Den digitala version av Göteborgs Filmfestival 2022 närmar sig slutet, dags att lyfta ett problem med urvalet. Vi som sitter framför hemskärmen missar en del av tävlingsfilmerna, tex isländska Valdimar Jóhannssons ”Lamm” med Noomi Rapace. Men vi får se den norska tävlingsfilmen ”De oskyldiga”, en obehaglig upplevelse där skräck blandas med utanförskap och pennalism bland barn i ett förortsområde. För mig blir det spekulativt liksom det sanslöst ”satiriska” dramat ”Magisterlekarna” som ger dålig bismak med sina raljanta överdrifter och excesser på ett strikt homosexuellt internat. Den är inte i någon tävlingssektion men hör till de filmer som kommer att visas på biograferna senare i vår.

Den är ett tydligt exempel på det filmskribenten Mattias Oscarsson i Sydsvenskan menar är den nya ”genren” inom filmkonsten. ”En tydlig trend inom arthouse – det vill säga den mer ”konstnärligt”, vad det nu än är, syftande filmen – är just att regissörer experimenterar med olika genrer, vilket kan ses dels som en generationsfråga och dels som ett sätt att nå igenom bruset i en tid då Netflix och strömning vänt upp och ner på filmvärlden.”

Vi onlinetittare får visserligen se flera goda internationella prisbelönta filmer, som det japanska dramat ”Drive my car” och ”Fabian – Berättelsen om en moralist” som i mäktiga tretimmar skildrar tidiga 30-talet genom främst den unge idealistiske Fabian med författardrömmar.

Men hindrar inte att vi onlinebesökare känner oss lurade på tävlingsmomenten, varför detta urval kan man fråga sig ?