Har vandrat runt på ett antal Fotografi-i-fokus utställningar i Malmö. Det slår mig att fotografiet är ett redskap, ett verktyg som kan leverera de mest skilda berättelser och visuella äventyr. Det är ett minnesverktyg, ett ögonblickets öga och en fantasimekanism.

En maskin för att frysa tid och tanke – kan man också påstå – utan att vara alltför pretentiös eller poetiskt snaskig.

Har inte räknat hur många utställningar foto-biennalen innehåller, men här finns klassiska fotografiska storheter som Mary Ellen Mark på Galleri Magnus Åklund och Åke Hedström på Fotografins rum, Galleri Ping-Pong och Malmö Konsthall Båda dessa fotografer får helsidor i dagspressen och stor uppmärksamhet. De recenseras och intervjuas, med all rätt, stort uppslagna och jag kommer att återvända till deras fotografiska verk.

Men det är i myllret av ett antal nya svenska och utländska konstnärer med foto som uttryck som det blir nyskapande och utmanande på ett annat sätt. Starkt laddat är det familjedrama som iranska men sverigebosatta Aida Chehrehgoshas iscensätter på Galleri Format, ett visuellt personligt drama. Där visar också Mårten Langes svartvita bildserie ”Anomalis”, blixtskarpa bilder som visar föremål och platser, laddade med en underton av våldsam verklighet, som dokumentation i en brottsutredning.

Aida Chehrehgosha, ”Till min mamma, pappa och två bröder.”

Recenserat i Helsingborgs dagblad och på konsttidningen Omkonst webbsida http://www.omkonst.com/11-lange-chehrehgosha.shtml.

Mårten Lange visar samtidigt en ny serie foto i samma stil – ”Landmarks” – på Skånes konstförening där ett urval konstnärer visar verk under temat ”det utvidgade fotografiet”. Här blandas Langes kraftfulla råhet med bla fantasifulla iscensättningar av Nadja Bournonville, en vindlande resa i symbolik och klassiska stilleben. I ett annat rum visar John Skoog ett urval printade kopior från en lokaltidning på 70-talet, Qvidinge Allehanda. Bilder som är rakt-på-sak-ögonblick ur vardagens händelser som med tidens förskjutningar blir en sorts ikonografi över en förlorad idyll.

Flera utställningar på ett antal andra gallerier visar vilken bredd fotografiet som konst har idag, allt från knivskarp studiolekar till flanörfotografi.Ett projekt utöver det vanliga är Michel Thomas serie My Face Book 2010. ”I am who I am but I can be someone else” där han under ett år iscensatte ett porträtt om dagen och publicerade dem som statusuppdateringar på Facebook. Det är en vindlande personlig resa där tankar, reflektioner och upptåg sätter tidens i relief.

Michel Thomas ”My Facebook”

Inte alla pressröster uppskattar den här bredden i fotografiets uttryck, bIldprofessorn Jan Lindström på Sydsvenskan är speciellt negativ och kategorisk när han avfärdar bredden inom nutida fotokonst med orden – ”Den magiska 125-delen av en sekund har reducerats till konst – och navelskådandet har blivit en dygd.” Att Lindström kommer från dagspressen och ser det dokumentära som det enda korrekta fotografiska uttrycket får stå för honom, men att sydsveriges största morgontidning visar en så total brist på intresse för fotografins möjligheter är beklämmande.

Själv tänker jag ägna dagen åt att bla gå på en visning av Åke Hedström på Fotografins rum. En fotograf som under mer än fyrtio år vägrat att begränsa sig till en form utan ständigt utmanat sig själv och sitt fotografiska öga. http://www.akehedstrom.se/info

På Industrigatan i Malmö låg AB Tripasin. Utställningen ”Åke Hedström, Retrospektivt” hade vernissage den 5 mars 2011. © Åke Hedström / Malmö Museer