Etikettarkiv: tv-serier

”Babylon Berlin” – en briljant samtidsskildring av en epok

Om ni inte sett den tyska serien så är det dags nu. Fyra säsonger som utspelar sig mellan första världskrigets Berlin och nazisternas tillträde vid makten 1933 finns på SvT play. Det är en kriminalhistoria, men framförallt en briljant genomförd samtidsskildring med det dekadenta nattlivet, korruptionen och den växande fascismen som tema.

Länk till Babylon Berlin trailer på SvT play

Det är en tid som lockat inte minst filmskapare för kulturen och nattlivet, kabaréerna, de gränslösa sexuella äventyren under Weimarrepublikens dagar. Tom Fosses ”Cabaret” fullkomligt golvade mig när den kom på sjuttiotalet, kombinationen av fenomenala dansnummer och den allt mörkare tidsandan skildras i denna klassiska musikfilm.

I ”Babylon Berlin” har Tom Tykwer tagit fasta på dans och kabarekulturen som löper som en underliggande lager i hela serien. Drivet i berättelsen kretsar kring den kvinnliga kommissarien Charlotte Ritter med ett förflutet som sällskapsdam som mot betalning sätter handklovar på de bättre bemedlade. Bland dem flera Göring liknande män med diafragmor som pösmunkar.

Liv Lisa Fries som kriminalkommisarie Charlotte Ritter.

I den sista säsongen skildras hur nazisterna tar över makten och lierar sig med storkapitalet som Krupp för att starta bygget av Det Tredje Riket. Med vapenmakt, koncentrationsläger och fängslandet av oppositionen och de fria pressen. Den berättelsen är redan känd och Tom Tykwer gör i en intervju med DNs Nicolas Wennö det tydligt vilket fokus han haft under arbetet med serien.
”Sista säsongen handlar om kampen för den sköra demokratin. Men i grunden är serien ett passionerat kärleksbrev till min stad och Weimar-epoken.”

Han fördjupar temat och berättar om samarbetet med manusförfattarna Achim von Borries och Henk Handloegten, hur de tar avstamp i kriminalromanerna i sviten ”Babylon Berlin” av Volker Kutcher. Huvudperson är kriminalinspektören och krigsveteranen Gereon Rath som anländer till Berlin från Köln för att assistera Berlins kriminalpolis i en brottshärva rörande sedlighetsbrott. Där möter han och förälskar sig i kommissarien Charlotte Ritter, deras relation ligger som en tråd genom hela serien.

Gereon Rath som kriminalkommissarie Volker Bruch.

Den politiska kampen innan nazisternas övertag ställs på sin spets i sista säsongen, socialdemokrater och kommunister försöker enas kring motståndet. Men kampen mellan dem leder till förlamning och istället agerar några kommunistiska aktivister för att störa den politiska ordningen som växer fram.
”Vi försökte återskapa den mest dramatiska månaden i tysk historia. Därför var det naturligt att börja då Hitler utsågs till rikskansler. Inom loppet av en dryg månad var demokratin i praktiken krossad – trots att motståndet mot Hitler var massivt.” berättar Tom Tykwer i DN intervjun.

Branden 1933 i Berlins riksdagshus blev vändpunkten för hur nazisterna lyckades överta makten. I serien beskriver man branden som anlagd av Hitlers SA män för att kunna anklaga och döma en kommunist som befann sig på platsen. Branden startades genom att massiva mängder vit fosforgas antändes när det sprutades in i huset, gasen utvecklades under ledning av Göring. Sanningen bakom branden har undersökts och skrivits flera böcker om, för historiskt intresserade läs gärna denna artikel i Smithsonian magasin.
Den politiska historieskrivningen är central för berättelsens alla fyra säsonger men det mest anslående är de visuellt mästerliga skildringar av drag och kabaretkulturen i Berlin under Weimarrepubliken. Nattklubben Moka Efti är scenen där numret – ”Zu Asche, zu Staub” (Till aska, till stoft) – framförs i all sin prakt i första säsongen och återkommer i den sista som ett mera sorgligt och mörkt anthem för vad nazismens ideologi för med sig.

Cecilia Djurberg skriver i Aftonbladet om denna och andra musikaliska sceners betydelse i historien i artikeln ”Sista dansen för Babylon Berlin”.
”En sista tonartshöjning för Berlins queerkultur får den forensiska fotografen Reinhold Gräf svara för – han som uppträder i drag på kvällarna och spelas av den multibegåvade Christian Friedel – när han sjunger kabaretklassikern ”Das Lila Lied”.

Musikaliska fakta som dessa höjer upplevelsen av ”Babylon Berlin” flera grader men de är inte nödvändiga för att på alla sätt fördjupa sig i serien och sluka alla säsongerna. Det är rakt igenom ett fenomenalt exempel på hur musik, kultur och kongenialt regiarbete kan ackompanjera den politiska berättelsen som Tom Tykwer och hans manusteam arbetade fram under de drygt tio år arbetet med serien pågått. Att serien speglar också nutidens högerradikala utveckling var inte deras ambition men han inser hur den kan ses som en parallell till nutiden.
”När vi började skriva manus 2013 hade vi varken Brexit eller Trump…i Tyskland var AFD helt irrelevant – nu pratar ingen om något annat.”

”När vi började skriva manus 2013 hade vi varken Brexit eller Trump…i Tyskland var AFD helt irrelevant – nu pratar ingen om något annat.”

Thore Soneson

Sevärda serier som inte är utdragna och våldsdominerade

#TVserier #ZeroDay #ToxicTown
Merparten av serier på SvT och streamingbolagen handlar om våldsdominerad kriminalitet, våld mot kvinnor och thrillerformat skapade enligt formulär 1A. De amerikanska dominerar men europeiska serier ligger inte långt efter, brittiska, polska, belgiska, danska, finska och en och annan svensk serie skapar sevärda och engagerande dramer. Här några exempel.

Robert de Niro i ”Zero Day”

Det är en upplevelse att se Robert de Niro agera som fd president i tv-serien ”Zero Day”, en thriller om ett storskaligt cyberangrepp och en utredning som pekar mot – såklart – ryska trolloperationer. Men efterhand vecklar arbetet med en specialgrupp ut sig till en jakt på skyldiga inom den amerikanska eliten, läs kapitalet. Gruppen leds av George Mullen (de Niro) som egentligen skulle skriva klart sina memoarer, en rolltolkning där lågmäld energi och välartikulerade analyser och ledarskap är en ren njutning att se.
Intrigen ligger väldigt nära hur en potentiell cyberattack skulle kunna iscensättas av företag ledda av Musk, Bezos och andra nätmiljardärer som sitter på makt att fullkomligt rasera världsekonomin och demokratin. Om dom bestämmer sig för det.
https://www.dn.se/kultur/nicholas-wenno-har-ar-veckans-basta-stromningstips-2025-02-20/

Det engelska verklighetsbaserade dramat ”Toxic town” är på många sätt motsatsen till ”Zero Day”. Här handlar det om en hur gravida kvinnor i en engelsk fd industristad föder missbildade barn, hur stadens borgmästare initierar ett program för att skapa nya sysselsättningar när stadens viktigaste arbetsgivare ett stort stålverk läggs ned. Problemet är att stora landmassor måste saneras från farliga utsläpp från produktionen.

De ledande rollerna är brittiska relativt okända skådespelare som spelar sina roller med rå, rak och engagerad realism. En av de mödrar som fått barn med skador är en tuff, egensinnig och envis kvinna (Jodie Whittaker) som upptäcker att hon inte är ensam med sin erfarenhet. Hon drar igång en process där hon värvar andra mödrar för att tillsammans kräva upprättelse. Ingredienser som dolda siffror i miljökontroller, en upphandling av saneringsfirma som visar sig vara korrumperad.

Att detta är verklighetsbaserat på händelser och människoöden i staden Corby får man veta i eftertexterna, en snabb googling på fallet leder till bla en artikelserie i BBC – ”One of the UK’s biggest environmental scandals: the Corby toxic waste case.”
https://www.bbc.com/news/articles/cx2pzl605kzo

PS. Båda finns på Netflix, en streamingtjänst som jag överväger att bojkotta.

Seriefrossan fortsätter – se om ”Välfärdsstatens fall”

Seriefrossan fortsätter på det nya året, kulturkritiker summerar ett antal överskattade miljonsatsningar på streamingtjänster som Apple TV, Netflix osv. Ofta är de svulstiga och fyllda av action, makt- och pengahungriga karriärister, softade sexscener och svekfulla intriger. Som om seriemakarna dammsugit tabloiderna och veckotidningarnas rubriker som fokuserar på sensationer.

Samtidigt repriserar SvT Play tre serier som lyfter fall av rättsröta och inkompetens i svenska polisväsendet, alla tre baserade på Leif GW Perssons romaner med polisen Lars Martin Johansson i centrum. Trilogin kallas ”Välfärdsstatens fall” och skildrar genom intelligent berättade tillbakablickar bland annat Palmemordet och ockupationen av den tyska ambassaden. Här ligger fokus på det vardagliga sökandet efter sanningen och viljan att gå till botten med ouppklarade fall, inte på spektakulärt iscensatta våldsamheter. Istället på välskrivna manus och starkt skådespeleri av inte minst Rolf Lassgård och Helena af Sandeberg.

Se eller se om ”Den döende detektiven”, ”En pilgrims död” och ”Den fjärde mannen”. Det är dramer som fokuserar på lågmält berättande och samtidsspeglar istället för orgiastiskt skildrade seriemördare eller drogsmugglande gangsterligor.