Etikettarkiv: media

Alla vill vi bli Medelsvensson – eller…

Lämna ett svar

Idag funderar jag på begreppet Medel-Svensson. Var kommer uttrycket ifrån, är det en statiska centralbyrån term (SCB) eller har den andra rötter?

Anledningen till min fundering är att jag hamnade i en sparad samling filer på min telefon. Sparade över de flesta som backup till datorn. En av dem är en artikel med rubriken ”Han har försökt göra det omöjliga – skriva snittsvenskens historia” där historikern Carl Mikael Wærn-Carlsson blir intervjuad i Sydsvenska Dagbladet. Jag snabbläste och fastnade för detta stycke :

”Sverige var bättre förr i den meningen att vi under 1300- och 1400-talet hade sextio helgdagar under ett år. Vi får också veta att snittsvenskarna Per och Margareta år 1570 åt torkad förrådsmat och drack öl och att ”Tungreceptorernas interna arbetsfördelning var en annan än dagens, med slagsida för beska, syra och umami, och lyxstämpel på salt och sött”.
Den menyn är väl vad som väntar oss om vi ska överleva på torkad beredskapsmat i framtiden. Ett evigt tuggande på torkad lutfisk och rökt fläsk. Artikeln fortsätter med mera fakta och reflektioner kring begreppet, det dök upp först på 1900-talet och då som en delvis politiskt färgad term.
”– Att man identifierar sig utifrån vad man gör om dagarna och tjänar pengar på kräver ju att man har en hög grad av specialisering i samhället. Det är på något vis en psykologisk konstruktion att man har en yrkesidentitet. Medelsvensson var ”anställd” först i mitt nedslag 1960, tidigare var hon egenföretagare” säger Carl Mikael Wærn-Carlsson.


Illustrationen lånad från https://hejsweden.com/en/swedish-life-goals-villa-volvo-vuvve/

Medelsvensson har för mig och många andra en negativ klang, man ser framför sig idealbilden av den svenska familjen i välfärdssverige med ”Villa, Volvo och vovve”. En schablonbild men samtidigt ett ideal som politiker genom år älskat att använda som måltavla för sina visioner. En konformistisk syn på vad vi ska sträva efter.
Jag och många med mig som arbetat inom kultursektorn med media och kommunikation har många gånger skrattat i mjugg över denna bild. Den är både förenklad och i viss mån föraktfull mot alla som har den sortens liv som mål.
Men idealet med snälla och laglydiga skattebetalare är inte allomfattande, tänk bara på alla skattesmitare och ekonomer som har brevlådeföretag i skatteparadis. Eller alla som sökt sig till den lukrativa droghandeln i jakt på snabba klipp. En hel del av dem som lyckats sitter i lyxboenden i Turkiet, Abu Dhabi eller gömmer sig på spanska Solkusten.
Eller en Ingvar Kamprad som med sitt IKEA byggde förmögenhet på att skapa billiga möbler för att alla skulle ha råd att skapa ett eget hem. Den världsomfattande koncernen utvecklades till en stiftelse där miljarder lagras i dolda tillgångar för de närmaste.

Detta var bara några reflektioner kring en artikel jag sparat ned i mobilen under de senaste året. Att samla in artiklar fakta och research är en vardagssyssla för mig som skribent. Genom åren har jag travar av gulnade tidningsklipp, magasin och numera mappar fyllda med digitala artiklar. Med datateknikens hjälp kan jag söka igenom min hårddisk på jakt efter fakta och tankar bara genom att söka ett ord. Just idag blev det Medel-Svensson.

Citaten är hämtade från en kulturartikel av Peter Fällmar Andersson i Sydsvenskan i september i år. Där intervjuas Carl Mikael Wærn-Carlsson om sin bok ”Medelsvensson genom 700 år”.

Illustrationen lånad från https://hejsweden.com/en/swedish-life-goals-villa-volvo-vuvve/

Utsikt från en sjuksäng _ del 2

Lämna ett svar

Vecka sex – har träffat den manlige fysioterapeuten som var ärlig och rak. Läkning av kotkompression kan ta mellan 3 och 6 månader … inte veckor som jag gått och trott för att höja motivationen. Och hålla depressionen borta. Han var som sagt ärlig men medgav samtidigt att han inte kunde avgöra status, alldeles för tidigt. Nästa vecka blir det ny röntgen av ryggen och träff med ortoped. Då kanske det går att få en bättre prognos.
Just osäkerheten och de vaga beskeden är påfrestande, vill ha en tydlig plan med rehabövningar och gradvis nedtrappning av de smärtstillande tabletterna. Äter 1500 mg paracetamol varje dag…med risk för leverskador.

Kotkompression

Mitt i allt detta finns ljuspunkter. Vårt yngsta barnbarn, lilla Liv, ska döpas i november och jag fick i uppdrag att leta dikter. Det ska ut inbjudningar och dopkort. Traditioner finns säkert på form och innehåll, men jag har inte läst på utan letade fram goda citat och poetiska strofer som fångar känslor, förhoppningar och kärlek till det nya livet.
Den kortaste och mest kärnfulla är denna – ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.” Av Astrid Lindgren

Den jag spontant finner mest igenkänning i är denna –
Det gåtfulla folket – text av Beppe Wolgers och musik av Olle Adolphson
”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land
Detta land är ett regn och en pöl
Över den pölen går pojkarnas båtar ibland
Och de glider så fint utan köl
Där går en flicka som samlar på stenar
Hon har en miljon
Kungen av träd sitter stilla bland grenar
I trädkungens tron”

När jag skriver detta försöker jag stanna tiden, vi kommer troligen inte att få uppleva när Liv eller mitt andra barnbarn Bonnie blir tonåringar…då kommer jag vara 86-87. Ett perspektiv jag försöker skjuta undan och ta vara på den tid vi kan ha tillsammans.

Det ligger en hel del sanning och hoppfullhet i uttrycket Carpe Diem – Fånga Dagen, ibland uttjatat och överanvänt som positivistisk slogan. Google lär mig att uttrycket kommer från romerske poeten Horatius 23 f.kr.

Ursprungligen hänger det samman med bisatsen ”Fånga dagen, tänk så lite som möjligt på morgondagen”, där många språkhistoriker menar att undertexten skall läsas som att njuta av dagen OCH inte negligera vad som skulle kunna hända i framtiden. Alltså inte ett defaitistiskt uttryck utan ett klarsynt sätt att möta alla möjliga framtider. Inte måla upp skräckscenarier eller fasor, utan istället tänka positivt på möjligheter.

Det tar jag till mig och ser fram emot nästa vår när jag kan ta ut cykeln, lämna tillbaka rullatorn och vandra omkring på stadens gator som en befriad man !

Fortsättning följer !

Sevärda serier som inte är utdragna och våldsdominerade

Lämna ett svar

#TVserier #ZeroDay #ToxicTown
Merparten av serier på SvT och streamingbolagen handlar om våldsdominerad kriminalitet, våld mot kvinnor och thrillerformat skapade enligt formulär 1A. De amerikanska dominerar men europeiska serier ligger inte långt efter, brittiska, polska, belgiska, danska, finska och en och annan svensk serie skapar sevärda och engagerande dramer. Här några exempel.

Robert de Niro i ”Zero Day”

Det är en upplevelse att se Robert de Niro agera som fd president i tv-serien ”Zero Day”, en thriller om ett storskaligt cyberangrepp och en utredning som pekar mot – såklart – ryska trolloperationer. Men efterhand vecklar arbetet med en specialgrupp ut sig till en jakt på skyldiga inom den amerikanska eliten, läs kapitalet. Gruppen leds av George Mullen (de Niro) som egentligen skulle skriva klart sina memoarer, en rolltolkning där lågmäld energi och välartikulerade analyser och ledarskap är en ren njutning att se.
Intrigen ligger väldigt nära hur en potentiell cyberattack skulle kunna iscensättas av företag ledda av Musk, Bezos och andra nätmiljardärer som sitter på makt att fullkomligt rasera världsekonomin och demokratin. Om dom bestämmer sig för det.
https://www.dn.se/kultur/nicholas-wenno-har-ar-veckans-basta-stromningstips-2025-02-20/

Det engelska verklighetsbaserade dramat ”Toxic town” är på många sätt motsatsen till ”Zero Day”. Här handlar det om en hur gravida kvinnor i en engelsk fd industristad föder missbildade barn, hur stadens borgmästare initierar ett program för att skapa nya sysselsättningar när stadens viktigaste arbetsgivare ett stort stålverk läggs ned. Problemet är att stora landmassor måste saneras från farliga utsläpp från produktionen.

De ledande rollerna är brittiska relativt okända skådespelare som spelar sina roller med rå, rak och engagerad realism. En av de mödrar som fått barn med skador är en tuff, egensinnig och envis kvinna (Jodie Whittaker) som upptäcker att hon inte är ensam med sin erfarenhet. Hon drar igång en process där hon värvar andra mödrar för att tillsammans kräva upprättelse. Ingredienser som dolda siffror i miljökontroller, en upphandling av saneringsfirma som visar sig vara korrumperad.

Att detta är verklighetsbaserat på händelser och människoöden i staden Corby får man veta i eftertexterna, en snabb googling på fallet leder till bla en artikelserie i BBC – ”One of the UK’s biggest environmental scandals: the Corby toxic waste case.”
https://www.bbc.com/news/articles/cx2pzl605kzo

PS. Båda finns på Netflix, en streamingtjänst som jag överväger att bojkotta.

Detta skrev jag innan Trumpismens bärsäkragång

Lämna ett svar

Sedan detta skrevs har världspolitiken exploderat av Trumpismens bärsäkragång över amerikansk demokrati, med putinkramande och Deal Deal Deal filosofin. Folkmordet i Palestina har tillfälligt hindrats med vapenvila och frisläppandet av gisslan men invasionen av Ukraina pågår fortfarande med oförminskad styrka.
——
Den senaste texten jag skrev här på bloggen är från juni. Det har såklart hänt en hel del sedan dess, jag har sett och läst allt från Bruno K Öijer till Karen Smirnoff. Dykt ner i det svarta och kommit upp på andra sidan tillsammans med Thåström som med titeln på sitt senaste album “Somliga av oss” inkluderar mig.Under hösten har det gröna kapitalistiska undret i norra delen av landet krackelerat med Northvolt ekonomiska kollaps. För som Karen Smirnoff skriver i sin senaste spänningsroman “Lokattens klor” :

“Det finns en särskild plats i helvetet för direktörer och riskkapitalister. Män med simhud mellan tårna och flygdugliga armar. Prospektörerna med korn på pengar. Stora pengar annars skulle de stannat i solen. Som spåmän lägger de örat mot gråberget och säger “här”. “Här finns det så betydande rikedomar att ingen kommer att kunna säga nej.”

Överlag är den kritiska blicken och de svartsynta tankarna alltfler. Tidöpartierna excellerar i kärnkrafts hyllningar och har bestraffning som första regel i sina politiska piruetter.
Det är iskalla vindar som sveper över landet. Skrev en kommentar i en tråd på Facebook där andemeningen var att våra medier gått ”bananas” inför de amerikanska valet.

”Medierna har gått i spinn, till och med Dagens ETC gör ett helt nummer om USA valet. Visserligen väldigt väl researchat och läsvärt. Men allt framstår som ett ödesval för hela planeten. Och den behöver kylas ned ! Liksom retoriken.

”Tomorrow never knows” som Beatles en gång skaldade :
”Turn off your mind, relax and float downstream
It is not dying
It is not dying”

Med detta citat från gruppens sextiotals flowerpower filosofi menar jag inte att vi ska stänga av, men hysterin kring ”ödesval” och framtidsdystopier behöver balanseras med möjliga scenarier framåt. Här har politikerna stort ansvar som de inte lever upp till idag. Framtiden är diffus, politiska visioner lyser med sin frånvaro, allt reduceras till ränteläget, inflationen, valutan och skatterna skatterna…

Det är som om vårt gemensamma samhälle smulas sönder av ett stryptag skapat av Tidöpartiernas uppgörelse. Dystert !

Hösten har i min kulturkonsumtion genomgående bjudit på en tydlig melankoli. En känsla av att livet snart passerat men det finns ändå kvar. Som minnen. Som lust. Som rum att stiga in i, sitta ned i och omslutas av. Rum där jag kan glömma tiden, sjunka in i mig själv och vara tillfreds med mina erfarenheter och hyfsat nöjd med min biografi.

Thåström i en intervju med Andres Lokko i Dagens ETC
”Gränserna har förskjutits på ett sätt man aldrig trodde var möjligt”.
Foto Pär Wickholm

Thåström gör det i sin nya ballad ”Solen i det vänstra”.
Nick Cave gör det i sin senaste symfonisk vackra och tragiska ”Wild God”.
Och Bruno K. gör det i sin nya svit dikter ”Växla ringar med mörkret”.

Ur ”Växla ringar med mörkret” av Bruno K. Öijer

Delacorta – popkulturell thrillerförfattare

Lämna ett svar

Med ojämna mellanrum plockar jag fram författare jag uppskattar/uppskattat ur min pockethylla. En sådan är Delacorta som skrev en svit på sex mysterier/thrillers kring 1980-talet. Alla baserar sig på ett osannolikt par, den drygt 40-årige Serge Gorodish och den 13-åriga Alba.
De båda möts i en fransk landsbygdshåla där han dragit sig tillbaka för att hitta sin stil som konstnär och hon specialiserat sig som snattare i skiv- och modebutiker. Han är en finsmakare som dras till det högkulturella, spelar piano och smuttar på Hennessy på stadens kaféer. Hon en vilsen tonåring som söker andra ideal än småstadens konforma, snattar exklusiv parfym och vinyler av jazzmusikern Albin Ayler.
Mellan dem uppstår en fascination och dragningskraft, en platonisk kärleksaffär som mellan raderna utvecklas till en fader-dotter relation. Den belevade beskyddaren och den unga rebelliska upprorsmakaren.


De två volymerna som finns översatta till svenska, utgivna av B.Wahlströms förlag

När jag läser om Alba, den första i sviten, kastas jag direkt till den tidsanda som dominerade tidigt åttiotal, å ena sidan den råa kraften hos punken och på andra sidan de ofta ytligt dekadenta syntarna. Antingen hatade man det borgerliga och högtravande eller också fascinerades man av överflödet och den kulturella glansen. Det är thrillers medvetet skrivna som populärkultur, man kan rentav kalla dem för kitschig popfiktion släkt med den Andy Warhol som skapade seriegrafier av bla Marilyn Monroe.
Tillsammans bildar Gorodish och Alba ett bedrägligt svindlar-par som bedriver utpressning, skapar falska kampanjer för att locka reklamköpare, infiltrerar motorcykelgäng och miljonärer allt för att komma åt ekonomiska medel för att kunna fortsätta sina bitvis utsvävande liv i metropoler som Paris, Los Angeles och Wien.

Det vimlar av kulturella markörer och beskrivningar av upplevelser som Goldberg variationerna med pianisten Glenn Gould, Davidoff cigarrer, Jaguarer och falska renässansmålningar, för att inte tala om lyxbostäder i Bel Air. Allt detta beskrivet med skarpa, surrealistiska ord och termer där distanseringen från frosseriet av högkultur blir tydligt.
Delacorta kombinerar på ett precist sätt språklig extravagans med fetischartade beskrivningar så att den västerländska kulturella lyxkonsumtionen hos vulgärrika uppkomlingar framstår just sådana, lyxparasiter i tillvaron.

I den kanske mest kända av volymerna DIVA, som också filmatiserades 1981, står operasångerskan Cynthia Hawkins i centrum. Hon vägrar göra inspelningar av sina konserter med arior ur klassiker som Tosca och Carmen, men en beundrande brevbärare smugglar in en bandspelare och gör en upptagning. Efter det är cirkusen och klappjakten på honom och banden igång. Gorodish och Alba blir här en slags bulvaner för gangsterkungar och agenter som alla vill profitera på den skönsjungande Divan.
Det finns flera scener i filmen av Jean-Jaques Beiniex som på liknande sätt som Delacortas språk lyckas skapa ögonblick av en sorts magi, förmedla upplevelser som blir som bubblor av estetisk vällust. En sådan scen är den där Gorodish framför en pastisch på Erik Saties Gymnopédies av kompositören Vladimir Cosma. Han sitter vid klaveret i en blåtonad, suggestiv filmad spatiöst fransk våning.

Wilhelmenia Fernandez spelar operasångerskan Cynthia Hawkins i “Diva,” från 1981, regisserad av Jean-Jacques Beineix.

Eller den aria sopranen Wilhelmenia Fernandez som spelar Cynthia Hawkins framför på operascenen, en skimrande och briljant tolkning skriven av den relativt okände kompositören, italienske Alfredo Catalani.
Dessa högkulturella inslag i en dramaturgisk klassiskt berättad thriller är en väl genomförd filmatisering av konstrasterna och de kulturella spektrat som gör Delacorta till en säregen författare med fötterna i både det hårdkokta och det surrealistiska.
( Länk till trailer av DIVA med arian av Wilhelmenia Fernandez.)

Scen ur DIVA med Thuy An Luu som Alba och Richard Bohringer som Serge Gorodish

Efter att hans böcker uppmärksammades i början av åttiotalet skrev jag en längre essä ”Viva Macho” i magasinet ABCD 1985, en slags tidsspegel av ett kulturellt fenomen som stack upp näsan i postpunkens och syntvågens efterskörd.
”Det har bubblat upp en våg av existentiellt svartsynta thrillers. Där är den manlige huvudpersonen ömsom ”coolt” Philip Marlowe-traditionell och ömsom amoralisk och övertydlig macho. Schweizaren Delacorta skriver kärnfulla, stilistiskt drivna thrillers om sin hjälte Serge Gorodish och hans skyddsling, den trettonåriga lolitan Alba. Gorodish är en livsnjutare, en kallsinnig och beräknande man som uppfyller de flesta kriterierna på en macho. Beskyddande, patriarkisk och sydeuropeisk kulturell handskas han med faran som en shackspelare.”

Delacorta, alias för schweizaren Daniel Odier född 1945, skriver rappt och målande. Han refererar öppet både till den hårdkokte Raymond Chandler och sin fascination för filosofier som zenbuddismen och tantra yoga. Han är utbildad på en ansedd konstskola, ägnade sig åt musikkritik och undervisade på universitet i USA bla i att skriva filmmanus, hans livslånga intresse för meditation och österländska läror ledde till att han öppnade ett ”Tantra/Chan center” i Paris i mitten av 90-talet. Hans debut som författare var med ”The Job: Interviews with William S. Burroughs” som kom 1969.
Förutom sviten med NANA, DIVA, LUNA, LOLA, VIDA och ALBA mellan 1979-1989 under pseudonymen Delacorta har han skrivit ett antal böcker om buddism, tantra yoga och meditationstekniker. https://en.wikipedia.org/wiki/Daniel_Odier

THORE SONESON
(Artikeln finns också publicerad på Bengt Erikssons blogg DECKARLOGG )

Tunna blå linjen – intriger som slutar i sängkammarscener

Lämna ett svar

Ett par veckor efter sista avsnittet av polissåpan ”Tunna blå linjen” kommer flera kritiska inlägg om denna SvT-serie som ”gör Malmö till Bullerbyn” för att citera Mustafa Panshiri fd polis och författare. I Expressen den 13/11 skriver han om avsaknaden av berättelser om gängkriminalitet och skjutningar, om att serien misslyckas med att på allvar visa på de dolda hierarkier och fördomsfulla element som de facto existerar inom poliskåren. ”Det blir moralpredikan förklätt till drama; teater – i dubbel bemärkelse.”
Han skriver och jag citerar ett längre stycke ur texten – ”I ett avsnitt av andra säsongen har poliserna en utbildningsdag vars syfte är att skapa mer sammanhållning dem emellan. Det slutar med att de sitter i en ring med en föreläsare och skriker på varandra om vilken sorts rasism som är värst. Är det när karaktären Faye blir kallad för n-ordet på polishögskolan eller är det att den vita polisen Sara ständigt blir kallad för rasist när hon gör ett ingripande i staden?”
Nu kan man såklart hävda att Mustafa Pashiri talar i egen sak, dvs som fd polis anser han att en mer verklighetsnära semi-dokumentär tydligare skulle spegla dagens polisvardag än den såpa med fokus på interna relationer och individuella kärleksproblem som ”Tunna blå linjen” i andra säsongen helt övergått till.

Att ambitionen med serien tydligt är att skapa mer mångdimensionella karaktärer och engagerande personporträtt gör i hans ögon problemen mer uppenbara. I DN följer Lisa Magnusson upp hans kritik i en krönika och skriver den 17/11 – ”…”Tunna blå linjen” ett relationsdrama med polisarbetet som fond. Borttappade hundar, mopedburna halvligister, miserabla knarkare, 39 traffickingoffer som brinner inne i en låst industrilokal: Vad är detta för Bullerby-Malmö?!”
Denna krönika är mer svepande formulerad än den kritik Mustafa Pashiri levererar men den är samtidigt tydlig i sin analys, den andra säsongen har uppenbart mer fokuserat på intriger som slutar i sängkammarscener än att visa på den verklighet som skapar problemområden och utanförskap där kriminaliteten frodas.

Jesse (Per Lasson) vid ett typiskt vardagsärende för Malmöpolisen i ”Tunna blå linjen”. Bild: Håkan Schüler/Anagram

När den första säsongen visades skrev jag en text om hur serien medvetet använder dramaturgiska grepp från det konventionella relationsdramat som är vanligt i seriernas massproduktion. ”Att i ett fiktivt berättande arbeta med känslor som sympati och antipati, med karaktärer som skall framställas som trovärdiga och situationer som speglar dessa är det svårt att undvika övertydligheter och nid- eller hjälteporträtt. Här har manusförfattaren till ”Tunna blå linjen” konsekvent valt att skapa starka personporträtt och situationer där vår empati och medkänsla hamnar hos poliserna. Medvetet.” Citerat ur artikeln Tunna blå linjen – en polissåpa
Att jag skriver detta så långt efter seriens sista avsnitt beror bland annat på att jag vägrar se ett avsnitt i taget, som gammal tablå-tv. Serier ska ses i ett sammanhang, som ett verk och en helhet. Inte som episoder. Och nu finns ”Tunna blå linjen” i sin helhet, säsong 1 och 2 på SvT play.
Sett på detta sätt blir serien, och alla andra serier, helheter där karaktärsbyggnad och intriger får blomma ut i upplevelsen. Istället för att bli avbrutna mitt i dramatiken.

Jag vet, locka publiken att komma tillbaka, att uppmuntra till snack i fikarummet, att skapa ett flöde i sociala medier, allt detta är syftet med att ge en smula i taget istället för att bjuda på hela kakan. Eftersom jag själv skrivit flera seriemanus har jag våndats över en del av avarterna med att pricka in cliffhangers, skapa dramaturgiska bågar och bygga schematiska färgkodade post-it lappar för att hålla ordning på storyn och alla sidotrådar.
Det skapar ett ”coitus interruptus”, ett uppskjutet klimax där avbrottet mer leder till frustration än nyfikenhet på fortsättningen.
Men det viktiga i sammanhanget är inte serieberättande utan den verklighetsbild av polisarbete och brottsliga handlingar och miljöer som förmedlas via fiktionerna vi konsumerar. Om detta reflekterade Malin Krutmeijer i Sydsvenskan febr 2021 i artikeln ”Man måste få kritisera verklighetsbilden i ”Tunna blå linjen” – ”Det uppenbara är att Malmö med sitt rykte är en karismatisk miljö, och poliser på fältet en tacksam dramatisk premiss. De rycker ut på stora och små ärenden, bland rika och fattiga. Genom poliserna får vi se en skärva av samhället, och de är våra ställföreträdare när det gäller att reagera på det.”

Med tanke på att det produceras mängder av polisserier i hela den streamade tv-världen så bidrar detta till vår bild av samhället, av våld, av utanförskap och av sociala och mänskliga trauman. Desto viktigare att ta sitt ansvar som seriemakare och inte lita på enkla schabloniseringar av verkligheten utan anstränga sig för att ge både en dramatisk och en realistisk bild av den värld vi lever i. Att producera polisserier som underhållning och förströelse borde ställa höga krav när vi som nu lever i ett våldsfixerat samhälle.

PS – läs gärna Jens Lapidus (författare till bla Snabba Cash) intervju i Dagens ETC. Där kritiserar han dagens förkärlek hos en del av våra politiker för hårda straff – Jens Lapidus: ”Sverige har blivit ett paradis för ultraförmögna”

Självförhärligande eko i serien ”Clark”

Lämna ett svar

Med en viss nyfikenhet öppnade jag Netflix serien ”Clark” som bygger på huvudpersonens Clark Olofssons självbiografi. De första tio minuterna var ett sanslöst splittrat collage av snabba bakgrundsklipp, en ”jag” speaker som troligen är hämtad direkt ur boken, självförhärligande och totalt utan någon form av gestaltning, av denne Norrmalmstorgssyndromets huvudperson. Läser i dagens Sydsvenskan hur Michael Tapper detroniserar sättet att berätta med bla dessa rader:

”Jonas Åkerlund har i ”Clark” hittat en actionbuskis som passar honom perfekt: noll procent realism, noll procent psykologi, hundra procent kåkfararlegend. Clark Olofssons stunder i frihet är en nonstopfest med kröka, knulla och knark samt en del kontanthantering, hans omskrivning för bankrån.”

Bild lånad från Sydsvenskan / Clark Olofsson (Bill Skarsgård) och Janne Olsson (Christoffer Nordenrot) under Norrmalmstorgsdramat 1973. Foto: Netflix


https://www.sydsvenskan.se/2022-05-05/clark-olofssons-liv-som-actionbuskis

Att musikvideo- och reklam-regissören Jonas Åkerlund satt formen och rytmen i denna soppa förvånar kanske inte; den skapar ikonografi av en självbiografi där självdistans och perspektiv på tillvaron är helt frånvarande. Hör försvarstalet från regissören ringa i öronen; ”Jag visar bara upp sanningen, såsom han levde sitt liv. Rakt ur munnen på källan.”

Hade jag varit recensent hade jag varit tvingad att se hela serien på fem timmar men nu är jag inte det och kan stänga av streamingen. Varning utfärdas!

Om ”Girig-Sverige” och twitter flöden

Lämna ett svar

För två dagar sedan skrev jag ett kort inlägg på twitter där jag länkade till en recension av Andreas Cervenkas senaste bok ”Girig- Sverige” som är publicerad på Dagens Nyheter. Som få ekonomijournalister har han en ovanlig förmåga att både förklara och skapa slående jämförelser och bilder av dagens ojämlika svenska samhälle. Min tweet har i skrivande stund 118 gilla-tryckningar.
Någon vecka tidigare intervjuades han i Dagens ETC om sin kommande bok. I artikeln citeras bla detta ”– Så här, om man haft ett möte mitt på 90-talet med några gubbar som rökte cigarr och rullade cognacskupor och planerade hur de skulle göra Sverige mer ojämlikt, så skulle de inte ha kunnat lyckas bättre än vad vi sett i verkligheten.” Dagens etc 6 april

Skärmdump från Dagens ETC.

När den tidningens redaktion publicerade ett twitterinlägg med rubriken ”Sverige närmar sig sanningens minut” har detta fått 14 gilla-tryckningar.
Skillnaden ? Kan det vara avsändaren, Dagens ETC är öppna med sin radikala profil medan DN profilerar sig som vårt liberala samvete. Eller handlar det om att använda ”twitter-lingo”, alltså konsten att spetsa till inlägg och skapa utmanande text? Innehållet i recensionen och intervjun är till sina slutsatser väldigt lika, Cervenkas kritik mot skattesystem och finansmarknadens bubblor som skapar enhörningsföretag typ de förlustalstrande elsparkcykel bolagen…
Jag har inte svaret men resultaten i uppmärksamhet av de båda tweetsen är tydlig. Här texten och länken i min ursprungliga tweet –
”Alltför få ekonomijournalister klär av miljardärernas och bankernas race för rikedom. Cervenka är en av dom.

I ”Girig-Sverige” visar Andreas Cervenka hur låneballonger, inflation och växande ojämlikhet hänger ihop. . Foto: Miriam Preis

Andreas Cervenka får en att baxna inför den svenska bubbelekonomin dn.se

Thore Soneson

Lars von Trier som psykopatisk seriemördare

Lämna ett svar

Vi som följt danske Lars von Triers filmiska resa från tidiga ”The Elements of Crime” via tv-serien ”Riket” och ”Antichrist” vet att mycket i hans berättelser provocerar med våldsam realism, med skruvade personporträtt och filosofiskt laddade dialoger. Så när jag ser ”The house that Jack built” på SvT play förvånar det inte att filmen är ett porträtt av en psykopatisk seriemördare som samlar lik i ett kylrum för färdiglagade pizzor. Det är iallafall den yttre handlingen i filmen men den egentliga intrigen utvecklas i resonemang om ondska i historien och kulturen med följeslagaren Verge, en karaktär som blir både ett samvete och en biktbroder i Jacks resa allt längre ned i det våldsamma tvångsmässiga beteendet.

Ett centralt begrepp i allt detta är OCD (Obsessive-compulsive disorder) som huvudpersonen självdiagnoserat sig som. Kanske en metafor för von Triers egna tvångssyndrom som han berättat om i olika sammanhang, och som fått många kritiker och bedömare att likna hans filmiska verk vid terapisessioner. Om han på detta sätt använt sin huvudperson Jack som ställföreträdande i ett rollspel vet väl ingen mer än möjligen hans terapeut. Men isåfall skulle han bära på ett extremt kvinnohat som yttrar sig i flera bestialiska mord och stympningar i filmen.

Symboliskt säger den välvillige, konst som skapar katharsis säger den dramaturgiskt lagde klassikerskolade. Själv säger jag att jag helst skulle läsa manuset till filmen med de filosofiska och psykologiska referenserna som ligger invävda i skeendet. Då skulle jag slippa detta bitvis makabra och utstuderade och framförallt misogyna våldet. Att Jack på slutet slukas upp av det underjordiskt brinnande helvetet är knappast försonande i mina ögon.

Så undvik ”The house that Jack built” och om ni vill se mer av von Trier vänta in ”Riket 2” som lär komma på en strömningstjänst.

Kriget i Ukraina – pågått i en månad

Lämna ett svar

I dag har en månad gått sedan Ukraina invaderas av Ryssland. Dagligen, varje timme och minut blir vi påminda om detta utnötningskrig som alltmer utvecklas till en mänsklig tragedi och katastrof. Människor flyr, svälter och går under i ockuperade städer i östra Ukraina. Läser en intervju med mångårige dissidenten Mykola Matusevytj i DN som säger ”Jag inte bara väntade mig detta krig – jag var helt övertygad om att det skulle komma. Jag har suttit i sovjetiska fängelser i tolv år och känner det totalitära systemet, säger den ukrainska Sovjetdissidenten Mykola Matusevytj. https://t.co/7SbXLAjYAR


Bilden är en skärmdump från DNs webbsida.


Samtidigt pågår en debatt kring vilka som är legitima flyktingar och berättigade till asyl, SD-politiker hävdar att ”närprincipen” ska gälla, att de med snarlik kultur som vår är mer berättigade än andra. Jag har svårt att uttrycka hur upprörd jag blir, dessa fullblodsrasister som utnyttjar varje chans att sprida sina djupt reaktionära åsikter.

Mitt i allt detta söker medierna efter de korn av positiva berättelser som finns och berättar om privatpersoner som ger flyktingar husrum, kläder och mat. Deras insatser skapar hopp, det finns mänsklighet och vilja att uppoffra sig mitt i detta mörker av invasionskrig och terror.

Samtidigt skulle dessa historier och inte minst den om dissidenten vara omöjliga att publicera i ryska medier, dagligen begränsas den lilla yttrandefrihet som finns kvar i detta totalitära samhälle alltmer. Oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj döms till ytterligare nio års fängelse för vad det verkar helt konstruerade bedrägerier.

Och vi har inte sett slutet på detta ännu…