Om fotografisk identitet, upphittat i byrålådan

De senaste månaderna har jag dykt ned i arkiven, utforskat och sparat ned mina film- och mediaproduktioner. En del av mina tidiga artiklar har jag också återupptäckt. Inte minst i tidningen Schlager och mitt åttiotal som skribent och journalist. (se bla artikeln MACHO i ABCD)
Det har varit, och är, en resa i tidens och kulturens skiftande världar. Från radikalism och alternativa kollektiv, via det desillusionerade och digitalprofetiska till det nuvarande massmediala där världen både går under i klimat- och pandemidödsryckningar och pånyttföds i teknologiska räddningsaktioner. En kamp som de stora efterkrigsgenerationerna lämnar över till de kommande. Förhoppningsvis har vi skapat en del användbara ”vapen” och tekniker för att vända utvecklingen i rätta spår.

För min del har kulturella uttryck alltid varit centrala, jag har haft fokus på att berätta om musik, film och personer som berör mig. Som provocerar och eller inspirerar. Som skapar upplevelser och sprider energi. Jag har skrivit en hel del för byrålådan, som de flesta av oss med ordet som uttryck. Men inget av detta i längre format har blivit utgivet. Ännu. I dessa digitala tider kan man hyfsat enkelt bli sitt egen förlag och både trycka analogt och sprida digitalt. Hitta läsare genom de sociala medierna och den vildvuxna floran av litterära och kulturella sällskap som finns därute.

Här ett utdrag ur av kortromanerna jag digitaliserar just nu –
Det lilla torget med en kyrka och en fontän låg mitt i Trastevere, en av Roms gamla stadsdelar. Folk trängdes i ringar, stod på cafébord och hängde i krokiga armar från statyn i fontänen. Deras ansikten var vända mot två figurer i svarta kåpor som höll facklor i händerna. Mellan dem blossade heta, hetsiga flammor upp. En man klädd i en vit romersk toga knäböjde mellan bödlarna, de sänkte sina facklor och tände en eldcirkel kring den vitklädda kroppen. Åskådarna närmast elden ryggade tillbaka, deras ansikten var fyllda av förundran och rädsla.

Ursprunget till denna scen är ett fotografi jag tagit, på denna plats i mitten av sjuttiotalet. En av de fyra rutor jag exponerade hittar jag på den remsa svartvita negativ som finns bevarade i en pärm. Texten är ingen dokumentär skildring, det är en scen som återskapats ur minnet och som fått ett eget fiktivt liv. Som allt litterärt skapande uppstår berättelser i möten mellan det upplevda, det fiktiva och det gestaltade. Det är detta möte som går igen i alla kulturella uttryck.

En av musikerna i Canzionere de Latio vid en musikfest som radiostationen Radio Citta Futura ordnade i centrala Rom 1976. Foto/Thore Soneson

Efter att ha läst och återupptäckt mina skriverier är det tydligt att fotografi är en central del i de världar jag bygger upp i berättelserna. Mina år som fotograf i bildgruppen GruppFem i Lund satte tydliga spår framåt, jag har alltid attraherats av detta medium. Det finns en ögonblickets poesi i fotografiet, det finns där oavsett om det är dokumentärt, studiobaserat, kommersiellt eller konstnärligt.

Många har teoretiserat och skrivit kring fotografi som form och vad som är dessa kulturella kärna. I ett samtal kring det postmoderna och fotokonsten med Ola Billgren, Dawid och Ingrid Orfali som jag publicerade i den fotografiska tidskriften ƒ 1989 formulerar Ola denna tolkning –
– Problematiken med foto har Susan Sontag formulerat mycket tydligt – ”Allting kan fotograferas, allting är alltså intressant”. Och speciellt amerikansk fotografi har sett världen som ett ymnighetshorn där allting fascinerar. Detta är inte ett dokumentärt perspektiv, det är ett bejakande av seendet dvs konsten. För det är i mångfalden som individualiteten föds. När genregränserna oavbrutet löses ser man skarvarna i den personliga väven hos en fotograf. Syftet är alltså inte att skapa ett globalt konstverk utan att erövra ett personligt uttryck.”

Jag kan sympatisera med denna syn på det fotografiska, kärnan är seendet. Och att varje avtryck är ett personligt uttryck. Ett sätt att fånga upplevelsen av ögonblicket, men samtidigt ett sätt att återskapa det för andras blickar.
För det existerar en markant och tydlig skillnad mellan det fotografiska skapandet och de massdistribuerade bilder som sprids i sociala medier, där är återskapandet en del av att få bekräftelse, att synas, att skapa en identitet. Man kan argumentera att detta också är ett slags seende; att gestalta sig själv för andras ögon. Men det underliggande syftet skiljer sig mellan en konstnär som Cindy Sherman ( läs gärna En titt i backspegeln) som iscensätter sig själv i olika roller och den Kim Kardashian som bygger sin identitet genom välsminkade och stajlade selfies.

Svensk fotografis nestor Christer Strömholm talade aldrig om foto utan om bild, för honom låg skillnaden mellan de båda begreppen i det seende som Ola Billgren lyfter; bild är en konstnärlig gestaltning, foto en registrering av en verklighet. Avgränsningen mellan dessa båda begrepp kan synas vara hårklyveri, de beskriver båda samma avbildande process. Men bildseendet skiljer sig från det fotografiska genom att det är en konstnärlig handling, en gest som konstkritikern Ulf Linde benämnde det avtryck som ligger inbäddat i ett konstverk.
Jag hade förmånen att få intervjua Christer Strömholm under min tid som programledare för Rikets Kultur 1990-91. Intervjun finns att se på Vimeo i en skannad kopia från VHS. (https://vimeo.com/499611551)

Thore Soneson

Italien 1976 _ ”Det är svårt att bryta skvalradions makt över människor”

Så inleddes en artikel jag skrev 1976 och publicerade i Aftonbladet. Under mitten av sjuttiotalet var radikala vänstern och ”eurokommunisterna” i PCI inflytelserika, både nationellt och regionalt.
Jag och kollegan Micke Berg reste som journalister/fotografer i landet under mitten av sjuttiotalet och dokumenterade delar av det radikala klimatet. ( Läs gärna Resor med kamera) En del publicerades i svensk press. Som denna artikel om radiomediernas starka ställning.

En av musikerna i Canzionere de Latio vid en musikfest som radiostationen Radio Citta Futura ordnade 1976.
Foto Thore Soneson

”Samhällskritiska obundna radiostationer i Italien kämpar för att överleva:

Det finns ingen lag om radiomonopol i Italien. Därför är det möjligt med små obundna radiostationer. Det finns också en uppsjö av dem och av 6 st med ”progressiv inriktning” i Rom är Radio Citta Futura den största.
– Vi bildades för ett halvår sedan av människor från tre organisationer, Pdup, Avanguardia Operia och bokförlaget Zavelli, som bl a gett ut ”Massakern i Milano”. Syftet var att skapa en kanal för vänstern, säger en av grunda Guilio Savelli, för en klargörande information och för den progressiva kulturen, som ofta stoppas i andra kanaler.

Det massiva utbudet, man sänder 24 timmar om dygnet, omfattar teater- och filmpresentationer, bokrecensioner, musikprogram, politiska debatter och aktuella analyserande program, en speciell kvinnoavdelning och ett direkt utfrågningsprogram på kvällstid. Det programmet är stationens mest uppmärksammade. Här fick de olika politiska partierna svara på frågor direkt från människor inför valet. I andra program har man tagit upp aktuella fackliga strider, fängelsesituationen och om poliskåren, dess metoder och inriktning. En anonym polis deltog.

”VANLIGA” MÄNNISKOR KOMMER TILL TALS
— RAI, det statliga radiobolaget, har absolut ingen motsvarighet, man har sällan hört en vanlig människa komma till tals i deras program. Vi censurerar heller aldrig de utfrågande, men i valet av ämne lyser naturligtvis vår politiska inställning igenom, säger Guilio när jag frågar honom om den politiska färgningen.

Finansiellt har man det svårt. Just nu betalar olika lokala annonsörer, främst teatrar och biografer men också många kommersiella affärer 2 milj lire i månaden. Med 5 milj skulle alla kunna få riktigt betalt för sitt arbete, och det siktar man på till hösten, Det finns ett lagförslag om begränsning av de fria stationerna, men det stöds enbart av en del av kommunisterna och ingen räknar med dess genomförande.

— Det var viktigt för oss att skapa ett alternativ till den ström av kommersiell musik som kommersiella stationer, typ Radio Monte Carlo sprider ut. RAI:s kanal 3 är likadan och när den progressiva musiken är så stark och bra som här måste den ha sin plats.

ETT FÅTAL ARBETARE
Valerio som håller i musikavdelningen berättar om de politiska grupper som finns många starkt influerade av den italienska folkmusiken.

– Vi har Canzionere de Latio som spelar den ursprungliga sardiska musiken med elektriska instrument, folksångarna Quatro Stato som sjunger gamla arbetarsånger till egen musik, moderna politiska sångare med eget material som Eduardo Bennato och politisk rockmusik, Napoli Centrale. Vi presenterar artisterna grundligt, låter dem själva berätta om sin musik. Gemensamt för dem alla är att de ytterst sällan blir spelade i RAI. De behöver sprida sin musik.

Hur många når då RCF med sina program? Officiella siffror ger dem 200000 lyssnare i Romregionen. Själv tror de siffran är överdriven, 2/3 av den är mer realistiskt. Jämförelsevis har RAI 800 000 lyssnare och regionen 5 mili invånare.

– Framtiden kräver en breddning av våra lyssnare, nu når vi ett fåtal arbetare tex, vi har ett speciellt fackligt nyhetsprogram som vi vet hörs av många. Men det är svårt att bryta skvalradions makt över människors vanor.
Det säger Guilio och går tillbaka till diskussionen om nästa veckas program där alla deltar. Från sändningsrummet hör jag en gammal sång av Bob Dylan spelas, ”The Times They are A-Changing”.

Thore Soneson

Kieslowski – en filmisk legend

Jag arbetade på nittiotalet på dåvarande Triangelfilm/Kedjan som filmdistributör. Där skrev jag ibland essäer och artiklar i deras publikationer. Mattias Nohrborg är idag aktiv på TriArt film och en av grundarna till filmtidskriften Point of View.
Bland de kvalitetsfilmer bolaget distribuerade fanns de viktigaste i polske regissören Kieslowskis produktion. FIlmerna finns fortfarande att se på streamingsajten TriArt play.

Med jämna och ojämna mellanrum ser jag om Trikoloren, på lördag den 13 mars är det 25 år sedan han avled i förtid enbart 54 år gammal. Filmerna är på alla sätt sevärda idag, inte minst med dagens splittrade nationer och extremisttider. Läs gärna !

>>>>
TRIKOLOR – MELANKOLI, OSKULD, PASSION –
En essä om Krzysztof Kielowskis filmtrilogi
Frihet – Den blå filmen, Den röda filmen, Den vita filmen

En av åldern krum, böjd gestalt närmar sig långsamt en stor grön kub på en trottoar. Sträcker upp en flaska mot ett hål. Sticker långsamt, mödosamt in glasflaskan. Går därifrån.
Denna gestalt finns med i alla Kieslowskis trikolor-filmer. En människa som trots den snudd på övermäktiga fysiska ansträngningen genomför vad hon beslutat sig för.
En obetydlig scen, en passant, fångad i flykten. Ändå, en scen som fastnar på näthinnan.

Som länk i ett stort filmverk, en trilogi som speglar tillståndet i det europeiska mänskliga klimatet, är scenen försumbar. Samtidigt som den är central.
För Kieslowski visar med Den blå, vita och röda filmen att all kultur, all civilisation, ytterst vilar på individen. På den enkla människans val.
Den franska revolutionens fana, trikoloren – den blåa, vita och röda – och de grandiosa humanistiska parollerna – frihet, jämlikhet och broderskap – är tomma fraser om de inte genomsyrar varje individs blodomlopp.
I dessa tider av ideologiskt vakuum söker vi alla efter sammanhang. En del sluter sig kring sin enklav. Sin nation. Andra drivs av ett allt starkare behov att skönja grunderna i vår europeiska kollektiva identitet. Söker de humanistiska länkar som kan mota kaoset och våldet…forts läs på http://soneson.se/texter/Trikolor.htm

Cindy Sherman / en titt i backspegeln

Augusti 2016. På det privatägda museet The Broad i downtown Los Angeles visas en bred retrospektiv av Cindy Sherman – Imitation of Life. En heltäckande utställning iscensatt som en scen där flera av hennes ikoniska fotografier bokstavligen fyller flera väggar i gigantiskt format. Jag tillbringar en förmiddag där en varm augustidag, betraktar de med tiden allt mer teatrala karaktärer och iscensatta situationer. Skräck, blod, amerikanska ikoner. Färg och svartvitt.

Interiör från utställningen Cindy Sherman – Imitation of Life. Foto Thore Soneson

Utställningen sveper över hela hennes aktiva fotografgärning, där finns en tidig serie Bus Riders från 1976 som knappt visats tidigare. Cindy Sherman har redan vid denna tid utarbetat och sin fotografiska stil, i femton porträtt iscensätter hon sig själv som passagerare som väntar på bussen. Tidsenligt klädd, svartsminkad, klädd i arbetskläder, som män och kvinnor. Istället för att visa dokumentära bilder återskapar hon sin bild av den verklighet hon observerar. De svartvita bilderna visades interiört i bussarna på den plats där reklam annars placerades.

Cindy Sherman – Untitled (Bus Riders), 1976-2000 (https://publicdelivery.b-cdn.net/wp-content/uploads/2019/08/Cindy-Sherman-Untitled-Bus-Riders-1976-2000.-1-1.jpg)

Cindy Shermans tidiga verk är skapade i ett amerikanskt sjuttiotal när konsten är på väg från att utforska realismens möjligheter mot en alltmer uppskruvad marknad där måleriet och graffitin hamnade i blickfånget. Här återpublicerar jag en tidig text som aktualiserades 2012 när Moderna Malmö visade en stor utställning av Cindy Sherman.

Cindy Sherman / självutlösande fotokonst

Denna text skrevs ca 1985 som ett porträtt av en konstnär i tiden. En text för ett magasin. Hittade texten uthamrad med en analog skrivmaskin på tre A4 papper och skrev in den ord för ord, utan att redigera ens ett syntaxfel. Minns däremot inte var den publicerades. Att läsa den med dagens glasögon, speglar nog både den tid den skrevs i och mina visuella, filmiska intressen. 

Den aktuella utställningen på Moderna Museet Malmö – ”Ladies and Gentlemen! Med kameran som spegel” innehåller bland mycket annat ett urval av Cindy Shermans ”Film Stills” .

”Hon är ett levande exempel på att dagens konst är en mediakonst. En konst där inspirationen kommer från filmer. Från modetidningar, från idolbilder, från det ständiga flödet av idealiserat liv som vi lever mitt i. Dagens konst är bildkonsten, den fotografiska, videon, filmen, tidningarnas annonser.

Det är detta Cindy Sherman tagit fasta på i sina fotografier av sig själv. I hundratals bilder har hon exploaterat ingen annan än sig själv. Förklädd och sminkad, utlämna eller hemlighetsfull, har hon ironiserat, lekt och maskerat sig framför spegeln, arrangerat ljus, poserat och använt självutlösaren på kameran.

Att se hennes bilder är som att titta på en film, en serie på tv, bläddra i en tidning. Man känner igen kvinnotyperna och rollspelen som Cindy Sherman agerar fram, man skrattar eller tänker efter, blir obehagligt berörd.
Denna självutlösande konst är också självutlämnande och Cindy Shermans rötter i New Yorks new wave under mitten av sjuttiotalet är tydliga.
Där var performancekonsten det hetaste, det mest provocerande. Artister använde sig själv som konstföremål, videon dokumenterade deras gallerishower nere i det då ruffliga och avant-garde doftande SoHo. Men Cindy Sherman tog ett steg till. Hon gjorde sina performance i sin egen studio, använde fotografiet och väl avvägda noggrant planerade scenarier.

Ett fruset ögonblick, en pose som laddas med betydelser återskapade ur mediavirveln runt omkring henne. En retro-konst. Hennes tidiga svart-vita bilder heter alla ”Untitled Film Stills”, bara numreringen skiftar.

– Jag njuter av att ha kontroll, att vara både regissör och skådespelare, har Cindy Sherman sagt om sitt sätt att arbeta. Mina ”Film Stills” är bilder jag lagrat upp under uppväxten, bilder av karaktärer. Oftast ur filmer.

Karaktärerna hon formar är nostalgiska, drömlika, kvinnor i filmiska situationer. Utslängda på motelsängar, under parasoll på stranden, i köket mellan tvätten och matlagningen.
I många av Cindy Shermans tidiga bilder leker hon med sexualiteten, spelar nattlig vamp, tonårsoskuld, stark latinsk moder, avkönad kontorsflicka. Kvinnoroller som oftast är stereotypa, precis som biograffilmerna generaliserar för att åskådaren skall känna igen typerna.
Det är femtiotalets kvinnobild hon gestaltar. En chic docka i franska romanser, en ärtig tonårstjej på beachen i amerikanska komedier, en jordnära och stark kvinna i italienska realistiska dramer.

mom2010147_cs-56-web

Cindy Sherman Utan titel Stillbild #56, 1980 © Cindy Sherman. Courtesy the Artist and Metro Pictures Cindy Sherman – Moderna Museet Malmö – ”Ladies and Gentlemen! Med kameran som spegel”

Filmerna hade Cindy Sherman sett hemma på Long Island i den ständigt flimrande tv:n, på konstskolan i Buffalo i början på sjuttiotalet och på Manhattan biografer där den europeiska filmkulturen kunde göra sig hörd bland de amerikanska Hollywooddrömmarna.
Men mot slutet av sjuttiotalet blev 50 och 60-talen för trendiga som inspiration, nostalgi slog igenom överallt och Cindy Sherman började vända sitt intresse mot andra bilassociationer.
Resultatet blev en serie färgbilder, meterstora och avlånga, i samma proportioner som utvikningsbilderna i Playboy. Cindy Sherman gör dock realistiska bilder, fyllda av verklighet. Stilleben där känslorna blir det viktiga, inte rollspelet.
Men det är inte perioder eller pasticher hon skapar, det är snarare anti-bilder. Verkliga kvinnor istället för drömbilder.

– Jag lockas av tanken att människor som inte vet något om konst kan se min konst och uppskatta den utan att veta något om fotografisk eller konstnärlig historia, säger hon och gör sin position klar i konstvärlden.

Hon är inte intresserad av att göra revolter, kritisera annan fotografi, intellektualisera sitt arbete. Åtminstone inte utåt. Men samtidigt fungerar hennes bilder på två plan, Som känslomässiga uttryck, porträtt av människor i olika stämningar. Och som kommentarer till bildkonsten runt omkring oss, till mediaflödet.
De är inte narcissistiska och självupptagna, de går djupare än så. De är inte heller självbiografiska eller rena fantasier. De är trovärdiga karaktärer, hämtade ur en klassisk roman eller välskriven pjäs, skapade karaktärer i fotografins form.
Många av dessa bilder påminner också om filmer, färgmättade och stiliserade likt en Fassbinderbild ur ”Petra von Kants bittra tårar”. Eller skrikigt neonglättiga som miljöerna i ”Alien”.

Men det är bara kosmetika. Cindy Sherman har frigjort sig från direkta citat och leker nu fritt med sina egna figurer. Alltså sig själv. Nedbäddad mellan de svarta lakanen i en bild känner hon sig främmande, malplacerad. Närmast yrvaket betraktar hon en värld långt bort.
Igenkännbara känslor, möjliga att identifiera sig med och förstå. Uttrycksfullt likt en ny-expressionistisk målare som fångar det mest frustrerade eller existensiella ögonblicket.
Det här är starka bilder, fotografier man stannar upp vid, just för att de så utmanande och naket lyckas fånga kvinnan som exploaterad och utnyttjad.
Den utställning hon visade med sina ”utvikningsbilder”, etablerade Cindy Sherman i konstvärlden. Hennes bilder började säljas, hon steg ut ur avantgardet och in i blickfånget. Konstkritiker konkurrerade om att beskriva henne som postmodernist och ny-feminist.Hon blev också attackerad för att framställa kvinnan som traditionellt passiv och utstuderat mansobjekt. Ett argument man lätt vänder på och säger, ”det är så media-bilden är”.

Cindy Shermans bilder avslöjar stereotyperna, just genom att använda en form som en btraktare känner igen och fylla den med ett annat innehåll.
Media-konst alltså. På samma sätt som 60-talets pop-konstnärer använde serier och deras språk, använder Cindy Sherman fotografins formspråk.
När hon senare började göra bilder för annonskampanjer, mode-designers och klädskapare blev detta ännu tydligare. Modebilden lanserar traditionellt en idealbild av kläder på vissa människor i vissa miljöer. Allt beroende på tiden trender. Cindy Sherman leker fritt med dessa bilder och fram tumlar oväntade uttryck, en skön trettiotalsblondin som knyter händerna i ilska, en djävulsk MacBeth häxa som ler demoniskt osv.
Övertydliga bilder som är väl så estetiskt fulländade som modefotografernas, men som har en helt annan udd i innehållet. Ofta har situationerna eller känslorna i bilderna kommit till spontant, utlösta av kläderna, ljuset och stämningen Cindy Sherman arrangerat.

Eller som hon säger ”dom har kokat i hjärnan, plötsligt hoppar dom fram”. Spontana imitationer av livet runt omkring.
Konst – javisst. En självutlösande konst.”

Thore Soneson ( skrivet ca 1985 )

Blickar i skydd av mörkret

För några dagar sedan denna pandemivinter kom vårsolen fram, stark och klar. För att möta denna explosion av ljus letade jag febrilt efter ögonskydd. Mina solglasögon. Fann dom i en av de undanhängda jackorna i garderoben. Tog på dom och gick ut på promenad.
Kom att tänka på en krönika jag skrivit för numera nedlagda Dygnet Runt bilagan när redaktören hette Martin Andersson. Här är den, digitaliserad och ordagrann. När jag läser den fungerar texten som en kulturell backspegel. Drygt 20 år senare väljer jag fortfarande de svarta bågarna. ( Texten innehåller en del referenser som kräver wikipedia och/eller googling för en del av er. Det kallas generationsklyfta.)

”Alla gör det. Alla skyddar sig. Alla sitter med ansiktet vänt mot värmen och solen. Alla vandrar omkring som insekter med svarta stora ögon.

Staden är fylld av människor som ser ut att ha följt socialstyrelsens instruktionsfilm ”När strålningen slår till” och klätt sig i solglasögon. Tunna metallbågade, svarta tjockbågade, ovala racingglas, slimmade skejtarbågar, alla sorters skydd tas fram och hängs på.

För solglasögon är naturligtvis det: ett skydd mot den sol som drabbar oss inbundna nordbor varje vår. Men de är lika mycket mode och fåfänga som en nödvändighet. Vi visar vem vi är, eller vilka vi vill vara, när vi väljer stil på solglasögon.

Själv skulle jag kunna göra en utställning av mina egna genom åren. Det skulle bli en provkarta på hur kulturen förändrats sedan slutet av sextiotalet. Först i raden kom ett par rektangulära med blått glas. Jag tror det var Byrds-gitarristen McGuinn som hade ett par, det var innan John Lennon skaffade sina.

De lämnade aldrig näsryggen och min biologilärare höll en lång föreläsning om hur ögonmuskulaturen förstördes om man bar dom inomhus. Eller var det studierektorn som gav mig sänkt uppförandebetyg för att jag vägrade ta av dom…

Hursomhelst, det blev sjuttiotal och Bob Dylans kolsvarta Ray-Ban-bågar blev modellen. De hade konkurrens av några i spegelglas som provocerade alla otroligt mycket. ”Man ser ju inte dina ögon”klagade alla. Och detta är kanske den största hemligheten med solglasö- gonen. De skyddar blicken, bakom glaset kan man välja att betrakta hur man vill. Studera grannen på uteserveringen och badstranden utan att de ser att du ser. Voyeuren i oss har ett oslagbart redskap i solglasögonen.

Men solglasögonen är dubbelverkande, de skyddar både inåt och utåt. Ingen ser dina nattklubbspåsar eller bakfyllebrustna blodkärl. Med bågarna på kan du vara privat mitt ute i offentligheten. Alla ”stjärnor”som inte vill bli fotograferade av paparazzis skyddar sig med, just det, solglasögon. Det är som om kameran inte kommer åt deras personlighet när ögonen är dolda av solglasen.

När det riktigt svarta slog till i rockmusiken och åttiotalet rullade in var det omöjligt att inte bära svarta, tjocka bågar. Det vimlade av kopior av det enda rätta amerikanska märket. Det som Keith Richards dolde sina uppspärrade pupiller bakom. Han hade väl råd med ett par Ray-Ban om dagen medan andra köpte sina kopior på närmaste bensinmack.

Höjdpunkten på det svarta var när Jack Nicholson poserade på världens alla tidningsomslag tillsammans med Anjelica Huston. Hans ”coola”leende under bågarna skapade den moderna urbilden av ”mannen”.

Dödsstöten mot den svarta trenden gav Don Johnson när han gjorde entré som kostymsnut i Miami Vice. Uppkavlade kavajärmar och Ray-Ban blev synonymt med lördag på Stadt i Växjö.

Själv drabbades jag vid den tiden av solflimmer i en slalombacke och skaffade ett par med maximalt uv-skydd och vindskydd i läder. Sådana som Mount Everest-klättrarna har. Ett par som fortfarande hänger med och är alldeles utmärkta när jag drar på mig mina inlines och åker iväg med äldste sonen.

Under en inte alltför avlägsen period blev solglasögonen plötsligt sköldpaddsmönstrade och stålbågade, det var då alla liknade collagegossar från femtiotalet. Samtidigt inledde rapparna sitt segertåg över MTV med stora, svarta och vulgära hallickglasögon och tjocka guldkedjor. Några sådana hamnade aldrig på min näsa.

Nej, som solglasögonkonsument är jag (relativt) trogen ett tidlöst mode, det svarta. Nu är det inte längre befläckat av mängder av kopior, nu är det individuella ”roots”som gäller. Men det innebär problem, Ray-Ban har numera ett sortiment av solglasögon som gör mig upprorisk, de klassiska svarta bågarna har mer och mer konkurrerats ut av kopior på europeiska modedesigners skapelser. Jag menar, vem vill gå omkring i ett par Pierre Cardin-kopior?

Inte heller vill jag se ut som en gubbsjuk Slitz-läsare och följa deras rekommendationer. Där är syftet enbart en sak, att klä sig så bimbo-spanande korrekt som möjligt.

Så det blir att gräva djupt i lådorna och leta fram originalen. Repade och lätt sargade åker dom på igen, som gamla goda vänner håller dom vad dom lovar även om det har gått många år mellan gångerna man setts.

För utan skydd kan jag inte vandra omkring i staden och känna mig tillfreds med tillvaron. Solglasögonen har med åren blivit inte bara en nödvändighet för ögonen, utan också en del av mig själv.

Jag tar bara av dom när jag verkligen vill tala med någon. Och se dom i ögonen.”

Ibland går Thore Soneson ut på stadens gator som en vanlig man – utan solglasögon. Dygnet Runt tog en bild vid ett av dessa tillfällen (se ovan).

Streamat = kvalitetsfilm = framtiden

Att sitta hemma och uppleva film digitalt och streamat är idag något vi alltmer accepterar som en tillgång. Den som har en stor skärm eller projektor kan i bästa fall nå nära en biografupplevelse. Visuellt iallafall. En fördel är att man slipper smaskande popcorngäng och blippande mobiltelefoner. Du kan själv designa din hemmaupplevelse, bara det ! I dessa pandemitider har streamat exploderat (hittar inga siffror just nu) och biograferna håller antingen stängt eller minimerar sina visningar.

När nu Göteborgs filmfestival GFF 2021 avslutat sina digitala sändningar och levererat ett antal både konstnärligt, politiskt och filmiskt utmanande alster (och några publikfriande premiärer) till hela landet, ut i minsta filmtörstande hushåll, är det dags att konstatera att kvalitetsfilmens nya duk är nätet. Det är ingen nyhet, men GFF bekräftar hur väl det kan fungera och vilket filmkulturellt behov det fyller. Draken film, sajten Cineasterna, TriArt play för att nämna några svenska platser där kvalitet och filmhistoriska pärlor varvas med varann, är alla väl digitalt fungerande och fyllda av filmiska alster. En del kvalitetsfilm letar sig in på VOD-tjänsterna Netflix, HBO och andra betaltjänster men den marknadens främsta tillgång är serier, inte spelfilmsformat.

Vad betyder då detta för kvalitetsfilmen på biograferna? I bästa fall kommer de kvalitetsmedvetna dukarna överleva, medan underhållningstemplen snart är historia. Tomma ekande filmpalats uppköpta av kinesiska och amerikanska konglomerat kommer då enbart visa digital action, fantasy och annan film som de stora publikgrupperna vill se.

Vi som bor i storstäder kommer nog fortsätta ha privilegiet att gå till våra kvartersbiografer, träffa vänner och socialisera oss kring en upplevelse. Det behovet kan inte hemmabio tillfredsställa, om man inte skapar filmklubbar på nätet där man ser samma film simultant och efteråt kan resonera och samtala om vad man sett. Men det viktigaste med streamade medier är tillgängligheten över hela landet, vi har ett väl utbyggt bredbandsnät, med vissa vita fläckar kvar eftersom dessa inte är lönsamma för de kommersiella aktörerna som skall fixa fiber.

Vad såg jag på GFF 2021? Startade först efter fyra av åtta festivaldagar så vissa filmer försvann. Här en lista i ordning efter uppskattning.

En runda till av Thomas Vinterberg

Digger av Georgis Grigorakis

Digger av Georgis Grigorakis
Gritt av Itonje Søimer Guttormsen
And Tomorrow the Entire World av Julia von Heinz

Notturno av Gianfranco Rosi

Notturno av Gianfranco Rosi
Slalom av Charlène Favier
In i dimman av Maciej Kalymon
Radiograph of a Family av Firouzeh Khosrovani
Knackningar av Frida Kempff
Pleasure av Ninja Thyberg

Thore Soneson

Helmut Newton / Provokatör som glorifierade kvinnokroppen

Apropå en aktuell dokumentär om fotografen Helmut Newton ”The Bad and The Beautiful” bläddrade jag i mitt arkiv och hittade denna text som jag publicerades i ABCD i samband med boken ”World Without Men”.

Tiden är mitten av 1980-talet, jag skrev artiklar främst om fotografi och film i olika magasin. En av dessa var ABCD, en mode-livsstil-kultur publikation som drevs av ett antal kommunikations företag och kom ut under 1985-86. Chefredaktör var Lars-Peder Hedberg.

Kopia av artikel i ABCD.

I en tid när modet frotterar sig i gränslandet mellan könen, fotomodellerna strävar efter en macholook och fotograferna har den funktionalistiska studion och högteknologin som rekvisita i modebilderna – i en sådan tid är Helmut Newton med sina djupdykningar i köttets lust och kvinnans sexuella attraktion en antik och otidsenlig fisk. Nästan en utdöende ras.

Samma år som New Yorks kulturella avantgarde utnämner den fd mannen Teri Toye till årets ”Girl of The Year”, publicerar Newton sin femte fotobok ”World Without Men” En volym som sammanfattar och berättar om en drygt tjugoårig karriär på de stora modemagasinens omslag och bildsidor. Franska, italienska, engelska Vogue, Harpers Queen, alla har de anlitat Newton.

Alla har låtit honom visualisera sina fantasier om kvinnor i glamourösa och förbjudna miljöer, i nattens dunkla ljus och bland köttmarknadens knallhårda kontraster. I solen på badstranden. Hans modeller och situationer har alltid varit laddade med sexuell spänning, öppen och i klarspråk.”

– Jag tror på synden, säger denne sextiotreåring, synd gör allting mycket mer intressant.

PS. Om ni besöker Berlin någon gång i framtiden finns ett museum helt dedikerat till Newton – https://helmut-newton-foundation.org/en/ Stängt för närvarande men tiderna förändras snart till det bättre – hoppas vi.

Tunna blå linjen – en polissåpa

Mycket positivt har skrivits om SvT serien ”Tunna blå linjen”. Hyllas för sin realism, sitt verklighetsnära berättande med trovärdiga personporträtt och vardagsingripande av poliser i Malmömiljöer. Och visst är serien ovanligt nära verkligheten, välspelad och engagerande men det finns andra lager i berättandet som inte kommenteras mer än i förbifarten.

Men i en artikel i Sydsvenskan av Elina Pahnke med rubriken ”Tunna blå linjen” får oss att ursäkta polisbrutalitet lyfts problematiken med de tydliga sympatierna för både ”de goda och de onda” poliserna fram, liksom hur denna berättarform används. ”Tv-serier kan vidga våra vyer och ge oss nya perspektiv. Men de kan också vara manipulativa, eftersom vi onekligen kommer att heja på den rollfigur vi lär känna bäst – speciellt när hans skavanker porträtteras som en konsekvens av en stökig uppväxt.”

I serien är detta perspektiv medvetet valt, själva premissen för serien är att visa poliser i helfigur; alltså skapa porträtt där yrkes- och privatpersonen går hand i hand. Att visa både de nödvändiga handlingarna och situationerna i så realistiska situationer som möjligt är metoden. Denna trovärdighet finns i repliker och jargong, liksom i dialekten. Här ligger serien nära det dokumentära, använder de reality konventioner som präglar så mycket av seriedramatiken och ”såpa-dramaturgi” som dominerar standardserierna.
Elina Pahnke lyfter i sin artikel in exempel på hur polisjargong och obefogad brutalitet förekommer, i ingripanden under insatsen Rimfrost nyligen och under en demonstration i Limhamn med polishästar mot aktivister. De flesta av oss minns också den amerikanska nyhetsdokumentären om kravaller på Rosengård där vi på ljudbandet hör ”blattejävlar” och andra rasistiska kommentarer inifrån polispiketen. Ett reportage som för övrigt lyftes fram av en nu detroniserad president som bevis på den misslyckade den svenska invandringspolitiken.

Att i ett fiktivt berättande arbeta med känslor som sympati och antipati, med karaktärer som skall framställas som trovärdiga och situationer som speglar dessa är det svårt att undvika övertydligheter och nid- eller hjälteporträtt. Här har manusförfattaren till ”Tunna blå linjen” konsekvent valt att skapa starka personporträtt och situationer där vår empati och medkänsla hamnar hos poliserna. Medvetet.

Detta har fått kulturjournalisten Jeanette Gentele att i SvD fråga sig om ”Vad är ”Tunna blå linjen”? En pr-film om Malmös ordningspolis? En instruktionsfilm för personer som funderar på att bli poliser och som visar vilka situationer de kan hamna i? Ett inlägg i debatten om det ökande kriminella våldet i samhället och polismyndighetens svar på detta?”

Svaret är troligen det andra, att med serien komma bakom de ofta brutala, våldsamma intriger som präglar de flesta kriminalserier. Men själva berättarstilen och det fokus man gestaltar polisyrket med berättigar en fråga om syftet, även om jag personligen inte tror att grundpremissen är att skapa en pr-film för polisen. Det har polismyndigheten själva försökt med i den omtalade och nu borttagna realityserien ”Ingripandepoliserna” på Instagram där man följde verkliga poliser i verkliga scener. Allt en del av en medveten sociala medier strategi.

Elina Pahnke lyfter samtidigt i sin artikel kritiken till ett vidare perspektiv, det mediala där rapporterna om polisiära fall bygger på ”trovärdighetens hierarki”. Vilken röst är den som förmedlas och på vilket sätt styrs av vem som förmedlar fakta och information om en händelse. ”Medan polisen säger sanningen, så antas den kriminelle vara partisk och otillförlitlig. Så behandlas också poliskällor allt som oftast i medier: som en neutral röst, utan egenintressen.”

Här problematiseras det mediala dilemmat på ett fundamentalt sätt; snabba rubriker och våldsamma upplopp och dramatiska bilder från utsatta områden skapar klick och läsaraktivitet. Att skildra helheten bakom konflikter och omskakande situationer finns sällan tid och utrymme sör i en löpande tidspressad nyhetsjakt. De perspektiven finns i längre och mer djuplodande artiklar som också publiceras men aldrig när samma genomslag som de braskande svarta rubrikerna.

Men visst kan man se ”Tunna blå linjen” som ett välbehövligt perspektiv på verkligheten, den polisiära och den mänskliga. Den kvaliteten har serien i sina enskildheter men som helhet faller den alltför ofta i fällan att sympatisera med de verkliga protagonisterna, poliserna.

Kort om Bernie-bilderna

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/darfor-ar-bernie-sanders-den-perfekta-memen

#Berniememes Ibland förundras jag över den digitala kreativiteten, och jag är inte ensam. Alltsedan Joe Bidens installation onsdagen den 20de januari har bilden av Bernie Sanders med stickade vantar och huttrande min använts för att skapa fyndiga parodier, mer eller mindre politiska twitterinlägg och memes. Alltså stillbilder som likt forna tiders politiska karikatyrer på ledarsidorna kommenterar och ofta ironiserar.

Och det fungerar. Kulturskribenter och nyhetsmedier surfar runt på nätet i jakt på de senaste digitala Bernie-bilderna. De blir en stunds tillfällig frikoppling från de stora problemen och konflikterna, ett sätt att visa hur det digitala kan vara en plats där alla kan skapa sin egen talarstol, var och en sin egen digitala publicist.

Samtidigt som Bernie-memes publiceras diskuterar EU med rätta om de stora kommersiella sociala medier företagen måste visa tydliga etiska regler för hur de bedömer inlägg som kränkande, uppviglande och farliga. I ekot av Trumps bannlysning från Twitter är detta en nödvändig och central diskussion. Yttrandefriheten och de sociala medier som gör Bernie-bilderna möjliga är samtidigt något det globala samtalet inte vill radera ur servrarna och google sökningarna.

Vadå postmodernt? Om Fotokonsten.

Ur pappersarkivet / Jag har genom åren skrivit texter om konst, film och fotografi. En del av dessa håller jag på att digitalisera. Tänker de fortfarande är läsvärda för alla som är intresserade. Här ett samtal mellan tre fotografer. / publicerat i F nr 4 1989

”Fotografin blir allt mer gränsöverskridande. Det personliga uttrycket accentueras. Konstgallerierna öppnar portarna. Thore Soneson bjöd Dawid, Ola Billgren och Ingrid Orfali att sitta ned och samtala om fotografins möjligheter och villkor.

Det är 1989. Och fotografin står inte bara och knackar på dörren till de konstgallerier som tidigare varit helig mark. Idag har ”den fotobaserade konsten” eller ”fotokonsten” – som den moderna fotografin i brist på bättre term kallas – redan marscherat in. På den internationella konstscenen är detta inget nytt, men i Sverige har gränsdragningen mellan uttrycksmedlen länge varit om inte strikt så åtminstone tydlig. Men i november, med Dawids utställning Arbetsnamn – Skulptur på Thielska galleriet, kommer denna gräns definitivt att vara historia. Sådant inflytande på den svenska kulturvärlden har nämligen Thielskas konstnärlige chef Ulf Linde.

Dawid är en av tre konstnärer/fotografer som deltar i detta samtal om fotokonstens status och tillstånd. De andra två är Ingrid Orfali, kvinnlig fotograf som närmast hör hemma i den ”postmodernistiska” kulturen och Ola Billgren, välkänd konstnär som länge arbetet nära fotografins uttryck men först i år tagit steget till att ställa ut egna fotografiska bilder.

Jag fotograferar det jag inte kan måla, målar det jag inte kan fotografera.

Citatet ovan av Man Ray, som själv arbetade i båda medierna, är en sorts utgångspunkt eftersom det formulerar en traditionell inställning till fotografin. Allt mer visar nämligen konstnärer att sammanblandning av teknikerna befruktar båda konstformerna. Att den ”rena” fotografin i sig själv har avsevärda spännramar, visade sommarens utställning Inre på Krapperups slott i Skåne där Christer Strömholm, förutom att visa egna nytagna bilder, bjöd in åtta fotografer att visa bredden på svensk fotokonst. Där fanns Dawid och Ola Billgren tillsammans med bl a Gerry Johansson, Gunnar Smoliansky och Jan Svenungsson.

Dawid själv hade i våras en utställning, Dagram på Malmö Konsthall, resultat av hans egen metod att som han säger ”låta fotovätskorna droppa över papperet”. Dessa dagram, inspirerade av dadaisternas ”spontana” konstideer, ställde Dawid också ut i L’Orleans i Frankrike i somras.

Ola Billgren visade med Syner och tecken på Läderfabriken i Malmö i februari att han hittat ett personligt sätt att använda foto med meterstora färgkopior där landskap och människor smält ihop till en egen, snudd på själslig verklighet.

Ingrid Orfali blev uppmärksammad när hon som enda svensk fotograf visade foton på Matris på Malmö Konsthall 1988, en utställning där bl a Laurie Simmons och Cindy Sherman representerade den postmoderna fotografin. Bilder lika laddade av språkliga tecken som visuella koder.

Ingrid Orfali är årets svenska PS1-stipendiat i New York, ett stipendium som tidigare inte tilldelats någon fotograf. Hon har under sommaren deltagit i utställningen Shifting Focus, där engelska kritikern Susan Butler valt ut 17 kvinnliga fotografer från hela världen. Hon är samtidigt svensk deltagare på Sveaborg i Finland där fotoutställningen En bild är en bild är… pågått under sommaren.

BIldtexter
”9337” 56 x 45 cm ur serien Dagram, © Dawid, 1989
”stryk moby dick” Cibachrome 100 x 100 cm, © Ingrid Orfali 1987
”natt i trädgårdsrummet” 100 x 80 cm Ingår i sviten Fotogravitation © Ola Billgren 1988

THORE SONESON: Låt oss börja samtalet med att ni presenterar er själva och er syn på fotografi.

OLA BILLGREN: Efter många års intresse av foto och målande med anknytning till fotografi, har jag plötsligt fått klart för mig hur jag ska fotografera. En underlig känsla – som att ha gått med ett dåligt samvete och plötsligt inse att det inte funnits anledning till att ha det.
Mitt intresse för foto har varit i första hand intellektuellt, att fatta medieverkligheten. I mitt måleri har foto och media varit som ett filter som jag sett människan i reproduktionsåldern genom.
Jag har fotograferat mycket förstrött genom åren. Först på mitten av 80-talet och då delvis genom Dawids fotografi som jag skrev några artiklar om, kändes det som jag kunde uttrycka mig med foto. Och det är en bra position för ingen förväntar sig att en målare skall visa fotografier.

INGRID ORFALI: Det är två saker som intresserar mig. Dels det mänskliga språket, franska eller svenska har ingen betydelse. Dels är det något som utlöstes av en svensk, Ingmar Bergman som i en intervju om Viskningar och rop talade om färgen rött, om dess betydelse som språkuttryck i filmen. Det släppte loss bildens möjligheter för mig, eftersom jag är skolad i filosofi i ordets land Frankrike där man är mycket bra på att förtränga bildens möjligheter. Där har till och med sedlarna författarporträtt – Pascal, Voltaire osv. Numera har visserligen Delacroix trängt sig in, men det tog tid.

Jag började med stilleben.
Jag har aldrig varit intresserad av människor.”
Ingrid Orfali

Jag började direkt fotografera stilleben, jag har aldrig varit intresserad av landskap eller av personer. Mina bilder ger plats för tänkande, för de idéer jag vill uttrycka. Och varför ägna dagar åt att måla något kameran kan fånga på en sekund…

DAWID: För mig var det en olyckshändelse när jag råkade titta i en kamera i 18-20 årsåldern. Och på den vägen är det. Jag har visserligen haft otaliga tillfällen att ifrågasätta vad jag gör, nya problem inför bilderna, men alltid inom fotografiets ramar. I tio år var jag ”gatufotograf”, även om jag väldigt tidigt gjorde tafatta försök till mera statiska bilder. Jag accepterade dåtidens inställning till ”konstfotografi”, som t ex Robert Frank, Ralph Gibson och Duane Michals använde den. Eftersom jag vuxit upp utan kamera köpte jag en fototidning och där upptäckte jag något magiskt med dessa bilder, det var något som hände när jag tittade på dem. Den andra sidan, att frysa verkligheten genom nyhetsbilder, det intresserade mig aldrig.
Idag tror jag man kan se en estetik rakt igenom mina bilder, ett av mina allra första porträtt är jämförbart med mycket jag gör idag. Min okunskap om möjligheterna har drivit mig fram. Att jag börjat med hobbymåleri uttrycker kanske en motsatt riktning mot Ola… men jag undrar… upplever du att du ger dig ut på djupt vatten, att du sitter vid samma bord som vi och skall utsättas för prövning?

OLA: Nej. Det är snarare en privilegierad position att vara bildkonstnär i traditionell mening. Ingen ifrågasätter subjektets närvaro i det jag gör. Om jag målar en familjemedlem, Jesus på korset, ett stilleben eller en impressionistisk vy är jag den samme. Dessa ”point of views” är alla målade av mig. När jag fotograferar sönderfaller däremot bilderna i motiviska kategorier, de försvagas som ”verk”.

Ni båda har stillebenet gemensamt. Ni söker en slags magi i stillaståendet. Jag intresserade mig för foto via reportage i bildtidningar på femtiotalet. Foto betydde en modern existens, hade en anonymitet, en slags jag-förlust i förhållande till verkligheten. Det sker något egendomligt med bilder hämtade ur livet när de reproduceras – ”det närvarande i det frånvarande, frånvarande i det närvarande.” Fotot har alltid stått i centrum för mitt bildintresse, men jag har varit för bunden vid mitt medium för att själv använda det.

DAWID: Du valde inte heller måleriet, det bara fanns där.

OLA: Precis. Jag växte upp i den miljön, för mina föräldrar var fotot något man såg ned på.

INGRID: Många ser fortfarande fotot som något vid sidan om den ädla konsten måleriet. Inte minst ur kommersiella synvinklar uppnår måleriet en status som är helt annorlunda. ”Hur har du gjort denna bild?” säger man om en hyperrealistisk målning, man ser den som magnifik. Samma bild fotograferad med arkivbeständighet och allt är genast sämre. Detta upptäckte jag först efter jag börjat fotografera, jag valde det för att inte behöva använda så många timmar som måleriet krävde. Det var viktigare att polera idén.

OLA: Då känner du dig inte förpliktigad av den fotoetik som säger att foto är ett massmedium och därför ska användas för att gestalta sociala förhållanden – ”det får inte vara konst, det är idealiserande”.

INGRID: Jag har alltid varit främmande för den tanken. Konst skall inte vara avbildande, måleri gör att förvrängningar åstadkoms omedelbart, penseln avbildar verkligheten på sitt sätt. Med kameran är det lätt att fånga ett fragment av verkligheten. Men det är inte konst, för att skapa konst måste man behärska sin repertoar, de förvrängningar man vill få fram. Att berätta rakt upp och ned är inte heller konst – teater och romaner förutsätter en förvrängning av verkligheten.

DAWID: Du säger delvis emot dig själv; du fotograferar för att det är ett rationellt sätt att göra en bild, samtidigt inser du att prägla bilden kräver kunskap om mediets möjligheter, om den tekniska delen.

INGRID: Nej, det krävs bara kunskap om hur du vill presentera en bild.

DAWID: Men du måste ha en metod för att åstadkomma detta. Den måste gestaltas med verktyg, antingen en pensel eller kamera.

INGRID: Jag lägger mig aldrig i förstoring, kopia eller sådant. Det är bara på idéplanet jag bygger, jag arbetar aldrig tekniskt med en bild.

THORE: Oavsett var man skall dra skiljelinjerna för vad som är konst eller inte är det ett faktum att fotografin idag är delaktig i ett konstnärligt samtal. Blandformer skapar nya uttryck, se bara på en konstnär som Stig Sjölund som på ett självklart sätt använder fotografiet som del av sina nya målningar. Ni tre gör bilder med målarens frihet, men med fotografisk teknik. Allt detta medverkar till att foto idag accepteras bland de traditionella konstformerna.

OLA: Foto har alltid varit accepterat när det varit förbundet med ett klart syfte. Ett bruksvärde. Inte bara reportaget utan också reklamfotot, där det definitivt handlar om nytta, att sälja en vara. Men fotot som självändamål, att ”bara göra en bild”, har aldrig accepterats.
Det som hänt är att något fallit bort i gränsdragningen mellan medierna, något har lösts upp. Jag kan se hur det går tillbaka till tiden innan kameran uppfanns. Redan då skilde man på konst och bilder som representerade. En avbildning gav en mera trivial bild av verkligheten, en symbolisering en mera innerlig, mera personlig. Denna åtskillnad förstärktes genom fotot, kameran kunde reproducera och måleriet kunde söka sig till alltmera osynliga aspekter – ”vi synliggör genom att måla”.
Idag står de båda inte längre i ett motsatsförhållande, det egentliga verkliga som för mig är det symbolistiska är inte mer närvarande i en form än i en annan.

DAWID: Också genom att måleri idag konsumeras mycket i tryck i tidskrifter och böcker uppstår en utjämning. Bildernas yta och tekniken blir mindre viktig för dagens nya generationer. Mycket av fotografin håller också på att bli onödig idag, TV ersätter bildtidningar osv så att fotografer som vill fortsätta jobba måste söka sig ny marknad – ibland ges fotot en mer artistisk prägel än vad det kanske har möjlighet till.
Men det är inte en ensidig kommersiell tanke, det är en rörelse i tiden att fotot blir legaliserat som uttrycksform, det hör ihop med datoriseringen av pressbilden, att bilden blir manipulerbar och opersonlig. Som fotograf har jag alltid strävar efter att bilderna skall få måleriets aura.

OLA: Den dokumentära bilden har förlorat den närvaro som ursprungligen motiverade den som sanningsvittne. Intresset förskjuts från vad bilden innehåller till att i dyra tidskrifter se bilden som en del i ett estetiskt spel. Bilden brister i trovärdighet när den blir en del av hela texten.

INGRID: Men samtidigt är den befriad från att vara en kopia av verkligheten, uttrycka ”krig” eller ”person”. Fotot har varit fast i denna förbannelse. När fotot blir bara bild är den på rätt väg.

DAWID: Det ligger en hälsosam misstro mot massmediabilden i det du säger, jag ställer också upp på det.

INGRID: Ola som är målare och sysslat med hyperrealistiskt måleri upplever en slags nostalgi inför närvaron som gått förlorad, miraklet inom fotografin. Medan vi som bar sysslat med foto har lämnat detta och närmat oss måleriets privilegium – att skapa en fiktion. Har jag fel?

OLA: Man kan aldrig måla som man fotograferar. Jag kan inte reducera mitt seende så effektivt som objektivets uppfattning av ljusets strålning.
Mina foton bygger på en annan tanke – en död verklighet kan ges ett språk via bilden. För mig är däremot dina bilder kliniska, en kvalitet som aldrig kan uppnås i målandet. De är aseptiska så som bara fotografier kan vara.

DAWID: Om man istället jämför med Magrittes bilder som idébärare blir det tydligare.

INGRID: Precis. Jag tycker mycket om att titta på välreproducerade bilder av Magritte i en bra konstbok. Man slipper se penseldragen, det är en ren bild, en glättig yta utan dekor.

OLA: Du som är så intresserad av verbala undertexter i bilderna, gynnas av att bilden inte störs av någon form av beröring.

DAWID: Jag tycker inte att en bilds budskap distraheras av måleriets rent tekniska förförelse. I ett stilleben väljer man objekt som är tecken för idéer, man ställer rött mot grönt, gör ett estetiskt val. Valet är detsamma som när man ”klämmer färg ur tuberna”. Det är nästan snobberi när du Ingrid avsvär dig måleriet så totalt.

INGRID: Det finns alltid val som påminner om måleriets i mina bilder, yta eller yta plus objekt. Men med kopior i cibachrome får allt en tydlighet utan suddiga sidor. Förhoppningsvis gör det att en betraktare ser samma sak som jag, att associationerna går åt samma håll. För mig skall bilden vara universell, titeln är däremot alltid ett uttryck för kulturella koder — begränsade till dem som kan förstå.

THORE: Är ni då alla postmoderna fotografer i betydelsen att ni uppfinner nya spelregler för fotot, använder en etablerad teknik men upplöser och utvidgar fotots innehållsmässiga möjligheter genom att använda konstens språkliga arsenal?

OLA: Skillnaden mellan konst/foto är inte längre intressant, däremot de specifika uttrycken. Postmodernitet är inte en stil, ett sätt att fotografera, egentligen är det tvärtom – en massa olika sätt att närma sig fotograferandet.
Jag själv arbetar med reflektioner om själva fotografiet, en sorts betraktelse över mediets historia. Ingrid använder metaforer där fotot har ett illustrativt förhållande. Varje föremål är ett begrepp, kombinationen av föremål är det viktiga. Dawid är däremot ute på en annan hal is, han närmar sig alltmer måleriet, konstgrafiken. Den bild som kan uppstå under arbetet där arbetet är det primära. Du griper in i själva processen.

DAWID: Men jag kallar mig inte heller postmodernist, det begreppet har ingen relevans för mig. Jag förstår helt enkelt inte vad det innebär. Mina strävanden är nog mer modernistiska, jag identifierar mig med mer romantiska idéer om att bilder kan förändra världen utifrån en subjektiv utsaga. Det postmoderna betyder för mig en slags följsamhet med samtidsbilden, ett mera vetenskapligt grundat förhållande.

Jag kallar mig inte postmodernist.
Jag förstår helt enkelt inte vad vad det innebär.
Dawid

Mina bilder skall vara ”riktig” konst – inte postmodernt reproducerbara – de skall upplevas direkt och vara unika. En målare bestämmer sig redan i valet av pensel för ett uttryck, en fotograf väljer inte mellan olika kameramodeller när han vill skapa en bild. Pentax eller Minolta har samma tekniska möjligheter. Deras register är oändligt mycket mindre, som ett piano med fyra tangenter.

INGRID: Jag tycker tvärtom att fotografiets möjligheter är oändliga, som en penna ingen vet vilket språk eller genre den ska skriva. Fotots genrer existerar men samtidigt existerar en ocean av möjligheter.

DAWID: Som fotograf använder man sig naturligtvis av konventionerna. Förutfattade meningar om vad ett porträtt är skapar motbilder. Nya bilder ger en ny klang på tangenten, ett bredare register. Om gränserna löses upp idag finns de ändå kvar, man måste förhålla sig med eller emot. Konventioner är till för att överskridas.

OLA: Problematiken med foto har Susan Sontag formulerat mycket tydligt – ”Allting kan fotograferas, allting är alltså intressant”. Och speciellt amerikansk fotografi har sett världen som ett ymnighetshorn där allting fascinerar.
Detta är inte ett dokumentärt perspektiv, det är ett bejakande av seendet dvs konsten. För det är i mångfalden som individualiteten föds. När genregränserna oavbrutet löses ser man skarvarna i den personliga väven hos en fotograf. Syftet är alltså inte att skapa ett globalt konstverk utan att erövra ett personligt uttryck.”