Att fotografera är i vår digitala tid både en snabb minnesmaskin och allt mer en slags automatisk instinkt; de sociala nätverken vimlar av selfies, allt som händer oss måste dokumenteras med mobilkameran annars existerar det inte. På samma sätt flödar medierna över av bilder och visuella retningar, allt från katastrofer till utrotningshotade djurarter, lyxjakter och datasoptippar.
För drygt tjugo år sedan skrev jag i en essä: ”Vi lever idag i en korseld av mediala berättelser och budskap. Etern är fylld av visuella koder och sprakande flashar. De digitala filmkanalerna exploderar av korrekt förpackade mänskliga historier och vittnesmål. Vi avkodar ständigt budskap, varje sekund i mediasamhället är en jakt på mening…” Ett tempo som knappast avstannat eller minskat sedan dess.

Allt mer verkar det som att fotografiet genom det digitala tagit två tydliga riktningar; den ena är mobilmassan på nätet, oftast oreflekterat och hastigt, den andra är det konstnärliga, fotografiet som ett verktyg som kan registrera allt från dokumentation till introspektiva processer. Fotografiet används på konsthögskolor och i nyhetsbevakningen, det digitala är i allas händer och tillgängligt på ett helt annat sätt än under den analoga tiden när bild tog tid. Från exponering via mörkrum till kopior som kunde sättas in i album eller reproduceras på tidningspapper. Processen skapade tid för eftertanke och redigering, man kastade helt enkelt bilder som var felexponerade, oskarpa eller ofördelaktiga för den som fastnat på bildrutan.

Idag lagras allt digitalt, kopplar du in din digitala kamera i datorn hämtas allt in till hårddisken, molntjänster som Google foto sparar allt du tar med mobilkameran. Alltså allt även misstagen. Och de är allt fler. De berättar en hel del om både teknikens brister, långsamma processer där den automatiska skärpan söker efter leenden och vår jakt på det perfekta ögonblicket att visa upp för andra digitala vänner.

Som minnesmaskin är den digitala tekniken på detta sätt också en sanningsmaskin, bildfilen skapas automatiskt och lagras direkt. Att redigera bort oönskade personer, klona eller photoshoppa likt en plastikkirurg är en helt annan sida av det digitala som man kan skriva avhandlingar och politiska brandtal om. Här vill jag bara sätta fokus på misstagen, de där okontrollerade ögonblicken som gör att vi kan avdramatisera och skratta. Distansera oss för en stund från jakten på det perfekta, på idealet eller en sanning som aldrig ändå låter sig fångas på en stillbild.

Den essä jag citerar mig själv ifrån har rubriken ”Slumpens attraktion” och inleds med ett annat citat där misstag och de långsamma processerna lyfts fram i ett socialt och mänskligt perspektiv. ”Det mest fundamentala politiska projektet för det 21:a århundradet är därför: Tag tiden tillbaka! Kräv rätten att vara otillgänglig, rätten till långsam tid, till stilla förkovran utan störningar från informationssamhällets skvalsändare, till att förstå vad som fört oss hit och hur vi kan återerövra kontrollen över vår egen tid.” ur essän ”Ögonblickets tyranni gör oss historielösa” 1999 av Thomas Hylland Eriksen, professor i antropologi vid Oslo Universitet. http://www.soneson.se/texter/Take%20A%20Chance.htm