför dig. Studerar strömmen av besökare som går in och ut ur utställningsområdet. Du läser ”Zeno at the edge of the known world” av Joseph Kosuth, en sober gråtonad volym fylld av konstfilosofiska resonemang.
”I denna mänsklighetens period, efter filosofin och religionen, kan konstskapandet vara den enda strävan som tillfredsställer det som i en annan tid kan ha kallats ”mänsklighetens andliga behov”. Eller, för att formulera det annorlunda, konstutövandet motsvarar ett tillstånd ”bortom det fysiska” där filosofin alltid tvingats ägna sig åt antaganden. Konstens styrka är att även det föregående påståendet är en hypotes som inte kan bekräftas av konstverket. Konstens enda anspråk är att vara konst. Konst är i sig själv definitionen på konst.” Du lägger ifrån dig boken med en känsla av svindel. Du befinner dig i ett slags vakuum där allt är tillåtet, allt är möjligt, och därför samtidigt omöjligt att ha en klar och entydig uppfattning om. Du tänker att konstnären befinner sig i stormens öga. I det perfekta lugnet som uppstår under några isolerade minuter i tidens gång. Är detta definitionen på döden, är det en bild av dödsögonblicket, en déjà vu-upplevelse….
I fyra svarta rum står videomonitorer, ur dem flyter filmiska fragment. Det är vatten och död, kliniska beskrivningar av’ drunkningsoffer i floden Seine, barocka iscensättningar av dödsögonblick i vatten, ”Drowning by numbers”. Du hamnar i ett underjordiskt rum där ett ljudband och ett ljusspel ger illusionen av att vara under vatten. Under Venedigs kanaler, under lagunen som ramar in denna alltsedan decennier dödsdömda stad. Du tänker att den har en beundransvärd motståndskraft, den vägrar att finna sig i sitt öde.
Peter Greenaway ”Watching Water” Palazzo Fortuny Omslag till katalogen
En läkare tar din puls. En sköterska ditt blod. Du har feberfrossa. Du väntar på deras dom. Tyst, utan tankar. ”Det är inget virus, det finns ingen epidemi i staden. Du har sjukdomen i dig. Dina krafter går åt att bekämpa den.
”Emergency”. Nödläge. Katastroftillstånd.
De svartvita meterstora kopiorna visar två ansikten. Två händer. Svarta hudflagor, vattniga blickar, skotthål i handleden. Svarta likfläckar. Du läser att bilderna visar offer av epidemisk lunginflammation. Fastfrusen i golvet låter du bilderna glida genom ditt medvetande, in i ditt omedvetna. Du andas ansträngt, känner bronkitens febriga kramper närma sig.
Över dig ett bekant ansikte, mannen med ärret möter din blick. Han torkar din panna med en fuktig näsduk, baddar den. Du vilar ett ögonblick i detta omhändertagande. Inser det prekära, det symboliska i beröringen. Du reser dig, håller en hand på mannens axel. Känner kroppsvärmen.
Febern driver dig genom konsten i fragmentariska ryck. Vindlingarna i en itusågad kalv blir hårstrån på en extatisk dionysisk figur som förvandlas till en fladdrande svartvit död kropp på lakansväv som stärks till vita skjortor på en påle som spetsar kroppen vars avhuggna huvud och organ rullar runt inplastade i bowlingklot ovanpå en tryckpressliknande maskin som skapar en tvåkönad amorf dvärg som klädd i röda paljetter ligger på lit de parade och får adrenalininjektioner som orsakar spasmer att fortplanta sig i dig…. ”Cry, I’ll cry if I want to, Just let me cry, You would cry too, if it happened to you…” Du betraktar bilder av kön i alla åldrar i alla färger i alla tillstånd, skrumpna, erigerade, sträva, mjuka… ”What happened to the atom will happen to the individual…”
Robert Wilson ”Memory/Loss” installation
Du ser din spegelbild, genomskinlig. Rynkor och fåror, fuktmättade mörka ringar. Din blick är matt, klanglös, utan skärpa. Du vill ifrån staden, ifrån all symbolisk död, all gestaltad paralysering. Du hör en röst som talar om att alla bibliotek var förstörda. Du betraktar din överkropp, dina ögon är omlindade av en smutsig trasa, du sitter fastskruvad i ett torkande lergolv, du har inga krafter kvar. Det ekar av tomrum, dina minnen har övergivit dig. Dina ord har deserterat. Döden igen, du känner dig fixerad, tjatig. Men hela Venedig är en levande kyrkogård, gamla palats som ruttnar bort, dött vatten som stinker, konst som begravs framför dina ögon… De likfläckade ansiktena framträder i spegeln, du betraktar fascinerat dödens realistiska masker, det är förbjudet, det är motbjudande, det är samtidigt en katharsis svindel att se verkligheten efter alla dessa nyhetsvideobilder av döda barn, alla dessa bilder på gamla mumier, stenåldersmän och annat arkeologiskt eller simulerat actionblod du mött…den anonyma döden, oidentifierade kroppar på ett bårhus, den har varit tabu i konstvärldens montrar..
Bigert and Bergström installation ”Adrenalin Dream,”
Du tränger undan ett försök att fly, du vandrar genom gränder och passager som desinficeras med kemikaliskt skum. Ser mannen i svart genom några speglingar, når honom med blicken, vill bjuda på en aperitif som tack. Ni samtalar. Om konst. Om konstnärsrollen. Om sökandet efter mening. Du säger: Konstnären är en jägare som skjuter blint i mörkret. Vi vet inte vad målet är eller om vi träffar det. Vi kan inte förvänta oss att livet skall lysa upp målet…skönhet är resultatet av en andlig skapelseakt… Han säger: Geni är en gudomlig gåva. Nej, snarare ett gudomligt lidande…ett syndigt, sjukligt fyrverkeri av medfödda talanger… Du säger: Jag tror inte på konstens demoniska kvaliteter. Konsten är den högsta formen av bildning. Konstnären måste vara balanserad, stark. Ett föredöme… Han säger: Du har fel. Ondskan är oundgänglig. Den är geniets näring… Ni tystnar. Ser igenom skillnaderna. Provar varandras uppriktighet. Han visar sin privata kollektion. En anteckningsbok fylld av blyertsskisser som beskriver tortyroffer, anatomiskt förvrängda kroppsdelar. Du tar fram din livsledsagare, ett pigmentblått vykort, ett himmelskt vattnigt tomrum att flyta in och ut ur.
Du ställer dig utanför samtalet, ser de båda männen på de rankiga caféstolarna som brytningspunkter inom hela tjugonde århundradets konstteoretiska ideologier. Formulerar ett möte mellan deras konstsyn, den unge vildhjärnan som gör plastikoner av dionysiska gudabilder och den äldre filosofiskt luttrade som lever i slutet av den politiskt och mänskligt möjliga utopin. Tillsammans möts de i ett gigantiskt projekt, en egen flytande decennial, ett slags kulturellt armageddon inför sekelskiftet, ett fysiskt livsprojekt där existensens alla parametrar samsas på en ponton som boxeras runt Europa…
Du säger: Har du hört om epidemien… Han säger: Jag hörde om de första liken, den svartnade, utmärglade kroppen av en matros, en grönsakshandlerska…kropparna lär vara oräkneliga nu, inte en säng finns ledig på sjukhusen… Du säger: Venedig kommer att vara i karantän om några dagar. Vi måste härifrån medan det går…
En liter vitt vin, gigantiska rykande fat med musselspagetti och svart bläckfisksås, stora glas grappa. Mat för en redan febrig kropp. Näring från vattnets djup, havets salt…. Du känner svetten rinna längs ryggen. Du ser dig omkring. Ensam bland familjer, vänner som flamsar, äldre par som kurtiserar varann. Du känner dig som askan mellan glasskivorna, det enda synliga beviset på att du existerat.
Du sitter längst ut på serveringen. Ser honom komma gående över torget, hans ansikte dolt bland flaxande duvvingar. Violinisten drar en utdragen ton med stråken. Du känner rytmen i bröstkorgen stanna. Tystna. Du ser det pigmentblåa framför ögonen, mannens silhuett som avtecknar sig, flyter ihop, assimileras av färgen… Thore Soneson Besökte Venedig biennalen 2013 tjugo år senare och skrev då ned mina upplevelser, https://medieman.com/2013/08/12/konstmaraton-pa-venedig-biennalen/
Jag började se den nya Netflix serien ”Ripley” med låga förväntningar, tänkte att en nära sju timmar lång serie måste innehålla en hel del ”dödkött” och longörer. Men den svartvita serien i en lågmäld och intensivt nedskruvad spänningsladdad stil stämmer väl med mitt minne av berättarstilen i Patricia Highsmiths roman ”The Talented Mr Ripley”.
Hennes spänningsromaner om Tom Ripley har lockat ett antal regissörer och manusförfattare att överföra historien om den småfifflande New York bedragaren till film och som nu i en åtta episoder lång serie på Netflix. Fascinationen för hur den obemedlade Ripley förvandlas till en utstuderad mördare och byter identitet med rikemanssonen Richard ”Dickie” Greenleaf som han har fått i uppdrag att locka hem till rollen som skeppsredare, har lockat regissörer som Wim Wenders och Anthony Minghella att skapa sevärda långfilmer. Och skådespelare som Dennis Hopper, Matt Damon och John Malkovich och nu Andrew Scott har lockats att leva sig in i rollen. De tidigare filmatiseringarna har tagit sig friheter kring både händelser och Tom Ripleys karaktär och skildrat honom som en livsglad charmör eller en småslug konsthandlare.
Andrew Scott som Tom Ripley i Netflix serien ”Ripley”
I den nya serien spelar Scott honom som en enigmatisk karaktär, en på ytan sval och känslokall man som visar sig vara en kontrollerad och smart bedragare. En man som inte tvekar att spela både god kamrat och världsvan livsnjutare när han med små medel lägger en snara kring den obekymrade charmören Dickie som lever högt på ett månatligt apanage från sin fader.
Tiden är sent femtiotal, väl iscensatt både i miljöerna i New York och den idylliska småstaden Atrani som klättrar på klippberget söder om Neapel. En småstad som skildras med autentiska gränder och trappor, med ett sömnigt postkontor och begränsade kommunikationer, en buss kommer vid fåtal tillfällen.
Här har Dickie Greenleaf installerat sig i en hyrd villa högt över staden med magnifika vyer över havet, i närheten bor författaren Marge som skriver på en guidebok om den idylliska staden. De båda har ett förhållande som är löst i kanterna, hennes passion tydligare än hans. Dickie försöker utveckla sig till konstnär, han studerar och beundrar Caravaggios dramatiska renässansmåleri men hans egna försök bli inte mer än platta studier av stilleben och porträtt.
När Tom Ripley nästlar sig in i Dickies liv är han inte öppen med sitt uppdrag, han spelar rollen av en amerikansk turist på en ”Grand Tour” som lever det goda och bekymmerslösa livet under några månader. Serien bygger metodiskt upp spänningen inför det mord vi som sett tidigare Ripley filmer vet ska komma, men låter det ta tid. Istället fördjupar manuset sig i hans intresse för den klädstil och regissören låter honom och oss studera den bekymmerslösa nonchalans som Dickie fyller sina dagar med. Mordet närmar sig långsamt, men utspelar sig som ett spontant infall i en hyrd båt i San Remo.
Det kallsinniga mordet med en åra ute på havet avslutas med ett amatörmässigt försök att sänka båten filmat så att vi kan förutse att den kommer upptäckas. Tillbaka i Atrani lägger Ripley beslag på de månatliga checkar som kommer från andra sidan Atlanten, förfalskar namnteckningen och övertygar den väntande Marge om att Dickie behöver egentid, han kommer att komma tillbaka.
Efterhand fördjupas historien, Ripley lever ett gott liv på apanaget, hyr lägenhet i Rom men gör små misstag som leder till att han avslöjas och tvingas till ett ytterligare mord. En italiensk polis anar att allt inte står rätt till och börjar nysta i de båda morden. Intrigen får efterhand ett Hitchcock-liknande förlopp, metodiskt följer vi hur Ripley hela tiden tvingas till att lägga upp falska spår och resa till nya platser, gömma sig i anonyma pensionat och sälja av tillgångar som Dickie Greenleaf ägt.
Utan att avslöja för mycket avslutas serien i ett venetianskt palats där han förhandlar med en konsthandlare och förfalskare, spelad av John Malkovich med en glimt i ögat. Uppenbart förtjust i den amerikanske bedragaren han själv gestaltat.
Johnny Flynn spelar Dickie Greenleaf och Andrew Scott gestaltar Tom Ripley.
Många recensenter har hyllat Andrew Scotts tolkning av Tom Ripley, lyft fram hans nedtonade kroppsspråk och allvarliga blick som laddad med både list och manligt begär. Och handlingen i filmen gör smarta antydningar om att det, vid den tiden skuld- och straffbelagda homosexuella relationer, är en del av drivkraften mellan de båda männen. Och visst är det lockande att läsa in oskuldsfull attraktion och mordiskt dubbelspel i spelet, men det är tolkningar utan större fog i handlingen.
Jag lutar mer åt beskrivningen DNs Kerstin Gezelius ger Ripley ”En kallsvettig, talangfylld, empatistörd bedragare och mördare, ivrig att behaga, snabb att hämnas.”
Dramatiken i ”Ripley” är skildrad med en slags melodramatisk realism som påminner mer om det femtiotal som Highsmith beskrev i Hitchcock filmatiseringen av romanen ”Strangers on a Train” (Främlingar på tåg). En intrig där tillfälligheter utlöser ondska och dolda begär, att den mest oskuldsfulle kan lockas in i en mordisk komplott.
Att undersöka om serien följer handlingen i Highsmiths roman ”The talented Mr Ripley” (”En man med många talanger”) kan nog locka många, men för mig är det ointressant. ”Ripley” behöver inga jämförelser eller hårklyverier om eventuella felaktiga detaljer, det är en smart upplagd och fascinerande serie som slår det mesta av andra i genren spänning. Framförallt för att den inte ramlar i den blodiga actionfällan, eller för den delen ”krimmi” serier som de streamade kanalerna översvämmas av. Har lagt en hel del bortkastade timmar på spekulativa schabloner och ”dödkött”, därför uppmuntrar jag till omedelbar konsumtion av ”Ripley” och de åtta avsnitten!
Befinner mig i slutetappen av en ny spänningsroman efter den jag skrev för drygt 30 år sedan, NILO. Börjar förstå nyttan av att ha en aktiv redaktör som granskar språkliga klumpigheter och misstag med tempus. Jag har inget förlagskontrakt och är nu inne på den tredje genomläsningen.
Den här gången är fokus på överflödiga fakta typ vem sitter var och går åt vilket håll. Det är rester från mina arbeten med filmmanus där de rumsliga beskrivningarna är skrivna som en sorts skiss till regissören och fotografen. Betona detta, fokusera på detta !
Korrektur nya spänningsromanen.
En annan reflektion som jag gör är att verkligheten alltmer nått ikapp min story. Jag började skriva för drygt ett år sedan, så en del av tema och händelserna ser vi nu. Inte bara i min hemstad utan kanske än tydligare i mellanstora städer där gängen slåss om revir, om marknadsandelar för droger.
Malmö är sista utposten mot kontinenten.
Som jag skrivit i en tidigare bloggpost: ”Numera bor jag i Malmö, staden jag en gång sett från ett lundensiskt perspektiv som en grå och nedläggningsdrabbad arbetarstad, nu förvandlad till en tech- och universitetsstad med ett myllrande bar och restaurangliv. Med livaktiga spelställen där allt från världsmusik till hetsig metalrock får plats. Men också en stad med underliggande och jäsande problem med segregation, ett växande utanförskap, gängkriminalitet och maktkamp om narkotikamarknaden.”
Ett av Malmös nya gallerier och konstrum, Skene.
Arbetet fortsätter … ! PS. Alla mobilfoto är mina.
Träffade aldrig årets Polarpristagare Nile Rodgers live men gjorde en längre telefonintervju i Schlager no 61 1984. Minns en väldigt trevlig man som trots en ständigt ringande telefon gav sig tid att prata inte minst om samarbetet med David Bowie på albumet ”Let´s Dance”. För övrigt det nummer av Schlager där redaktionen tog över New York (ala First we take Manhattan…) När jag nu lyssnar på intervjuer med Nile Rodgers efter att priset blivit offentligt, slås jag av hans referenser till jazz, han nämner tillomed att hans gitarrspel är inspirerat av pianisten McCoy Tyner. En annan viktig inspiration är Jimi Hendrix. Att han på åttiotalet i intervjun nämner bland annat James Blood Ulmer och Defunkt visar att han var öppen för alla sorters avantgardistiska funk/jazz musiker. När nu Polarjuryn belönar hans musikaliska karriär nämner de “Hans huggande gitarrspel, en teknik han själv kallar chucking, skapar ett hypnotiskt sväng som fått miljoner att aldrig vilja lämna dansgolven”.
Ibland blir jag extremt trött på tillståndet, att leva med kronisk migrän tär på både energi och humör. Det blir lätt svartsynt och uppgivet när inget hopp om tillfrisknande finns i sikte.
Selfie en dag när värken och migränhettan behöver kylas ned.
En sådan dag googlar jag fram ett antal aktiva, kreativa personer i historien som levt med migrän. Listan kan göras lång, där finns namn som konstnärerna Monet, Dali och van Gogh, musiker som Debussy och författare som Joan Didion och Virginia Wolf. Musiker som Elvis Presley levde med allvarlig migrän och till slut ledde hans medicinmissbruk för att bli av med smärtan till att hjärtat gav upp. Flera välkända historiska personer tros ha lidit av sjukdomen, däribland Julius Caesar, Frédéric Chopin och Sigmund Freud.
Salvador Dali The Persistence of Memory
Nyligen har Arne Dahl publicerat novellen Migrän (som jag inte läst ännu). Den beskrivs som en psykedelisk inifrånskildring av ett migränanfall. Utan att veta antar jag att Jan Arnald som hans verkliga namn är har egna erfarenheter att ösa ur för att skriva fram migränanfallet. Psykologen, författaren och migränikern Celia Svedhem ville ta reda på om det ändå finns positiva sidor med sjukdomen. I ett inslag på SvT berättar hon om hur migränen blivit en del av Salvator Dalis, Lewis Carolls och Jane Austens skapande på olika sätt. https://www.svt.se/kultur/migranens-historia-bisarra-huskurer-och-drabbade-kandisar–zn8znj Hon har skrivit boken ”Det mörka rummet” om sina egna migrän erfarenheter och sökt efter kopplingar mellan kreativitet och migrän.
Jag har mediciner som dämpar anfallen men den har inte funnits mer än de senaste decennierna och fortfarande står stora delar av forskningen utan riktiga belägg på vad som orsakar migrän. Att migrän funnits i alla tider verkar ganska säkert, redan den grekiske läkaren Hippokrates, beskrev såväl migrän som aurafasen redan 400 år före Kristus.
Så listan kan göras lång, jag är knappast ensam. Man uppskattar att ca 1,5 miljoner svenskar lider av sjukdomen, att upp emot hälften av världens befolkning lider av huvudvärk i någon form. En medicinsk upptäckt har förändrat livet för många är upptäckten av att CGRP, en fundamentalt viktig signalmolekyl i hjärnan, spelar en central roll vid migrän. Som jag förstår det hämmar och kontrollerar medicinen CGRP molekylen så att nerverna inte löper amok. Men jag kan inte i detalj redogöra för hur den fungerar. Läs mer om forskningen och den hämmande medicinen – https://www.forskning.se/2022/01/26/migran-orsak-behandling/
Att migrän är ett folkhälsoproblem vittnar också mängden av blogginlägg och frågor som ställs på nätet. Det finns en mängd spellistor med meditativ avslappningsmusik på Spotify. Det mesta av dessa består av syntslingor och vattenbrus, evighetslånga slingor av atmosfäriska toner som inte fungerar för mig. Det blir enbart stress av att försöka slappna av till de utdragna tonerna. Men uppenbart fungerar det för många, spellistorna kan ha tusentals, ja hundratusentals lyssnare per månad.
För mig är det effektivare att styra bort uppmärksamheten från den gnagande smärtan med att se på film eller tv-serier, att fokusera på upplevelsen och intrycken, att hålla reda på intriger i serier gör att värken håller sig i bakgrunden. Ända tills man känner efter igen… Jag har rekommenderat krimiserien Bron på SvT play tidigare, de fyra säsongerna håller många kvällar och dagar. Här finns långa intriger som håller samman säsongerna och engagerande karaktärer att följa.
Ett råd är att inte söka efter musik som har migrän/migrane i titeln, då är risken stor att ni istället kommer till migränalstrande stycken. Som Void Minimalistic Orchestras 15 minuter långa dissonanta smärtorgier med titeln Migrän. Bättre och garanterat mer avslappnande och engagerande är att zooma in Ryuichi Sakamoto. Denne japanska musiker som var stilbildande i Yellow Magic Orchestra som de senaste åren fram till sin för tidiga död 2023 producerat flera lyssningsvärda utgåvor, ”Playing the Piano” är en av hans både meditativa och melodiösa album. Hans sista utgåva ”12” är en serie atmosfäriska och djupt emotionella kompositioner han spelade in under sitt sista år i livet.
Ibland undrar jag varför jag fortsätter skriva berättelser och romaner. Utan att de blir utgivna på etablerade förlag. Jag har försökt med en ”nyckelroman” där jag i lätt förklädd gestalt berättar om fyra generationer män och deras liv i en gemensam skärningspunkt. En roman som tog mig flera omskrivningar att skapa, först som scenario till en film, därefter som ett utvecklat synopsis som växte till en sammanhängande text, en roman. https://medieman.com/2022/09/15/alla-dessa-man/
Men som sagt, ingen av det tjugotalet förlag jag skickat manuset till har nappat. De enda är två hybridförlag som erbjuder mig publicering, för den nätta summan av mellan 30 – 40.000. Det är en omöjlighet att veta hur mycket eller på vilka sätt de kommer arbeta med min roman när den väl är tryckt. Marknadsföring och mediakontakter är dold i snygga formuleringar. Missförstå mig rätt – men visst är det så att kultursidornas litteraturredaktörer är mindre intresserade av att recensera en bok från dessa förlag än en utgiven av ett etablerat. Som om den utgivningen är mindre värd och en ”slasktratt” för refuserade wannabies.
Tillbaka till frågan varför skriver jag, varför fortsätter jag skriva? En anledning som blir allt tydligare är helt enkelt för att förstå mig själv, förstå mina känslor, min livssyn, mina åsikter om allt från världsläge till kärleken. När jag läser om utdrag av mina texter nu i backspegeln, inser jag ganska ofta likheter mellan mina upplevelser och de jag skapar för mina karaktärer.
För drygt två år sedan tryckte jag upp två av mina tidigare alster på eget förlag. Den första som heter NILO är en spänningsroman som var nära att bli publicerad när den skrev i slutet av 1980-talet. Den andra som handlar om en fotograf heter SUND och bygger på en samling minnen som finns lagrade i mina resor och fotografier från 1970-80-90-talet. Men är fritt fabulerade i ”modern tid”. https://medieman.com/roman-forlag/
Så är det helt enkelt så att skrivandet är ett beroende skapat av mer än fyrtio års arbete i mediabranschen, som journalist, manusförfattare och dramaturg…? Att jag nu i pensionsåldern fortsätter göra det som format mig till den jag är; att skriva och formulera mig, att fabulera och skapa med orden som kommer ur fingrarna på tangentbordet? Alltsomoftast dyker det upp texter om skrivandets roll på bloggar och kultursidor, allt som oftast kikar jag själv i en av de böcker om berättandet som i kondenserad form formulerar berättandets roll i våra sociala och privata liv – ”den meningsskapande människan” av Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet.
I kapitlet ”Berättelsernas betydelse” skriver han ”…utan språksymbolernas hjälp skulle vi inte kunna dela visioner om hur framtiden skall se ut och övertyga varandra om att ett visst okänt mål är värt att sträva efter. Denna funktion är en av de viktigaste evolutionära drivkrafterna bakom språkets uppkomst.” Här beskriver han språket som kitt i mänsklighetens historia, men är det jag skriver för byrålådan bortkastat om det inte blir läst och kommunicerat till andra? Är mina texter meningslösa om de inte blir lästa..? Svår fråga. Självklart vill jag bli läst, men mina tankar och berättelser kan delas på andra sätt i vårt moderna sociala medier samhälle. Som inlägg i en blogg, som snabba svar på en berättelse i Facebook. Där kan mina ord och tankar nå både vänner och oväntade läsare.
Så jag fortsätter att skriva, just nu bearbetar jag ett romanmaterial jag skrivit igenom och kastar om händelser, ger karaktärer mera djup och nya situationer. Lite som att redigera en film, en ny ordning och reflektion kan skapa spänning och upptäkter. Det är en spänningsroman och jag har presenterat den lite kryptiskt i en bloggtext. https://medieman.com/2023/05/09/konsten-att-skriva-om-nar-karaktarerna-brakar-med-mig/
En av premiärfilmerna i online programmet på Göteborg filmfestival var ”Düsseldorf, Skåne” av Patrik Blomberg Book, lanserad som ”världens första synthfilm”. Om man med detta menar en film om syntkulturen och musikerdrömmar på 80-talet kan det stämma, iallafall har Patrick själv en bakgrund i att skapa musik i den genren (sök Da Book på Spotify). Extremt produktiv skriver han minst en låt varje vecka och filmens soundtrack är en initierad spegel av åttiotalet ur hans perspektiv. Där finns såväl svenska Lustans Lakejer som Twice a Man och Front 242 och Visage, band och låtar som många av oss som följde musikscenen på den tiden nickar igenkännande åt.
Filmen är ett ambitiöst porträtt av en ung synthentusiast i en landsortsby i Skåne, en outsider med trasigt familjeliv. En missbrukande mamma och en korvälskande pappa skildras enkelt och ganska endimensionellt. Syntharen Fredrik är såklart apart i sin svarta outfit och spretiga frisyr, han är ambitiös och totalt hängiven sin musikerdröm och pressar bandet han leder till en spelning som blir ett klimax i filmen. Centralt är också en kärlekshistoria med fotografen Nina som vill vidare i livet och söker sig mot Stockholm. Som Patrik Blomberg Book själv formulerar det ”Det är också en film som vill hylla kraften i kreativitet och skapande. Vad det kan betyda för en människa när man går igenom någonting – i det här fallet är det turbulenta tonårsår.”
Som uppväxtskildring är det en habil film, med en trovärdig huvudroll och väl iscensatta miljöer i ett avkrokssamhälle. Att det är en lågbudgetproduktion märks inte i iscensättningen där foto och klippning är funktionellt och väl tajmat med soundtracket. För mig blir det en film med hjärtat på rätt ställe, men lite för nostalgisk och sökande efter ett filmspråk som känns mer personligt och eget. Kanske orättvist att jämföra, men Anton Corbijns ”Control” om ett av åttiotalets mest enigmatiska band Joy Division har den där egenheten och drivet i den filmiska energin som estetiskt synkar berättelsen och musiken till en helhet.
Thore Soneson
PS ”Düsseldorf, Skåne” har svensk premiär 9 februari.
Tankar om media / Thore Soneson 