Kategoriarkiv: Kultur

Mitt i nuet, ögonblickets tyranni

Lämna ett svar

Ukraina 2022, Paris 2015, Irak 2003, World Trade center 2001.
Återigen är vi upptagna av nyhetsflödet, rentav maniskt besatta av att veta vad som händer på gatorna i Kiev, i huvudet på diktatorn Putin, precis när det händer. Webbkanalerna flashar med Live sändningar i våra mobiler, svarta sorgkanter kring nyheterna i papperstidningarna.

Det sekundsnabba behovet av att vara mitt i informationsflödet, att inte missa någon utveckling i händelserna styr nyhetsdramaturgin. Konkurrensen mellan medierna skapar en slags gatlopp där det gäller att vara först, att visa skeendet som engagerar och upprör. Ofta blir sammanhanget och de längre perspektiven lidande på denna jakt.

Skärmdump från SvTs webb.

Jag är själv i högsta grad drabbad av detta behov av att följa varje sekund av skeendet, mobilen berättar hela tiden nyheterna. Likt en manisk och ständigt uppkopplad nyhetsankare. För drygt tjugo år sedan, i det gryende nätsamhället skrev jag i essän ”Slumpens attraktion” om detta tillstånd utifrån en text av antropologen Thomas Hylland Eriksen ”Ögonblickets tyranni gör oss historielösa” –

”Vi lever idag i en korseld av mediala berättelser och budskap. Etern är fylld av visuella koder och sprakande flashar. De digitala filmkanalerna exploderar av korrekt förpackade mänskliga historier och vittnesmål.
Vi avkodar ständigt budskap, varje sekund i mediasamhället är en jakt på mening. Den multimediala speldramaturgin är iscensatt på snart nog varje web-site. Det krävs av dig att du skall kunna välja; navigera efter dina önskningar, genomskåda behov och vara en slipad hyper-text strateg.

Denna maximering av innehåll och möjligheter riskerar i sin förlängning leda till en meningskollaps; ett tillstånd där mättnad infinner sig, där det blivit passé att lyssna. Ett tillstånd där berättelserna inte längre kan få oss att verkligen uppleva vad som sker, där berättarmetoderna har utarmats och tömts på mening.
Läs antropologen Hylland Eriksens rader igen – …likt en nordamerikansk såpopera står tiden still i rasande fart: rik på yttre dramatik, fattig på utveckling och sammanhang.” Länk till essän Slumpens attraktion.

Riktigt så illa är inte tillståndet i våra dominerande media, det finns analyser och sammanhang, kunniga experter lyfts in för att skapa historiemedvetenhet mitt i krisens akuta center. Det varnas för fake news, för den ryskt kontrollerade lögnmaskinen som talar om ukrainsk nazism och folkmord. Men det maximala nyhetsflödet dominerar och där gäller fortfrarande ögonblickets tyranni, det är nu allt händer.

Jag kommer säkert fortsätta vara sekunduppkopplad på mobilen sålänge Ukraina krisen är som ett öppet slagfält. Sålänge flyktingströmmen fortsätter växa. Oavsett vad som händer kommer jag följa det.

Kort om folktro apropå en hästsko

Lämna ett svar

Vissa symboler fastnar i minnet. En sådan är hästskon. Den har alltid funnits på en vägg i någon av de gårdar jag har tillbringat tid i. Men ofta har den hängt med öppningen nedåt, jag har ändrat flera stycken så de har öppningen uppåt istället. Detta för att den anekdotiska tron på att turen som finns i hästskon skall stanna kvar. Men flera av mina närmaste har varit kritiska. Den borde vara öppen nedåt för att släppa ut turen och sprida den över huset, gården och den som är i närheten.

Så för att kontrollera detta, vad gör en nutida nyfiken person. Öppnar wikipedia såklart. Där står följande: ”En hästsko som man hittar anses av många vara lyckobringande och enligt traditionen kan en hästsko fäst över ytterdörren verka gynnsamt för gårdens lycka eller bringa lycka i största allmänhet för ägaren. Som ofta när det gäller folktro går åsikterna och traditionerna isär huruvida den ska hänga med öppningen uppåt eller nedåt. För vissa anses det viktigt att hästskon hängs med öppningen uppåt, som på bilden, för att lyckan inte ska rinna ut ur den, medan andra istället menar att den ska hänga med öppningen nedåt för att välsignelserna ska kunna falla ner över den som går under den…”

Båda versionerna av symboliken verkar rimliga och har sin egen trovärdiga logik. Men wikipedia är ju inte alltid den grundligaste källan så går vidare och söker i Nationalencyklopedin där det står utförligt om hästsko symboliken och dess ”ontavvärjande” egenskaper. (Detta ord finns för övrigt inte i SAOL)

”En på vägen upphittad hästsko har överallt i Europa uppfattats som ett turligt omen, även inom högre stånd (amiral Nelson hade en hästsko fastspikad på ”Victorys” mast under slaget vid Trafalgar). Hästskons turgivande eller ontavvärjande egenskaper kan sammanhänga dels med inneboende övernaturliga kraft enligt äldre folktro, dels med den tro man inte sällan tillagt ovanliga eller överraskande fynd. Sådan hästskor har bl.a. spikats upp över dörrar till boningshus och uthus, närmast i ontavvärjande syfte, och man har diskuterat huruvida hästskon skulle hängas med ”mynningen” uppåt eller nedåt. De motiveringar för den ena eller andra upphängningen som framförts är efterhandskonstruktioner för att ”säkra” turen – ingetdera är klart knäsatt i traditionen.” (C-H Tillhagen, Vardagsskrock (1982)

Vem skriver man för i sin ensamhet vid tangenterna ?

1 svar

Många har vittnat om det, att skriva romaner, poesi och berättelser är en ensam sysselsättning. Hur många författare har inte skrivit om detta, antingen direkt i självbiografiska texter, eller i omskrivningar där deras karaktärer får kanalisera känslorna av tomhet och det vita arkets tystnad.

Foto / Lånat från https://killsteal.se/basta-tangentbordet-att-skriva-pa/

För mig är ensamheten tydlig på flera sätt, efter att ha arbetat som journalist och manusförfattare har jag alltid haft läsare som läst och mottagit, tolkat och använt sig av mina berättelser. Idag när jag publicerat två egenproducerade romaner känner jag starkt behov av respons. En gillamarkering i flödet på min ansiktsbok är såklart positivt, men den är flyktig och leder sällan till en dialog eller utbyte av tankar och upplevelser. För visst skriver man för att möta en läsare, tittare eller besökare som kan ge respons.

Men samtidigt är skrivandet ett slags utforskande av en själv, både som skrivare och som person. Varje formulering och situation man skapar kommer ur den egna fantasin, erfarenheten och den sociala individ man är. Hur du lever och vad du konsumerar för berättelser blir en del av det du fångar in i dina ord.

(Här en länk till ett inlägg om mitt förhållande till det skrivna och berättelser – Konsten att skriva för olika medier )

Här kommer därför en uppmaning, en önskan, en enkel vädjan om att ni som läst någon eller båda av mina romaner SUND och NILO skriver en kommentar eller ett omdöme. Censurera er inte, var ärliga, raka och personliga. Skriv på Fejan eller i kommentarer på min wordpress sida. Och om ni känner er manade, rekommendera gärna romanerna som finns att läsa och skaffa både som pocket och som e-bok (SUND). Här hittar ni mer info – Eget förlag och utgivning av romaner

Här en länk där jag utvecklar en del av mina tankar kring att skriva för andra medier än det tryckta –
Om digitalt berättande / Alla skapar sin egen resa och upplevelse – regissören och författaren bygger kartan

Ur filmer i projektet Wanderlost 2016 , The Player. https://vimeo.com/147314378

Thore Soneson 2022 01 25

Kort om Bernard Foy och Ernst-Hugo Järegård

Lämna ett svar

Denna dag bläddrar jag igenom mina inlägg på min blogg Medieman, där jag skrivit ett antal år om kultur i alla möjliga former. Mest om foto, konst och film och delat mina egna tidigare och nyutgivna texter. Bloggen fungerar främst som en minnesbank för mig själv, få eller inga hittar till inläggen om jag inte lyckas sprida länkar på mina sociala medier. Hur känns det frågar sig den som lever på klick i uppmärksamhetsdjungeln… tja vad svarar man, en ide skulle vara att samla ett urval eller varför inte alla i en digital publikation. Men är det värt arbetet? Kanske inte så länge bloggen existerar och finns därute. För min del är den som sagt en minnesbank, en källa till återupptäckter av det jag skrivit, upplevt och tänkt genom åren som onlineaktiv.

Uppslag ur min upplaga av Lars Gustafssons ”Bernard Foys tredje rockad”.

Hittar en kort notis om återutgivning av ”Bernard Foys tredje rockad” av Lars Gustafsson, en roman jag ägnade tre-fyra månader åt att dramatisera på 1990-talet tillsammans med malmöregissören Jan Hemmel. Jag skrev – ”Den största utmaningen inom manusskrivandet var dramatiseringen av Lars Gustafssons briljanta roman ”Bernard Foys Tredje Rockad” som jag bearbetade tillsammans med Jan Hemmel för SvT Malmö.”

Tyvärr lyckades man aldrig få finansieringen på plats men manuset finns att läsa på min hemsida – http://www.soneson.se/film/Foy.htm. Och vi fick uppleva en minnesvärd läsning av manuset där Ernst-Hugo Järegård på sitt oefterhärmeliga sätt personifierade alla tre inkarnationer av Bernard (rollerna var för övrigt vikta för honom).
Minns att Kvällsposten publicerade en intervju med Ernst-Hugo där han berättade om rollen och att han kunde tänka sig spela alla tre inkarnationerna av Bernard Foy (En fyrtioårig rabbin, en åttiotreårig poet, en avhoppad högstadieelev…). Han insåg att den senare rollen skulle innebära en plastikoperation, men det var han inte främmande inför!

Märkligt onlineurval på GFF2022

Lämna ett svar

Den digitala version av Göteborgs Filmfestival 2022 närmar sig slutet, dags att lyfta ett problem med urvalet. Vi som sitter framför hemskärmen missar en del av tävlingsfilmerna, tex isländska Valdimar Jóhannssons ”Lamm” med Noomi Rapace. Men vi får se den norska tävlingsfilmen ”De oskyldiga”, en obehaglig upplevelse där skräck blandas med utanförskap och pennalism bland barn i ett förortsområde. För mig blir det spekulativt liksom det sanslöst ”satiriska” dramat ”Magisterlekarna” som ger dålig bismak med sina raljanta överdrifter och excesser på ett strikt homosexuellt internat. Den är inte i någon tävlingssektion men hör till de filmer som kommer att visas på biograferna senare i vår.

Den är ett tydligt exempel på det filmskribenten Mattias Oscarsson i Sydsvenskan menar är den nya ”genren” inom filmkonsten. ”En tydlig trend inom arthouse – det vill säga den mer ”konstnärligt”, vad det nu än är, syftande filmen – är just att regissörer experimenterar med olika genrer, vilket kan ses dels som en generationsfråga och dels som ett sätt att nå igenom bruset i en tid då Netflix och strömning vänt upp och ner på filmvärlden.”

Vi onlinetittare får visserligen se flera goda internationella prisbelönta filmer, som det japanska dramat ”Drive my car” och ”Fabian – Berättelsen om en moralist” som i mäktiga tretimmar skildrar tidiga 30-talet genom främst den unge idealistiske Fabian med författardrömmar.

Men hindrar inte att vi onlinebesökare känner oss lurade på tävlingsmomenten, varför detta urval kan man fråga sig ?

Filmiska pärlor på streamade GFF 2022

Lämna ett svar

Halvvägs in i Göteborgs streamade filmfestival 2022 har vi fått flera stora upplevelser, senast med tyska ”Fabian – Berättelsen om en moralist” som i mäktiga tretimmar skildrar tidiga 30-talet genom främst den unge idealistiske Fabian med författardrömmar. Han rör sig i Berlins krogliv och möter udda existenser, förälskar sig och upplever tumultartade möten och känslor. Hela tiden mot en fond av den gryende nazismen. Det är helgjutet och filmiskt elegant berättat i en episk stil där de dramaturgiska bågarna håller intresset vid liv.

”Fabian – Berättelsen om en moralist” Foto / GFF2022

Filmen liksom alla digitala visningar går enbart att se i ett dygn, vill man se hela programmet måste man lägga dagtid framför skärmen, precis som på en fysisk festival.

Den polska ”Lämna inga spår” baserad på ett politiskt iscensatt mord på en oppositionell under 1980-talet har liknande kvaliteter, brett upplagd historia med starka karaktärer och filmiskt gestaltning. Liksom den fina relationshistorien ”A tale of love and desire” mellan två unga parisbor med rötter i nordafrikanska immigrantkretsar, från Algeriet och Tunisien, här stöts religion och kärlek mot klassproblematik i ett välspelat perspektiv.

Den georgiska ”Brighton 4th” har liknande intrig, den utspelar sig i New York immigrantkretsar och följer en fader, ex-brottare, och en son med spelproblematik och skulder till en maffiaklan. Här är livet i exilen i fokus med alla sina aspekter på främlingsskap, familjen och de ekonomiska villkoren som driver på utvecklingen.

”Brighton 4th” Foto / GFF2022

Att årets festival har ett tydligt queer-tema med många filmer som gestaltar både nutida och historiska relationer är uppenbart, brasilianska ”Private Desert” och österrikiska ”Den stora friheten” är båda väl berättade och engagerande. Däremot skapar det svenska ”satiriska” dramat ”Magisterlekarna” dålig bismak med sina raljanta överdrifter och excesser på ett strikt homosexuellt internat.

Det finns en hel del annat att se tillbaka på, en av kvaliteterna med Göteborgs filmfestival är, och har alltid varit, att filmländer som marginaliserats på svenska biografer får en möjlighet att nå publik här. Med online-serier och streamade tjänster har det skapats fler och bredare scener för filmberättelser och det är en stor tillgång! Här finns också flera tidigare vinnare och klassiker att återse, en generös gest som man får tillgång till för det veckolånga festivalpasset.

”The Matrix resurrections” återuppstår med copy-paste effekter och nygammal digital ”edge”

Lämna ett svar

Äntligen i stolen på en storduksbiograf ser jag ”The Matrix resurrections”. Denna sena uppföljare är som vi väl alla vet en omdiskuterad ”uppståndelse”, filmskaparna Lana och Lily Wachowski har länge varit ointresserade och direkt kritiska till att väcka Matrix-världen och dess karaktärer till liv igen. När den nu materialiserats är det enligt Lana ett sätt att bearbeta föräldrars och nära vänners död på ett symboliskt plan genom att väcka Neo och Trinity till liv igen.

Matrix Resurrections med Keanu Reeves och Carrie-Anne Moss. Foto: Pressbild/Warner Bros

Dagens Nyheters kritiker Sebastian Lindvall beskriver intrigen i Matrix resurrections på ett precist sätt – ”En uppföljare om uppföljare, en spegel i en spegel. Messiasfiguren Neo (Keanu Reeves) är numera en deprimerad dataspelsdesigner. Han minns inte föregångarnas händelser som annat än sekvenser ur den ”Matrix”-trilogi som han, enligt sin nya verklighet, även är upphovsman till.” Och mycket av berättelsen kretsar kring de tidigare filmerna, återanvändning av klipp och scener där ”bullet time” effekten är ett givet visuellt citat.

Stort fokus ligger på relationen mellan Neo och Trinity, den utvecklas till en kärleksrelation mellan två nu medelålders och lätt bedagade karaktärer som både befrias från sina digitala fängelser och återupplivas som nyagamla program med superhjältekrafter. Inkännande och väl spelat av Keanu Reeves och Carrie-Anne Moss som åldrats med rollerna, med rynkor och svajiga röster. Här finns ett antal välgjorda actionscener där Neo låter väggar demoleras, kulor stoppas och torpeder från helikoptrar riktas åt annat håll. Liksom en avslutande jakt där en mängd digitala botar försöker krossa de båda som flyr på en motorcykel genom ett Manhattanliknande stadslandskap.

Thomas Anderson (Neo) arbetar med ett nytt dataspel ”Binary”. Foto: Pressbild/Warner Bros

Men allt är inte repriser av de tidigare filmerna, en viktig roll har The Analyst, som anlitas av det spelföretag där Thomas Anderson (Neo) arbetar med ett nytt dataspel ”Binary”. Denne terapeut visar sig vara ett program som studerar det mänskliga psyket och kan manipulera minnet och rentav plantera tankar och scenarier som syftar till att demoralisera och avväpna Neo. Tyvärr utvecklas intrigen till ett komplicerat bygge där en återuppstånden Morpheus och nya hjälpare från den digitala underjorden agerar stödtrupp åt Neo och de tvingas in i ett antal visuellt rappt klippta kampsekvenser där animationsteknologin firar triumfer. Det är bitvis som att befinna sig mitt i ett dataspel i bioformat.

En del av den snåriga intrigen räddas av en bitvis drastisk humor där Yahya Abdul-Mateen II i rollen som den nya Morpheus. Eller som The Guardians Peter Bradshaw så träffande beskriver den språkliga ironin hos en av karaktärerna”The Merovingian, a veteran of the Machine War, returns, ranting enjoyably about the superiority of art, music and pre-digital conversation.”

Sammantaget har ”The Matrix resurrections” inte den innovativa och digitala edge och skarpsinne som den första Matrixfilmen excellerade i, med sina visuellt fyndiga glidningarna mellan det programmerade och det verkliga. Här är effekterna och intrigen återanvänd på ett med några få undantag copy-paste aktigt sätt. Eller som Oscar Westerholm i FLM beskriver det ”…detta är Matrix som har kommit ur barndomen (The Matrix), de rebelliska tonårsåren (Reloaded) och den ferrarriköpande medelålderskrisen (Revolution). Resurrections vet att den är trams och den har självförtroende nog att flina med i fånigheterna.”

Ett urval av artiklar och essäer jag länkat till den senaste tiden på min Facebooksida /

Ljudvågor. Miles Davis, Grateful Dead och jazzrocken

Hamnade på Anekdot en essä/podd sida som drivs av Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet och Kungliga Vitterhetsakademien. Här en icke-akademisk betraktelse med läsvärd insikt i inte minst Miles Davis musik och persona ! Läs och Lyssna. Ljudvågor. Miles Davis, Grateful Dead och jazzrocken

Ljudvågor | Ulf Olsson

Bengt Erikssons frilansminnen

Har nu haft mångårige kulturjournalisten Bengt Erikssons bok med den långa men konsumentupplysande titeln ”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” med undertiteln ”minnen från mitt liv som frilansjournalist” på mitt skrivbord en tid. Länge tänkt skriva ett inlägg om den, men myllret av musik, kultur, namn och episoder är så omfattande att det varit svårt att hitta en ingång som känns relevant. Det är trots allt över 50 år som frilansande kulturjournalist Bengt sammanfattar.
Bengt Erikssons frilansminnen

UTOPIA | A NOWHERE LAND

#foto Malmofotobiennal ligger uppe online – tema Utopi. Deltar med några videosamtal med John S. Webb Michael Johansson Christel Lundberg och Michel Thomas. Missa inte!
UTOPIA | A NOWHERE LAND http://malmofotobiennal.com/

”Martina Montelius: Engdahls syn på 16-åringar är faktiskt värre än ni tror”

Den närläsningen av hr Engdahls texter måste jag dela!

”En spark rätt i skallen” om Fiendens Musik

Kort om bandet Fiendens musik och boken ”En spark rätt i skallen” av Karl G Jönsson
För alla er som inte var med på sjuttiotalet och in på åttiotalet i den svenska progressiva musikrörelsen så är historien om lundabandet Fiendens Musik en kulturell historielektion.
”En spark rätt i skallen” om Fiendens Musik

John Lennon – en minnestext i Schlager nr 6/7 1980

Denna skildring av minnesstunden för John Lennon publicerades i decembernumret av Schlager 1980. Paret zero ( det efternamn som Robert Broberg vid den tiden använde) ringde in den per telefon från Manhattan en sen decemberkväll.

Bokrecension: Europa av Maxim Grigoriev

#Läsvärt En myllrande roman där färger och dofter stiger ur raderna och huvudpersonen vandrar lika mycket i minnen som i verkligheten. Eller som Ingrid Elam skriver i sin recension på SvT kultur: ”Den som vill ha en roman där något händer, en berättelse med början och slut om krig och kärlek, brott och straff, kommer inte att finna sig tillrätta i Europa. Men den som läser för att öva upp sin känslighet, komma nära inpå människor och fundera på vad ett liv egentligen är, kommer att vilja stanna länge i denna bok.”

Kirsten Dunsts känsliga västernroll stannar kvar i minnet

Har nu sett Power of the Dog av Jane Champion. Instämmer till en hel del med recensionen i FLM. Märkligt förutsägbara karaktärer, övertydliga bildmontage. Att koppla samman sammetsbruna berg med homoerotiska smekningar…hmm / Johannes Hagman FLM

”Giljotin” av Bruno K. Öijer – fjäderlätta rader och målande mörker

26 nov Grattis Bruno K Öijer 70 år idag ! Gör som jag och lyssna med stora öron på dagens klassiker ! / Thore Soneson

”Hjärtskärande och suggestiv dokumentär om Världens vackraste pojke”

Äntligen – ett slitet uttryck men måste ta till det. Lyckades se sista visningen på min kvartersbio Panora i Malmö igår. Instämmer helt i denna recension, en respektfull och djupt berörande dokumentär. Och en filmisk upplevelse där klipp och musik av Anna von Hauswolff skapade djup i en berättelse som är långt ifrån standard Talking-heads modellen. Tack Kristian Petri och Kristina Lindström ! Och såklart tack Björn Andresen som så öppet delar med sig av sitt liv.

Bengt Erikssons frilansminnen

Har nu haft mångårige kulturjournalisten Bengt Erikssons bok med den långa men konsumentupplysande titeln ”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” med undertiteln ”minnen från mitt liv som frilansjournalist” på mitt skrivbord en tid. Länge tänkt skriva ett inlägg om den, men myllret av musik, kultur, namn och episoder är så omfattande att det varit svårt att hitta en ingång som känns relevant. Det är trots allt över 50 år som frilansande kulturjournalist Bengt sammanfattar.

Till sist följde jag hans råd i förordet och började läsningen genom att bläddra igenom och fastna för rubriker och nyckelord. Hamnade på Schlager som vi båda var medgrundare till. Där beskriver Bengt en mängd minnen och tankar, från vårt samtal i en bil på väg till hans hemort Vollsjö där planen på en svensk rocktidning föddes vidare till hans engagemang i att bredda rockjournalistiken med den skräpkulturella sidan och de lååånga artiklarna. Bland dem minns han specifikt reportaget om Gyllene Tider och intervjun med Brian Eno i bästa Interview stil dvs med ordagranna och icke-censurerade fråga-svar citat sida upp och ned.

Thomas Stålberg tecknade serien Gnaager för tidingen Schlager under de första åren.

Här hans porträtt av Bengt Eriksson och mig Thore Soneson.

Bengt fokuserar på den tid vi delade på Schlager, 1980-83 ungefär när tidningen skapades med den frihet vi (fördetmesta) gav skribenterna och oss själva som redaktörer. Som Bengt skriver fick vi i de allra flesta fall publicera de artiklar och intervjuer vi föreslog. Schlager var ingen färgglad poptidning, istället dominerade svartvitt foto av de bästa fotograferna som Mats Bäcker, Hatte Stiwenius och Lars Torndahl, Bengt listar dom alla, liksom skribenterna med personliga tilltal. Den som får lust att läsa artiklar från dessa år kan hitta en del i antologin ”Best of Schlager” som vi var redaktörer för.

Men här finns också berättelser om tiden som lokalredaktör för musikrörelsens organ Musikens Makt och frilansgruppen Grupp Fem i Lund, en med tiden renommerad reportagegrupp för fotografer och journalister i det skånska medielandskapet. (Som undertecknad startade tillsammans med bla Micke Berg och Lars Mongs). Att Bengt var drivande i bildandet av Frilans Syd förvånar ingen som numera tar del av hans åsikter om media och journalistik på nätet. I boken tvekar han inte heller att lyfta fram de redaktörer som genom åren inte förstått att arvoden för kulturjournalistik inte skall täcka en kväll på krogen utan vara en avtalsenlig lön som för alla andra arbeten. Men framförallt lyfter han de redaktörer som gett honom utrymme för krönikor, recensioner och intervjuer genom åren.

Huvudfåran i boken är minnen från olika medier, främst tidningar, där han recenserat och lyft fram musik från världens alla hörn, med en på senare decennier allt viktigare tonvikt på det lokala kultur- och musiklivet i sydöstra Skåne som flitig skribent på kultursidan i Ystad Allehanda.

En givande och inspirerande del av boken handlar om språket, om att hitta sin röst, vara trogen den och tillåta sig skriva både personligt och fritt. Ett motto han har hållit högt genom åren, redan som skribent i tidningen HEJ i slutet av 60-talet skrev han ”Pop försvinner. Jazz försvinner. Klassisk musik försvinner. Alla musikarter tar intryck av varann och och integreras till en enhet med tillnamnet m u s i k.”

Detta gäller också sättet att skriva, i recensionen ”När Duke Ovell, alias Duton Adebayo, toastade i Stockholm” på klubben Roxy skrev han på samma sätt som Duke toastade (Schlager 1981):

Toast kan va en macka
men också att nån snackar
om det ena och det andra
och helst ska orden rimma
på varandra
samhällskritik
och politik
kärlek och romantik
och allt detta till musik
reggae-reggae-reggaemusik
reggae-reggae-reggaerytmik
basen i botten och diskanten som en piska
myyyyyyyyyyyyyyyycket ekooooooooooooo
snabbt! snabbt!
in med ett klinkande piano
rappt! rappt!
nej, toast var det jag sa
det heter det på Jamaica

Som recensent är han mångsidig all-lyssnare (en stor underdrift) och bjuder genom boken på ett antal spellistor som han lagt upp på Spotify. Som denna ”Robin Scott: ”Crazy Zulu” (1984) Miles Davis: ”Time After Time” (1985) Harry Connick Jr: ”Basin Street Blues” (1988) Morrissey: ”Margaret On The Guillotine” (1988) Neneh Cherry: ”Buffalo Stance” (1988) Mano Negra: ”Patchanka” (1989) Slayer: ”Skeletons Of Society” (1990)”

Jag är på alla sätt imponerad av den energi, den bredd och det engagemang i kultur och journalistik Bengt Eriksson förmedlar. Bläddrade upp en sida i boken där han listat alla tidningar och medier han arbetat för och med ! Det är mer än ett hundratal, främst tidningar och tidskrifter, radioprogram och dokumentärer. Om boken hade innehållet ett namnregister hade det säkerligen fyllt ett tiotal sidor.

”Bestämd, påstridig och besvärlig fast rätt trevlig ändå” är på alla sätt ett användbart kulturhistoriskt dokument, en minnesresa genom ett frilansande liv i musikens och kulturens tjänst. Läs den !

PS. Finns att köpa online bla på Bokus och andra onlinetjänster. Bengt Eriksson skriver och publicerar flitigt på sin Facebook blogg Frilansminnen.

Foto från Bengt Erikssons blogg.

När horisonten försvinner…

Lämna ett svar

Annandag 2021. Det är vitt, så vitt att man inte längre har ett långt perspektiv som avgränsar jord och himmel. När perspektiv försvinner är vi alltmer utlämnade åt oss själv. Stirrar in i vår egen navel som en del samtidsförståsigpåare kallar incelkultur. Själv kan jag känna det uppenbara, att världen blir mindre, att centralperspektivet tappar mening, att eftertanke blir en del av morgonens tankebanor.
Inte för att summera året som gått utan mer spana in i den horisontlösa framtiden, vad kommer jag att hålla centralt i mitt liv. Den lilla världen som Bergman tolkade i Fanny och Alexander eller den stora globala som Greta Thunberg så effektivt och känslomässigt gjort centralt för oss.
Att tala klimat och vara uppmärksam på hur värmen, regnen och de klimatrelaterade katastroferna förändrar planeten är idag ett samtalsämne i varje hem. Eller borde vara det !

Så är den försvunna horisonten ett tecken på hur framtiden blir alltmer diffus och oförutsägbar eller en varningsklocka? Har inget klart svar på detta.
Istället lyssnar jag på Godmorgon världen i P1 som sammanfattar året som gått. Blir uppenbart att politikens fokus under kommande år kommer vara ett socialdemokratins ödesår, efter januaripolitikens sammanbrott är det upp till Magdalena Andersson att navigera s-kompassen mot en framtid där den egna politiken måste vara central. Inte kompromisser för att behålla regeringsmakten.

Lycka till med den kompassen säger jag, det behövs ett perspektiv som öppnar horisonten.

Peppinge 2021 12 26