Efter att ha sett ytterligare två avsnitt av serien har intrycken och upplevelsen av ”Utredningen” fördjupats, porträttet av Jens Møller är ett mästerstycke i undertext. Inte en min förändras i Søren Mallings ansikte när dykarna efter ett antal dagar lyckas i sitt letande i Öresunds mörka vatten, skeendet som skildras skapar känslor hos oss betraktare. Vi engagerar oss i sökandet och vill få dådet uppklarat liksom denne utredare. Att detta dramaturgiska grepp fungerar beror på en lyckad kombination av ett manus som metodiskt bygger handlingen framåt och en dialog som är faktafokuserad. Inte känsloladdad.

Samma morgon jag skriver detta har verklighetens ubåtsbyggare skapat stora rubriker genom att rymma från det danska säkerhetsfängelse där han avtjänar livstids fängelse. Med ett falskt vapen och en fejkad bombattrapp har han hotat personalen och kommit ett hundratal meter från anstalten innan en polisstyrka inringat och fångat in honom.
De kommande två avsnitten i serien kommer nu tydligare än tidigare speglas genom denna förövare, även om Utredningens koncept kommer vara samma. Att inte visa honom i bild eller nämna honom vid namn. Men vi vet och blir påminda om mannen som journalisten Kim Wall var så nyfiken på att hon följde med på en tur i en hemmabyggd ubåt. Mannen som visade sig vara en mördare. Att rymningsförsöket sammanfaller med att serien ”Utredningen” visas i dansk och svensk tv kanske är ett bisarrt egocentrerat sätt att rikta mediernas strålkastare mot sig själv. Igen.

Att gärningsmannen på det sättet satt sig själv i fokus i medierna förringar på inget sätt tv-seriens kvaliteter, jag ser fram emot att följa upplösningen på den metodiska jakten. Det är ett drama som kommit att handla allt mer om relationen mellan Jens Møller och Kim Walls svenska föräldrar, om hur och på vilket sätt de medverkar och upplever det bestialiska dådet. Fortsättning följer…

Första inlägget om serien hittar ni här – medieman.wordpress.com/2020/10/14/om-polisserier-true-crime-och-utredningen/