#TVserier #ZeroDay #ToxicTown Merparten av serier på SvT och streamingbolagen handlar om våldsdominerad kriminalitet, våld mot kvinnor och thrillerformat skapade enligt formulär 1A. De amerikanska dominerar men europeiska serier ligger inte långt efter, brittiska, polska, belgiska, danska, finska och en och annan svensk serie skapar sevärda och engagerande dramer. Här några exempel.
Robert de Niro i ”Zero Day”
Det är en upplevelse att se Robert de Niro agera som fd president i tv-serien ”Zero Day”, en thriller om ett storskaligt cyberangrepp och en utredning som pekar mot – såklart – ryska trolloperationer. Men efterhand vecklar arbetet med en specialgrupp ut sig till en jakt på skyldiga inom den amerikanska eliten, läs kapitalet. Gruppen leds av George Mullen (de Niro) som egentligen skulle skriva klart sina memoarer, en rolltolkning där lågmäld energi och välartikulerade analyser och ledarskap är en ren njutning att se. Intrigen ligger väldigt nära hur en potentiell cyberattack skulle kunna iscensättas av företag ledda av Musk, Bezos och andra nätmiljardärer som sitter på makt att fullkomligt rasera världsekonomin och demokratin. Om dom bestämmer sig för det. https://www.dn.se/kultur/nicholas-wenno-har-ar-veckans-basta-stromningstips-2025-02-20/
Det engelska verklighetsbaserade dramat ”Toxic town” är på många sätt motsatsen till ”Zero Day”. Här handlar det om en hur gravida kvinnor i en engelsk fd industristad föder missbildade barn, hur stadens borgmästare initierar ett program för att skapa nya sysselsättningar när stadens viktigaste arbetsgivare ett stort stålverk läggs ned. Problemet är att stora landmassor måste saneras från farliga utsläpp från produktionen.
De ledande rollerna är brittiska relativt okända skådespelare som spelar sina roller med rå, rak och engagerad realism. En av de mödrar som fått barn med skador är en tuff, egensinnig och envis kvinna (Jodie Whittaker) som upptäcker att hon inte är ensam med sin erfarenhet. Hon drar igång en process där hon värvar andra mödrar för att tillsammans kräva upprättelse. Ingredienser som dolda siffror i miljökontroller, en upphandling av saneringsfirma som visar sig vara korrumperad.
Att detta är verklighetsbaserat på händelser och människoöden i staden Corby får man veta i eftertexterna, en snabb googling på fallet leder till bla en artikelserie i BBC – ”One of the UK’s biggest environmental scandals: the Corby toxic waste case.” https://www.bbc.com/news/articles/cx2pzl605kzo
PS. Båda finns på Netflix, en streamingtjänst som jag överväger att bojkotta.
Jag började se den nya Netflix serien ”Ripley” med låga förväntningar, tänkte att en nära sju timmar lång serie måste innehålla en hel del ”dödkött” och longörer. Men den svartvita serien i en lågmäld och intensivt nedskruvad spänningsladdad stil stämmer väl med mitt minne av berättarstilen i Patricia Highsmiths roman ”The Talented Mr Ripley”.
Hennes spänningsromaner om Tom Ripley har lockat ett antal regissörer och manusförfattare att överföra historien om den småfifflande New York bedragaren till film och som nu i en åtta episoder lång serie på Netflix. Fascinationen för hur den obemedlade Ripley förvandlas till en utstuderad mördare och byter identitet med rikemanssonen Richard ”Dickie” Greenleaf som han har fått i uppdrag att locka hem till rollen som skeppsredare, har lockat regissörer som Wim Wenders och Anthony Minghella att skapa sevärda långfilmer. Och skådespelare som Dennis Hopper, Matt Damon och John Malkovich och nu Andrew Scott har lockats att leva sig in i rollen. De tidigare filmatiseringarna har tagit sig friheter kring både händelser och Tom Ripleys karaktär och skildrat honom som en livsglad charmör eller en småslug konsthandlare.
Andrew Scott som Tom Ripley i Netflix serien ”Ripley”
I den nya serien spelar Scott honom som en enigmatisk karaktär, en på ytan sval och känslokall man som visar sig vara en kontrollerad och smart bedragare. En man som inte tvekar att spela både god kamrat och världsvan livsnjutare när han med små medel lägger en snara kring den obekymrade charmören Dickie som lever högt på ett månatligt apanage från sin fader.
Tiden är sent femtiotal, väl iscensatt både i miljöerna i New York och den idylliska småstaden Atrani som klättrar på klippberget söder om Neapel. En småstad som skildras med autentiska gränder och trappor, med ett sömnigt postkontor och begränsade kommunikationer, en buss kommer vid fåtal tillfällen.
Här har Dickie Greenleaf installerat sig i en hyrd villa högt över staden med magnifika vyer över havet, i närheten bor författaren Marge som skriver på en guidebok om den idylliska staden. De båda har ett förhållande som är löst i kanterna, hennes passion tydligare än hans. Dickie försöker utveckla sig till konstnär, han studerar och beundrar Caravaggios dramatiska renässansmåleri men hans egna försök bli inte mer än platta studier av stilleben och porträtt.
När Tom Ripley nästlar sig in i Dickies liv är han inte öppen med sitt uppdrag, han spelar rollen av en amerikansk turist på en ”Grand Tour” som lever det goda och bekymmerslösa livet under några månader. Serien bygger metodiskt upp spänningen inför det mord vi som sett tidigare Ripley filmer vet ska komma, men låter det ta tid. Istället fördjupar manuset sig i hans intresse för den klädstil och regissören låter honom och oss studera den bekymmerslösa nonchalans som Dickie fyller sina dagar med. Mordet närmar sig långsamt, men utspelar sig som ett spontant infall i en hyrd båt i San Remo.
Det kallsinniga mordet med en åra ute på havet avslutas med ett amatörmässigt försök att sänka båten filmat så att vi kan förutse att den kommer upptäckas. Tillbaka i Atrani lägger Ripley beslag på de månatliga checkar som kommer från andra sidan Atlanten, förfalskar namnteckningen och övertygar den väntande Marge om att Dickie behöver egentid, han kommer att komma tillbaka.
Efterhand fördjupas historien, Ripley lever ett gott liv på apanaget, hyr lägenhet i Rom men gör små misstag som leder till att han avslöjas och tvingas till ett ytterligare mord. En italiensk polis anar att allt inte står rätt till och börjar nysta i de båda morden. Intrigen får efterhand ett Hitchcock-liknande förlopp, metodiskt följer vi hur Ripley hela tiden tvingas till att lägga upp falska spår och resa till nya platser, gömma sig i anonyma pensionat och sälja av tillgångar som Dickie Greenleaf ägt.
Utan att avslöja för mycket avslutas serien i ett venetianskt palats där han förhandlar med en konsthandlare och förfalskare, spelad av John Malkovich med en glimt i ögat. Uppenbart förtjust i den amerikanske bedragaren han själv gestaltat.
Johnny Flynn spelar Dickie Greenleaf och Andrew Scott gestaltar Tom Ripley.
Många recensenter har hyllat Andrew Scotts tolkning av Tom Ripley, lyft fram hans nedtonade kroppsspråk och allvarliga blick som laddad med både list och manligt begär. Och handlingen i filmen gör smarta antydningar om att det, vid den tiden skuld- och straffbelagda homosexuella relationer, är en del av drivkraften mellan de båda männen. Och visst är det lockande att läsa in oskuldsfull attraktion och mordiskt dubbelspel i spelet, men det är tolkningar utan större fog i handlingen.
Jag lutar mer åt beskrivningen DNs Kerstin Gezelius ger Ripley ”En kallsvettig, talangfylld, empatistörd bedragare och mördare, ivrig att behaga, snabb att hämnas.”
Dramatiken i ”Ripley” är skildrad med en slags melodramatisk realism som påminner mer om det femtiotal som Highsmith beskrev i Hitchcock filmatiseringen av romanen ”Strangers on a Train” (Främlingar på tåg). En intrig där tillfälligheter utlöser ondska och dolda begär, att den mest oskuldsfulle kan lockas in i en mordisk komplott.
Att undersöka om serien följer handlingen i Highsmiths roman ”The talented Mr Ripley” (”En man med många talanger”) kan nog locka många, men för mig är det ointressant. ”Ripley” behöver inga jämförelser eller hårklyverier om eventuella felaktiga detaljer, det är en smart upplagd och fascinerande serie som slår det mesta av andra i genren spänning. Framförallt för att den inte ramlar i den blodiga actionfällan, eller för den delen ”krimmi” serier som de streamade kanalerna översvämmas av. Har lagt en hel del bortkastade timmar på spekulativa schabloner och ”dödkött”, därför uppmuntrar jag till omedelbar konsumtion av ”Ripley” och de åtta avsnitten!
Jag och min sambo ägnade stor del av kvällarna över jul och nyårshelgerna åt att se en repris – fyra säsonger av thrillerserien ”BRON”. Det är närmre 40 timmar när jag räknar efter, men det känns inte som en evighet nu i efterhand. Istället innebar det en bitvis uppslukande spänningsresa med den säregna Saga Norén från länskrim Malmö, spelad av Sofia Helén, som det självklara navet för att driva storyn vidare. Återkommer till henne och skådespeleriets roll för upplevelsen. Det intressanta med serien som berättelse är att vi i backspegeln kan se vad som var aktuellt på nyhetsplats det förra decenniet; här skildras hemlöshet, socialt utsatta och utnyttjade, traffickingoffer, surrogat moderskap, högerextrema politiker och flyktingproblematik. Mycket av detta är tyvärr fortfarande öppna sår i vår verklighet.
Seriens första säsong startar med ett likfynd mitt på Öresundsbron, en kvinnokropp i två delar ligger utplacerad precis där gränsen mellan Danmark och Sverige går. Kroppen visar sig vara från två kvinnor, en svensk politiker och en dansk prostituerad. Denna upptakt sätter igång en jakt på en alltmer undflyende mördare lett av Saga Norén och hennes ”side-kick” i säsong 1 och 2 den danske kriminalpolisen Martin Rodhe, spelad av Kim Bodnia.
Martin Rohde och Saga Norén i en av de ruffiga filmiska miljöerna i BRON. Foto / Carolina Romare FIlmlance
Seriens filmiska och visuella särprägel sätts på plats redan här och håller en liknande stil i alla säsongerna. Färgerna är nedtonade, miljöerna ruffiga och hamnstadsmystiska. Bron skildras i alla sorters ljus och vinklar genom serien och vi som bor i staden Malmö och ofta varit i Köpenhamn kan räkna in ett antal kända miljöer, ofta sammansatta på helt orealistiska sätt. Det är allmängods i filmvärlden, hus och gator vinklas och kopplas samman i halsbrytande klipp alltefter vad den filmiska verkligheten kräver. Ena sekunden befinner vi oss utanför gymmet Friskis och Svettis, en gata som agerar högkvarter för Malmöpolisen där Saga Norén hoppar in i sin mattbruna Porsche och svänger ut i en helt annan gata i Västra hamnen. Men nog om detta, det är en nördnivå som man kan vara utan, men som ibland roar oss när vi känner igen hemstaden eller grannstaden.
Att ”BRON” fortfarande håller en hög nivå beror till stor del på den drivande berättarmotor som seriens huvudförfattare Hans Rosenfeldt skapat, det finns dramaturgiskt tydliga och säkert utlagda scenarier i alla säsonger som håller skeenden levande och där nya fakta och komplikationer läggs in med säker hand. Till detta hör att karaktärerna är både säregna och engagerande; speciellt Saga Norén med sitt smått psykotiska sätt är en burdus sanningsägare och en detaljfixerad utredare med drag av både autism och Aspbergers. Hennes envisa omåttliga energi tvingar den danske hygglige polisen Martin Rodhe att följa hennes tempo. Han bryter visserligen själv mot regler och är allmänt obekväm i att acceptera pålagda arbetsmetoder. Tack vare Saga Norén tvingas han svara i en ständigt ringande mobil med frågor, allra helst mitt i natten eller under en sängkammarlek med sin danska hustru. Sagas mentala ”variation” diskuterades en hel del inom den svenska mediasfären och inom kåren. Hennes beteenden och impulsiva ”jag-beslut” är långt ifrån den officiella bilden av hur en kvinnlig (eller för den delen manlig) civilklädd polis ska bete sig för att följa den korrekta normen. Eller som hon själv säger i rollen. ”Jag är inte instabil. Jag är bara annorlunda.” ”Jag är inte bossig, jag är effektiv.”
Saga Norén med den ikoniska Porsche hon kör i BRON (ps. såld för 1,5 miljoner på auktion). Foto / Carolina Romare Filmlance
Det går inte att komma ifrån att en stor del av BRONs framgångar både hos publiken här hemma och internationellt, kommer av Sofia Helins sätt att skapa sin karaktär. Hela hennes rörelseschema och minspel förstärker de ofta dråpliga och dräpande kommentarer hon levererar i rollen. ”Deadpan” för att låna ett genreuttryck från engelskan, bäst översatt med gravallvarligt med en komisk undertext. Fast komik handlar det inte om i Saga Noréns fall, om jag minns rätt ler hon en enda gång under alla säsonger och det är i munhuggning med den ”side-kick” hon har under säsong 3 och 4, Henrik Sabroe som spelas av den danske skådespelaren Thure Lindhardt. Han agerar nedtonat och allvarligt, han har ett tydligt eget trauma förutom de fall han och Saga ansvarar för, hans döttrar är försvunna. Kidnappade levande eller döda. Det färgar hans dagar och tvingar ibland honom att reagera starkt. Ett liknande trauma drabbar Saga när hennes mamma dyker upp och anklagar henne för systerns självmord, modern har enligt Saga Münchhausen by proxy syndrom och har drivit systern dit. När modern dör anklagas Saga för mord och döms till fängelse.
Dessa dramatiska sidohistorier – och flera andra – gör att spänningen och engagemanget hela tiden hålls uppe, lager på lager av förvecklingar byggs på i varje säsong. Det finns flera än dessa, den danska kvinnliga polischefen Lillian Larsen spelade av Sarah Boberg blir involverad och utmanad av både Martin Rodhes och Saga Noréns fall och deras impulsiva sexuella kontakt. Här spelar Saga Noréns bristande förmåga att känna empati en stor roll, för henne är att ha sex samma sak som förälskelse och den relation hon har med Henrik Sabroe i den sista säsongen bryter samman. Att manuset har ett tydligt handlingsbaserat förlopp gör att några av de svenska skådespelarna lyckas med det de danska genomgående gör – att spela på skeendet och inte överdrivet och demonstrativt agera känslosamt. Att Sofia Helins porträtt av Saga Norén är genomgående knivskarp i sin karaktär är inte samma sak som att hon spelar fram känsloyttringar. Det räcker att hon följer skeendet, hon internaliserar sin roll och lever i den i varje klipp, varje bild och varje replik. Minst sagt imponerande !
Saga Norén och Henrik Sabroe är radarparet i säsong 3 och 4 av BRON.
Denna säkerhet och förmåga att vara ”in character” som den engelska termen heter, delar Sofia Helin med flera i serien, inte minst de danska. För som jag skrev i min text om serien Greyzone på min blogg medieman (Om danska spänningsdramer) – ”De är istället tydliga med att lita på sina manus, hålla fast vid händelsen och inte agera med undertext och uppblossande känslor. Att se Kim Bodnia (i de två första Bron säsongerna) eller Birgitte Hjort Sørensen (i Greyzone som också har en stor roll i Borgen) är att följa med när de sätter berättelsens skeenden i första rummet. Och inte sin egen persona.” Det är precis vad Sofia Helin gör i rollen, det är hennes karaktär Saga Norén som vi följer genom den bitvis grymma och groteska nutid som serien speglar.
I en intervju med journalisten Per Hägred beskriver hon arbetet med rollen – ”Det var svårt under första säsongen. Eftersom jag inte kände henne – eller förstod mig på henne – kunde jag inte hämta särskilt mycket av henne i mig själv. Vilket är steg ett hos skådespelare. När jag väl insåg det och förstod att jag var tvungen att använda helt andra delar av mig själv för att tänka, för att bli henne, då var det inte svårt.” (hämtat ur artikeln https://www.expressen.se/kvallsposten/bron-hjalten-saga-gor-mig-vansinnig/
Att serien Bron visats i närmre 200 länder och varit inspiration till minst 7 remakes där huvudtemat kretsar kring broar som skiljer länder åt är inte märkligt, den är i jämförelse med många andra kriminalserier ett ovanligt tema. Både i hur den bottnar i samtidens problematik och hur den gestaltas med starka karaktärer och filmisk miljö. De fyra säsongerna är på alla sätt mer än värda att se om igen, de ligger på SvT play tom den 10 maj 2024. Thore Soneson
Jag har precis avslutat dansk-svenska serien Greyzone på Netflix (på TV4 under svenska titeln Gråzon). En på alla sätt lyckad spänningsserie, med ett aktuellt innehåll om drönarteknologi och terrorhot, välspelat med extra plus för danska skådespelare som Birgitte Hjort Sørensen och Joachim Fjelstrup. Det finns ett driv i deras spel som är tydligt engagerande och realistiskt. Det är ingen överraskning, vi som sett och följt serier som ”Huset”, ”Borgen” och för den delen ”Bron” vet att dessa gett oss starka insatser av danska skådespelare.
Birgitte Hjort Sørensen i Greyzone
David Denzig och Sofia Helin får ursäkta, de är båda högst sevärda och skickliga i sina roller (i ”Huset” och ”Bron”), men deras danska kollegor har något utöver detta. Inte så att de spelar stort och yvigt eller tar syret från sina svenska kollegors spel. De är istället tydliga med att lita på sina manus, hålla fast vid händelsen och inte agera med undertext och uppblossande känslor. Att se Kim Bodnia (i de två första Bron säsongerna) eller Birgitte Hjort Sørensen (som också har en stor roll i Borgen) är att följa med när de sätter berättelsens skeenden i första rummet. Och inte sin egen persona.
Nu är detta ingen djuplodande analys av svenska skådespelares kunnande men i Greyzone är den ende svenska skådespelaren som håller samma stringens och tydliga tilltro till manuset det Johan Rabaeus presenterar. Torrt, sakligt och skrämmande spelar han chefen på svenska MUST som en kallsinnig byråkrat. Och hans artikulation är knivskarp.
För övrigt håller ”Bron” alla fyra säsonger (finns på SvT play) en stadig hög nivå. Fortfarande mer sevärd än många andra serier. Även här skapar det danska inflytandet ett stort mervärde. Återkommer med en längre text om Bron.
PS. Se gärna andra danska spänningsserier som Kastanjemannen, DNA, Brottet (tidig serie från 2007).
Många har skrivit, många har hyllat och en del kritiserat vinterns mest uppmärksammade SvT serie. Kerstin Ekmans landsbygdsdeckare med samma titel är skriven långt innan vi upplevde serieboomen vi nu umgås med i alla streamade kanaler. Men den är berättad som om vi fortfarande levde med lägerelds tv och snällt väntade på nästa episod i en följetong.
Efter nu har sett alla sex avsnitten under några komprimerade dagar, är jag kluven om kvaliteterna. Det dominerande formatet deckare/thriller kräver en rappare, mera stringent dramaturgi där skeendet, inte psykologiska porträtt är drivande. ”Händelser vid vatten” är bitvis som att se en serie på åttiotalet.
Affischbilden för ”Händelser vid vatten” är dramatisk iscensatt.
Detta är inte nödvändigtvis en nackdel, tvärtom, ett lägre tempo ger plats för de utmärkta skådespelarna att bottna i och få utrymme till att skapa levande karaktärer. Och de gör det – Rolf Lassgård och Pernilla August är som skurna ur, den för oss utbölingar, norrländska glesbygdens trubbiga och envetet omtänksamma individer – medan Alma Pöysti och Christian Fandango Sundgren gestaltar storstadens nerviga hämningslösa valkyria och den sökande unge av sina halvbröder mobbade introverte tänkare. Och det är i dessa karaktärer och flera andra som serien engagerar och berör.
Men att fokusera så tydligt på de mänskliga porträtten, på dragningskraften i kollektivet i Svartvattnet – en samling ganska trasiga och sårade individer ledda av en bitvis demonisk ledare som är övertygad om att getmjölken ska frälsa alla – gör att motorn i berättelsen förskjuts från det brutala knivmordet på två holländska turister till en bitvis parodisk beskrivning av taffligt polisarbete.
Kanhända att detta är en rimlig beskrivning av glesbygdens villkor under sjuttiotalet, en eftersatt och åsidosatt kvarleva av det gamla lantbrukets dagar. Perfekt illustrerad av den ensamme skogshuggarens skitiga arbetsbod med inkokt kokkaffe och slitna kalsonger på tvättstreck mitt ute på ett kalhygge.
Historien lunkar fram på ganska tunga men vackra filmiska tablåer, växlar mellan tiden för mordet och den pusselläggning som läkaren Birger (Lassgård) djupdyker i drygt tjugo år senare. Han blir besatt av att söka sanningen bakom dåden när hans stora kärlek Annie (Pernilla August) hittas drunknad i älven med en studsare bredvid sig. Men spännande blir den nästan aldrig. Inte så att jag längtar efter actionspäckade thrillers som ”Snabba Cash” men jag saknar definitivt den metodiskt uppbyggda dramaturgin som driver engelska serier typ ”Sherwood” som också rullar på SvT play nu.
En diskussion som dykt upp bland kulturskribenter om kvaliteterna på serien har handlat om en slags lakoniskt ointresse för vem som är mördaren, när det väl avslöjas i historien överskuggas det av mänskliga dramat kring relationsintriger och saknade livskamrater.
Seriens regissör Mikael Marcimain och manusförfattarna har byggt en stark psykologisk gestaltning, metodiskt men som sagt blir det långsamt och spänningslöst. Romanen av Kerstin Ekman från 1994 är en bitvis kargt skriven deckare som klarar att både skapa karaktärer och beskriva tidsandan.
För som motiveringen till Nordiska Rådets Litteraturpris för ”Händelser vid vatten” lyder är romanen en ”…modern väckarklocka. Spänningen skapas kring hur människorna bryter ner varandra – och naturen – i de hårdhänta strukturomvandlingarnas tid. De helande krafterna visar sig när det goda i fäderna avlöser den överdrivna moderskärleken som låser personerna i ett ödesdrama.”
Har överlevt serien Snabba Cash på Netflix, jag skriver överlevt eftersom det bitvis var en plåga att höra samma jargong upprepas intill leda – guss, git, fuck, fitta osv – i princip varje dialog fanns slang intill utmattning. Varför, den enda teori jag kan tänka mig är att i ängsligheten av att vara så realistiskt korrekta som möjligt, överdriver manusförfattare och regissör det autentiska. Se här hur väl vi skildrar orten och dess särart. Vi kan, vi vet, vi är äkta.
Låter det drastiskt så är det meningen. Serieversionen av Jens Lapidus kriminella Snabba Cash ”fiktion” skapar om inte stereotyper så iallafall ”uppstylade” karikatyrer av de kriminella nätverkens fotsoldater och ledare. På samma sätt är riskkapitalisterna och deras mentalitet offer för groteska överdrifter. En gallskrikande entrepenör som åker på silent retreat och fejkar årsredovisningar med tillfälliga tillskott av saudiska oljepengar blir en grovkornig schablon så övertydlig att den eventuella satiren smulas sönder i gapskratt.
Bild från Breakit – Foto: Netflix/SF Studios/Pres
Allt riskerar med denna dramaturgi att bli offer för kalkonfilmens credo – här formulerat av Jeanette Emt i en blogg 2011 – ”Kalkonfilmens funktion är i högre grad kollektivt förenande än individuellt bildande. Gruppen sammanstrålar i en publikens lyteskomik riktad mot kalkonen, som blir en sorts omhuldad hackkyckling.” Om Snabba Cash blir hyllad i den värld den utspelar sig vet jag inget om, men i min värld – ja jag är vit kulturmedelklass i mediavärlden – så fungerar berättarstilen främst som en varningssignal. En kalkon.
Men det finns förmildrande omständigheter som det brukar heta i serien. Främst huvudpersonerna, den driftiga Leya (Evin Ahmad) med sitt start-up företag och Salim (Alexander Abdallah) som den gode kriminella hit-mannen som vill hoppa av. De bjuder båda på engagerande, bitvis hudlöst spel som blixtrar till. Bitvis är Jesper Gandlandts regi energisk och rafflande, liksom det nerviga fotot signerat Jonas Alarik och Erik Molberg-Hansen.
Huvudintrigen med gängkonkurrens om drogmarknaden i orten och de tunga vapnen är väl konstruerad, samtidigt följer den en lätt igenkännbar struktur där konflikter, lojaliteter och svek hör till standardingredienserna. Lätt glömd och begravd som snudd på kalkon.
Tankar om media / Thore Soneson 