Detta är ingen idolbok. Det är en reportagebok som följer rockgruppen Imperiet på turne i Nicaragua, New York och Kuba på 1980-talet.
Omslaget till Blod och Eld av Lars Torndahl
Fotografen Lars Torndahl är med, smyger omkring på scen och fångar in obevakade ögonblick där Thåström ibland poserar men oftast bara existerar. Vilar och andas. Exploderar på scen framför miken i svettiga strålkastarwatt. Han är det givna centrat i boken, men de övriga Christian Falk, Fred Asp och Per Hägglund som var Imperiets medlemmar vid den tiden får också plats.
Backstage på legendariska klubben CBGBs i New York
Jag vänder blad i boken samtidigt som jag spelar ”Blå himlen blues” som på många sätt fångar imperiets suggestiva kraft och suget efter det äkta. Ögonblicket där allt faller på plats. Kärleken. Lyckan. Livet. De sista minuterna i låten är som en utdragen orgasm som tillåts pågå. Thåström trånar och andas. Torndahls foton har samma kvaliteter, intensiv närvaro, oskarp sensualism och berättande reportage snapshots. På sidorna blandas färg och svartvitt, det växer fram till ett levande collage där berättandet är i fokus. Ett explosivt formspråk signerat Pär Wickholm. I en text sätter kollegan och samarbetspartnern författaren Per Wirtén ord på Imperiets resa och tiden på 80-talets Stockholms gator. De båda träffades på rocktidningen Schlager och samarbetade som ett team, jämnåriga och hungriga på att beskriva tiden och känslan.
I texten skriver Wirtén om Torndahls bilder ”Jag ser porträtt av ett mytomspunnet rockband. Thåström och Falks scennärvaro, som var en blandning av tänkt koreografi och spontant kaos, på jakt efter en extas som skulle sudda ut gränsen mellan scen och publik.” En beskrivning som likaväl kunde handla om det fotografiska språk Torndahl bitvis excellerar i. Eller med hans egna ord – ”Vänta och ge det tid. Och ytterligare tid. Nåja, en och annan gruppbild fick jag lov att styra upp. Imperiet var ett band som sa ifrån. En del såg dem som väl stöddiga. Att ha attityd var ett slags skydd. Mot trivialiteten. Mot tramsiga och oinitierade intervjufrågor. Här lärde jag mej mycket. Att inte ta skit. Att göra sin grej och kräva att bli tagen på allvar. Det gällde för de allra flesta artister jag plåtade. Särskilt de som kom ur punken. Vi var ju på väg åt samma håll. Eller i alla fall på väg. Framåt.”
”Blod och Eld” är mera än en fotobok om ett rockband, den är ett tidsdokument som förmedlar och vibrerar av den känsla Imperiet väckte och fortfarande väcker.
Lagom till att jag ramlade in i sjuttio-talet, alltså min ålder inte decenniet, fick jag en valp i present. En energisk liten dansk/svensk gårdshund. Nu har Rickie som hon heter passerat 10 månader och är snart ettåring. Dags att skriva ned lite tankar om hur detta hundliv har förändrat vardagen för mig och min sambo och matte Åsa Maria.
Rickie åtta veckor
Valpen
Något av det första vår lilla åtta veckors valp mötte när hon kom till oss var en bröllopsfest med ett femtiotal gäster. Hon satt för det mesta i knäet på en av oss, överväldigad men samtidigt nyfiken. Många ville klappa henne, en valp är för de flesta av oss oemotståndligt söt och glad. Här gjorde vi nog ett grundläggande fel, de flesta hundcoacher och hundpsykologer (dom finns det gott om) menar att de första veckorna för viktigast för valpens anknytning till oss. Att den behöver få trygghet i att veta vem som är husse och matte och vem som ser till de grundläggande behoven mat, sömn och lek.
Valpar ägnar mesta tiden av sitt vakna liv åt att upptäcka och registrera, att förstå var dom hamnat efter att ha blivit skilda från modertiken. De behöver mycket närhet och värme, men vi varelser på två ben kan knappast ersätta den läroprocess som en tik ger sin valp. Att uppfostra, att hålla valpen kvar i sitt revir, att med tydliga signaler visa vad som är godkänt. Den rollen förs nu över på oss.
Anna Sandström skriver i artikeln I huvud på en hund – publicerad i Forskning&Framsteg 2010 https://fof.se/artikel/2010/2/i-huvudet-pa-en-hund/ ”Att läsa av vad en hund tänker och känner är inget nytt, det gör varenda hundägare varje dag. I hundägarens tolkning finns dock ett stort vetenskapligt problem: vi människor läser in mänskliga avsikter och förnimmelser i djurets beteende och beskriver hundens reaktion som om den kände och resonerade som en människa.”
Ett exempel de flesta känner till är valpars förkärlek för att tugga på skor, soffor och allt möjligt som doftar av ett eller annat. Ordet FY skapar tillsammans med att man drar bort eller lyfter bort valpen en tydlig signal. Detta är fel, detta hörs på tonen i ordet. Och efter ett antal gånger – läs många – och upprepningar så har ordet fastnat och valpen visar tydlig skuldkänsla, öronen slokar och ögonen söker sig bort.
Rickie ca fem mån
Rutiner Den stora skillnaden i vår vardag har varit att ordna rutiner för matdags, för rastning med kiss och bajsrundor, för motion, för uteliv och lek. Och omtanke, närhet. Dagarna startar nästan alltid med att Rickie hoppar upp i sängen och gör sig påmind. Favoritsyssla är att slicka mitt ansikte, krypa ned under ett täcke. Oftast hos matte eftersom jag hela tiden hävdat att hundar ska inte sova i sängen. Men vi delar inte denna uppfattning, så matte får ta konsekvenserna. Men närhet får hon också av mig, att lägga sig ned på golvmattan och se henne i ögonen, klia bakom öronen och känna den våta nosen mot huden skapar positiva känslor. Och samhörighet. ”Det finns ingen kärlek mer ärlig än en hunds kärlek.” George Bernard Shaw
Att lära Rickie rutiner betyder som alla hundägare vet om att lära valpen bli rumsren. De första månaderna var ofta nattliga turer ut i trädgården och en hel del misstag vardag. Men efterhand verkade Rickie förstå enkla ord som Mat och Kiss, Bajs och lära sig att gå till matskålen eller ytterdörren. ”De senaste åren har studier sålunda visat att hundar på kort tid kan lära sig över hundra ord, en inlärningsförmåga som motsvarar den hos en tvååring.” Anna Sandström Det krävs dock en hel del tålamod och konsekvens för att en valp ska koppla samman orden med den fysiska betydelsen. Och belöningar, en klapp och ordet ”Duktig” är en signal som valpen lär sig att tyda. Speciellt om signalen och ordet leder till en godbit, ett Pavlovskt bevis på att hunden förstår och är smart nog att lära sig betydelsen.
Rickie ca tio mån
Beteende När de grundläggande behoven är (hyfsat) på plats är det dags att lära sig gå i koppel, möta andra hundar och människor. Valpen Rickie vill göra allt på en gång, rusa mot alla hon möter med svansen viftande som en propeller. Vi går därför på valpkurs och på vardagslydnad tillsammans med sex sju andra hundar och (flertal) mattar. Här trimmas att lära kommandon, sitt, ligg, stå, promenera på vänster sida. Och inte minst viktigt, hålla avstånd och visa respekt mot andra hundar, alltså inte rusa fram och förvänta sig lekfullt bemötande. Det innebär ett nötande och upprepande, belöningar med munsbitar torrmat eller hundgodis. Tålamod och åter tålamod. Konsekventa kommandon från både husse och matte.
Hundrasen gårdshund kallades tidigare för råttehund, den sägs vara präglad på att hålla en bondgård ren från inkräktande gnagdjur och ovälkomna besök. Att skälla för att varna för okända eller upplevda hot är ett tydligt beteende hos vår Rickie. Men att skälla för att visa uppskattning och hälsa välkommen till kända besökare är ett skall vi måste lära oss förstå. Och uppskatta.
Återigen handlar det om konsekvenstänk, om hon hoppar upp på natten eller skäller på dörren gäller det att visa att ingen fara finns. Ringsignaler eller andra hundars skäll triggar den sortens skall. Och ljuden från tv:n förstår Rickie som att de händer i rummet, att de kommer från en plattskärm och inte är verkliga eller kommer utanför huset eller lägenheten är svårt att förstå.
Familjen och flocken Hundar är tydlig präglade på att höra till människan, vara nära och hålla samman. Flocken är livsviktig, det är där tryggheten skapas och om de blir ensamma skapar det tydlig oro. Ändå måste valpen successivt lära sig att vara ensam, bli lämnad för en stund en timme eller två. Den kan i de allra flesta fallen inte vara med på biografen, på konserten, på krogen. Här behövs extrahussar/mattar som kan vara stand-in, för vi måste kunna fortsätta vara våra sociala jag. Träna valpen till att vara ensam verkar vara en lång process. Men enligt vänner hundägare går det att träna upp. Viktigt är att visa uppskattning och tydligt positiva känslor när vi kommer tillbaka.
Och någonstans måste vi förstå relationen med vår valp som ett positivt beroende. Vi behöver den och en behöver oss, det är ömsesidigt och i vårt fall ett val vi gjort när vi tog in valpen Rickie i familjen. För att citera Milan Kundera ”En hund är din vän som aldrig dömer dig, som alltid är där för dig.”
Rickie på favorit promenad
Kapitel ett. Det lär bli fler när Rickie och valpåldern mognat!
Var i huvudstaden i veckan, gick på konstrunda med barnbarnet 4 månader och föräldrarna. Tysk expressionism på Moderna Museet visade sig vara perfekt med kraftiga färger och lugna rum. Den lilla hängde i en bärsele på pappans bröst och stirrade med öppna ögon på väggarna.
Konstnärsgruppen Brügge verkade i början av förra seklet och spred ny energi och vitalitet i det tyska konstlivet. Att de senare gömdes undan av nazisterna som ”entartende” gör utställningen till en angelägen konsthändelse också i det perspektivet.
Dagarna i Stockholm hann jag också se två fotoutställningar, på Kulturhuset och på Fotografiska. Den första visar ett flödande stort urval av den amerikanska fotografen Ruth Orkin, som startade sitt fotografiska liv med en cykelresa 1939 mellan Los Angeles och New York som 17-åring. Bilderna togs med en liten småbildskamera, en föregångare till Instamatic kameran. De visas i litet format och man får närstudera dem för att följa hennes möten med vägar, miljöer och människor.
Hon kom att arbeta som fotojournalist och blev etablerad genom den svartvita serien ”Amerikansk flicka i Italien” där hon följer en kvinna i stadsmiljöer, på kafeer och badstränder, en serie som känns både levande och med en nyfiken blick. Jag associerar till den franska nya vågen med Jean Luc Godards klassiker ”Till sista andetaget” och gatuscenerna i den. Snabba glimtar och klipp.
Orkins serie med amerikanskan var bitvis arrangerad, hon träffade kvinnan på bilderna som var på Europaresa och följde, arrangerade och dokumenterade henne i miljöer och skeenden. Trots iscensättningen lyckas hon skapa en spontanitet i bilderna och situationerna. Orkin uppväxt i en hollywoodsk familj var filmiskt intresserad, skrev manus och gjorde fotoserier på berättelser, en av dem resulterade i filmen ”Little Fugitive” (Rymlingen efterlyst) tillsammans med sin man Morris Engel som Oscarsnominerades 1953 och visas i utställningen. En liten pärla som följer en pojkes äventyr på Brooklyns gator.
Att kalla Ruth Orkin för gatufotograf är lite missvisande, hon skildrade sin tid med en filmisk blick, med tydligt berättande drag dvs hon ville förmedla sin upplevelse av den verklighet hon levde i. På Fotografiska visas en legendarisk amerikansk gatufotograf, Bruce Gilden. Hans bilder är bitvis råa, porträtt tagna med blixt och en obarmhärtig realism. Han söker inte upp sina bilder, han möter dem på gatan med en rättframhet och öppenhet.
Somewhere in Brooklyn, NY 2021 / Bruce Gilden (foto från utställningen)
Gilden har arbetat som fotograf i över femtio år, är ansluten till bildagenturen Magnum och har rest över världen och vandrat längs gator i länder som Ryssland, Japan och Haiti. Han berättar själv i en video på utställningen att han aldrig tar bilder i smyg, han möter människor, han talar med dom, han respekterar deras integritet. Trots det blir de stora färgmättade porträtten av prostituerade och drogmissbrukare utlämnande, nästan obehagligt utsatta. Inte bara i sin situation utan också i sättet de visas upp.
Haiti Port-au_Prince / Bruce Gilden (foto från utställningen)
De svart/vita bilderna har en annan ton, de skildrar miljö och person, det finns ett sammanhang och en realism som känns mera mänsklig. Mera sammanhang och miljö. Inte enbart utlämnande.
Ibland undrar jag varför jag fortsätter skriva berättelser och romaner. Utan att de blir utgivna på etablerade förlag. Jag har försökt med en ”nyckelroman” där jag i lätt förklädd gestalt berättar om fyra generationer män och deras liv i en gemensam skärningspunkt. En roman som tog mig flera omskrivningar att skapa, först som scenario till en film, därefter som ett utvecklat synopsis som växte till en sammanhängande text, en roman. https://medieman.com/2022/09/15/alla-dessa-man/
Men som sagt, ingen av det tjugotalet förlag jag skickat manuset till har nappat. De enda är två hybridförlag som erbjuder mig publicering, för den nätta summan av mellan 30 – 40.000. Det är en omöjlighet att veta hur mycket eller på vilka sätt de kommer arbeta med min roman när den väl är tryckt. Marknadsföring och mediakontakter är dold i snygga formuleringar. Missförstå mig rätt – men visst är det så att kultursidornas litteraturredaktörer är mindre intresserade av att recensera en bok från dessa förlag än en utgiven av ett etablerat. Som om den utgivningen är mindre värd och en ”slasktratt” för refuserade wannabies.
Tillbaka till frågan varför skriver jag, varför fortsätter jag skriva? En anledning som blir allt tydligare är helt enkelt för att förstå mig själv, förstå mina känslor, min livssyn, mina åsikter om allt från världsläge till kärleken. När jag läser om utdrag av mina texter nu i backspegeln, inser jag ganska ofta likheter mellan mina upplevelser och de jag skapar för mina karaktärer.
För drygt två år sedan tryckte jag upp två av mina tidigare alster på eget förlag. Den första som heter NILO är en spänningsroman som var nära att bli publicerad när den skrev i slutet av 1980-talet. Den andra som handlar om en fotograf heter SUND och bygger på en samling minnen som finns lagrade i mina resor och fotografier från 1970-80-90-talet. Men är fritt fabulerade i ”modern tid”. https://medieman.com/roman-forlag/
Så är det helt enkelt så att skrivandet är ett beroende skapat av mer än fyrtio års arbete i mediabranschen, som journalist, manusförfattare och dramaturg…? Att jag nu i pensionsåldern fortsätter göra det som format mig till den jag är; att skriva och formulera mig, att fabulera och skapa med orden som kommer ur fingrarna på tangentbordet? Alltsomoftast dyker det upp texter om skrivandets roll på bloggar och kultursidor, allt som oftast kikar jag själv i en av de böcker om berättandet som i kondenserad form formulerar berättandets roll i våra sociala och privata liv – ”den meningsskapande människan” av Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet.
I kapitlet ”Berättelsernas betydelse” skriver han ”…utan språksymbolernas hjälp skulle vi inte kunna dela visioner om hur framtiden skall se ut och övertyga varandra om att ett visst okänt mål är värt att sträva efter. Denna funktion är en av de viktigaste evolutionära drivkrafterna bakom språkets uppkomst.” Här beskriver han språket som kitt i mänsklighetens historia, men är det jag skriver för byrålådan bortkastat om det inte blir läst och kommunicerat till andra? Är mina texter meningslösa om de inte blir lästa..? Svår fråga. Självklart vill jag bli läst, men mina tankar och berättelser kan delas på andra sätt i vårt moderna sociala medier samhälle. Som inlägg i en blogg, som snabba svar på en berättelse i Facebook. Där kan mina ord och tankar nå både vänner och oväntade läsare.
Så jag fortsätter att skriva, just nu bearbetar jag ett romanmaterial jag skrivit igenom och kastar om händelser, ger karaktärer mera djup och nya situationer. Lite som att redigera en film, en ny ordning och reflektion kan skapa spänning och upptäkter. Det är en spänningsroman och jag har presenterat den lite kryptiskt i en bloggtext. https://medieman.com/2023/05/09/konsten-att-skriva-om-nar-karaktarerna-brakar-med-mig/
Jag skriver inte dagbok, har aldrig gjort. Men sedan drygt tio år fungerar mitt googlekonto som ett arkiv med datumnumrerade bilder och tidslinje som kan följa mig genom min mobil över alla resor och platser jag gjort.
Skrämmande kanske en del av er tycker. Jag kan instämma i detta, speciellt om min data säljs vidare för olika syften jag inte har en aning om. Men jag väljer att blunda. Änsålänge. Istället utnyttjar jag allt som oftast fotoappen i mobilen för att spåra mig själv. Fylla i minnesglapp och återuppliva platser, människor och möten.
I dag den 3 augusti skannar jag av bildflödet och hittar tre olika foton som på något sätt fascinerat eller roat mig. Minnen jag vill komma ihåg.
Den ena från ett klippbad på Capri togs under de tio dagar jag och sambon Åsa Maria tillbringade på ett residens på fina Villa San Michele. Det var rekordvarmt även detta år och dopp i havet var en livsnödvändighet. Just denna dag skulle avslutas med ett skyfall och blixtar över takåsarna och havet, en ren befrielse.
Samma dag en ett senare år fick vi se det öppna rummet i den nyrenoverade gården som vi snart skulle flytta in i och tillbringa allt mer tid i. Gården förvandlas alltmer från att vara en villaliknande plats till att bli både ateljé och sommarrum för besökare och fester. Den pampiga kakelugnen fungerar och den var en viktigt faktor för att vi skulle hamna i just denna gård.
Tegelmurarna och de gamla järnfönstren var också medskyldiga i beslutet. Den traditionella byggnadsstilen med enkla men typiska detaljer med tegelbågar kring dörrar och fönster en annan. Ett hantverkskunnande och säkert en hel del stolthet ligger investerat i konsten att kunna mura dessa till synes enkla, men stilfulla bågar. Tegelmurarna och de gamla järnfönstren var också medskyldiga i beslutet. Den traditionella byggnadsstilen med enkla men typiska detaljer med tegelbågar kring dörrar och fönster en annan. Ett hantverkskunnande och säkert en hel del stolthet ligger investerat i konsten att kunna mura dessa till synes enkla, men stilfulla bågar.
Under en helg i slutet av augusti bodde jag i närheten av min första redaktion, Brunnsgatan 4 var adressen där rocktidningen Schlager föddes och startade. Fortfarande ett bra läge för att vandra till kulturella hotspots, då fanns bland annat rockklubben Underground under Sergels Torg och samlingsplatser som Röda Rummet, numera Berns salonger.
I nutid vandrade jag till Moderna Museet för att hinna se Laurie Andersons stora utställning ”Looking into a Mirror Sideways” innan den stängde. Och smita in på Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan för att skaffa Kristian Petris nyutkomna essäroman ”Tornet”. På mitt arbetsbord ligger den tillsammans med katalogen ”All the things I lost in the flood” som i mycket kan ses som Laurie Andersons konstnärliga självbiografi. Hennes arkiv förstördes i en översvämning för ett tiotal år sedan och den drygt trehundra sidor tjocka volymen är hennes sätt att återskapa sin drygt femtioåriga verksamhet som performance artist/musiker/multimedia konstnär. Den kommer jag att djupdyka i och återkomma till. Har följt hennes karriär, från tidiga performance kvällar med den vita fiolen på just Moderna Museet till äventyr i VR världen med verket ”Chalkroom”. Ser fram emot att följa hennes verk genom sin egen iscensättning av sin konstnärliga resa.
Essäromanen ”Tornet” är en till omfånget anspråkslös volym, men till innehållet bjuder den på en fantastisk Stockholmshistoria. Utgångspunkten är det telefontorn som byggdes nära Brunkebergstorg på slutet av 1800-talet och tjänade som ett nav och hjärta för den tidens kommunikation. Petri skriver tornets historia med hjälp av gedigen research, citat ur samtidsskildringar av författare som Stieg Trenter, August Strindberg och Selma Lagerlöf. Texten är en raffinerad lek med identiteter, dagböcker av en fiktiv försvunnen släkting, en författare som ibland försvinner in i minnen och hägringar men som alltid vaknar upp som en nykter betraktare och en historielärd skribent som citerar författares minnen av Tornet som i dessa rader av Strindberg som målar upp modernitetens stad i diktsmalingen ”Sömngångarnätter” från 1884. ”Telefonernas ståltrådsgardiner/Mjukt drapera stadens kontur; Esplanadernas gröna gångar, Järnbanebroarnas svarta spångar; Elevatorer, hamnar, chausséer/Panoramas, cirkus, muséer, Allt är ståtligt, präktigt och nytt/Sagan sig i sanning förbytt”. (När jag skriver detta är jag osäker på om det är ett autentiskt citat eller ytterligare ett lager av litterära bilder som Kristian Petri laddat sin tunna men intrikata volym med. Hittar iallfall inte raderna i den faksimil av diktsamlingen som finns på https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/StrindbergA/titlar/Somngangarnatter1884/sida/72/faksimil)
Brunnsgatan 4 idag.
Hursomhelst bjuder ”Tornet” in till en kulturhistorisk vandring i några numera försvunna kvarter i centrala Stockholm. Autenticiteten förstärks av svartvita fotografier från tiden, med växeltelefonister och ett vackert återgivande av tornets in-och utsida, kabelslingor och järnspirorna mot himlen. Ett perspektiv man idag bara kan föreställa sig från toppen av Brunnsgatan och korsningen med Malmskillnadsgatan där man kan se ned mot dagens Brunkebergstorg, förbi Kungstornen och till glasfasaderna som ramar in torget.
Besökte Ralph Nykvists bilder på ”Fotografernas fotograf” på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Slungades tillbaka till 70- 80-talet, en tid ganska nära men ändå långt bort. En tid som i hans bilder skildrar tillvaron med en betraktares ögon. Han ser ögonblick där alla verkar vänta på nya tider. Tomma blickar, avvaktan, möten som inte sker. Absurda frysta ögonblick.
Han agerar och tänker som en dockspelare som Anders Petersen berättar i en alldeles utmärkt film skapad till utställningen. I min ögon fångar Ralph Nykvist in den svenska melankolin, avståndet, spänningar som finns outtalade mellan människan, platsen och sammanhanget de befinner sig i .
I en nyproducerad film om Ralph Nykvist gjord av Anna Bank vid Helsingborgs museum medverkar bla vännen och kollegan Anders Petersen.
Minns att Nordisk kriminalkrönika var ett av de uppslagsverk som stod i föräldrahemmets bokhylla. Jag bläddrade ofta i de tunga volymerna och de svartvita reproduktionerna av brottsplatser och dömda förövare var både fascinerande och skrämmande. En verklighet långt bortom den trygga radhusmiljön i villaförorten vi bodde i. Däremot har jag inget minne av att vi diskuterade innehållet i familjen, eller om jag frågade varför dessa läderinbundna krönikor om brott fanns i vår bokhylla. Kanske var de inköpta på postorder eller av förlag som sålde böcker vid dörren på samma sätt som dammsugar- och försäkringsnasare. Böckerna åkte iallafall till närmaste second hand butik när föräldrahemmet tömdes. Om någon köper dessa tunga kilon svartvit verklighet i vår tid när vi översvämmas av kriminal- och deckarromaner har jag inte utforskat, men ett är säkert – de står inte i hyllorna som stylisterna inreder till bostadsannonserna.
Jag får dessa funderingar i huvudet när jag besöker Moderna Museet i Malmö där den retrospektiva utställningen ”Alternativ sekretess” av Annika Elisabeth von Hausswolff öppnat för ett tag sedan. Såg den i Stockholm i Modernas mer spatiösa lokaler, där var det väldigt många verk, nästan överlastat. I Malmö är hennes verk mer fokuserat hängda, vissa av serierna är avgränsade och det är lättare att navigera mellan hennes olika epoker.
Gemensamt i alla hennes fotografiska bildsviter är närvaron av våldsamma brott eller katastrofer, antingen som iscensatta tablåer med kvinnokroppar i en skog eller på en tennisbana eller som underlag i seriegrafier och collage i senare verk som sviten ”Oh Mother, What Have You Done”. Här dominerar obehaget, känslan av att både tjuvtitta och motvilligt fascineras av det mörka och våldsamma som utspelat sig på platsen. Fantasin iscensätter bilder och triggar minnen av filmscener ur alla dessa kriminalserier vi kan konsumera på hemskärmarna.
När hon använder samma kalla registrerande storformat på bilderna i sviten ”Spöke” som är tagna i hennes barndomshem när det tömts inför utflyttning blir effekten direkt obehaglig. Vad har hänt i detta hem som dokumenteras med ett par slitna bruna herrskor och en kvarlämnad behå på en galge i en garderob ? Är det en bokstavlig skildring av uppväxten eller ett exempel på en estetisk hårddragen konstnärlig strategi? Är hennes verk inspirerade av punkscenen i hemstaden Göteborg på åttiotalet med grupper som Cortex?
I en intervju med Annika Elisabeth von Hausswolff i Dagens Nyheter inför utställningen i Stockholm får jag delvis svar på dessa frågor, där nämner hon också flera referenser som sätter motiven i ett om inte förklarande så iallafall associativt perspektiv. ”Tidigt, i tonåren, lånade jag Jungs ”Människan och hennes symboler” på biblioteket och blev fascinerad av myterna, symbolerna och fenomenet det kollektiva omedvetna som fungerar som en struktur i alla människors psyke. Den boken har betytt mycket för mig och mitt senare konstnärskap. Det psykoanalytiska perspektivet blottlägger oss som mänskliga apparater, det visar att det undermedvetna kan föregå det medvetna. Det är obekvämt och sällan snyggt.”
Tankar som dessa leder mig till frågan om vilken påverkan all denna nöjeskonsumtion av brott och våld vi fyller en del av vår tid med egentligen gör med vårt psyke. Att konsten och kulturen länge visualiserat våldet och krig är inget nytt, tänk på Goya eller Hieronymus Bosch eller fascinationen för seriemördare. Här är inte tillfälle att dyka vidare i denna strömning genom historiska uttryck men ”Alternativ sekretess” väcker onekligen stora frågor kring vad denna sortens berättelser visar om oss som individer.
Till sist vill jag länka till det personliga urval verk Annicka Elisabeth von Hausswolff valde ur Modernas samlingar som visades i samband med utställningen på Moderna i Stockholm. De ger perspektiv på hennes egna blick, estetik och verk som på olika sätt fascinerat henne. Urvalet domineras av fotografi och visualiseringar av den mänskliga kroppen. Finns att se på https://sis.modernamuseet.se/sv/groups/urval-von-Hausswolff/results. På den sidan kan man också se en lista över det urval videoverk som ingick i urvalet och visades i utställningen. En del av dessa verk finns på nätet som Peter Lands “Peter Land d. 5 Maj 1994”, där konstnären dansar uppsluppet och introspektivt i en vagt antydd hemmiljö till discotoner.
Vi får krigets effekter på våra näthinnor dygnet runt, det dokumenteras och publiceras ett flöde av fotografiska bevis på det ryska utplåningskriget varje minut, timme och dag. Detta är möjligt tack vare att internet och att den fria informationen fungerar i Ukraina, via satellit och delade inlägg i sociala medier. Värdet av bilderna som dokumentation av det brutala och hänsynslösa är odiskutabelt.
Samtidigt som vi tar del av detta pågår den ryska propagandamaskinen som i princip förnekar att civila dödats, att ukrainare arrangerat mänskliga lik på gatorna. Att de nyhetsbilder som når oss är teater och skådespel. Det finns knappast ord för att uttrycka hur denna lögnapparat agerar, hur tänker sig de ryska ledarna att ukrainare skall hylla dem som ”befriare” när miljoner vittnesmål och dokument visar på motsatsen – ett utrotningskrig av en civilisation och allt mer av en unik kultur. Det finns ingen logik i detta överhuvudtaget.
Det reportage som kanske berört starkast är de bilder och rapporter från Butja som öppnades för medier efter att ryska styrkor dragit sig tillbaka. Det är starka bilder av massmord och massgravar, extremt viktigt att visa och dokumentera för världen.
Ända sedan kriget inleddes i februari har jag följt brittiska BBC worlds rapportering och det flödet, där finns vittnesrapporter, sammanfattningar och fotografiska bevis.
Många av artiklarna och reportagen bör kunna läggas samman och vara underlag för de åtal om krigsbrott som måste iscensättas av västvärldens demokratier. Att isolera Ryssland med sanktioner och ekonomiska straff är ett första led i efterräkningarna.
Ett än mer rimligt krav borde vara att de bekostar återuppbyggnad av ett land förvandlat till ruiner men för att det ska ske skulle ett FN med reell makt behövas. Men en sådan resolution skulle direkt blockeras av både Ryssland och troligtvis Kina.
För någon gång måste det bli ett slut på detta vansinne, förhoppningsvis inom kort.
Hamnade på Anekdot en essä/podd sida som drivs av Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet och Kungliga Vitterhetsakademien. Här en icke-akademisk betraktelse med läsvärd insikt i inte minst Miles Davis musik och persona ! Läs och Lyssna. Ljudvågor. Miles Davis, Grateful Dead och jazzrocken
Har nu haft mångårige kulturjournalisten Bengt Erikssons bok med den långa men konsumentupplysande titeln ”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” med undertiteln ”minnen från mitt liv som frilansjournalist” på mitt skrivbord en tid. Länge tänkt skriva ett inlägg om den, men myllret av musik, kultur, namn och episoder är så omfattande att det varit svårt att hitta en ingång som känns relevant. Det är trots allt över 50 år som frilansande kulturjournalist Bengt sammanfattar. Bengt Erikssons frilansminnen
Kort om bandet Fiendens musik och boken ”En spark rätt i skallen” av Karl G Jönsson För alla er som inte var med på sjuttiotalet och in på åttiotalet i den svenska progressiva musikrörelsen så är historien om lundabandet Fiendens Musik en kulturell historielektion. ”En spark rätt i skallen” om Fiendens Musik
Denna skildring av minnesstunden för John Lennon publicerades i decembernumret av Schlager 1980. Paret zero ( det efternamn som Robert Broberg vid den tiden använde) ringde in den per telefon från Manhattan en sen decemberkväll.
#Läsvärt En myllrande roman där färger och dofter stiger ur raderna och huvudpersonen vandrar lika mycket i minnen som i verkligheten. Eller som Ingrid Elam skriver i sin recension på SvT kultur: ”Den som vill ha en roman där något händer, en berättelse med början och slut om krig och kärlek, brott och straff, kommer inte att finna sig tillrätta i Europa. Men den som läser för att öva upp sin känslighet, komma nära inpå människor och fundera på vad ett liv egentligen är, kommer att vilja stanna länge i denna bok.”
Har nu sett Power of the Dog av Jane Champion. Instämmer till en hel del med recensionen i FLM. Märkligt förutsägbara karaktärer, övertydliga bildmontage. Att koppla samman sammetsbruna berg med homoerotiska smekningar…hmm / Johannes Hagman FLM
Äntligen – ett slitet uttryck men måste ta till det. Lyckades se sista visningen på min kvartersbio Panora i Malmö igår. Instämmer helt i denna recension, en respektfull och djupt berörande dokumentär. Och en filmisk upplevelse där klipp och musik av Anna von Hauswolff skapade djup i en berättelse som är långt ifrån standard Talking-heads modellen. Tack Kristian Petri och Kristina Lindström ! Och såklart tack Björn Andresen som så öppet delar med sig av sitt liv.
/ Thore Soneson
Tankar om media / Thore Soneson 