Träffade aldrig årets Polarpristagare Nile Rodgers live men gjorde en längre telefonintervju i Schlager no 61 1984. Minns en väldigt trevlig man som trots en ständigt ringande telefon gav sig tid att prata inte minst om samarbetet med David Bowie på albumet ”Let´s Dance”. För övrigt det nummer av Schlager där redaktionen tog över New York (ala First we take Manhattan…) När jag nu lyssnar på intervjuer med Nile Rodgers efter att priset blivit offentligt, slås jag av hans referenser till jazz, han nämner tillomed att hans gitarrspel är inspirerat av pianisten McCoy Tyner. En annan viktig inspiration är Jimi Hendrix. Att han på åttiotalet i intervjun nämner bland annat James Blood Ulmer och Defunkt visar att han var öppen för alla sorters avantgardistiska funk/jazz musiker. När nu Polarjuryn belönar hans musikaliska karriär nämner de “Hans huggande gitarrspel, en teknik han själv kallar chucking, skapar ett hypnotiskt sväng som fått miljoner att aldrig vilja lämna dansgolven”.
Ibland blir jag extremt trött på tillståndet, att leva med kronisk migrän tär på både energi och humör. Det blir lätt svartsynt och uppgivet när inget hopp om tillfrisknande finns i sikte.
Selfie en dag när värken och migränhettan behöver kylas ned.
En sådan dag googlar jag fram ett antal aktiva, kreativa personer i historien som levt med migrän. Listan kan göras lång, där finns namn som konstnärerna Monet, Dali och van Gogh, musiker som Debussy och författare som Joan Didion och Virginia Wolf. Musiker som Elvis Presley levde med allvarlig migrän och till slut ledde hans medicinmissbruk för att bli av med smärtan till att hjärtat gav upp. Flera välkända historiska personer tros ha lidit av sjukdomen, däribland Julius Caesar, Frédéric Chopin och Sigmund Freud.
Salvador Dali The Persistence of Memory
Nyligen har Arne Dahl publicerat novellen Migrän (som jag inte läst ännu). Den beskrivs som en psykedelisk inifrånskildring av ett migränanfall. Utan att veta antar jag att Jan Arnald som hans verkliga namn är har egna erfarenheter att ösa ur för att skriva fram migränanfallet. Psykologen, författaren och migränikern Celia Svedhem ville ta reda på om det ändå finns positiva sidor med sjukdomen. I ett inslag på SvT berättar hon om hur migränen blivit en del av Salvator Dalis, Lewis Carolls och Jane Austens skapande på olika sätt. https://www.svt.se/kultur/migranens-historia-bisarra-huskurer-och-drabbade-kandisar–zn8znj Hon har skrivit boken ”Det mörka rummet” om sina egna migrän erfarenheter och sökt efter kopplingar mellan kreativitet och migrän.
Jag har mediciner som dämpar anfallen men den har inte funnits mer än de senaste decennierna och fortfarande står stora delar av forskningen utan riktiga belägg på vad som orsakar migrän. Att migrän funnits i alla tider verkar ganska säkert, redan den grekiske läkaren Hippokrates, beskrev såväl migrän som aurafasen redan 400 år före Kristus.
Så listan kan göras lång, jag är knappast ensam. Man uppskattar att ca 1,5 miljoner svenskar lider av sjukdomen, att upp emot hälften av världens befolkning lider av huvudvärk i någon form. En medicinsk upptäckt har förändrat livet för många är upptäckten av att CGRP, en fundamentalt viktig signalmolekyl i hjärnan, spelar en central roll vid migrän. Som jag förstår det hämmar och kontrollerar medicinen CGRP molekylen så att nerverna inte löper amok. Men jag kan inte i detalj redogöra för hur den fungerar. Läs mer om forskningen och den hämmande medicinen – https://www.forskning.se/2022/01/26/migran-orsak-behandling/
Att migrän är ett folkhälsoproblem vittnar också mängden av blogginlägg och frågor som ställs på nätet. Det finns en mängd spellistor med meditativ avslappningsmusik på Spotify. Det mesta av dessa består av syntslingor och vattenbrus, evighetslånga slingor av atmosfäriska toner som inte fungerar för mig. Det blir enbart stress av att försöka slappna av till de utdragna tonerna. Men uppenbart fungerar det för många, spellistorna kan ha tusentals, ja hundratusentals lyssnare per månad.
För mig är det effektivare att styra bort uppmärksamheten från den gnagande smärtan med att se på film eller tv-serier, att fokusera på upplevelsen och intrycken, att hålla reda på intriger i serier gör att värken håller sig i bakgrunden. Ända tills man känner efter igen… Jag har rekommenderat krimiserien Bron på SvT play tidigare, de fyra säsongerna håller många kvällar och dagar. Här finns långa intriger som håller samman säsongerna och engagerande karaktärer att följa.
Ett råd är att inte söka efter musik som har migrän/migrane i titeln, då är risken stor att ni istället kommer till migränalstrande stycken. Som Void Minimalistic Orchestras 15 minuter långa dissonanta smärtorgier med titeln Migrän. Bättre och garanterat mer avslappnande och engagerande är att zooma in Ryuichi Sakamoto. Denne japanska musiker som var stilbildande i Yellow Magic Orchestra som de senaste åren fram till sin för tidiga död 2023 producerat flera lyssningsvärda utgåvor, ”Playing the Piano” är en av hans både meditativa och melodiösa album. Hans sista utgåva ”12” är en serie atmosfäriska och djupt emotionella kompositioner han spelade in under sitt sista år i livet.
Ibland undrar jag varför jag fortsätter skriva berättelser och romaner. Utan att de blir utgivna på etablerade förlag. Jag har försökt med en ”nyckelroman” där jag i lätt förklädd gestalt berättar om fyra generationer män och deras liv i en gemensam skärningspunkt. En roman som tog mig flera omskrivningar att skapa, först som scenario till en film, därefter som ett utvecklat synopsis som växte till en sammanhängande text, en roman. https://medieman.com/2022/09/15/alla-dessa-man/
Men som sagt, ingen av det tjugotalet förlag jag skickat manuset till har nappat. De enda är två hybridförlag som erbjuder mig publicering, för den nätta summan av mellan 30 – 40.000. Det är en omöjlighet att veta hur mycket eller på vilka sätt de kommer arbeta med min roman när den väl är tryckt. Marknadsföring och mediakontakter är dold i snygga formuleringar. Missförstå mig rätt – men visst är det så att kultursidornas litteraturredaktörer är mindre intresserade av att recensera en bok från dessa förlag än en utgiven av ett etablerat. Som om den utgivningen är mindre värd och en ”slasktratt” för refuserade wannabies.
Tillbaka till frågan varför skriver jag, varför fortsätter jag skriva? En anledning som blir allt tydligare är helt enkelt för att förstå mig själv, förstå mina känslor, min livssyn, mina åsikter om allt från världsläge till kärleken. När jag läser om utdrag av mina texter nu i backspegeln, inser jag ganska ofta likheter mellan mina upplevelser och de jag skapar för mina karaktärer.
För drygt två år sedan tryckte jag upp två av mina tidigare alster på eget förlag. Den första som heter NILO är en spänningsroman som var nära att bli publicerad när den skrev i slutet av 1980-talet. Den andra som handlar om en fotograf heter SUND och bygger på en samling minnen som finns lagrade i mina resor och fotografier från 1970-80-90-talet. Men är fritt fabulerade i ”modern tid”. https://medieman.com/roman-forlag/
Så är det helt enkelt så att skrivandet är ett beroende skapat av mer än fyrtio års arbete i mediabranschen, som journalist, manusförfattare och dramaturg…? Att jag nu i pensionsåldern fortsätter göra det som format mig till den jag är; att skriva och formulera mig, att fabulera och skapa med orden som kommer ur fingrarna på tangentbordet? Alltsomoftast dyker det upp texter om skrivandets roll på bloggar och kultursidor, allt som oftast kikar jag själv i en av de böcker om berättandet som i kondenserad form formulerar berättandets roll i våra sociala och privata liv – ”den meningsskapande människan” av Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet.
I kapitlet ”Berättelsernas betydelse” skriver han ”…utan språksymbolernas hjälp skulle vi inte kunna dela visioner om hur framtiden skall se ut och övertyga varandra om att ett visst okänt mål är värt att sträva efter. Denna funktion är en av de viktigaste evolutionära drivkrafterna bakom språkets uppkomst.” Här beskriver han språket som kitt i mänsklighetens historia, men är det jag skriver för byrålådan bortkastat om det inte blir läst och kommunicerat till andra? Är mina texter meningslösa om de inte blir lästa..? Svår fråga. Självklart vill jag bli läst, men mina tankar och berättelser kan delas på andra sätt i vårt moderna sociala medier samhälle. Som inlägg i en blogg, som snabba svar på en berättelse i Facebook. Där kan mina ord och tankar nå både vänner och oväntade läsare.
Så jag fortsätter att skriva, just nu bearbetar jag ett romanmaterial jag skrivit igenom och kastar om händelser, ger karaktärer mera djup och nya situationer. Lite som att redigera en film, en ny ordning och reflektion kan skapa spänning och upptäkter. Det är en spänningsroman och jag har presenterat den lite kryptiskt i en bloggtext. https://medieman.com/2023/05/09/konsten-att-skriva-om-nar-karaktarerna-brakar-med-mig/
En av premiärfilmerna i online programmet på Göteborg filmfestival var ”Düsseldorf, Skåne” av Patrik Blomberg Book, lanserad som ”världens första synthfilm”. Om man med detta menar en film om syntkulturen och musikerdrömmar på 80-talet kan det stämma, iallafall har Patrick själv en bakgrund i att skapa musik i den genren (sök Da Book på Spotify). Extremt produktiv skriver han minst en låt varje vecka och filmens soundtrack är en initierad spegel av åttiotalet ur hans perspektiv. Där finns såväl svenska Lustans Lakejer som Twice a Man och Front 242 och Visage, band och låtar som många av oss som följde musikscenen på den tiden nickar igenkännande åt.
Filmen är ett ambitiöst porträtt av en ung synthentusiast i en landsortsby i Skåne, en outsider med trasigt familjeliv. En missbrukande mamma och en korvälskande pappa skildras enkelt och ganska endimensionellt. Syntharen Fredrik är såklart apart i sin svarta outfit och spretiga frisyr, han är ambitiös och totalt hängiven sin musikerdröm och pressar bandet han leder till en spelning som blir ett klimax i filmen. Centralt är också en kärlekshistoria med fotografen Nina som vill vidare i livet och söker sig mot Stockholm. Som Patrik Blomberg Book själv formulerar det ”Det är också en film som vill hylla kraften i kreativitet och skapande. Vad det kan betyda för en människa när man går igenom någonting – i det här fallet är det turbulenta tonårsår.”
Som uppväxtskildring är det en habil film, med en trovärdig huvudroll och väl iscensatta miljöer i ett avkrokssamhälle. Att det är en lågbudgetproduktion märks inte i iscensättningen där foto och klippning är funktionellt och väl tajmat med soundtracket. För mig blir det en film med hjärtat på rätt ställe, men lite för nostalgisk och sökande efter ett filmspråk som känns mer personligt och eget. Kanske orättvist att jämföra, men Anton Corbijns ”Control” om ett av åttiotalets mest enigmatiska band Joy Division har den där egenheten och drivet i den filmiska energin som estetiskt synkar berättelsen och musiken till en helhet.
Thore Soneson
PS ”Düsseldorf, Skåne” har svensk premiär 9 februari.
Efter många timmar i filmsoffan med online programmet från årets Göteborg filmfestival känner jag behov av att samla mig, sammanfatta och fundera på vad jag sett. Att årets tema lär vara voyage alltså resa, stämmer väl. Både geografiskt och socialt, i klasser och i inre liv. Vi har varit i Kurdistan, Seul, Mexico, Fremont, Paris, någonstans i de österrikiska bergen, i Ukraina och på landsbygden i Danmark och en mängd andra platser i berättelser som på olika sätt lyfter mänskliga villkor och drömmar i den kultur de porträtterade omfamnar eller vill ut ur. Det är slående att så många konflikter i så många kulturer har likheter, att de söker efter sätt att bryta sig ur och befria sig. Att filmmakare omfamnar detta grundtema i så många olika former och sammanhang visar väl om inte annat på hur mycket vi har gemensamt. Att få respekt för sin individualitet, att har rätt till en plats i den kultur man lever i, att stå upp för sina åsikter och sina livsval.
Åtminstone dominerar detta tema i de filmer som fastnat i minnet. I den lågmält fint gestaltade svartvita Fremont av Babak Jalali, som programtexten beskriver det ”Kärlekstörstande krigstolk med insomnia initierar jakt på närhet med hjälp av lyckokakor i längtansfull indiepärla med spår av Jarmusch och Kaurismäki.” Instämmer i bedömningen, utan stora gester men med slående känsla för allvar fångar filmen frigörelsen från och saknaden av det talibanstyrda hemland som hennes familj fortfarande bor kvar i.
Samma frigörelsetema men i helt annan form skildras i Days of Happiness av Chloé Robichaud om en ung begåvad kvinnlig dirigent i Montreal som sitter fast i sin pappas, agentens klor. Han är dominant och krävande men den unga Emma utmanar honom och konformiteten i den klassiska musikkulturen. Hennes trassliga förhållande med cellisten och singelmamman Naëlle är gestaltad på ett flyhänt dramatisk och melodramatiskt sätt.
En helt annan värld är den mexikanska landsbygden i filmen Sujo av Fernanda Valadez och Astrid Rondero. Här möter vi i fem olika avsnitt en son till en mexikansk kartellgangster som söker efter andra villkor än de regler som styr våldet och kampen för att överleva i ett laglöst samhälle. En stark realism präglad av medkänsla med de drabbade och helt undviker att glorifiera eller förfalla i våldets bildspråk.
Ännu en annan värld skildras i When the Walnut Leaves Turn Yellow av Mehmet Ali Konar. Vi hamnar mitt i en kurdisk by och konflikterna mellan turkiska militärpatrullernas trakasserier och PKK-gerillans krav och följer Ciwan som är bychef och en rättrådigt ödmjuk familjeman. Hans humanism sätts på hårda prov när han försöker försvara byns boende och sina boskap. Hans 14-årige son Feyzi tvingas inse sitt sociala arv i en ”socialrealismpoetisk skildring av de kvinnor och barn som tvingas hantera våldets konsekvenser.” Flera filmiska minnen kommer i nästa inlägg, bland annat om bioaktuella Düsseldorf, Skåne av Patrik Blomberg Book.
PS – onlineprogrammet innehöll ingen av de vinnande filmerna på årets festival. Läs vilka som belönades här – https://goteborgfilmfestival.se/har-ar-alla-vinnarna-pa-dragon-awards/ Kommentar onödig, men det är som om man sparat publikdragande filmer till biograferna och lagt enstaka guldkorn online för att inte alltför mycket särbehandla alla som inte kan närvara fysiskt…DS
Jag och min sambo ägnade stor del av kvällarna över jul och nyårshelgerna åt att se en repris – fyra säsonger av thrillerserien ”BRON”. Det är närmre 40 timmar när jag räknar efter, men det känns inte som en evighet nu i efterhand. Istället innebar det en bitvis uppslukande spänningsresa med den säregna Saga Norén från länskrim Malmö, spelad av Sofia Helén, som det självklara navet för att driva storyn vidare. Återkommer till henne och skådespeleriets roll för upplevelsen. Det intressanta med serien som berättelse är att vi i backspegeln kan se vad som var aktuellt på nyhetsplats det förra decenniet; här skildras hemlöshet, socialt utsatta och utnyttjade, traffickingoffer, surrogat moderskap, högerextrema politiker och flyktingproblematik. Mycket av detta är tyvärr fortfarande öppna sår i vår verklighet.
Seriens första säsong startar med ett likfynd mitt på Öresundsbron, en kvinnokropp i två delar ligger utplacerad precis där gränsen mellan Danmark och Sverige går. Kroppen visar sig vara från två kvinnor, en svensk politiker och en dansk prostituerad. Denna upptakt sätter igång en jakt på en alltmer undflyende mördare lett av Saga Norén och hennes ”side-kick” i säsong 1 och 2 den danske kriminalpolisen Martin Rodhe, spelad av Kim Bodnia.
Martin Rohde och Saga Norén i en av de ruffiga filmiska miljöerna i BRON. Foto / Carolina Romare FIlmlance
Seriens filmiska och visuella särprägel sätts på plats redan här och håller en liknande stil i alla säsongerna. Färgerna är nedtonade, miljöerna ruffiga och hamnstadsmystiska. Bron skildras i alla sorters ljus och vinklar genom serien och vi som bor i staden Malmö och ofta varit i Köpenhamn kan räkna in ett antal kända miljöer, ofta sammansatta på helt orealistiska sätt. Det är allmängods i filmvärlden, hus och gator vinklas och kopplas samman i halsbrytande klipp alltefter vad den filmiska verkligheten kräver. Ena sekunden befinner vi oss utanför gymmet Friskis och Svettis, en gata som agerar högkvarter för Malmöpolisen där Saga Norén hoppar in i sin mattbruna Porsche och svänger ut i en helt annan gata i Västra hamnen. Men nog om detta, det är en nördnivå som man kan vara utan, men som ibland roar oss när vi känner igen hemstaden eller grannstaden.
Att ”BRON” fortfarande håller en hög nivå beror till stor del på den drivande berättarmotor som seriens huvudförfattare Hans Rosenfeldt skapat, det finns dramaturgiskt tydliga och säkert utlagda scenarier i alla säsonger som håller skeenden levande och där nya fakta och komplikationer läggs in med säker hand. Till detta hör att karaktärerna är både säregna och engagerande; speciellt Saga Norén med sitt smått psykotiska sätt är en burdus sanningsägare och en detaljfixerad utredare med drag av både autism och Aspbergers. Hennes envisa omåttliga energi tvingar den danske hygglige polisen Martin Rodhe att följa hennes tempo. Han bryter visserligen själv mot regler och är allmänt obekväm i att acceptera pålagda arbetsmetoder. Tack vare Saga Norén tvingas han svara i en ständigt ringande mobil med frågor, allra helst mitt i natten eller under en sängkammarlek med sin danska hustru. Sagas mentala ”variation” diskuterades en hel del inom den svenska mediasfären och inom kåren. Hennes beteenden och impulsiva ”jag-beslut” är långt ifrån den officiella bilden av hur en kvinnlig (eller för den delen manlig) civilklädd polis ska bete sig för att följa den korrekta normen. Eller som hon själv säger i rollen. ”Jag är inte instabil. Jag är bara annorlunda.” ”Jag är inte bossig, jag är effektiv.”
Saga Norén med den ikoniska Porsche hon kör i BRON (ps. såld för 1,5 miljoner på auktion). Foto / Carolina Romare Filmlance
Det går inte att komma ifrån att en stor del av BRONs framgångar både hos publiken här hemma och internationellt, kommer av Sofia Helins sätt att skapa sin karaktär. Hela hennes rörelseschema och minspel förstärker de ofta dråpliga och dräpande kommentarer hon levererar i rollen. ”Deadpan” för att låna ett genreuttryck från engelskan, bäst översatt med gravallvarligt med en komisk undertext. Fast komik handlar det inte om i Saga Noréns fall, om jag minns rätt ler hon en enda gång under alla säsonger och det är i munhuggning med den ”side-kick” hon har under säsong 3 och 4, Henrik Sabroe som spelas av den danske skådespelaren Thure Lindhardt. Han agerar nedtonat och allvarligt, han har ett tydligt eget trauma förutom de fall han och Saga ansvarar för, hans döttrar är försvunna. Kidnappade levande eller döda. Det färgar hans dagar och tvingar ibland honom att reagera starkt. Ett liknande trauma drabbar Saga när hennes mamma dyker upp och anklagar henne för systerns självmord, modern har enligt Saga Münchhausen by proxy syndrom och har drivit systern dit. När modern dör anklagas Saga för mord och döms till fängelse.
Dessa dramatiska sidohistorier – och flera andra – gör att spänningen och engagemanget hela tiden hålls uppe, lager på lager av förvecklingar byggs på i varje säsong. Det finns flera än dessa, den danska kvinnliga polischefen Lillian Larsen spelade av Sarah Boberg blir involverad och utmanad av både Martin Rodhes och Saga Noréns fall och deras impulsiva sexuella kontakt. Här spelar Saga Noréns bristande förmåga att känna empati en stor roll, för henne är att ha sex samma sak som förälskelse och den relation hon har med Henrik Sabroe i den sista säsongen bryter samman. Att manuset har ett tydligt handlingsbaserat förlopp gör att några av de svenska skådespelarna lyckas med det de danska genomgående gör – att spela på skeendet och inte överdrivet och demonstrativt agera känslosamt. Att Sofia Helins porträtt av Saga Norén är genomgående knivskarp i sin karaktär är inte samma sak som att hon spelar fram känsloyttringar. Det räcker att hon följer skeendet, hon internaliserar sin roll och lever i den i varje klipp, varje bild och varje replik. Minst sagt imponerande !
Saga Norén och Henrik Sabroe är radarparet i säsong 3 och 4 av BRON.
Denna säkerhet och förmåga att vara ”in character” som den engelska termen heter, delar Sofia Helin med flera i serien, inte minst de danska. För som jag skrev i min text om serien Greyzone på min blogg medieman (Om danska spänningsdramer) – ”De är istället tydliga med att lita på sina manus, hålla fast vid händelsen och inte agera med undertext och uppblossande känslor. Att se Kim Bodnia (i de två första Bron säsongerna) eller Birgitte Hjort Sørensen (i Greyzone som också har en stor roll i Borgen) är att följa med när de sätter berättelsens skeenden i första rummet. Och inte sin egen persona.” Det är precis vad Sofia Helin gör i rollen, det är hennes karaktär Saga Norén som vi följer genom den bitvis grymma och groteska nutid som serien speglar.
I en intervju med journalisten Per Hägred beskriver hon arbetet med rollen – ”Det var svårt under första säsongen. Eftersom jag inte kände henne – eller förstod mig på henne – kunde jag inte hämta särskilt mycket av henne i mig själv. Vilket är steg ett hos skådespelare. När jag väl insåg det och förstod att jag var tvungen att använda helt andra delar av mig själv för att tänka, för att bli henne, då var det inte svårt.” (hämtat ur artikeln https://www.expressen.se/kvallsposten/bron-hjalten-saga-gor-mig-vansinnig/
Att serien Bron visats i närmre 200 länder och varit inspiration till minst 7 remakes där huvudtemat kretsar kring broar som skiljer länder åt är inte märkligt, den är i jämförelse med många andra kriminalserier ett ovanligt tema. Både i hur den bottnar i samtidens problematik och hur den gestaltas med starka karaktärer och filmisk miljö. De fyra säsongerna är på alla sätt mer än värda att se om igen, de ligger på SvT play tom den 10 maj 2024. Thore Soneson
Jag har precis avslutat dansk-svenska serien Greyzone på Netflix (på TV4 under svenska titeln Gråzon). En på alla sätt lyckad spänningsserie, med ett aktuellt innehåll om drönarteknologi och terrorhot, välspelat med extra plus för danska skådespelare som Birgitte Hjort Sørensen och Joachim Fjelstrup. Det finns ett driv i deras spel som är tydligt engagerande och realistiskt. Det är ingen överraskning, vi som sett och följt serier som ”Huset”, ”Borgen” och för den delen ”Bron” vet att dessa gett oss starka insatser av danska skådespelare.
Birgitte Hjort Sørensen i Greyzone
David Denzig och Sofia Helin får ursäkta, de är båda högst sevärda och skickliga i sina roller (i ”Huset” och ”Bron”), men deras danska kollegor har något utöver detta. Inte så att de spelar stort och yvigt eller tar syret från sina svenska kollegors spel. De är istället tydliga med att lita på sina manus, hålla fast vid händelsen och inte agera med undertext och uppblossande känslor. Att se Kim Bodnia (i de två första Bron säsongerna) eller Birgitte Hjort Sørensen (som också har en stor roll i Borgen) är att följa med när de sätter berättelsens skeenden i första rummet. Och inte sin egen persona.
Nu är detta ingen djuplodande analys av svenska skådespelares kunnande men i Greyzone är den ende svenska skådespelaren som håller samma stringens och tydliga tilltro till manuset det Johan Rabaeus presenterar. Torrt, sakligt och skrämmande spelar han chefen på svenska MUST som en kallsinnig byråkrat. Och hans artikulation är knivskarp.
För övrigt håller ”Bron” alla fyra säsonger (finns på SvT play) en stadig hög nivå. Fortfarande mer sevärd än många andra serier. Även här skapar det danska inflytandet ett stort mervärde. Återkommer med en längre text om Bron.
PS. Se gärna andra danska spänningsserier som Kastanjemannen, DNA, Brottet (tidig serie från 2007).
Så här i slutet av året bläddrar jag igenom mitt fotoarkiv, där finns en mängd bilder från utställningar jag varit på. Detta är bara ett urval verk, de är inte enbart upplevelser, de har satt igång funderingar, skapat tankar och väckt slumrande åsikter. Politik och livsvillkor. Fotografi och skulptur. Yta och sprickor. Miljö och klimat. Alla publicerade utan ordning, alla är mina egna bilder från utställningarna.
En fenomenal retrospektiv av en konstnär som med vass humor och lätt hand utmanade etablissemanget och konstvärlden. På utställningen kurerad av Thomas Millroth och Anders Kjaer visas också en stor samling artist books av som i sig själv är ett äventyr i teknik och tanker kring vad en bok kan vara. ”Det var på 1970-talet som Eriksson på allvar placerade sig på den svenska konstscenen med grafiska verk där han med approprieringar och ironi kommenterade de ekonomiska intressena på konstmarknaden. För Leif Eriksson var konsten på många vis fri och ingen kunde egentligen hävda ensamrätten till den. Många av hans verk är en ifrågasättande förhandling om upphovsrätten.”
Titeln på utställningen sammanfattar hur Ralph Nykvist låtit kameran följa hans liv och vandringar i stadsrummet. Hans vardagsbilder står ut som egna och självständiga verk i en tradition av fotografi där namn som Henri Cartier-Bresson bildat skola.
Galleristen Ola Gustavsson breddade med Elastic Gallery i Malmö konstkartan med en säker blick för konstnärer som söker sig in i materialets och seendets värld. Att Anders Kappel numera ställer ut i Elastics gallerirum – tillfälliga och mer permanenta i Jädraås – känns helt riktigt. Kappel har genom åren utvecklat en säker känsla för kulturens skiftande ansikten och uttryck. Här i form av två målningar som både i färg och form gestaltar vår samtid.
Ella Tillema har i sin konstnärliga verksamhet länge lyckats kombinera engagerande tematiska utställningar med en säker gestaltande blick. Klimatet, politiken och behovet av protester och aktivism har dominerat hennes verk, både i konsten och i handling. Hennes senaste svit verk är som en djupdykning i färgens och naturens kraft där materialet spränger gränserna. Som hon skriver själv i presentationen av ”If you see me, then cry” på Thomas Wallners galleri i SImris – ”Tidigare har jag kunnat lita till min lust att måla och min naiva tro på att konsten kan förändra världen. Konsten har liksom alltid automatiskt blivit till i mina händer. Men det senaste året har det inte fungerat så. Jag har istället irrat omkring längs stränderna nere vid sjön. Sommarens torka gjorde att jag nu kunde nå tidigare otillgängliga platser, ta mig runt inhägnade sjötomter och följa strandgränsen, fast från vattnet. Varje dag styrde mina steg ner till dessa breda stenstränder och den torrlagda sjöbottnen.”
Under årets Konstrunda sökte jag upp Ola Åstrand som i sin atelje/lada iscensatt en installation där han speglat samtidens konsumism och energislukande samhälle med en kritisk och skarp blick. Hans lek med klassiska cirkuskonster där vi uppmanas att sätta in vårt ansikte i en annan kropp och attackeras av en våldsam ekonomisk ordning är en självklar politisk handling. ”Politisk plakatkonst” kallar han själv verket och sin installation i en intervju inför utställningen.
I den stora slottsdammen på Wanås har Carola Grahns verk ”Namahisvarri” landat, ett främmande berg där smältande snö desarmerar idyllen i näckroslandet. Verkets titel betyder heligt berg på samiska och i sina verk tar Carola Gran tydlig in naturens kraft och den samiska kulturens rätt att både bruka och befolka den värld de lever i.
Under den sista veckan av Laurie Andersons multimedia retrospektiv ägnade jag en dag åt att utforska och dyka ned i hennes kaleidoskopiska skapande där minnet, drömmen och musiken vävs samman i otaliga verk genom hennes karriär. Allt mer har samtidens teknologi fascinerat henne och i både video och VR-verk bländar hennes konst mig med en slags känsla av att befinna sig inne i en människas inre sökande efter mening i tillvaron. Svårt att sammanfatta men starkt att uppleva.
Fotografen Hatte Stiwenius levde och dokumenterade den vitala och spretiga kultur som frodades under sent 70-tal och 80-tal i Stockholm. Han var en av flera fotografer som bidrog till att rocktidningen Schlager under några vitala år fångade in samtidens rockscen. I utställningen finns många nära och vassa bilder på kända och okända från denna tid. Hatte följde bland många andra Thåström o Ebba Grön som vän och fotograf (på utställningen finns också kontaktkartan från den intervju vi gjorde tillsammans för Schlager tidigt åttiotal.) Missa inte ”Stockholms pärlor” om ni är i huvudstaden. Utmärkt sammanställt av Greger Ulf Nilson och Charlie Drevstam.
Thale Wangen arbetar med naturmaterial, djurhudar, talg och trä. Hennes skulpturer skapar varelser ur andra världar än de igenkännliga. Samtidigt är de högst levande och i bästa mening taktila. Man vill hålla och smeka dom, bilden visar en slags astralkroppar – ”Arkaiska strukturer, bisarra livsformer och drömlika stämningar är motiv som framträder genom vagt figurativa skepnader och figurer.”
Konstnärsparet Julia och Matti arbetar med diametralt olika uttryck; hennes färgmättade verk är fyllda med liv och rörelse, hans verk är skulpturala bearbetningar av återvunna material. Utställningen på Aura hade titeln ”Konstnärens dröm om insektens innersta önskan” och de intog det gamla fina Krognoshuset med en poetisk reflektion kring sina verk – ”En idé om en skulptur i plast eller metall eller en målning kan slås ihjäl som en fluga slogs ihjäl med en träsko mot en stenvägg år 1349″
Bläddrar och scrollar i mitt påbörjade manus till en ny spänningsroman, den förra skrevs för drygt 30 år sedan. Då bodde jag i Stockholm och rörde mig i stadens musik och filmkretsar. På klubbar och på barer, på alternativa och romantiserade semi-privata fester, medlemsklubbar med konstnärer, den tidens transor och bögar. En del av dessa miljöer finns i romanen NILO.
Skrivmaskinen är det original Jack Nicholson skrev på i ”The Shining” av Stanley Kubrick. Han upprepar intill vansinne ”All work and no play makes Jake a dull boy.”
Numera bor jag i Malmö, staden jag en gång sett från ett lundensiskt perspektiv som en grå och nedläggningsdrabbad arbetarstad, nu förvandlad till en tech- och universitetsstad med ett myllrande bar och restaurangliv. Med livaktiga spelställen där allt från världsmusik till hetsig metalrock får plats. Men också en stad med underliggande och jäsande problem med segregation, ett växande utanförskap, gängkriminalitet och maktkamp om narkotikamarknaden.
Mitt nuvarande manus utspelar sig i den miljön, huvudpersonen är samma man som i den tidigare romanen. Han är en fri skribent, en ande som lever på att förmedla alternativa och lukrativa miljöer till svensk och internationell film- och tv-bransch, location scout och platsletare.
Samtidigt som jag arbetar med den nya romanen väntar jag på svar från ett antal förlag på en nyckelroman jag skrivit, ett lågmält drama om fyra generationer män och en släktgård. Från början var det ett synopsis till en film, men jag bestämde mig för att omarbeta den till en roman. Dels för att få plats med fördjupningar och tankar kring manlighet, förhållande till naturen och det sociala arvet.
Ett tidsperspektiv som spänner över närmre ett sekel av arbete, familjebildningar, arvslott och livserfarenheter. Titeln är ”Alla dessa män” men sålänge inget förlag nappar och tycker att romanen är värd att ges ut så skriver jag alltså på en ny. Som snart kommer att skickas runt till förlag i försök att få den publicerad.
Jag skriver inte dagbok, har aldrig gjort. Men sedan drygt tio år fungerar mitt googlekonto som ett arkiv med datumnumrerade bilder och tidslinje som kan följa mig genom min mobil över alla resor och platser jag gjort.
Skrämmande kanske en del av er tycker. Jag kan instämma i detta, speciellt om min data säljs vidare för olika syften jag inte har en aning om. Men jag väljer att blunda. Änsålänge. Istället utnyttjar jag allt som oftast fotoappen i mobilen för att spåra mig själv. Fylla i minnesglapp och återuppliva platser, människor och möten.
I dag den 3 augusti skannar jag av bildflödet och hittar tre olika foton som på något sätt fascinerat eller roat mig. Minnen jag vill komma ihåg.
Den ena från ett klippbad på Capri togs under de tio dagar jag och sambon Åsa Maria tillbringade på ett residens på fina Villa San Michele. Det var rekordvarmt även detta år och dopp i havet var en livsnödvändighet. Just denna dag skulle avslutas med ett skyfall och blixtar över takåsarna och havet, en ren befrielse.
Samma dag en ett senare år fick vi se det öppna rummet i den nyrenoverade gården som vi snart skulle flytta in i och tillbringa allt mer tid i. Gården förvandlas alltmer från att vara en villaliknande plats till att bli både ateljé och sommarrum för besökare och fester. Den pampiga kakelugnen fungerar och den var en viktigt faktor för att vi skulle hamna i just denna gård.
Tegelmurarna och de gamla järnfönstren var också medskyldiga i beslutet. Den traditionella byggnadsstilen med enkla men typiska detaljer med tegelbågar kring dörrar och fönster en annan. Ett hantverkskunnande och säkert en hel del stolthet ligger investerat i konsten att kunna mura dessa till synes enkla, men stilfulla bågar. Tegelmurarna och de gamla järnfönstren var också medskyldiga i beslutet. Den traditionella byggnadsstilen med enkla men typiska detaljer med tegelbågar kring dörrar och fönster en annan. Ett hantverkskunnande och säkert en hel del stolthet ligger investerat i konsten att kunna mura dessa till synes enkla, men stilfulla bågar.
Tankar om media / Thore Soneson 