Efter många timmar i filmsoffan med online programmet från årets Göteborg filmfestival känner jag behov av att samla mig, sammanfatta och fundera på vad jag sett. Att årets tema lär vara voyage alltså resa, stämmer väl. Både geografiskt och socialt, i klasser och i inre liv. Vi har varit i Kurdistan, Seul, Mexico, Fremont, Paris, någonstans i de österrikiska bergen, i Ukraina och på landsbygden i Danmark och en mängd andra platser i berättelser som på olika sätt lyfter mänskliga villkor och drömmar i den kultur de porträtterade omfamnar eller vill ut ur. Det är slående att så många konflikter i så många kulturer har likheter, att de söker efter sätt att bryta sig ur och befria sig. Att filmmakare omfamnar detta grundtema i så många olika former och sammanhang visar väl om inte annat på hur mycket vi har gemensamt. Att få respekt för sin individualitet, att har rätt till en plats i den kultur man lever i, att stå upp för sina åsikter och sina livsval.
Åtminstone dominerar detta tema i de filmer som fastnat i minnet. I den lågmält fint gestaltade svartvita Fremont av Babak Jalali, som programtexten beskriver det ”Kärlekstörstande krigstolk med insomnia initierar jakt på närhet med hjälp av lyckokakor i längtansfull indiepärla med spår av Jarmusch och Kaurismäki.” Instämmer i bedömningen, utan stora gester men med slående känsla för allvar fångar filmen frigörelsen från och saknaden av det talibanstyrda hemland som hennes familj fortfarande bor kvar i.
Samma frigörelsetema men i helt annan form skildras i Days of Happiness av Chloé Robichaud om en ung begåvad kvinnlig dirigent i Montreal som sitter fast i sin pappas, agentens klor. Han är dominant och krävande men den unga Emma utmanar honom och konformiteten i den klassiska musikkulturen. Hennes trassliga förhållande med cellisten och singelmamman Naëlle är gestaltad på ett flyhänt dramatisk och melodramatiskt sätt.
En helt annan värld är den mexikanska landsbygden i filmen Sujo av Fernanda Valadez och Astrid Rondero. Här möter vi i fem olika avsnitt en son till en mexikansk kartellgangster som söker efter andra villkor än de regler som styr våldet och kampen för att överleva i ett laglöst samhälle. En stark realism präglad av medkänsla med de drabbade och helt undviker att glorifiera eller förfalla i våldets bildspråk.
Ännu en annan värld skildras i When the Walnut Leaves Turn Yellow av Mehmet Ali Konar. Vi hamnar mitt i en kurdisk by och konflikterna mellan turkiska militärpatrullernas trakasserier och PKK-gerillans krav och följer Ciwan som är bychef och en rättrådigt ödmjuk familjeman. Hans humanism sätts på hårda prov när han försöker försvara byns boende och sina boskap. Hans 14-årige son Feyzi tvingas inse sitt sociala arv i en ”socialrealismpoetisk skildring av de kvinnor och barn som tvingas hantera våldets konsekvenser.” Flera filmiska minnen kommer i nästa inlägg, bland annat om bioaktuella Düsseldorf, Skåne av Patrik Blomberg Book.
PS – onlineprogrammet innehöll ingen av de vinnande filmerna på årets festival. Läs vilka som belönades här – https://goteborgfilmfestival.se/har-ar-alla-vinnarna-pa-dragon-awards/ Kommentar onödig, men det är som om man sparat publikdragande filmer till biograferna och lagt enstaka guldkorn online för att inte alltför mycket särbehandla alla som inte kan närvara fysiskt…DS
Jag och min sambo ägnade stor del av kvällarna över jul och nyårshelgerna åt att se en repris – fyra säsonger av thrillerserien ”BRON”. Det är närmre 40 timmar när jag räknar efter, men det känns inte som en evighet nu i efterhand. Istället innebar det en bitvis uppslukande spänningsresa med den säregna Saga Norén från länskrim Malmö, spelad av Sofia Helén, som det självklara navet för att driva storyn vidare. Återkommer till henne och skådespeleriets roll för upplevelsen. Det intressanta med serien som berättelse är att vi i backspegeln kan se vad som var aktuellt på nyhetsplats det förra decenniet; här skildras hemlöshet, socialt utsatta och utnyttjade, traffickingoffer, surrogat moderskap, högerextrema politiker och flyktingproblematik. Mycket av detta är tyvärr fortfarande öppna sår i vår verklighet.
Seriens första säsong startar med ett likfynd mitt på Öresundsbron, en kvinnokropp i två delar ligger utplacerad precis där gränsen mellan Danmark och Sverige går. Kroppen visar sig vara från två kvinnor, en svensk politiker och en dansk prostituerad. Denna upptakt sätter igång en jakt på en alltmer undflyende mördare lett av Saga Norén och hennes ”side-kick” i säsong 1 och 2 den danske kriminalpolisen Martin Rodhe, spelad av Kim Bodnia.
Martin Rohde och Saga Norén i en av de ruffiga filmiska miljöerna i BRON. Foto / Carolina Romare FIlmlance
Seriens filmiska och visuella särprägel sätts på plats redan här och håller en liknande stil i alla säsongerna. Färgerna är nedtonade, miljöerna ruffiga och hamnstadsmystiska. Bron skildras i alla sorters ljus och vinklar genom serien och vi som bor i staden Malmö och ofta varit i Köpenhamn kan räkna in ett antal kända miljöer, ofta sammansatta på helt orealistiska sätt. Det är allmängods i filmvärlden, hus och gator vinklas och kopplas samman i halsbrytande klipp alltefter vad den filmiska verkligheten kräver. Ena sekunden befinner vi oss utanför gymmet Friskis och Svettis, en gata som agerar högkvarter för Malmöpolisen där Saga Norén hoppar in i sin mattbruna Porsche och svänger ut i en helt annan gata i Västra hamnen. Men nog om detta, det är en nördnivå som man kan vara utan, men som ibland roar oss när vi känner igen hemstaden eller grannstaden.
Att ”BRON” fortfarande håller en hög nivå beror till stor del på den drivande berättarmotor som seriens huvudförfattare Hans Rosenfeldt skapat, det finns dramaturgiskt tydliga och säkert utlagda scenarier i alla säsonger som håller skeenden levande och där nya fakta och komplikationer läggs in med säker hand. Till detta hör att karaktärerna är både säregna och engagerande; speciellt Saga Norén med sitt smått psykotiska sätt är en burdus sanningsägare och en detaljfixerad utredare med drag av både autism och Aspbergers. Hennes envisa omåttliga energi tvingar den danske hygglige polisen Martin Rodhe att följa hennes tempo. Han bryter visserligen själv mot regler och är allmänt obekväm i att acceptera pålagda arbetsmetoder. Tack vare Saga Norén tvingas han svara i en ständigt ringande mobil med frågor, allra helst mitt i natten eller under en sängkammarlek med sin danska hustru. Sagas mentala ”variation” diskuterades en hel del inom den svenska mediasfären och inom kåren. Hennes beteenden och impulsiva ”jag-beslut” är långt ifrån den officiella bilden av hur en kvinnlig (eller för den delen manlig) civilklädd polis ska bete sig för att följa den korrekta normen. Eller som hon själv säger i rollen. ”Jag är inte instabil. Jag är bara annorlunda.” ”Jag är inte bossig, jag är effektiv.”
Saga Norén med den ikoniska Porsche hon kör i BRON (ps. såld för 1,5 miljoner på auktion). Foto / Carolina Romare Filmlance
Det går inte att komma ifrån att en stor del av BRONs framgångar både hos publiken här hemma och internationellt, kommer av Sofia Helins sätt att skapa sin karaktär. Hela hennes rörelseschema och minspel förstärker de ofta dråpliga och dräpande kommentarer hon levererar i rollen. ”Deadpan” för att låna ett genreuttryck från engelskan, bäst översatt med gravallvarligt med en komisk undertext. Fast komik handlar det inte om i Saga Noréns fall, om jag minns rätt ler hon en enda gång under alla säsonger och det är i munhuggning med den ”side-kick” hon har under säsong 3 och 4, Henrik Sabroe som spelas av den danske skådespelaren Thure Lindhardt. Han agerar nedtonat och allvarligt, han har ett tydligt eget trauma förutom de fall han och Saga ansvarar för, hans döttrar är försvunna. Kidnappade levande eller döda. Det färgar hans dagar och tvingar ibland honom att reagera starkt. Ett liknande trauma drabbar Saga när hennes mamma dyker upp och anklagar henne för systerns självmord, modern har enligt Saga Münchhausen by proxy syndrom och har drivit systern dit. När modern dör anklagas Saga för mord och döms till fängelse.
Dessa dramatiska sidohistorier – och flera andra – gör att spänningen och engagemanget hela tiden hålls uppe, lager på lager av förvecklingar byggs på i varje säsong. Det finns flera än dessa, den danska kvinnliga polischefen Lillian Larsen spelade av Sarah Boberg blir involverad och utmanad av både Martin Rodhes och Saga Noréns fall och deras impulsiva sexuella kontakt. Här spelar Saga Noréns bristande förmåga att känna empati en stor roll, för henne är att ha sex samma sak som förälskelse och den relation hon har med Henrik Sabroe i den sista säsongen bryter samman. Att manuset har ett tydligt handlingsbaserat förlopp gör att några av de svenska skådespelarna lyckas med det de danska genomgående gör – att spela på skeendet och inte överdrivet och demonstrativt agera känslosamt. Att Sofia Helins porträtt av Saga Norén är genomgående knivskarp i sin karaktär är inte samma sak som att hon spelar fram känsloyttringar. Det räcker att hon följer skeendet, hon internaliserar sin roll och lever i den i varje klipp, varje bild och varje replik. Minst sagt imponerande !
Saga Norén och Henrik Sabroe är radarparet i säsong 3 och 4 av BRON.
Denna säkerhet och förmåga att vara ”in character” som den engelska termen heter, delar Sofia Helin med flera i serien, inte minst de danska. För som jag skrev i min text om serien Greyzone på min blogg medieman (Om danska spänningsdramer) – ”De är istället tydliga med att lita på sina manus, hålla fast vid händelsen och inte agera med undertext och uppblossande känslor. Att se Kim Bodnia (i de två första Bron säsongerna) eller Birgitte Hjort Sørensen (i Greyzone som också har en stor roll i Borgen) är att följa med när de sätter berättelsens skeenden i första rummet. Och inte sin egen persona.” Det är precis vad Sofia Helin gör i rollen, det är hennes karaktär Saga Norén som vi följer genom den bitvis grymma och groteska nutid som serien speglar.
I en intervju med journalisten Per Hägred beskriver hon arbetet med rollen – ”Det var svårt under första säsongen. Eftersom jag inte kände henne – eller förstod mig på henne – kunde jag inte hämta särskilt mycket av henne i mig själv. Vilket är steg ett hos skådespelare. När jag väl insåg det och förstod att jag var tvungen att använda helt andra delar av mig själv för att tänka, för att bli henne, då var det inte svårt.” (hämtat ur artikeln https://www.expressen.se/kvallsposten/bron-hjalten-saga-gor-mig-vansinnig/
Att serien Bron visats i närmre 200 länder och varit inspiration till minst 7 remakes där huvudtemat kretsar kring broar som skiljer länder åt är inte märkligt, den är i jämförelse med många andra kriminalserier ett ovanligt tema. Både i hur den bottnar i samtidens problematik och hur den gestaltas med starka karaktärer och filmisk miljö. De fyra säsongerna är på alla sätt mer än värda att se om igen, de ligger på SvT play tom den 10 maj 2024. Thore Soneson
Jag har precis avslutat dansk-svenska serien Greyzone på Netflix (på TV4 under svenska titeln Gråzon). En på alla sätt lyckad spänningsserie, med ett aktuellt innehåll om drönarteknologi och terrorhot, välspelat med extra plus för danska skådespelare som Birgitte Hjort Sørensen och Joachim Fjelstrup. Det finns ett driv i deras spel som är tydligt engagerande och realistiskt. Det är ingen överraskning, vi som sett och följt serier som ”Huset”, ”Borgen” och för den delen ”Bron” vet att dessa gett oss starka insatser av danska skådespelare.
Birgitte Hjort Sørensen i Greyzone
David Denzig och Sofia Helin får ursäkta, de är båda högst sevärda och skickliga i sina roller (i ”Huset” och ”Bron”), men deras danska kollegor har något utöver detta. Inte så att de spelar stort och yvigt eller tar syret från sina svenska kollegors spel. De är istället tydliga med att lita på sina manus, hålla fast vid händelsen och inte agera med undertext och uppblossande känslor. Att se Kim Bodnia (i de två första Bron säsongerna) eller Birgitte Hjort Sørensen (som också har en stor roll i Borgen) är att följa med när de sätter berättelsens skeenden i första rummet. Och inte sin egen persona.
Nu är detta ingen djuplodande analys av svenska skådespelares kunnande men i Greyzone är den ende svenska skådespelaren som håller samma stringens och tydliga tilltro till manuset det Johan Rabaeus presenterar. Torrt, sakligt och skrämmande spelar han chefen på svenska MUST som en kallsinnig byråkrat. Och hans artikulation är knivskarp.
För övrigt håller ”Bron” alla fyra säsonger (finns på SvT play) en stadig hög nivå. Fortfarande mer sevärd än många andra serier. Även här skapar det danska inflytandet ett stort mervärde. Återkommer med en längre text om Bron.
PS. Se gärna andra danska spänningsserier som Kastanjemannen, DNA, Brottet (tidig serie från 2007).
Så här i slutet av året bläddrar jag igenom mitt fotoarkiv, där finns en mängd bilder från utställningar jag varit på. Detta är bara ett urval verk, de är inte enbart upplevelser, de har satt igång funderingar, skapat tankar och väckt slumrande åsikter. Politik och livsvillkor. Fotografi och skulptur. Yta och sprickor. Miljö och klimat. Alla publicerade utan ordning, alla är mina egna bilder från utställningarna.
En fenomenal retrospektiv av en konstnär som med vass humor och lätt hand utmanade etablissemanget och konstvärlden. På utställningen kurerad av Thomas Millroth och Anders Kjaer visas också en stor samling artist books av som i sig själv är ett äventyr i teknik och tanker kring vad en bok kan vara. ”Det var på 1970-talet som Eriksson på allvar placerade sig på den svenska konstscenen med grafiska verk där han med approprieringar och ironi kommenterade de ekonomiska intressena på konstmarknaden. För Leif Eriksson var konsten på många vis fri och ingen kunde egentligen hävda ensamrätten till den. Många av hans verk är en ifrågasättande förhandling om upphovsrätten.”
Titeln på utställningen sammanfattar hur Ralph Nykvist låtit kameran följa hans liv och vandringar i stadsrummet. Hans vardagsbilder står ut som egna och självständiga verk i en tradition av fotografi där namn som Henri Cartier-Bresson bildat skola.
Galleristen Ola Gustavsson breddade med Elastic Gallery i Malmö konstkartan med en säker blick för konstnärer som söker sig in i materialets och seendets värld. Att Anders Kappel numera ställer ut i Elastics gallerirum – tillfälliga och mer permanenta i Jädraås – känns helt riktigt. Kappel har genom åren utvecklat en säker känsla för kulturens skiftande ansikten och uttryck. Här i form av två målningar som både i färg och form gestaltar vår samtid.
Ella Tillema har i sin konstnärliga verksamhet länge lyckats kombinera engagerande tematiska utställningar med en säker gestaltande blick. Klimatet, politiken och behovet av protester och aktivism har dominerat hennes verk, både i konsten och i handling. Hennes senaste svit verk är som en djupdykning i färgens och naturens kraft där materialet spränger gränserna. Som hon skriver själv i presentationen av ”If you see me, then cry” på Thomas Wallners galleri i SImris – ”Tidigare har jag kunnat lita till min lust att måla och min naiva tro på att konsten kan förändra världen. Konsten har liksom alltid automatiskt blivit till i mina händer. Men det senaste året har det inte fungerat så. Jag har istället irrat omkring längs stränderna nere vid sjön. Sommarens torka gjorde att jag nu kunde nå tidigare otillgängliga platser, ta mig runt inhägnade sjötomter och följa strandgränsen, fast från vattnet. Varje dag styrde mina steg ner till dessa breda stenstränder och den torrlagda sjöbottnen.”
Under årets Konstrunda sökte jag upp Ola Åstrand som i sin atelje/lada iscensatt en installation där han speglat samtidens konsumism och energislukande samhälle med en kritisk och skarp blick. Hans lek med klassiska cirkuskonster där vi uppmanas att sätta in vårt ansikte i en annan kropp och attackeras av en våldsam ekonomisk ordning är en självklar politisk handling. ”Politisk plakatkonst” kallar han själv verket och sin installation i en intervju inför utställningen.
I den stora slottsdammen på Wanås har Carola Grahns verk ”Namahisvarri” landat, ett främmande berg där smältande snö desarmerar idyllen i näckroslandet. Verkets titel betyder heligt berg på samiska och i sina verk tar Carola Gran tydlig in naturens kraft och den samiska kulturens rätt att både bruka och befolka den värld de lever i.
Under den sista veckan av Laurie Andersons multimedia retrospektiv ägnade jag en dag åt att utforska och dyka ned i hennes kaleidoskopiska skapande där minnet, drömmen och musiken vävs samman i otaliga verk genom hennes karriär. Allt mer har samtidens teknologi fascinerat henne och i både video och VR-verk bländar hennes konst mig med en slags känsla av att befinna sig inne i en människas inre sökande efter mening i tillvaron. Svårt att sammanfatta men starkt att uppleva.
Fotografen Hatte Stiwenius levde och dokumenterade den vitala och spretiga kultur som frodades under sent 70-tal och 80-tal i Stockholm. Han var en av flera fotografer som bidrog till att rocktidningen Schlager under några vitala år fångade in samtidens rockscen. I utställningen finns många nära och vassa bilder på kända och okända från denna tid. Hatte följde bland många andra Thåström o Ebba Grön som vän och fotograf (på utställningen finns också kontaktkartan från den intervju vi gjorde tillsammans för Schlager tidigt åttiotal.) Missa inte ”Stockholms pärlor” om ni är i huvudstaden. Utmärkt sammanställt av Greger Ulf Nilson och Charlie Drevstam.
Thale Wangen arbetar med naturmaterial, djurhudar, talg och trä. Hennes skulpturer skapar varelser ur andra världar än de igenkännliga. Samtidigt är de högst levande och i bästa mening taktila. Man vill hålla och smeka dom, bilden visar en slags astralkroppar – ”Arkaiska strukturer, bisarra livsformer och drömlika stämningar är motiv som framträder genom vagt figurativa skepnader och figurer.”
Konstnärsparet Julia och Matti arbetar med diametralt olika uttryck; hennes färgmättade verk är fyllda med liv och rörelse, hans verk är skulpturala bearbetningar av återvunna material. Utställningen på Aura hade titeln ”Konstnärens dröm om insektens innersta önskan” och de intog det gamla fina Krognoshuset med en poetisk reflektion kring sina verk – ”En idé om en skulptur i plast eller metall eller en målning kan slås ihjäl som en fluga slogs ihjäl med en träsko mot en stenvägg år 1349″
Bläddrar och scrollar i mitt påbörjade manus till en ny spänningsroman, den förra skrevs för drygt 30 år sedan. Då bodde jag i Stockholm och rörde mig i stadens musik och filmkretsar. På klubbar och på barer, på alternativa och romantiserade semi-privata fester, medlemsklubbar med konstnärer, den tidens transor och bögar. En del av dessa miljöer finns i romanen NILO.
Skrivmaskinen är det original Jack Nicholson skrev på i ”The Shining” av Stanley Kubrick. Han upprepar intill vansinne ”All work and no play makes Jake a dull boy.”
Numera bor jag i Malmö, staden jag en gång sett från ett lundensiskt perspektiv som en grå och nedläggningsdrabbad arbetarstad, nu förvandlad till en tech- och universitetsstad med ett myllrande bar och restaurangliv. Med livaktiga spelställen där allt från världsmusik till hetsig metalrock får plats. Men också en stad med underliggande och jäsande problem med segregation, ett växande utanförskap, gängkriminalitet och maktkamp om narkotikamarknaden.
Mitt nuvarande manus utspelar sig i den miljön, huvudpersonen är samma man som i den tidigare romanen. Han är en fri skribent, en ande som lever på att förmedla alternativa och lukrativa miljöer till svensk och internationell film- och tv-bransch, location scout och platsletare.
Samtidigt som jag arbetar med den nya romanen väntar jag på svar från ett antal förlag på en nyckelroman jag skrivit, ett lågmält drama om fyra generationer män och en släktgård. Från början var det ett synopsis till en film, men jag bestämde mig för att omarbeta den till en roman. Dels för att få plats med fördjupningar och tankar kring manlighet, förhållande till naturen och det sociala arvet.
Ett tidsperspektiv som spänner över närmre ett sekel av arbete, familjebildningar, arvslott och livserfarenheter. Titeln är ”Alla dessa män” men sålänge inget förlag nappar och tycker att romanen är värd att ges ut så skriver jag alltså på en ny. Som snart kommer att skickas runt till förlag i försök att få den publicerad.
Jag skriver inte dagbok, har aldrig gjort. Men sedan drygt tio år fungerar mitt googlekonto som ett arkiv med datumnumrerade bilder och tidslinje som kan följa mig genom min mobil över alla resor och platser jag gjort.
Skrämmande kanske en del av er tycker. Jag kan instämma i detta, speciellt om min data säljs vidare för olika syften jag inte har en aning om. Men jag väljer att blunda. Änsålänge. Istället utnyttjar jag allt som oftast fotoappen i mobilen för att spåra mig själv. Fylla i minnesglapp och återuppliva platser, människor och möten.
I dag den 3 augusti skannar jag av bildflödet och hittar tre olika foton som på något sätt fascinerat eller roat mig. Minnen jag vill komma ihåg.
Den ena från ett klippbad på Capri togs under de tio dagar jag och sambon Åsa Maria tillbringade på ett residens på fina Villa San Michele. Det var rekordvarmt även detta år och dopp i havet var en livsnödvändighet. Just denna dag skulle avslutas med ett skyfall och blixtar över takåsarna och havet, en ren befrielse.
Samma dag en ett senare år fick vi se det öppna rummet i den nyrenoverade gården som vi snart skulle flytta in i och tillbringa allt mer tid i. Gården förvandlas alltmer från att vara en villaliknande plats till att bli både ateljé och sommarrum för besökare och fester. Den pampiga kakelugnen fungerar och den var en viktigt faktor för att vi skulle hamna i just denna gård.
Tegelmurarna och de gamla järnfönstren var också medskyldiga i beslutet. Den traditionella byggnadsstilen med enkla men typiska detaljer med tegelbågar kring dörrar och fönster en annan. Ett hantverkskunnande och säkert en hel del stolthet ligger investerat i konsten att kunna mura dessa till synes enkla, men stilfulla bågar. Tegelmurarna och de gamla järnfönstren var också medskyldiga i beslutet. Den traditionella byggnadsstilen med enkla men typiska detaljer med tegelbågar kring dörrar och fönster en annan. Ett hantverkskunnande och säkert en hel del stolthet ligger investerat i konsten att kunna mura dessa till synes enkla, men stilfulla bågar.
Under en helg i slutet av augusti bodde jag i närheten av min första redaktion, Brunnsgatan 4 var adressen där rocktidningen Schlager föddes och startade. Fortfarande ett bra läge för att vandra till kulturella hotspots, då fanns bland annat rockklubben Underground under Sergels Torg och samlingsplatser som Röda Rummet, numera Berns salonger.
I nutid vandrade jag till Moderna Museet för att hinna se Laurie Andersons stora utställning ”Looking into a Mirror Sideways” innan den stängde. Och smita in på Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan för att skaffa Kristian Petris nyutkomna essäroman ”Tornet”. På mitt arbetsbord ligger den tillsammans med katalogen ”All the things I lost in the flood” som i mycket kan ses som Laurie Andersons konstnärliga självbiografi. Hennes arkiv förstördes i en översvämning för ett tiotal år sedan och den drygt trehundra sidor tjocka volymen är hennes sätt att återskapa sin drygt femtioåriga verksamhet som performance artist/musiker/multimedia konstnär. Den kommer jag att djupdyka i och återkomma till. Har följt hennes karriär, från tidiga performance kvällar med den vita fiolen på just Moderna Museet till äventyr i VR världen med verket ”Chalkroom”. Ser fram emot att följa hennes verk genom sin egen iscensättning av sin konstnärliga resa.
Essäromanen ”Tornet” är en till omfånget anspråkslös volym, men till innehållet bjuder den på en fantastisk Stockholmshistoria. Utgångspunkten är det telefontorn som byggdes nära Brunkebergstorg på slutet av 1800-talet och tjänade som ett nav och hjärta för den tidens kommunikation. Petri skriver tornets historia med hjälp av gedigen research, citat ur samtidsskildringar av författare som Stieg Trenter, August Strindberg och Selma Lagerlöf. Texten är en raffinerad lek med identiteter, dagböcker av en fiktiv försvunnen släkting, en författare som ibland försvinner in i minnen och hägringar men som alltid vaknar upp som en nykter betraktare och en historielärd skribent som citerar författares minnen av Tornet som i dessa rader av Strindberg som målar upp modernitetens stad i diktsmalingen ”Sömngångarnätter” från 1884. ”Telefonernas ståltrådsgardiner/Mjukt drapera stadens kontur; Esplanadernas gröna gångar, Järnbanebroarnas svarta spångar; Elevatorer, hamnar, chausséer/Panoramas, cirkus, muséer, Allt är ståtligt, präktigt och nytt/Sagan sig i sanning förbytt”. (När jag skriver detta är jag osäker på om det är ett autentiskt citat eller ytterligare ett lager av litterära bilder som Kristian Petri laddat sin tunna men intrikata volym med. Hittar iallfall inte raderna i den faksimil av diktsamlingen som finns på https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/StrindbergA/titlar/Somngangarnatter1884/sida/72/faksimil)
Brunnsgatan 4 idag.
Hursomhelst bjuder ”Tornet” in till en kulturhistorisk vandring i några numera försvunna kvarter i centrala Stockholm. Autenticiteten förstärks av svartvita fotografier från tiden, med växeltelefonister och ett vackert återgivande av tornets in-och utsida, kabelslingor och järnspirorna mot himlen. Ett perspektiv man idag bara kan föreställa sig från toppen av Brunnsgatan och korsningen med Malmskillnadsgatan där man kan se ned mot dagens Brunkebergstorg, förbi Kungstornen och till glasfasaderna som ramar in torget.
Min blogg medieman har genom åren levt ett liv som liknar en bergodalbana, aktiviteten har varit ömsom upphetsad, ömsom vilande. Men kulturlivet i stort och mitt eget skrivande och läsning av medierna har varit uppslukande, svårt att hinna sammanfatta och bearbeta alla intryck.
Tänker såklart på den senaste debatten på kultursidorna om Jarl-effekten, alltså den extremt nyliberala kultursyn som en M-ordförande i Norrköping gått ut med. Där hon jämför pengar till kultur med pengar till välfärd och insinuerar att kulturlivet är en elit som lever på offentliga medel och måste betala mera för sig själv. Alltså ordna finansiering på samma villkor som en bilförsäljare. Behövs kommentarer ? Absolut och en av de mest läsvärda är författaren Niklas Rådströms kommentar i DN där redogör för sin egen femtioåriga verksamhet som kulturarbetare. Han skriver bla –
”Efter ett nu snart halvsekellångt yrkesliv inom kulturområdet går det inte att undgå att grubbla över vad som egentligen menas när det i offentligheten påstås att jag tillhör en elit som är ”en del av det bortskämda Sverige”. Tydligen har jag livslångt haft ”privilegier som i mångt och mycket bekostas nästan fullt ut av skattekollektivet”. (Länken leder till debattartikel Jarl skrev i Expressen den 23 aug som startade debatten.
För er som inte prenumererar på Dagens Nyheter kan jag inte undanhålla denna liknelse som Niklas Rådström levererar med klar penna och tanke –
”Kommunalrådet har varit på konsert där orkestern spelat musik av Abba och konstaterat att det då var utsålt och sett att andra konsertprogram inte haft samma publika tillströmning. Ett av orkesterns problem måste således vara dess repertoarläggning.Resonemanget påminner om en anekdot om Josef Stalin. Den filmintresserade diktatorn hade uppmärksammat att ur en ganska stor sovjetisk filmproduktion så var det bara tre-fyra filmer under ett år som blev verkligt publikt framgångsrika. Stalin kallade då till sig företrädarna för landets filmindustri och uppmanade dem att bara göra just de tre-fyra filmerna och låta bli de övriga. Det är en rolig och absurd anekdot, men att höra dess förvridna logik ge eko i samtida svensk kommunalpolitik är bara tragiskt.”
Man kan se det positiva i debatten, att kulturarbetarnas villkor nu faktiskt lyfts upp och görs tydlig, tex att den kommunala musikskolan varit och är en mylla där många numera etablerade musiker fått sin kickstart som satt igång lusten och karriären. Jarl-effekten kan förhoppningsvis leda till att många lyfter kulturens roll för vår gemensamma livskvalitet, att kultur inte kan vara en ”tillväxt-faktor” som skall ställas under strikta kommersiella villkor utan ha ett värde i sig själv. För utövare, för läsare/lyssnare, för oss alla som en del av det goda livet.
Kommunalrådet fick också ett tydligt svar, genomtänkt och kulturpolitiskt sansat i en debattartikel där fd kulturminister Amanda Lind och lokala MP-politiker i Norrköping tillsammans argumenterade emot den extrema marknadsliberalism som Jarl gav uttryck för. De skriver – ”Konsten och kulturen måste kunna överraska, provocera, reta vår fantasi och våra sinnen. Det som idag är provocerande samtidskonst kan vara morgondagens kulturarv och nationalskatter. Därför är det viktigt att kulturskapandet får vara fritt och ges möjligheter att verka långsiktigt. Hela spektrumet, från ideella föreningar och enskilda konstnärer till kommunala kulturinstitutioner, privatteatrar och stadsfestivaler, behövs för ett dynamiskt kulturliv. Här är den offentliga finansieringen en grund som möjliggör en mångfald av uttryck som når ut till en bredd av befolkningen. https://nt.se/debatt/artikel/norrkoping-fortjanar-battre-an-moderat-kulturpolitik/r4075o9j
En god tradition i dagspressen är att publicera en följetong varje sommar. Oftast en nyskriven roman, numera gärna en deckare. Mitt bidrag till traditionen är spänningsromanen NILO. Den är inte nyskriven, men nytryckt i en upplaga 2021.
Jag har publicera tre kapitel varje dag under juni-juli. Nu är hela romanen publicerad, nedan hittar ni länkar till samtliga delar. (Och en länk till att beställa en tryckt upplaga, eget förlag så jag har bekostat allt själv.) Nedan länkar till samtliga delar av följetongen NILO.
Stockholm slutet av åttiotalet. Staden befann sig i efterdyningarna av femtiotalets småstad, sextiotalets byggboom och sjuttiotalets alternativa rörelser och husockupationer. Billiga lägenheter och ateljéer försvann i rask takt när en ny rivnings- och renoverings-boom började förvandlingen av city till ett kommersiellt shopping och bankdistrikt. Som kronan på det cityverket öppnades Kulturhuset 1974 och flera av de äldre fastigheterna längs Drottninggatan förvandlades till departement och kontor. Södermalm var fortfarande en stadsdel där det gamla och det nya levde parallellt, ölhallar och kinesiska restauranger bedrev sin verksamhet vägg i vägg och de alternativa husockupanter i Mullvaden levde kvar i stadsdelens minne. Denna roman utspelar sig i detta klimat, i en tid när punkens aggressiva kultur till en del ersatts av nya romantiker och syntgrupper, en tid när konstmarknaden exploderat, modedesigners och snabba cash ekonomer levde ut tidens drömideal. Brytningstiden syntes i alla medier, SvT hjälpte till att lansera nya trender med liveprogram och livsstilsmarkörer som Måndagsbörsen, Sköna Söndag och Jakobs Stege. Musiktidningen Schlager jag varit med att starta 1980 hade fem år senare slagits samman med Ritz och döpts om till Slitz, då fanns fortfarande fokus på rockscenens kultur och musik. Spår av denna tid finns i romanen men den utspelar sig framförallt i en krets av storstadsbor som lever på nätterna och i marginalen, konstnärssjälar och journalister som delar sin tid mellan krogen och ateljéerna.
PS. Texten är bearbetad digitalt vintern 2020/21, mindre språkliga korrigeringar har genomförts men handlingen, personerna och de tidsrelaterade dialogerna är desamma som i ursprungstexten. Spänningsromanen Nilo är därför inte en tillbakablick på åttiotalet utan en skapelse under detta decennium.
86. Hans Hansens sorti lämnade kvar en förlamande stämning. Alla visste nu att Axel A:son försökt dölja sanningen för dem. Sanningen om sin roll i mordet på Nilo. Fransson tvekade inte längre att kalla det mord. – Du är lika galen som Nilo, sade Anette och darrade i hela kroppen av obehag. Du är villig att offra liv för din konst. Du…du…målar med döden! Axel gnuggade sina kinder, försökte få tillbaka blodströmningen efter den massiva tyngden. Fransson vände på klacken, gick ut genom altandörrarna och tände en Marlboro. Han kände en iskyla i hela kroppen, men samtidigt en märkvärdig lättnad. Axels målning hade tappat den extra dimensionen. Axel hade fått ett slags straff, ett straff utdelat av naturens lagar. Hans skuld i Nilos död blev inte mindre, men var på något sätt betald. Den store förloraren var Nilo. Han hade gett sitt liv för konsten, men konsten ville inte ha hans blodsoffer.
87. De två assistenterna satt kvar på sin post i Saab Turbon när tre svartvita polisbilar svängde upp framför korsvirkeshuset. En svärm poliser med dragna vapen slet upp dörrarna till bilen. De gjorde inget motstånd, den gänglige lämnade över sitt vapen, den kortväxte följde hans initiativ. De uniformsklädda gick in i huset med lyfta pistoler. Samlade ihop de fem i det nedre rummet. När de konstaterat att de missat Hans Hansen, meddelade de kort att den svenska kriminalinspektören Sven-Hugo Erlandsson skulle komma och förhöra dem. De kunde stanna i huset, det fanns poliser på vakt utanför. Assistenterna fick frågor på svårförståelig danska. De skakade nekande på huvudet åt allting. De visste ingenting, de hade inga svar.
När telefonen ringde var ingen beredd. Den hade varit tyst i två dygn, inte gett ifrån sig något liv. Anette Finicelli kom först fram till telefonen i det övre rummet. Hon hörde en mörk och förkrossad stämma meddela fortsättningen, eller snarare slutet, på Nilos livsverk. Sara Williams var död. Anette viskade detta som ur en dimma. Alla hörde det. Tom Hansen vandrade ut genom ytterdörren, ut till den svarta Mercedezen, förbi poliserna som stod avvaktande bredvid. Han öppnade bakluckan och tog fram en konstverk. Den glasinfattade teckningen i grå stålram var Axels oavslutade skiss från natten hos Nilo. Tom slängde den på bordet så att Fransson skulle se den. Några bruna fläckar spred sig över ett hörn och täckte delvis Sara Williams ansikte där hon låg fastspänd på en säng. En kraftig kropp med bakåtstruket hår låg över henne. En pulserande lem vaggade hotfullt över det skräckfyllda ansiktet. Tom tog tag i ramen och kastade teckningen mot sovrumsdörren. Axel exploderade i aktivitet. Han tog tag i den sadistiska scenen och körde sin knytnäve rakt genom glaset som splittrades. Papperet knycklade han ihop till en rund hård boll, släppte den i en askkopp och tände på. Små lågor blossade upp och Axels ansiktsdrag fick ett lätt rödfärgat ljus över sig. Hans magra kropp började svaja fram och tillbaka, färgen i ansiktet försvann. Hans knutna högerhand blödde från knogarna. Han svimmade och föll raklång till golvet. Med händerna över bröstet likt en korsfäst fakir som satt sig själv i trans för att stå emot smärtorna. Helena slängde sig över honom, hennes vita blus färgades röd av hans blod och nätstrumporna skars upp av glasskärvorna som låg utspridda på golvet. Med en handduk försökte Anette tränga sig mellan deras kroppar för att hejda blodflödet. Tom drog fram Axels huvud och kände på pulsen. Han kastade sig på knä och började ge Axel konstgjord andning,
Fransson sprang ut på toaletten, snubblade fram till den vita porslinsstolen, kastade upp det svarta bakelitlocket. Och spydde. Han hängde där länge. Kände hur kroppen tömdes på all energi den lagrat för framtiden. Till slut förmådde han resa sig, spolade med ett darrande handtag och gick ut till de andra. Axel var vid medvetande. Han satt upp, omslingrad av Helenas armar. Fransson hade inget att säga. Allt var redan sagt, det enda som återstod var att leva vidare. På något sätt. Allas ansikten var tomma av trötthet.
Fransson tände en cigarett, vandrade planlöst fram till den stora bokhyllan vid ena långväggen. Fotoböcker och engelska pocketböcker stod huller om buller på hyllorna. Allt verkade välläst och hopsamlat under många år. Det var Dick Hedéns och Sara Williams resebibliotek. En fransig kopia bland böckerna fångade hans intresse, ”The intimate sex lives of famous people”. Han bläddrade förstrött i den. Ett uppslag trillade upp av sig själv. Han skrattade till, ihåligt och gällt. Allas blickar drogs till honom. – Ursäkta, sade han, jag var tvungen. Han läste citatet högt så alla skulle kunna delta.
”Painting and fucking are not compatible; it weakens the brain. If we want to be really potent males in our work, we must sometimes resign ourselves not to fuck much.” Vincent van Gogh 1887.
EFTERORD Som de flesta författare använder jag mig av egna och andras erfarenheter och berättelser. Dock är alla karaktärer i spänningsromanen NILO fiktiva, däremot är många av miljöerna, musiken och referenserna i texten verkliga. Sett genom mina ögon.
TACK till alla som på olika sätt var aktiva i Stockholms konst- och musikscen på åttiotalet. Speciellt alla kamrater på tidningen Schlager som hade tålamod med mina svängningar i de journalistiska ambitionerna. Ni vet vilka ni är. Speciellt tack till min sambo Åsa Maria som gett mig energi och motivation att återuppväcka slumrande bokmanus. Som detta.
Tankar om media / Thore Soneson 